Du som privilegierad kan också hjälpa till!

Jag har tidigare skrivit om att man ska backa när det gäller frågor som trans, feminism och rasism och jag håller fortfarande med om det - men jag var inte jättetydlig med hur du som privilegierad kan hjälpa till egentligen, mer än de sista meningarna i inlägget. Men jag tänkte utveckla lite.

Om du som man är feminist och vill hjälpa feminismen - skriv inte själv om feminism såvida det inte gäller att nå ut till andra män. Män lyssnar helst på män och där har du en ultimat chans att sprida det feministiska budskapet. Skriv om hur DU som man får fördelar med feminism eller skriv om machokulturen och dess negativa påverkan!

Om du som vit är antirasist och vill hjälpa antirasismen - skriv inte själv om antirasism. Skriv inte om hur rasifierade upplever samhället för det vet du ingenting om egentligen, såvida du inte hört eller läst det från någon rasifierad. Länka vidare, sprid DERAS EGNA ord från deras egna bloggar eller inlägg. Du som vit har ett privilegie för vita vill hellre lyssna på vita men när det gäller rasism... så har du tyvärr ingen större talan.

Om du som cis är för transpersoners rättigheter och vill hjälpa transpersoner - skriv inte själv om trans. Jag tror inte att man som cis någonsin kan förstå hur en transperson känner egentligen men man kan försöka. Man kan uppmuntra dem att ta steget och komma ut eller berätta (om dom vill.) Precis som när det gäller rasism - dela vidare! Sprid andras budskap!

Manshatargruppen.

Har du Facebook? Är du feminist? Är du trött på män? Känner du dig rädd för att öppet få ur dig alla känslor om HUR trött du är på män? Är du isåfall sugen på att bli medlem i en grupp med ett 20tal härliga jämlikar som delar med sig av sina aggressioner och frustrationer gällande män och antifeminism? Välkommen att bli medlem i Manshatargruppen. Det är en grupp där alla är snälla men kan inte lova att alla är glada för that's the point. Om du känner att du behöver stöd och framförallt power från jämlikar - skicka ett PM till mig på Facebook så bjuder jag in dig!
Gruppen är hemlig och därför kommer ingen av dina andra vänner kunna basha dig för att du är medlem i en grupp med ett sådant namn.

Facebooklänk till mig: https://www.facebook.com/jonnapandajosefine.bengtsson

Det är inte vikten det är fel på.

"Du måste börja träna." 
"Du måste röra på dig." 
"Du måste äta nyttigare." 
"Det är farligt att dricka så mycket läsk." 
"Ska vi gå ut på en promenad?" 
"Jag köper bara en burk cola till dig." 
Alla dessa meningar har, egentligen, inget med vikt och göra men i mitt huvud översätts alla dessa meningar till "Du Är För Fet."
Jag är väl medveten om min vikt och min storlek. Det är liksom jag som blir överlycklig om jag får på mig ett klädesplagg i L och det är jag som ser mig själv i spegeln varje dag. Folk tror typ att jag inte förstår, att jag inte insett. Hur kan jag inte förstå eller inse när jag får det tryckt i ansiktet varje jävla dag? Om man så väger bara ett par kilo över det som "anses normalt" så är man extremt medveten om detta. Kilon är allt. Vikt är allt.

Men alltså... det är inte vikten vi ska fokusera på. Det är, om något, livsstilen. Jag har en sambo vars kropp håller på att gå sönder av onyttig livsstil, han är normalviktig och det är ingen som tänker på det - det är bara jag som får dessa "du måste träna" och "sluta drick läsk." Det är för att han inte är fet. Vikt är inte alltid kopplat till ohälsa. Ohälsa är kopplat till ohälsa. Ohälsa kan komma i alla storlekar.
Och det stör mig. Helt fruktansvärt mycket. Det gör mig så ledsen och så arg att jag vill skrika.
Jag tycker inte att det är så jävla underligt hur folk fortsätter dö i sjukdomar relaterade till ohälsa när vi säger till alla att det är FET som är fel och inte en OHÄLSOSAM LIVSSTIL. Att vara fet dödar inte människor. Ohälsa gör.

Jag försöker varje dag att inte bry mig om min vikt. Att bry mig om min vikt skadar mig och gör mig psykiskt sjuk. Men jag försöker att tänka på vad jag äter och hur jag lever. Jag försöker faktiskt och det går ganska bra. Jag har inte gått ner i vikt och jag ser inte det som ett misslyckande - fast andra gör det. "Har du börjat äta nyttigare men inte gått ner i vikt? Det måste vi lösa på något sätt." Eh. Håll käften. Jag dricker fortfarande läsk, jag äter fortfarande ostbågar och godis när jag har PMDS (försöker annars att inte göra det men PMDS, sorry can't help it) MEN jag är vegan. Yes, tänka sig, jag är vegan! Jag är vegan 5/7 dagar i veckan eller mer och jag har dragit ner på rökningen något enormt. Jag röker kanske 3 paket i veckan istället för 5-6. Men det är ingen som klappar mig på axeln för det, det är ingen som säger "duktig!" för det, det är ingen som bryr sig - för jag är fortfarande FET.

Bilder jag aldrig trodde att jag skulle våga lägga upp.

I helgen satt jag och tänkte... och blev mer och mer bitter för varje sekund. Jag tänkte på alla "snygga och smala" tjejer som vågade visa sina magar på instagram, deras platta och fina magar. De får hundratals likes och människor dyrkar dem. Jag har många gånger önskat att jag var smal och önskar fortfarande ibland. Det är så svårt att acceptera en tjock kropp i ett samhälle som avskyr tjocka människor som pesten. Det anses inte attraktivt och att vara attraktiv ger en människa stora privilegier i livet. Vi vill gärna tro att kompetens går före allt men tyvärr är det inte så. Och vi är alla skyldiga.

Men så tänkte jag... VAD FAN? Varför ska inte jag få visa min kropp, om jag vill? Om jag får kommentarer att jag är tjock - so what? Jag ÄR ju tjock. Och att vara tjock anses inte attraktivt för de flesta människor men det gör faktiskt det för mig. Jag är relativt nöjd med min kropp egentligen, jag kan ta bilder på den och tänka att "shit vilken pangbrud jag är." Och det vill jag inte bara hålla för mig själv.

Jag vet att jag är ytlig, speciellt när det gäller mig själv. Egentligen är det ingenting man ska uppmuntra, tycker många men jag tänker att; vi lever i ett ytligt samhälle. Om vi nu ska göra det kan vi lika gärna försöka vara nöjda med oss själva och det ger faktiskt väldigt mycket. Om jag känner mig snygg så blir jag automatiskt glad, positiv, självsäker, social, trygg och jag sträcker på ryggen. Jag kan prestera så mycket bättre om jag känner mig bra i mig själv.

Sååååå jag la ut bilder där man såg min mage, där man såg mina bristningar och mitt fett. Jag la ut bilder där man ser hur tjocka armar jag har. Och jag är jävligt nöjd med dem bilderna.

Chickflicks från 90/tidigt 00-tal.

Jag ÄLSKAR gamla ungdomsfilmer (eller chickflicks) från 90 eller tidigt 00-tal. Jag växte upp med dem och dagens ungdomsfilmer är så... oerhört kassa. De är ytliga på ett sätt som jag avskyr. Jag tycker inte gamla ungdomsfilmer är på samma sätt... och jag tänkte att det kanske finns andra som tycker precis som jag. Så jag ska göra en lista till er.

5. Miss Congeniality (Miss Secret Agent) 

Action-komedi från 2000.
När en seriemördare hotar att slå till mot en skönhetstävling måste FBI-agenten Gracie Hart (som inte är särskilt passande för jobbet) ställa upp som Miss New Jersey. Hon är först negativ till detta men märker under tävlingens gång hur hennes fördomar knäcks med hjälp utav vänskapen till de andra deltagarna.

4. Legally Blonde 

Komedi från 2001.
När Elle Woods blir dumpad av sin pojkvän Warner för hon inte är "smart nog" bestämmer hon sig för att komma in på Harvard för att försöka få tillbaka honom. Elle märker snart att Warner är en idiot och bestämmer sig för att motbevisa honom, och alla andra på skolan.

3. The Faculty 

Sci-fi från 1998.
En utomjordisk parasit tar över lärarna på skolan som Delilah, Stokely, Marybeth, Zeke, Stan och Casey går på. De är de enda som verkar märka detta och måste tillsammans samarbeta mot den utomjordiska parasit som nu håller på att ta över hela skolan.

2. Loser 

Romantisk komedi från 2000.
Paul lämnar lantlivet för att gå på college i New York. Hans tre rumskompisar drogar och festar och försöker utnyttja Pauls naivitet. Samtidigt börjar han falla för Dora, en grunge-tjej som har ett hemligt förhållande med läraren Dr Alcott.

1. Cruel Intentions (en djävulsk romans) 

Dramafilm från 1999.
Styvsyskonen Sebastian och Kathryn är överklass. Sebastian är charmig med en enda agenda: att förstöra för andra, speciellt tjejer. Kathryn är elak och manipulativ. Tillsammans slår de vad om att Sebastian ska kunna förföra oskulden Anette. Samtidigt försöker Kathryn förstöra för hennes expojkväns nya kärlek Cecile, med Sebastians hjälp. Men Sebastian, som tidigare haft ett hjärta av sten, börjar bry sig om Anette på ett sätt som han tidigare aldrig gjort...

Tandvärken från helvetet.

Okej alltså... jag brukar inte skriva om min vardag i bloggen för den är ju inte till för det, den är ju inte en sån "tråkig blogg"... men alltså... Jag har så mycket tandvärk.
Det här är den värsta smärtan jag har känt i hela mitt liv. Jag har en tandköttsinflammation pga min visdomstand som bara kommit fram 3/4 delar och det är de 1/4-delen som blir inflammerad/infekterad w/e det nu är vilket fuckar upp för hela min underkäke och i stort sett hela min mun. Nu känns det som om jag blivit sjuk med eftersom mitt immunförsvar bara går sönder på grund utav detta. Jag lever på shitty smärtstillande från apoteket och skiter fullständigt i min lever för det här går inte. Dessutom finns det inga tandläkare tillgängliga i Lindesberg... att bo i en liten ort suger just nu. Hoppas på akut-tid på måndag. Åker ju till Halmstad på tisdag...

På grund utav min tandvärk så kan jag inte fokusera på någonting annat. Tyck synd om mig, seriöst, snälla.

Kissie känner sig inte välkommen i feminist-klubben.

http://www.metro.se/metro-debatt/kissie-mina-brost-gor-att-jag-ar-portad-fran-den-feministiska-klubben/EVHojp!KXkfIspunxa6U/ Läste den här artikeln tidigare idag. Vill först bara; jag har migrän. Jag kan skriva lite dåligt men vill ändå skriva om den här artikeln.

Så som jag ser det här är att det som Kissie pratar om faktiskt 1. existerar 2. existerar utav en anledning.
Patriarkatet, i princip alla feminister vet vad det är för något, men alla kanske inte vet exakt vad patriarkatet gör eller vad det gör med kvinnor. Det är patriarkatet som säger att kvinnor ska se ut på ett speciellt sätt och passa in i ett speciellt skönhetsideal och då ska man t.ex. vara smal, rakad, ha stora bröst och smal midja. Kissie passar in i det skönhetsidealet som feminister vill ta död på vilket kan bidra till varför vissa ser ner på henne. De kanske anser att Kissie, och kvinnor som henne, hjälper patriarkatet genom att "gå med" på dess krav om hur man ska se ut. För hur kan man bekämpa något samtidigt som man på något sätt stöttar det?
Men sen måste man tänka på att Kissie kanske inte ser ut så som hon gör för någon annans skull utan helt för sin egen skull. Hon kanske vet att det är så skönhetsidealet ser ut - och själv tycker att det är fint precis som jag tycker att det är fint och framförallt sjukt kul med smink och löshår t.ex. Man måste tänka på den fria viljan och allt vad den innebär. Den innebär att man inte behöver raka sig precis som den innebär att man får raka sig om man vill - grejen är att man inte ska känna att man behöver det.
Sen måste man även tänka på att det är väldigt svårt att bryta sig ifrån skönhetsidealen och påverkan från skönhetsideal, speciellt när man sitter i en sådan utsatt position som Kissie gör. Det kanske är lätt för en kvinna som inte är satt i det offentliga rummet att strunta i långt hår, smink och rakhyvlar. Oavsett så ska man aldrig någonsin utesluta någon, speciellt inte kvinnor, från feminism - systraskapet hello.

Och när vi ändå pratar om Kissie så måste jag inflika att jag nästan som besatt följde henne ett tag. Jag känner själv att jag fick en stor inblick i hennes liv och hur hon är som person och jag har alltid, alltid, alltid tyckt om henne. Jag har dessutom alltid känt att hon är väldigt osäker - vilket jag inte upplever henne som längre, tack vare feminism kanske? - och jag har tyckt väldigt synd om henne. Hon har fått utstå oerhört mycket hat, speciellt hat som hon faktiskt inte förtjänat. Det känns synd att hon ännu en gång ska få stå ut med hat men förhoppningsvis klarar hon av det bättre nu. Jag gillar Kissie, nu mer än någonsin. You go girl!

Mane n' Tail leave-in.

Tänkte bara review'a de senaste leave-in produkterna jag testat vilka var; Mane n' Tail Detangler och Hair strengthener.



Den första, Detangler, var ungefär som vilket spraybalsam som helst. Jag köpte den för... 169 kr tror jag på Lyko och jag hade lika gärna kunnat köpa en sån spraybalsam för barn...
Och jag tycker att såna spraybalsam för barn är superbra men hade förväntat mig mycket mer eftersom den var så dyr.
Men jag använde klart hela flaskan.
Bra men sååå inte prisvärd. Köp hellre en sån med typ Elsa från Frozen på...




Den andra, Hair strengthener. gjorde mig också lite besviken.
För det första så luktar den ganska äckligt.
För det andra så hade jag också förväntat mig mycket mer från den med tanke på priset. Tror att den kostade ungefär samma pris som den första, 169 kr-ish.
Jag tyckte dessutom den var ganska jobbig att få i hela håret eftersom den sprayade ganska "lite" varje gång och var trög att spraya med.
Men den var väl helt okej annars - fast jag kommer inte köpa den igen.

Alla pratar om mat - jag med.

"Jag skulle kunna välja att inte äta ostbågar till frukost med ett glas cola... jag skulle kunna välja att äta chiapudding eller vad fan hälsomänniskor äter till frukost... men jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare. Det jag vet är att ostbågar och cola i alla fall inte gör mig olycklig." - tanke igår morse

Jag tänkte prata lite om mat.
Jag tycker om mat. Jag lagar väldigt mycket mat och jag äter väldigt mycket mat. Det är ett litet intresse och framförallt så är det en lycka i mitt liv. Jag blir glad av mat. Jag blir glad av godis. Och därför kommer jag inte att sluta äta mat eller godis.

Men däremot har jag planerat att ändra en del av mina matvanor. Jag vill sluta äta kött och sluta äta mjölk och äggprodukter. Och jag vill äta lite nyttigare mat. Rotfukter är verkligen min grej, har jag märkt, förresten...
Grejen är... att detta inte har någonting med min vikt att göra. Många tror att allt matrelaterat har med vikt att göra. Det har det inte för hälsa har ingenting med vikt att göra. 

Det som är lite svårt för mig som pratar mycket om tjockacceptans... är det här med hälsa och hälsosam mat. För många kopplar ju inte tjockacceptans till hälsosam mat. Jag vill helst sära på de två grejerna för de hör inte ihop.

Jag äter fortfarande hur mycket godis jag vill, 
hur mycket ostbågar jag vill, 
hur mycket donuts jag vill. 
Jag dricker hur mycket läsk jag vill. 
Jag äter hur mycket pommes från McDonalds jag vill.
Jag äter VAD FAN jag VILL fortfarande. 
Jag är FORTARANDE HUR JÄVLA TJOCK JAG VILL! 

Feminized.

1. Min feminist-syster
2. Jag
3. Min feminist-bror
4. Min feminist-mamma

Tjocka människor är egentligen inte människor.

Jag är egentligen inte särskilt obekväm i min tjocka kropp. 
Jag går gärna runt lättklätt hemma, speglar mig halvnaken (ej naken för ja... naken är jag inte jättebekväm hehe) och tycker att "fan vilken brud alltså". Jag kan ta bilder på mig själv och min kropp och tänka att det blev riktigt bra bilder som jag vill skryta med. Men det är här HEMMA. Här hemma finns det ingen som dömer mig, det finns ingen som ser snett på mig eller tänker illa om mig. Här hemma kan jag vara trygg.

Men jag möter det så mycket nu... föraktet mot min tjocka kropp. Det är inte ett förakt mot mig som person egentligen men folk antar att jag har en speciell sorts personlighet baserat på min tjocka kropp. Jag är antingen lat, tråkig och sur eller fantastiskt rolig, skämtsam och matglad. Jag blir inte sedd som mig själv.
För vem är jag? Är en tjockis eller är jag Jonna? Är jag ett fetto eller är jag Panda?
Jag kan inte vara både och enligt samhället för en tjock människa har ingen egen personlighet - de är bara en stor massa.
Vi blir inte sedda som människor och om vi blir sedda som människor blir vi sedda som mindre värda människor.

Så om samhället ändrar sin syn på tjocka människor så kommer jag att kunna leva ett så mycket bättre och enklare liv. För jag tycker om mig själv. Men jag vet att samhället inte gör det.

Jag respekterar dig.

Jag har det senaste uppdaterat otroligt mycket om feminism, mer än body positivity till och med. Låt mig liksom.. förklara lite. Feminism är mitt största intresse just nu. Jag studerar genusvetenskap på Gävle universitet long distance och jag älskar det. Det är svårt att inte skriva eller prata om det när det ligger mig så nära. Men... jag respekterar om du känner dig obekväm. 

Jag förstår att många inte har samma bild utav feminismen som jag har och varför de inte har det - finns massor av olika anledningar till det. 

Jag förstår att det finns dem inte kommer ändra sin syn på feminismen på grund utav något jag säger för vissa går det inte att "övertala" - de måste inse det själva. 

Jag förstår att det är många som misstolkar feminism och jag förstår varför för jag brukade också göra det. 

Jag förstår att du som man kan vara rädd för feminism och att du kan känna dig obekväm gällande feminism. 

Jag förstår att det finns kvinnor som inte känner att de behöver feminism eftersom de inte känner att de upplevt något förtryck. 

Jag förstår att det finns människor som inte är feminister. 

Och jag respekterar om du inte vill att jag ska prata om feminism med dig. Det är helt lugnt. 

Jag hatar män.

Jag är fett flummig idag. Väldigt snurrig. Men jag fortsätter blogga för det. Vi kör på det.

Nu tänkte jag... försöka förklara för er... vad som menas med "Jag Hatar Män." 
En otroligt svår uppgift eftersom den betyder väldigt olika saker för olika människor. Men jag ska försöka förklara för er på ett lättförstående sätt vad jag menar med det.
Jag tänkte först försöka förklara vad kvinnohat är och innebär men det får jag ta i ett annat inlägg även om det hör till det här.

1. Patriarkatet.
Ni har säkert läst och hört det här ordet väldigt många gånger. Men vet ni verkligen vad det betyder? Vad patriarkatet egentligen betyder för en feminist, för mig? Patriarkatet är ett samhällssystem, som jag och andra feminister tror/vet/upplever/märker att vi lever i, där män har makten över i princip allting. Ni kan aldrig någonsin få mig att tro på att det här inte finns, att det här inte existerar. Samhället styrs utav män och jag hatar det. Jag hatar patriarkatet. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag att jag hatar patriarkatet.

2. Machokulturen.
Det här har ni säkert också hört eller läst. Men vad menas med det? Det kanske är ett lättare ord att förstå än patriarkat för det säger ju sig själv; en macho kultur. Men vad är macho? Att vara macho är att vara traditionellt manlig. Man ska uppföra sig som en man; självsäker, kaxig, aggressiv, intelligent, man ska ta plats och man ska förföra kvinnor. Machomän är oerhört provocerande för mig och jag avskyr sådana beteenden. Jag kan säga att jag verkligen hatar det. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar machokulturen.


3. Våldsamma och förtryckande män
Det här kan ni inte heller säga inte stämmer till mig men majoriteten utav alla våldsbrott begås utav män. Brott begås av män främst mot andra män men också mot kvinnor. Jag är rädd för alla okända män eftersom jag inte vet vilken sorts man han är - är han en våldsam och förtryckande man? Är han en snäll och lugn man? Jag kan omöjligt veta och oftast får man veta det alldeles för sent. Jag hatar det. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar att jag är rädd för män och ser dem som potentiella våldtäktsmän eller förtryckare. Det är en känsla och en rädsla. Det är den jag hatar.

4. Män som hatar feminister
Egentligen är det inget konstigt att det finns män som ogillar feminism och feminister - för det är ju trots allt så att de har mer makt än oss kvinnor och den vill dem behålla... men jag hatar att det finns såna ändå och vill mer än gärna motbevisa dem. Det har jag försökt med många gånger med många män men det går inte på alla. Vissa är som väggar. Det studsar bara tillbaka mot en och förvrids till hat och avsky. Jag förstår inte hur vissa män kan bestämma sig för att så passionerat hata mig för jag är feminist - vilket gör att jag hatar dem vilket gör dem ännu mer arga. Varför är det så förbjudet för mig att hata dem som hatar mig? Det är som självförsvar. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar män som hatar mig för att jag är feminist.

Och så kan jag avsluta med vad jag INTE menar;

Jag hatar inte män som individer.
Jag hatar inte män som ett kön.
Jag tycker inte att män ska utrotas.
Jag hatar inte mina killkompisar,
eller min sambo, eller min sambos kompisar.
Jag hatar inte min pappa eller mina vänners pappor,
eller min sambos pappa.
Jag hatar inte min bror eller mina vänners bröder,
eller min sambos bröder.
Jag hatar inte MÄN men jag hatar MÄN. 

Låt mig få säga det. Försök att förstå. Tack.

Jag känner mig så missuppfattad.

Tidigare inlägg; http://scandinavianscandal.blogspot.se/2015/01/feminismen-raddade-mitt-liv.html

Ännu en gång tror jag att jag måste ta upp det här... för jag har blivit väldigt många saker det senaste bland annat provocerande med flit och så satans nojig att folk ska hata mig. Hur går det ihop, tänker ni? Det gör det inte. För om man provocerar får man förvänta sig hat... men jag tror att man generellt som kvinna måste vara beredd för hat.

Jag kan inte låta bli att tänka, ibland, att jag inte har någon skyldighet att "makea sense" för, speciellt, män. Om du som man inte förstår vad jag skriver, om du missuppfattar och skäller på mig för det eller förstår precis och aggressivt inte håller med - det är inte mitt fel eller min skyldighet att förklara mig för dig. Och samtidigt vill jag inte att detta ska hända. Jag vill inte bli missuppfattad eller hatad för det jag skriver eller det jag tycker. Vad jag pratar om? Feminism, såklart.

"Män är en biologisk olycka" uppdaterade jag på Facebook och fick en hel del reaktioner. Jag märkte hur många blev upprörda och arga på mig. "Hur kan du säga så? Du diskriminerar och hatar män" etc. Citatet kommer från SCUM-manifestet som jag tyvärr inte har läst men jag har läst det citatet och hört en del om den boken.

"Jag tycker inte att det ska finnas plåster för män gällande plåsterdebatten för de ska klara små sår utan plåster" uppdaterade jag några dagar senare. Folk blev ännu en gång upprörda.

Det jag vill komma fram till är;
Jag menar inte alltid allt jag skriver. Ni får läsa en hel del mellan raderna och inte ens då kanske ni får det rätt.
Jag tycker att det är kul att provocera er.
Jag vill inte att ni ska hata mig för det - jag vill inte att ni ska tro att jag är en "manshatande feminist."

Det är inga onödiga utgifter för mig.

Jag vill först påpeka att jag absolut inte är arg på hen som skrev den här kommentaren som jag nu kommer att lägga upp utan det är mer så att jag fick inspiration från hens kommentar... 

Jag skrev en status på facebook om att jag funderar på att sluta röka mest för att jag vill kunna spara pengar till en ny tatuering och köpa mer kläder och smink  (glömde nämna hårfärg och löshår) och då fick jag den här kommentaren (ovan.) Det är inte första gången jag hör det där eller får en liknande pik om att mitt intresse till kläder, smink och hårfärg är "onödigt" eller "onödiga köp." Nej det är inte onödigt för mig. Att spendera pengar på t.ex. resor är för mig onödigt eftersom jag inte finner någon glädje i att resa - samma gäller elektronik. Jag är inte intresserad utav datorer eller kameror. Jag är intresserad utav smink, kläder, hår och möjligtvis inredning.

Jag blir ofta missförstådd när det gäller smink, hår och kläder. Daniel kan säga "varför sminkar du dig? du ska ju inte gå ut" eller "vem sminkar du dig för?" Jag sminkar mig för min egen skull! För att jag tycker att det är kul, det är mitt intresse! Samma gäller hårfärg och löshår. Det är mitt INTRESSE och jag ÄLSKAR det. När Daniel köpte en dator för typ 15 000 kr tyckte jag att det var onödigt för jag hade inte haft någon användning för en sån dator eftersom jag inte spelar onlinespel. Men jag tycker att han får göra vad han vill med sina pengar eftersom han vill köpa det. Men absolut blir Daniel lite sur när jag köper löshår för 1000 kr men han förstår ju inte... det är ju precis som en dator för mig. Det är en investering för mig. 

Jag blir jätteledsen när jag får skit för mina intressen som inte anses "okej" för andra. Kan vi någon gång sluta ge varandra skit när vi inte tycker likadant? 

Egentligen så är inte rökningen en onödig utgift för mig heller. Jag röker inte för att jag är beroende - utan för att jag vill röka. Nu kanske ni ser ner på mig för jag skriver så men då får ni göra det. Jag tycker om att röka. Det är gott och avslappnande och tillhör min rutin att gunga. Att gunga utan att röka är otänkbart för mig och att gunga är absolut livsviktigt för mig. Men jag har investerat i en e-cigg och jag tänkte försöka fortsätta endast med e-cigg. Om inte annat så kommer jag iaf dra ner på rökningen och endast röka när jag gungar (fast färre cigg.)

Jag erkänner.

Jag måste faktiskt erkänna någonting... något som jag har velat erkänna så länge. Jag måste få det ur mig för det är så himla jobbigt att gå runt och bära på detta... speciellt för någon som försöker sprida body positivity... men alltså... Okej här kommer det; jag avundas smala människor, främst kvinnor.

Jag avundas dem så mycket att det ibland skär inuti mig. Hur skönt hade det inte varit om jag också kunde se ut sådär? Om jag också kunde äta godis eller dricka läsk utan att behöva gå upp i vikt... 
om jag hade kunnat köpa kläder i storlek 36... 
om jag hade kunnat se bättre ut i kläder som jag tycker om men inte kan ha på mig eftersom det inte passar min kroppsform... 
om jag hade kunnat köpa kläder i diverse säljgrupper på facebook men det är omöjligt eftersom de bara säljer i XS/S/M...
om jag inte hade behövt vara en slags ohyra enligt samhället... 
om jag hade ansetts attraktiv för majoriteten utav andra människor...
om jag inte hade behövt skämmas när jag går ut... 
om jag inte hade BEHÖVT sprida kroppspositivitet för det redan fanns för mig eftersom jag var smal...
om jag hade kunnat få på mig Daniels tröjor och det hade bara ansetts gulligt och sexigt när jag gjorde det, men nu går ju inte detta eftersom jag har L/XL och han S/M...
om jag hade fått slippa alla dessa kommentarer och uppmaningar om att jag "måste röra på mig" eller "äta bättre"...
om jag inte hade behövt ta bilder på mina kläder i smickrande vinklar för annars kanske jag ser "för" fet ut... 
och så vidareeeee....

Det jag egentligen försöker säga är; smala människor - ni vet inte hur bra ni har det. Och detta gäller dem som har upp till storlek 40 för storlek 40 är verkligen inte en stor storlek och ni är inte tjocka om ni har storlek 38-40-42... nä... (det var mer ett rant som kanske kommer utvecklas sen hehe)

Det är skillnad på fatshaming och hälsa.

Läste precis både Lady Dahmers och Stina Wollters svar till Katrin Zytomierska's bild på instagram om hur "fega dessa kroppspositiva människor är som inte vågar ta debatt med henne i tv4." Först vill jag bara... bläeh... men sen vill jag fortsätta på Stina Wollters spår; ordagrant; Hälsa är EN sak och förtryck, fördomar och diskriminering kring kroppar är en annan. 

Det vill jag skriva lite om.
Jag vill prata lite om en utav mina närmaste vänner. Hon ska snart påbörja en utbildning till att bli personlig tränare, har även tankar på att jobba som dietist (jag vet inte om hon hellre vill bli PT nu eller ja... men iaf), har en instagram främst dedikerad till hennes träning och vad hon äter - och är precis som Katrin någon som pratar om att "eat clean." Nu vet jag inte hur Katrin pratar om sin diet eller sin träning och huruvida hon nu har fatshameat människor men det låter ju verkligen så på hennes inlägg så jag antar det (skiter i att jag har fel, spelar ju ingen roll anyway)

Ni kanske undrar nu hur det kommer sig att jag som äter onyttigt och lever ett "onyttigt" liv kan vara bästa vän med någon som henne. Jo därför att; hon fatshamear ALDRIG någon annan. Det finns inte ett enda spår på hennes instagram eller facebook där det står något negativt om någon annans sätt att leva eller äta för det är inte det som hon bryr sig om. Och jag känner henne så väl. Jag vet att det inte finns något agg i henne mot tjocka kroppar. Hon gör detta för att hon älskar att leva så. Det är hennes hobby, hennes största intresse, hennes Liv. Hon har aldrig någonsin kallat mig tjock. Hon har aldrig någonsin sagt åt mig hur jag ska äta eller att jag borde gå ner i vikt. Det hon har gjort är att uppmuntra mig när jag SJÄLV tagit initiativet till att äta mer nyttigt eller röra på mig mer. Då har PT'n inom henne väckts till liv men annars ALDRIG. Hon har däremot också uppmuntrat mig när jag pratat om fatshame och body positivity - hon har flera gånger verkligen hyllat mig, peppat mig, varit stolt över mig och sett upp mig till mig för hon vet att det är sån JAG är.

Och låt mig även nämna en annan sak. Att hon lever på det sättet kan reta andra människor något fruktansvärt. På en fest satte de ner henne i soffan, satte godisskålen i hennes knä och sa "ät nu! Ät godis, vi vet att du vill egentligen, det är okej, ät några stycken bara!" Nej HON vill inte äta godis. Men hon sa inte åt de andra att de inte fick äta. Hon prackade inte på dem hennes livsstil överhuvudtaget och det gör hon aldrig - hon bara uppdaterar om det, skriver om det, LEVER så. Det är så jävla fel och det är sällan jag blir sådär riktigt arg (tro det eller sig) men när hon berättade det blev jag riktigt jävla arg.

Som kroppsaktivist är det svårt att inte fälla upp sitt försvar direkt när man stöter på någon människa som min vän, för man är så van vid att människor som henne SKA fatshamea och diskriminera dem. Men alla är inte såna. Jag håller inte till 100% med kroppsaktivister som klagar på bilder eller uppdateringar om hälsa - för alla uppdateringar är inte förtryckande. Och man måste ju inte följa såna människor heller...

Jag vet inte om jag vågar se Malou efter tio där de bjöd in Katrin Zytomierska... om jag gör det så lär jag ju uppdatera om det med. Hehe.

I LOVE LUSH!

Lush produkter är så satans bra. Jag som har problemhy märker att dessa produkter är sååå "gentle" mot min hud till skillnad från andra acne-produkter som torkar sönder. Det är så svårt att ha känslig hy samtidigt som man har akne. Jag kan inte använda produkter som basiron för jag får röda utslag som gör oerhört ont.

Först vill jag tipsa om Fresh Farmacy som är en ansiktsrengöring. Det ser ungefär ut som en tvål som du tvättar ansiktet med. I fresh farmacy finns det kamomill, lavendel, tea tree oil och ros. Det är en mild ansiktstvätt perfekt för känslig hud.

Sen vill jag tipsa om Grease Lightning. Det är en gel för de som lätt får finnar eller har akne. I grease lightning finns det sjögräs, aloe vera, tea tree oil och trollhassel. 

Och sen vill jag tipsa om Tea Tree Water. Det är ett ansiktsvatten som du sprayar efter du rengjort din hud. eller när som under dagen. Jag brukar spraya lite hur som helst men minst 2 gånger per dag. Den innehåller, såklart, tea tree oil, enbär och grapefrukt. Den är antibakteriell, antiseptisk och perfekt för den som lätt får finnar eller har akne. Och till sist vill jag tipsa om Eau Roma Water. Det är också ett ansiktsvatten som du sprayar på huden. Du kan också spraya på en bomullstuss och badda i ansiktet men jag tycker att det blir bäst att bara spraya rakt på. Den är till för dem med torr, känslig eller mogen hud. Den reducerar även rodnader. Den innehåller rosenvatten och lavendel. 

Ingen föds till proffs.

Det här inlägget är inspirerat av en kär väns facebook-status som berörde mig väldigt mycket. Många utav hennes statusar och inlägg blir inspiration till mig, tack för det finaste, du är en riktigt pärla.

Jag tänker citera ordagrant.
"Jag känner mig fullständigt sönderpressad för att jag inte alltid skriver rätt, säger rätt, beter mig rätt osv osv. Jag är inte politiskt insatt och vill nog fan inte vara det heller för jag mår bara så förbannat dåligt av det. Jag orkar inte skriva korrekt jämnt för det tar så mkt på min energi. Jag gnäller nu över småsaker men jag har så himla mkt annat shit som tär på mig. Jag orkar därför inte med sådana här saker heller. För jag är helt slut av att ens försöka överleva och fungera. Im nothing and nowhere. Men jag försöker utvecklas och bli bättre. Men back off. Jag gör det jag kan."

Jag blev riktigt ledsen och arg när jag läste det för jag vet hur det känns. Jag är fortfarande relativt ny inom feminism och bodyshaming även om jag tycker själv att jag fått rätt bra koll på det. Det är två ämnen som jag verkligen känner enorm passion för, precis som min vän som känner enorm passion för veganism och djurens rättigheter. Den kunskap hon har om det ämnet är enorm och samma med passionen. Hon skriver väldigt bra, lättlästa och lättförståeliga saker om veganism och jag har lärt mig mycket nytt genom henne. 

Och jag måste erkänna något också; det finns vissa saker jag inte kan. Det finns ämnen som jag känner mig helt alien i. Ett utav de ämnena är rasism. Jag har jättesvårt att skilja på vad som faktiskt anses rasistiskt eller inte, vad som är okej eller inte. Det kanske låter som om jag är världens idiot nu men ni måste tänka på att jag inte är rasifierad och jag har inte växt upp med många rasifierade vänner som har kunnat lära mig om dessa ämnen. Jag är livrädd för att uttala mig klumpigt om rasism eftersom jag inte kan särskilt mycket alls om det. Jag läser aktivt i apor-gruppen på Facebook och följer media om rasism och kan betydligt mer om det idag än vad jag kunde för ett par år sedan men det är fortfarande svårt. Jag förstår att det är många som kommer tänka "det är ju bara common sense, alla vet ju vad rasism är" och nej, alla vet faktiskt inte. Jag försvarar inte heller rasister när jag säger såhär men många som klassas som är rasister är inte det utan bara helt oförstådda vad det är, vad det betyder eller vad det har för konsekvens. I skolan fick vi lära oss om apartheid. Alla vet att sånt är fel idag men när rasism övergått till något som apartheid har man gått otroligt långt. Hur började det? Hur blev det så? Vad är de första tecknen? Jag tror att många, speciellt i Sverige, förknippar rasism med det absolut värsta som kan hända. De förstår inte att "n-kung" i Pippi är rasistiskt eller att "n-boll" är rasistiskt för "det är ju inte det värsta som kan hända." 
Ett annat ämne som jag inte kan något om är trans. Jag vet vad trans är, jag vet vad cis är, jag vet vad trans innebär etc men trans är så nytt, oerhört nytt för alla även om det funnits länge men tidigare varit väldigt undangömt. Jag försöker lära mig mer om detta ämne och följer många transpersoner på sociala medier, speciellt YouTube och lär mig mycket genom det. Jag kan speciellt tipsa om PrincessJoules på YouTube. Hon tar upp sånt som alla undrar men inte vågar fråga eller sånt som andra undrar och frågar fast de inte alls borde eftersom det är privat. Det är svårt för alla, tror jag, att uttala sig rätt om transpersoner. Jag vet själv att jag har svårt med det... och vill inte bli kallad transfob för detta. Jag har sett människor som spyr ur sig transfob-stämpeln precis som människor spyr ur sig rasist-stämpeln bara för att de inte är utbildade och uttrycker sig klumpigt. Det kanske inte är så lätt alla gånger att skilja på riktiga transfober eller rasister och dem som bara är outbildade men man kan i alla fall försöka. 

Det jag försöker säga är att ni som kan mer - ni måste sluta. Ni måste faktiskt inse att ni bär på ett ansvar med er kunskap och det ansvaret är inte att trycka ner de som inte kan lika mycket som er utan att UTBILDA de som inte kan lika mycket som er. Ni måste agera lärare och man skrämmer inte/skäller inte någon till kunskap. Och jag vet, det är inte så lätt att skilja på idioter och de som är outbildade men jag tycker ändå ni borde försöka. Vi alla föds som en tom tavla, tabula rasa. Vi formas ju äldre vi blir, ju mer erfarenheter vi får. Ingen föds till rasist men ingen föds till antirasism-aktivist/feminist osv. heller. 

Varför "Dear Fat People" inte är rolig.

Så... jag tänkte också göra ett inlägg om detta. Eftersom det blivit så stort och jag har sett många svar-videos av de jag prenumererar på på youtube etc.

Dear fat people är en video av någon "komiker" som heter Nicole Arbour som handlar om ja - precis - tjocka människor. Jag har inte ens sett klart videon för jag vill inte utsätta mig själv för sån smärta, lol. Dessutom kan jag ta väldigt illa vid mig.
Eftersom hon klassas som komiker så är det en del som använder det till hennes försvar för "komiker har ingen skyldighet att vara snäll mot dig." Grejen är att det här inte är en "liten elak video av en komiker" för mycket komedi är ju faktiskt grym satir eller tragikomedi osv osv osv. Jag tycker t.ex. om komedi som är lite hemsk på sitt sätt. Oavsett så måste man dra en gräns för vad som är roligt eller inte. Det som ändrade hennes video från "kanske rolig" till absolut inte rolig är när hon säger att fatshaming inte existerar, att om man skammar någon så denne går ner i vikt så är det okej. Och DÄR dras gränsen.

Först 2 punkter:
1. Fatshaming gör inte att människor går ner i vikt. Studier visar att de som utsätts för fatshaming tenderar att gå UPP i vikt.
2. Studier visar också att de som är överviktiga har större tendens att ta livet av sig eller vilja ta livet av sig än de som är underviktiga/normalviktiga.

Sen - det faktiskt allra viktigaste:
3. Det Nicole Arbour gör i sin video är inte komedi. Hon skojar inte med folk. Hon trollar inte. Med tanke på hennes svar på kritiken hon har fått så tyder det bara på att videon som hon gjorde är hennes egna åsikter, hennes egna hat mot tjocka människor och alltså kan man inte ens kalla den för en komedi-video utan en fatshaming-video.
Hon retweetar människor som försvarar videon t.ex. "are we sure it's fatshaming and not encouraging healthiness?" och lägger SJÄLV ut en bild där hon äter en fet hamburgare och skriver "I'm a hero so I had this burger." (????)

Så ja. Det är typ det jag ville få sagt. Utvecklar mer än gärna såna här inlägg när jag inte är helt grötig i huvudet för jag pluggar så mycket.

Ni har fan INGEN RÄTT.

Nu ska jag skriva om något som gör mig fruktansvärt förbannad idag.

Jag tittade på gamla bilder och gamla konversationer jag lagt ut på Facebook (mitt gamla konto). När jag var mellan 19-21 år gammal så hade jag 1. väldigt grov humor och 2. jag var väldigt ärlig med allt. Jag var främst ärlig med sex. Jag skojade gärna om mitt eget sexliv eler var ärlig med mitt sexliv. Jag tyckte inte att det var något jag behövde skämmas för längre. Om man är en sexuell människa så ska man få vara det tyckte jag. Nu när jag ser på min gamla Facebook.... bland kommentarsfältet så tyckte inte alla det. Och jag blir så satans förbannad när jag läser hur folk kunde kommentera spydigt eller rent utav elakt när jag la ut något ärligt eller något som jag tyckte var roligt. Det gjorde att jag gick in i mig själv, dolde delar utav mig själv. Jag blev någon annan. Jag gick från självsäker till osäker och jag har fortfarande jättesvårt med att skriva vad jag vill på internet eller lägga ut vad jag vill. Jag tvekar alltid, ber om ursäkt eller raderar direkt när jag skriver något som jag själv vill lägga ut - men jag är livrädd för vad folk ska tycka. 

Ni har fan INGEN RÄTT att kritisera mig. Jag har inte bett om era åsikter eller om era spydiga kommentarer. Om ni tycker att det jag skriver är för ärligt, för utlämnande eller osmakligt - det är MITT problem i så fall. På vilket sätt påverkar det er vad jag lägger ut? Vad jag väljer att dela med internet? Om det påverkar er för det är "jobbigt att läsa" så ta bort mig eller dölj mig. Det är inte så jävla svårt att lära sig de funktionerna. 

När ska jag sluta få skit utav er? Många som jag dessutom vill klassa som mina vänner. Det ni har gjort klassas som mobbning. Nätmobbning. Förstår ni det? 

Om det är någon som kommenterar kritiserande eller opassande på mina sociala medier om det jag lägger ut som handlar om MIG SJÄLV så ryker ni. Det tar tagit år men jag har äntligen byggt upp den självkänslan att jag kan radera er. Det kommer ta ännu fler år innan jag vågar lägga ut vad jag vill igen. 

Ni har förstört mig. Era jävla idioter. 

Ingen annan har bidragit till min övervikt.

Läste precis Lady Dahmer's inlägg om att bloggaren Hugo Rosas (som jag aldrig kommer låta glömma sina spanska rap-minuter i låten La Isla Bonita tillsammans med sitt ex Paow, fruktansvärt pinsamt) är irriterad på någon som på Instagram "förespråkar ohälsa med sin tjocka kropp och folk hyllar henne wäh wäh wäh".

Alltså. Jag är tjock. Och jag följer väldigt många sådana instagram-konton. Men jag var tjock redan innan jag började göra det. Jag var tjock långt innan jag visste att det fanns någonting som hette tjockacceptans eller fettaktivism. Ingen har påverkat mig till att bli tjock. Ingen. Det är bara jag som är "skyldig" till detta hemska brott. Ingen har någonsin bidragit till min övervikt, ingen har uppmuntrat mig till det utan snarare tvärtom - folk har lagt sig i och försökt stoppa mig på olika sätt men nä jag har trots det blivit tjock. Ingen hade kunnat stoppa min övervikt på något sätt för jag gör mina egna val. Jag ångrar inte det valet att bli drogfri och tjock. Jag är hellre drogfri, lycklig och tjock än drogberoende, olycklig och smal.

Det finns ingen smal och hälsosam människa som kollar på t.ex. Lady Dahmer's bilder och tänker "så ska jag också göra!" och blir överviktiga och ohälsosamma men det finns människor som kollar på Hugo Rosas bilder och tänker "så ska jag också göra!" och blir sjuka av ätstörningar.
Tänk på det faktumet lite innan ni börjar basha någon som är ärlig med sin vikt och ätvanor. Det påverkar ingen annan än hen själv och hen har all rätt att göra precis som hen vill med sitt liv.  

Jag har noll skyldighet att ligga med dig.

Okej låt mig förklara lite först vad "the friendzone" egentligen är;

Det är zonen som "snälla killar" hamnar i. 
Det är när en kille som är snäll inte får ligga. 
Det är när en tjej inte blir kär i en kille för att han är "snäll." 

Hör inte ni själva hur fucked up detta låter?

Jag antar att ni någon gång läst eller hört uttrycket "I like you as a friend." Killar på internet, och säkert i verkligheten också, tycker att detta är jätteorättvist. Vi tjejer får ju inte tycka om killar bara som vänner?! Vad är det för skitsnack liksom? Tjejer ska ju ligga med oss när vi är snälla? Tjejer ska ju bli kära i oss när vi är snälla? Det är liksom våran rättighet att få knulla er när vi är snälla!!! 

Lemme give you some truth: Jag har NOLL skyldighet att ligga med dig för att du är snäll mot mig. Jag ligger med VEM FAN jag vill av VILKEN anledning jag vill. Jag kan inte hjälpa vem jag blir kär i. Det är inget val direkt. Jag kan inte välja vem jag tycker är attraktiv heller.
Om du är en sådan snubbe som gnäller över "friendzone" så behöver du verkligen tänka om för du har en helt SKEV synd på kvinnor.

Okej men om vi verkligen ska prata om varför detta är så problematiskt så ska jag göra det. Ordentligt.

För det första är termen "friend zone" väldigt sexistisk. Det handlar bara om män och det är bara män som kan hamna i denna "friend zone." Det är förmodligen för att "friend zone" oftast bara handlar om sex och även därför kan inte kvinnor hamna där för kvinnor får ju inte erkänna att hon har sexuella drifter precis som män.

När man läser om män som hamnat i "the friend zone" så lyder oftast historierna såhär: mannen har investerat mycket i den här vänskapsrelationen, han har funnits där för henne när hon har behövt honom och tröstat henne när hon har behövt, hjälpt henne på andra sätt kanske ekonomiskt eller känslomässigt. Om det är något du ska förvänta dig få tillbaka utav henne så är det samma sak som du har gett - vänskap. Om hon inte ger dig detta trots allt detta så är du inte liksom fångad - du behöver inte fortsätta vara vän med henne. Hon låter ju inte som en riktig vän i så fall. Och om du trots det inte vill lämna eftersom du vill ha sex med henne så ännu en gång: hon har ingen skyldighet till det. Det är inte så vänskap fungerar. Det är problematiskt som FAN att män förväntar sig få sexuella tjänster från en kvinna när han är snäll mot henne - som om vi är horor hela tiden, för annat än pengar. (nothing wrong with being a hookah though, ur choice babes)  

"The friend zone" menar att män och kvinnor inte kan vara vänner utan sex vilket är väldigt synd eftersom det gör att många kvinnor varken vill eller kan ha manliga vänner. Många av mina bästa vänner är manliga och jag har ingen som helst lust att ligga med dem.

För det tredje så är detta en myt; att kvinnor inte skulle tycka om snälla killar. Jag tänker på t.ex. Ryan Gosling som är good guy of the year - och hur älskad är inte han utav kvinnor?

Hoppas det förklarade lite bättre!

Dagens hatlista.

Dagens hatlista:

1. Smink som inte täcker mitt ansikte tillräckligt mycket så jag är fortfarande ful fast jag kletat in massor.
2. Enkronor. För att det är pinsamt att betala varor på Ica endast med enkronor i en påse. 
3. Att det är lakrits i min Gott och blandat-påse och jag har ätit upp alla de goda godisarna så det finns bara dom där äckliga lakritsarna kvar och det gör mig så jävla arg. 
4. Att det fastnade en svinto-bit där hjärnan en gång suttit på min fårskalle som jag rengjorde för ett tag sen. Det ser fult ut och jag får inte ut den. 
5. De som delar Magnus Betnérs youtubevideo på facebook. 
6. Män som "hatar feminister". Jag hatar er ännu mer. 
7. Mig själv eftersom jag sitter och äter lakritsgodisarna bara för att jag är så jävla godissugen. 
8. Finnar. (hudproblemet alltså, inte finskar) 

Jag känner mig inte trygg.

Har precis sett Magnus Betnérs video OCH Joakim Lamottes video om hur tryggt det är att bo i Sverige. Jag vet inte vem som har rätt. Det är svårt för mig att veta eftersom jag inte läser statistik och varje gång jag läser statistik så kommer det alltid någon som säger till mig att det inte stämmer - oavsett var jag har läst det. Det finns inga riktiga fakta verkar det som. Och sen tänker jag... vad spelar statistik för någon roll? Är statistik verkligen fakta?
Svar: nej.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag skiter i vad låtsaspolitiker säger på Youtube eller vad gangsterjournalister säger på Facebook. För nä, jag känner mig inte trygg.
Jag baserar inte den här rädslan på statistik eller fakta utan jag baserar dom på mina egna upplevelser. Det är en fakta ingen kan säga åt mig inte stämmer. Jag har upplevt det här. Jag var där. Det hände mig.

Ska jag berätta? Okej jag berättar.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier på krogen ett x antal gånger. Jag har dansat med mina tjejkompisar och plötsligt känt en främmande man tafsa mig över rumpan och magen. Då sparkade jag till honom. Jag har stått utanför med mina tjejkompisar och en främmande kille har frågat mig om jag fryser och sedan börjat tafsa mig över brösten för att "värma mig." Det har hänt så många gånger att jag inte ens kan räkna upp det.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier när jag varit ute och gungat. En kille började kyssa mig och hålla fast mig fast jag flera gånger berättat att jag inte var intresserad. Den händelsen har ärrat mig enormt och jag vägrar gå ut och gunga ifall jag inte har min försvarsspray med mig. Jag har även blivit utsatt för blottare när jag varit ute och gungat. En äldre man kissade framför mig och sedan viftade med snoppen mot mig. Då sprang jag därifrån.
Övergrepp på internet... har hänt så många gånger att jag inte kan räkna. Främmande män har skickat bilder på sina kukar till mig från ingenstans och jag har alltid tyckt att det varit obehagligt. Jag vill inte se kukar på kik (såvida jag inte ber om det men det gör jag aldrig.)
Liknande händelser har hänt mig på andra ställen också. Ställen där jag borde känna mig trygg: hemma hos vänner eller bekanta. Och även i skolan, flera gånger.

Och jag kan säga såhär; alla mina kvinnliga vänner har liknande berättelser som mina. Alla mina kvinnliga vänner har någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier eller våldtäkt. ALLA. Många utav mina manliga vänner kan också berätta att de blivit utsatta för misshandel eller rån. Mina och deras upplevelser hamnar inte i statistiken - för de anmäler inte. Och de som har anmält har blivit nekade rättvisa för polisen tyckte inte att det fanns någon grund till anmälan eller att de inte skulle kunna gå vidare.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag går efter riktiga upplevelser. Och när man går efter dem... då känns inte Sverige särskilt tryggt längre... långt ifrån.

Note: Jag vet att Sverige är ett tryggt land jämfört med många andra länder. Det finns mycket trygghet i Sverige som jag erkänner och är oerhört glad för. Men det är inte den sortens trygghet jag pratar om nu utan en annan. Men ja... kände att det var viktigt att ta upp. 

Backa.

(det här inlägget är skrivet med ilska, med känsla. Jag förstår att många kommer att bli arga eller att de kan ta åt sig. Gör det på rätt i så fall.) 

Jag har inte velat skriva om rasism och CA (cultural appropiation) tidigare. Låt mig först förklara varför; jag är vit. Det är den enda anledningen. Men det räcker inte som förklaring.
För det första; alla kanske inte märker detta men rasifierade, speciellt mörkhyade är fortfarande en förtryckt och en utsatt grupp. Exempel; hur polisen i USA mördar människor för att de är mörkhyade. Nu kanske ni tänker "ah med det är ju 'murica, inte samma här i Sverige" och nä polisen här mördar inte men det förekommer ändå rasism och förtryck även i vårt samhälle.
Grejen är att om jag skulle skriva ett inlägg om rasism och CA i min blogg så skulle mitt inlägg automatiskt få fler läsare, fler kommer att lyssna på mig och jag kommer få mer uppmärksamhet av bara EN enda anledning; för att jag är vit. 

Det senaste har jag varit väldigt irriterad över just detta. Jag är medlem i en del grupper på facebook där jag ständigt ser vita cis-personer ta ställning för transpersoner och rasifierade, som om de vore fucking white knights (det är egentligen ett uttryck för män som ska försvara kvinnor men jag tycker det passade här med) som "tar kampen." White people, you need to stop. Jag tycker absolut att det är jättebra att människor engagerar sig i verkliga problem i vårt samhälle, jag tycker att det är fint på ett sätt MEN ni tar för mycket plats.
Det är typiskt med vita människor - de ska ta plats - plats som rasifierade skulle ha fått och behöver. Det är deras röster som behöver komma fram, deras röster som spelar någon roll eftersom de har upplevt detta, de har tolkningsföreträde och det har inte ni "vita krigare mot rasismen."

Dessutom undrar jag... om dessa vita krigare verkligen gör detta för att de bryr sig eller för att få ett skjut i självkänslan? För ni är ju så jävla nobla när ni "tar kampen." 

Samma gäller transpersoner. Cis-personer som tar ställning för transpersoner... vilket jag också tycker är fint på ett sätt. Jag länkar glatt vidare citat av Caitlyn Jenner t.ex. för jag tycker hon är så satans stark och att det är viktigt att hennes ord kommer fram eftersom transpersoner DÖR på grund utav att de kastas i skuggan hela tiden. Folk förstår sig inte på transpersoner och det vill jag gärna ändra på. Men jag ÄR inte trans. Jag kan inte sitta och skriva eller prata om hur det känns för transpersoner, jag kan inte sitta och utbilda andra om transpersoner för jag ÄR INTE trans. Därför KAN inte cis-personer göra det. Jag har hört folk säga att eftersom psykologer kan förklara psykiska sjukdomar för de är utbildade inom ämnet så kan andra utbilda om trans men att vara trans är inte en jävla sjukdom. Det spelar ingen roll hur mycket du läser på - du kommer aldrig kunna FULLSTÄNDIGT förstå.

Detta gäller även män som är feminister. Män som ska komma där och skriva om förtryck mot kvinnor - ni är inte kvinnor, ni har ingen aning. Oavsett hur mycket er fru eller dotter förklarar för er hur det känns så är ni fortfarande män - ni har ingen aning. Och okej... machokulturen skadar män, patriarkatet skadar män men det är kvinnor som ingen vill lyssna på. Här har jag tolkningsföreträde för jag är kvinna. Jag ser ofta att människor länkar pappor som blivit feminister för de fått döttrar - åh fyfan vilken bra pappa han är. Eller män som blivit feminister för de har fått fruar - åh fyfan vilka bra män de är. Folk länkar vidare, applåderar. Men när en kvinna kommer ut som feminist blir hon satt i skuggan och i princip blir hatad för detta.

Och... okej... om du som vit/cis/man tänker "min röst är högre, så jag ska hjälpa de som inte blir lyssnade på . jag vill sätta dem i ljuset med hjälp utav mina fördelar i samhället" - det är SKITBRA men det ni i så fall kan göra är; länka vidare sånt som rasifierade/trans/kvinnor har skrivit. Skriv inte själva. Länka vidare. Backa.

Kvinnor måste få ta plats nu. Rasifierade måste få ta plats nu. Transpersoner måste få ta plats nu. Om ni verkligen bryr er - backa. 

Positiva saker med att vara lite tjock!

Har kollat runt lite på internet och tänkte att jag skulle lista upp alla positiva saker med att vara lite tjock, för att få lite power och för att ge lite power!

• Vi fryser mindre.
• Vi är svårare att kidnappa. 
• Vi lever längre.
• Vi är mjuka, perfekta gospartners! 
• Stora höfter gör det lättare att dansa. 
• Vi har större ytor att tatuera på (!!! yay)
• Om någon stör oss har vi mycket vikt att slå tillbaka med...
• .... eller så sätter vi oss bara på dem. 
• Folk antar att vi är starka så de startar sällan fistfights med oss.
• Vi har inte lika lätt för att utveckla demens som äldre. 
• Att bära upp en tung kropp gör benen starkare (om man rör på sig alltså)

Och med dom punkterna vill jag förklara lite. Att vi fryser mindre är för att fettceller värmer, det är ju inte så svårt att lista ut. 

Men att vi lever längre - det är faktiskt något som vetenskapligt stämmer. Nu ska vi inte ljuga här - överviktiga har mer lätt att få vissa sjukdomar än smala MEN överviktiga personer har också mer lätt för att bekämpa de sjukdomarna. Smala dör av sjukdomarna - vi får de lättare men kan även bekämpa de lättare. 

Och att vi inte har lika lätt för att bli dementa är också något som vetenskapligt stämmer. Risken att bli dement minskar med 18% om man har ett BMI mellan 24-29 och minskar med ännu mer procent om man har ett BMI över 30. 

Och ännu en gång tror jag att jag behöver säga att jag inte förespråkar ohälsa. Det känns jobbigt att jag känner ett behov av att skriva det, som om jag behöver förklara mig... men jag gör det iallafall. 

Power to all fat people! <3

Bästa låten just nu.

Varför blir inte du som man arg på andra män?

Något som jag tänkt på väldigt mycket, och som jag säkert skrivit tidigare är detta; varför blir du som man arg på mig när jag är rädd för dig? Varför blir du som man arg på mig när jag antar att du är kapabel till att våldta mig? Eller mörda mig? Skada mig?
För jag ser det överallt. "Dessa jävla feminister som antar att alla män är potentiella våldtäktsmän." Varför är det feministerna som får ta skiten? (Jag vet ju såklart varför egentligen; kvinnohat men detta inlägg riktas till de som inte vet vad kvinnohat är.) 

Ligger inte skulden hos männen? Män som våldtar, mördar, skadar andra?
Det är väl DE MÄNNEN som du som man ska klaga på, dom som du ska skriva arga kommentarer om på facebook, dom som du ska snacka skit om med dina vänner?

Varför tar män det så personligt? 
Varför ska män ha "each others backs" även när det gäller våldtäkt och mord? Jag förstår inte det.

Om någon ser mig ute på natten i en mörk gränd och antar att jag är en potentiell rånare t.ex. så skulle jag inte bli sårad eller förnärmad överhuvudtaget. Jag skulle tycka synd om personen som trodde att jag var sån och göra det jag kan för att få den personen att känna sig mer trygg. För det är jättejobbigt att känna sig otrygg utomhus - eller inomhus för den delen.

ALLA feminister och kvinnor vet att inte alla män är "onda." Vi vet det så mycket väl. Vi har levt och lever liv med män som vi älskar, som vi litar på.

Om du som man läser detta, tänk lite extra på vad jag har skrivit. Tänk, tänk, tänk!

Dermarollern.

Bild: 22 juli
Andra gången med dermarollern idag.

Måste faktiskt erkänna att jag ser skillnad på mitt ärr mellan brösten efter en misslyckad piercing. Tyvärr har jag inga direkt före och efter-bilder... men ni får helt enkelt lita på mig.
Jag hade nästan glömt bort hur ont det gjorde... men det måste vara värt det. Hoppas jag inte får så ont i ansiktet som sist bara... hade tänkt att om jag inte ser skillnad i ansiktet på 3-4 gånger så kör jag inte där mer. Vill inte skada mig...

Bild: 29 juli

Kommer ta bild efter varje gång.
Ser ni någon skillnad?

Zara Larssons sommarprat.

"Manshat är inte riktat till män som personer.
Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer.
Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar min pappa, min morfar eller mina bästa killkompisar.
Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat till patriarkatet och machokulturen.
Om du har förstått detta... vill du då fortfarande våldta mig?
Vill du fortfarande slå ihjäl mig?
Vill du fortfarande se mitt lik?"

LYSSNA! ALLA!

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/579039?programid=2071# 

Öppnar upp mig.

Är inne i en sån period då jag bara tänker "fan också."
Jag kollar tumblr och kommer på mig själv med att relatera till alla "teen"-bloggar fast jag är 23 år gammal. Samma gäller alla filmer jag tittar på. All musik jag lyssnar på.
Jag börjar märka det mer och mer.

En stor del utav mig försöker tänka att det inte gör någonting. Idag växer man inte upp lika snabbt som man gjorde för kanske 20 år sen eller 10 år sen. 25 är det nya 15, försöker jag tänka.

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta de människor som skadat mig. De som gjorde mig sjuk... som förstörde två tredjedelar av mitt liv, som kanske fortfarande förstör mitt liv men bara inte lika uppenbart. För... eftersom jag fortfarande tänker på dom... så betyder det att de fortfarande finns kvar. Såret är fortfarande färskt och jag kliar upp det.
Jag märker nu mer än någonsin hur det påverkat mig och hur det fortfarande påverkar mig. Mina nutida relationer hänger i sköra trådar på grund utav mina gamla relationer. Jag försöker att inte klippa bort dem även om jag vet att det vore mindre smärtsamt att själv klippa tråden än att se någon annan göra det. Onödigt självförsvar... speciellt eftersom de människor som finns i mitt liv nu aldrig skulle utsätta mig för sån smärta. Trots att jag vet att det är så kan jag inte låta bli att undra, låta bli att komma på backup-planer i huvudet, låta bli att vara... rädd.

Jag försöker övertyga mig själv, och alla andra, om hur stark jag har blivit men det är svårt att tro på det när jag sitter här och försöker hålla i mig själv från att inte bita mig i handen, gråta bort mitt smink eller skära upp mina armar... Okej, jag kanske överdrev lite där på slutet... men ändå.

Jag tänker på Effy.
Hur jag så många gånger önskat att jag var som Effy eller i alla fall som andra tror att Effy är. Jag har önskat det så hårt att det känts som om jag börjat blöda inuti av ansträngning. Jag har försökt och försökt men jag kan inte.
Hur många gånger har jag inte försökt bli någon annan men misslyckats?
Jag kan inte, hur mycket jag än vill, bli en sådan människa som skadar andra, som inte bryr sig om andra, som är totalt jävla självständig, som agerar efter impuls, som alltid klarar sig no matter what. Jag är inte sån...
Jag är... snäll och svag.
Rädd och ömtålig.
Jag skulle hellre skada mig själv än andra. Lägger mig framför tåget för vem som helst. Och jag undrar om det är för att jag är så snäll eller för att jag desperat söker anledningar, en nobel anledning, till att döda mig själv.

Jag är 23 år gammal.
Jag hade ingen tonårstid.
Jag var för sjuk för att uppleva det.
Jag vet inte hur man gör för att växa upp,
för jag var för sjuk för att lära mig det.
Jag är... helt jävla vilsen.
Jag känner mig inte redo för att ta tag i saker ännu. Det finns alldeles för mycket i vägen för mig. Jag vet inte vad jag ska göra... och jag önskar att jag kommer på svaret till det imorgon när jag vaknar, för idag är det ingen idé. Ingen idé alls.

Dermaroller mot ärr?

Igår provade jag dermarollern för första gången. Ni som inte vet vad en dermaroller är kommer här en liten förklaring: "Det är en liten roller med flera hundra små nålar som man drar över huden för att skapa micro-skada. Det gör att kroppen fyller ut dessa micro-skador med nytt kollagen och elastin vilket gör att ärr förminskas och ett allmänt helande och läkande utav huden."

Jag är just nu inne på att försöka, så gott det går, att ta bort mina ärr. Jag vet att mina ärr aldrig någonsin kommer att försvinna med tanke på mängden men jag vill inte ge upp hoppet om att de kan bli mindre synliga - eller bara lättare att tatuera över.

Jag har tidigare provat en kräm som heter contrakel. Jag köpte 3 tuber för 900 kr i 3 månader och det hände absolut ingenting... jävligt mycket waste of 900 kr. Sen det fiaskot har jag bestämt mig för att inte lägga ut mer än 300 kr totalt på hemma-produkter som ska hjälpa att reducera ärr.

Min dermaroller kostade 199 kr och nålarnas storlek är 1 mm. Här köpte Daniel den åt mig: http://www.vippon.com/dermaroller-skinroller-hudroller-tar-bort-alla-typer-arr/product_details.php/products_id/1303/

Jag testar även denna på mina acneärr i ansiktet.

Första användningen onsdag 22 juli: 
- Det gjorde i början ganska ont men efter ett tag bedövades huden och det kändes mer lite skönt (?). Ungefär som när man kliar sig med en hårborste.
- Efteråt kändes det som om när man bränt sig i solen. Idag, dagen efter, känns det likadant. Jag har rodnad på kinderna och på armarna (och på ett gammalt piercingärr mellan brösten) där jag använde den och det känns varmt på de ställena. Men det gör inte så ont att jag störs utav det.

Fortsättning följer! (om jag kommer ihåg det, men det gör jag nog)

Fuck you för fan asså.

Nu såg jag den där videon igen... "Girl destroys feminism in 3 minutes"... eller ja... jag såg inte hela, vill inte utsätta mig själv för sån psykisk misshandel. Det började med att jag kommenterade en killkompis som delade filmen och sen kopierade jag min kommentar på de andra vännerna (4 stycken!) som delade videon. Dock vet jag att fantastiska Atalia bara delade för att kunna se den senare, jag vet att hon inte stöttar videon. 

Såhär löd kommentaren;


"MEN GÄÄÄÄÄÄÄÄSPPPPPPPP. Hur kan folk fortfarande ta upp dom här argumenten? xD Feminism ÄR equal rights! 

1. män blir våldtagna i fängelsen av andra MÄN. det är ett problem som många feminister sätter i ljuset eftersom det bevisar att män faktiskt inte våldtar pga sexuell lust utan för att det handlar om makt. 

2. anledningen till att män inte får hjälp när de utsätts för våld i hemmet är för att patriarkatet och andra män inte tycker att det är ett problem. män är ju macho och om en man grinar för han blir slagen av sin fru blir han utfryst av patriarkatet och "suck it up" "grow some balls" etc vilket är jättehemskt och ett problem som jättemånga feminister sätter i ljuset. Vi har blivit lärda att kvinnor är svaga och män är starka och därför inte kan misshandla män vilket inte stämmer. Feminister vill krossa den bilden. 

3. män tar livet av sig mer eftersom det anses fult att visa känslor och visa sig svag enligt samhället. att vara känslig är kvinnlig och allt som är kvinnlig är dåligt. män dödar hellre sig själva än visar känslor vilket är helt sjukt och ett problem som måste åtgärdas och som feminister sätter i ljuset. 

4. män mördar andra män än vad de mördar kvinnor. varför håller män på med såna hemskheter? inte för att de är män utan för att patriarkatet har gjort dom såna. feminister vill krossa patriarkatet. 

5. kvinnor är inte lika accepterade i yrken som är farliga som t.ex. brandman eftersom de anses svaga. samma gäller med armén och därför dör fler män i arbetsolyckor och i krig - för att det är mansdominerande yrken. 

6. bara för att män har privilegier i samhället betyder inte att de inte har problem eller inte är utsatta för orättvisor. anledningen till att en kvinna vinner custody-battles är för att samhället säger att kvinnor är mer lämpliga att uppfostra barn vilket är en förvriden syn av kvinnan. en pappa kan vara lika bra förälder som en mamma. det är också något som feminister vill krossa, bilden av kvinnan som någon som bara ska ta hand om barn. 

7. ännu en gång handlar det om patriarkatet som ser på kvinnan som svag. kivnnor är inte svaga och män inte starka - de är båda svaga OCH starka. det borde inte få finnas någon särbehandling av könen ALLS och det är en utav feministernas viktigaste frågor. 

Nu orkar jag inte titta mer men jag antar att jag fått fram my point of this. Allt hon tar upp är problem som kan lösas med feminism. Feminism forever."

När ska folk förstå vad feminism egentligen är? När ska folk börja lyssna? För det är inte så svårt att förstå och information finns överallt. Internet är FULLT av information om feminism, varför vill folk inte googla? Varför är folk så jävla anti LIKA RÄTTIGHETER?

Min syster säger alltid till mig "bara skit i dom, Jonna" och ja... det är egentligen det bästa MEN jag vill inte skita i människor som är outbildade inom feminism. Jag känner mig som en sån galen präst som försöker få andra till kristendomen, jag vill frälsa antifeminister!!!!!

Aaaaaaaaaaaaaaaaargh är så arg just nu så jag bara vill skrika. 

Jag förespråkar inte ohälsa.

Här bredvid är en tweet från den fantastiska Tess Holliday. "Är det verkligen någon som tittar på bilder av mig och säger 'hon ser så bra fet ut! Jag ska gå upp massor i vikt för att se ut som henne!' #använddinhjärna" 
Nej, det finns ingen som tänker så. Däremot tänker folk så om smala kvinnor och utvecklar ätstörningar. Detta bevisar hur icke-farligt det är att vara för tjockacceptans.
Det finns ingen inom tjockacceptans-rörelsen som säger "gå och ät 10 st Big macs, 7 påsar chips och 20 st chokladkakor!" Det finns ingen som uppmuntrar till ohälsosamt leverne.
Jag uppmuntrar bara till en enda sak: tyck om dig själv. Tyck om dig själv oavsett hur du ser ut, oavsett vad samhället tycker om din kropp. Tyck om dig själv för du är vacker.

Jag är inte delusional, jag vet att övervikt KAN vara ihopkopplat till ohälsa men om vi nu ska sitta och prata om ohälsa - varför pratar vi bara om övervikt? Varför pratar vi inte om smala som äter mer ohälsosamt än mig? Varför pratar vi inte om att ohälsa även kan betyda äta för lite, inte bara för mycket? Varför pratar vi inte om att smala som aldrig rör på sig långsamt dödar sig själva framför en datorskärm? Nej vi pratar inte om det, aldrig. Vi pratar bara om hur ohälsosamma tjocka är, hur tjocka dödar sig själva, hur tjocka äter för mycket och rör på sig för lite. DET om något är klockren fatshaming och handlar inte alls om välvilja.

Jag förespråkar också att folk ska få leva sina liv hur fan dom vill. Det handlar också om frihet - om fri vilja. Om någon är lycklig i sitt liv, varför ska denne inte få vara det? Bara för att hen är tjock? Det är helt sinnessjukt. "Du kan omöjligt vara lycklig i din tjocka kropp." Även det är klockren fatshaming. "Folk som är tjocka KAN inte vara lyckliga." Jo det kan man.
Jag kan helt ärligt säga att ingenting ni säger kan få mig att ändra på min livsstil. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker övertyga mig om att jag är ohälsosam, vilket kanske stämmer ibland, det enda det kommer göra med mig är att jag kommer hata mig själv ännu mer. Anledningen till att jag har dåligt självförtroende handlar inte om min kropp eller hur min kropp ser ut utan att jag VET vad ni tänker om min kropp. Jag vet att ni inte accepterar min kropp - därför har jag svårt att göra det också. Jag vet att ni tycker att jag är ful, äcklig, vidrig, en börda för samhället och ohälsosam.
Jag tar inte hand om min kropp när jag hatar den. Alltså är det omöjligt för mig att vara hälsosam om jag hatar min kropp. Varje gång jag har mått bra i mig själv har jag slutat tröstäta och slutat ligga i soffan hela dagarna för jag är så apatisk. Så om ni nu verkligen bryr er om mig och vill att jag ska bli hälsosam - säg att jag är vacker! Säg att ni älskar mig! Vad är mer hälsosamt än att tycka om sig själv?! INGENTING.