NEJ.

Nu kommer jag skriva någonting som kommer göra folk förbannade. Men jag kan inte låta bli för jag MÅSTE få detta ur mig.

Jag läser hela tiden om hur "jobbigt det är att vara smal." Visst är det förtryckande och helt förjävligt att höra "gå och ät en macka." Visst är det förtryckande och jävligt att höra "du är så smal, har du ätstörningar?" och VISST ÄR DET FÖRTRYCKANDE OCH JÄVLIGT ATT SE DIN KROPP ÖVERALLT I MEDIA OCH SE DIN KROPP HYLLAS PÅ TV OCH HYLLAS I MODEMAGASIN OCH SE ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS OCH ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS PÅ REAPRISER OCH ATT DIN STORLEK ALLTID HAR DE SNYGGASTE KLÄDERNA OCH HUR MÄNNISKOR TYCKER DU ÄR ATTRAKTIV FÖR DU ÄTER MYCKET TROTS ATT DU ÄR SMAL? FYFAN VAD JOBBIGT ASSÅ FYFAN VAD JOBBIGT FÖR DIG ATT DU ÄR SMAL FÖR FOLK SÄGER ÅT DIG ATT ÄTA EN MACKA!
Jag säger inte att det finns folk som skammar smala för absolut, det finns och jag säger inte att det inte finns ett ideal och att smala inte alltid har lätt att hitta kläder men jag säger att det är FAN INTE SYND OM DIG. Det är INTE synd om dig för att du är smal.
Folk tittar på dig för du "äter jättemycket trots att du är smal" och när de ser dig äta tycker dom är det är CHARMIGT, HÄLSOSAMT OCH SEXIGT. Det är ATTRAKTIVT att du som smal äter en påse chips och alla vill vara med dig. När folk ser mig äta en liten skål med chips så tycker dom att är jag äcklig, att jag är vidrig och att jag snart kommer dö i hjärtattack och "skyll dig själv."

Visste ni att folk har avslutat kontakten med mig när de fått reda på att jag varit tjock? Människor som jag har älskat, brytt mig om och uppskattat. Människor som jag har haft nära vänskapsrelationer med men som av någon anledning inte tycker att jag ens är värd att ha kontakt med för att jag är tjock. Och vet ni hur jävla ont det gjorde i mig när dessa människor gjorde så? För det har hänt mer än en gång. 
Visste ni att folk har sagt till mig att jag inte förtjänar kärlek på grund utav min vikt? Jo det är sant. "Hur kan han älska dig när du är så fet?" "Klart han gjorde slut med dig när du är så fet."
Visste ni att folk har VEVAT NER RUTAN och STANNAT SIN BIL bara för att få ropa "jävla fetto" till mig?

När någon skammar dig för du är smal så skammar dom dig för dom vill skamma någon. Det har ingenting med din kropp o göra. Dom kommer inte ha några antaganden om dig. Det är alltså inte personligt menat mot dig när någon skammar dig för du är smal. Men när någon skammar mig för jag är tjock ÄR det personligt. Det handlar inte bara om min vikt eller min kropp eller mitt utseende utan det handlar om MIG som person. När dom ser mig som tjock ser dom också en lat, jobbig, gnällig, svettig, vidrig, ansvarslös och tråkig individ. Det är ingen som ser på dig och tänker att du är alla dom sakerna för du är smal.

Förstår ni skillnaden?
Nej. Jag säger bara nej. Det är INTE synd om dig för du någon gång blivit skammad för du är smal. Bara NEJ.

Smal-drömmen.

Idag är en sån dag igen då jag faktiskt gråter... för att jag inte är smal. "Du är ju nöjd med din kropp säger du och du förespråkar ju body positivity, pratar om fatshaming och allting, hycklare?!" 
Det handlar inte om hyckleri. Men vi lever i en värld där smala människor romantiseras, där smala människor är idealet och där tjocka människor demoniseras och hatas. Att tros vara en lat idiot i andras ögon är fan inte lätt ska jag säga, det är inget lätt liv. Vi behöver inte ta upp vem som har det värst - låt mig bara få prata om detta.

Jag har svårt att fokusera just nu... för visst skulle jag kanske vara mer lycklig som smal? Jag skulle kunna köpa kläder i alla affärer... min storlek skulle aldrig ta slut. Jag skulle kunna få plats på sätet på bussen... jag skulle bli hyllad i media, överfuckingallt och det skulle anses charmigt om jag köpte en påse chips en vardagskväll, om jag inte brydde mig om att äta nyttigt hela tiden.
Det finns så mycket som jag inte får vara en del utav eftersom jag är tjock. Det finns så mycket människor jag missar att lära känna för de inte vill lära känna mig pga min storlek, knappt ens ta mig i hand och hälsa.

Tjocka människor börjar ta mer plats. Plussize blir "inne" men vadå... det är inte min kropp. Min kropp är inte "plussize" och den är inte "tjock enligt media". Den är OBESE och OATTRAKTIV. (Att det fortfarande finns människor som tänder på mig är ju ett rent jävla mirakel pga all jävla hets från världen) Och jag blir så jävla förbannad. Dessa nya "tjocka" Barbie-dockor som fortfarande är smala, kläder som ska vara "större" men som fortfarande kräver att jag köper ett eller flera X innan L'et. VAR FINNS JAG? VAR FINNS MIN KROPP? VAR KAN JAG TA PLATS? NÄR SKA JAG, MIN KROPP, ANSES VACKER?  Och ni som undrar om det är så jävla viktigt att anses vacker så kan jag säga - utan den minsta tvekan - att ja det är viktigt. Vi lever i ett utseendefixerat samhälle och jag som inte passar in i idealet passar inte in i samhället. Jag finns inte. Jag borde rensas ut, borde utrotas.

Jag vet inte vad jag hatar med mig själv mest -
att jag vill vara smal eller för att jag känner såhär? 
Jag vet bara att jag hatar...

My fellow babes - vad gör ni åt allt detta? I need help.

Tjocka människor är egentligen inte människor.

Jag är egentligen inte särskilt obekväm i min tjocka kropp. 
Jag går gärna runt lättklätt hemma, speglar mig halvnaken (ej naken för ja... naken är jag inte jättebekväm hehe) och tycker att "fan vilken brud alltså". Jag kan ta bilder på mig själv och min kropp och tänka att det blev riktigt bra bilder som jag vill skryta med. Men det är här HEMMA. Här hemma finns det ingen som dömer mig, det finns ingen som ser snett på mig eller tänker illa om mig. Här hemma kan jag vara trygg.

Men jag möter det så mycket nu... föraktet mot min tjocka kropp. Det är inte ett förakt mot mig som person egentligen men folk antar att jag har en speciell sorts personlighet baserat på min tjocka kropp. Jag är antingen lat, tråkig och sur eller fantastiskt rolig, skämtsam och matglad. Jag blir inte sedd som mig själv.
För vem är jag? Är en tjockis eller är jag Jonna? Är jag ett fetto eller är jag Panda?
Jag kan inte vara både och enligt samhället för en tjock människa har ingen egen personlighet - de är bara en stor massa.
Vi blir inte sedda som människor och om vi blir sedda som människor blir vi sedda som mindre värda människor.

Så om samhället ändrar sin syn på tjocka människor så kommer jag att kunna leva ett så mycket bättre och enklare liv. För jag tycker om mig själv. Men jag vet att samhället inte gör det.

Det är skillnad på fatshaming och hälsa.

Läste precis både Lady Dahmers och Stina Wollters svar till Katrin Zytomierska's bild på instagram om hur "fega dessa kroppspositiva människor är som inte vågar ta debatt med henne i tv4." Först vill jag bara... bläeh... men sen vill jag fortsätta på Stina Wollters spår; ordagrant; Hälsa är EN sak och förtryck, fördomar och diskriminering kring kroppar är en annan. 

Det vill jag skriva lite om.
Jag vill prata lite om en utav mina närmaste vänner. Hon ska snart påbörja en utbildning till att bli personlig tränare, har även tankar på att jobba som dietist (jag vet inte om hon hellre vill bli PT nu eller ja... men iaf), har en instagram främst dedikerad till hennes träning och vad hon äter - och är precis som Katrin någon som pratar om att "eat clean." Nu vet jag inte hur Katrin pratar om sin diet eller sin träning och huruvida hon nu har fatshameat människor men det låter ju verkligen så på hennes inlägg så jag antar det (skiter i att jag har fel, spelar ju ingen roll anyway)

Ni kanske undrar nu hur det kommer sig att jag som äter onyttigt och lever ett "onyttigt" liv kan vara bästa vän med någon som henne. Jo därför att; hon fatshamear ALDRIG någon annan. Det finns inte ett enda spår på hennes instagram eller facebook där det står något negativt om någon annans sätt att leva eller äta för det är inte det som hon bryr sig om. Och jag känner henne så väl. Jag vet att det inte finns något agg i henne mot tjocka kroppar. Hon gör detta för att hon älskar att leva så. Det är hennes hobby, hennes största intresse, hennes Liv. Hon har aldrig någonsin kallat mig tjock. Hon har aldrig någonsin sagt åt mig hur jag ska äta eller att jag borde gå ner i vikt. Det hon har gjort är att uppmuntra mig när jag SJÄLV tagit initiativet till att äta mer nyttigt eller röra på mig mer. Då har PT'n inom henne väckts till liv men annars ALDRIG. Hon har däremot också uppmuntrat mig när jag pratat om fatshame och body positivity - hon har flera gånger verkligen hyllat mig, peppat mig, varit stolt över mig och sett upp mig till mig för hon vet att det är sån JAG är.

Och låt mig även nämna en annan sak. Att hon lever på det sättet kan reta andra människor något fruktansvärt. På en fest satte de ner henne i soffan, satte godisskålen i hennes knä och sa "ät nu! Ät godis, vi vet att du vill egentligen, det är okej, ät några stycken bara!" Nej HON vill inte äta godis. Men hon sa inte åt de andra att de inte fick äta. Hon prackade inte på dem hennes livsstil överhuvudtaget och det gör hon aldrig - hon bara uppdaterar om det, skriver om det, LEVER så. Det är så jävla fel och det är sällan jag blir sådär riktigt arg (tro det eller sig) men när hon berättade det blev jag riktigt jävla arg.

Som kroppsaktivist är det svårt att inte fälla upp sitt försvar direkt när man stöter på någon människa som min vän, för man är så van vid att människor som henne SKA fatshamea och diskriminera dem. Men alla är inte såna. Jag håller inte till 100% med kroppsaktivister som klagar på bilder eller uppdateringar om hälsa - för alla uppdateringar är inte förtryckande. Och man måste ju inte följa såna människor heller...

Jag vet inte om jag vågar se Malou efter tio där de bjöd in Katrin Zytomierska... om jag gör det så lär jag ju uppdatera om det med. Hehe.

Varför "Dear Fat People" inte är rolig.

Så... jag tänkte också göra ett inlägg om detta. Eftersom det blivit så stort och jag har sett många svar-videos av de jag prenumererar på på youtube etc.

Dear fat people är en video av någon "komiker" som heter Nicole Arbour som handlar om ja - precis - tjocka människor. Jag har inte ens sett klart videon för jag vill inte utsätta mig själv för sån smärta, lol. Dessutom kan jag ta väldigt illa vid mig.
Eftersom hon klassas som komiker så är det en del som använder det till hennes försvar för "komiker har ingen skyldighet att vara snäll mot dig." Grejen är att det här inte är en "liten elak video av en komiker" för mycket komedi är ju faktiskt grym satir eller tragikomedi osv osv osv. Jag tycker t.ex. om komedi som är lite hemsk på sitt sätt. Oavsett så måste man dra en gräns för vad som är roligt eller inte. Det som ändrade hennes video från "kanske rolig" till absolut inte rolig är när hon säger att fatshaming inte existerar, att om man skammar någon så denne går ner i vikt så är det okej. Och DÄR dras gränsen.

Först 2 punkter:
1. Fatshaming gör inte att människor går ner i vikt. Studier visar att de som utsätts för fatshaming tenderar att gå UPP i vikt.
2. Studier visar också att de som är överviktiga har större tendens att ta livet av sig eller vilja ta livet av sig än de som är underviktiga/normalviktiga.

Sen - det faktiskt allra viktigaste:
3. Det Nicole Arbour gör i sin video är inte komedi. Hon skojar inte med folk. Hon trollar inte. Med tanke på hennes svar på kritiken hon har fått så tyder det bara på att videon som hon gjorde är hennes egna åsikter, hennes egna hat mot tjocka människor och alltså kan man inte ens kalla den för en komedi-video utan en fatshaming-video.
Hon retweetar människor som försvarar videon t.ex. "are we sure it's fatshaming and not encouraging healthiness?" och lägger SJÄLV ut en bild där hon äter en fet hamburgare och skriver "I'm a hero so I had this burger." (????)

Så ja. Det är typ det jag ville få sagt. Utvecklar mer än gärna såna här inlägg när jag inte är helt grötig i huvudet för jag pluggar så mycket.

Jag förespråkar inte ohälsa.

Här bredvid är en tweet från den fantastiska Tess Holliday. "Är det verkligen någon som tittar på bilder av mig och säger 'hon ser så bra fet ut! Jag ska gå upp massor i vikt för att se ut som henne!' #använddinhjärna" 
Nej, det finns ingen som tänker så. Däremot tänker folk så om smala kvinnor och utvecklar ätstörningar. Detta bevisar hur icke-farligt det är att vara för tjockacceptans.
Det finns ingen inom tjockacceptans-rörelsen som säger "gå och ät 10 st Big macs, 7 påsar chips och 20 st chokladkakor!" Det finns ingen som uppmuntrar till ohälsosamt leverne.
Jag uppmuntrar bara till en enda sak: tyck om dig själv. Tyck om dig själv oavsett hur du ser ut, oavsett vad samhället tycker om din kropp. Tyck om dig själv för du är vacker.

Jag är inte delusional, jag vet att övervikt KAN vara ihopkopplat till ohälsa men om vi nu ska sitta och prata om ohälsa - varför pratar vi bara om övervikt? Varför pratar vi inte om smala som äter mer ohälsosamt än mig? Varför pratar vi inte om att ohälsa även kan betyda äta för lite, inte bara för mycket? Varför pratar vi inte om att smala som aldrig rör på sig långsamt dödar sig själva framför en datorskärm? Nej vi pratar inte om det, aldrig. Vi pratar bara om hur ohälsosamma tjocka är, hur tjocka dödar sig själva, hur tjocka äter för mycket och rör på sig för lite. DET om något är klockren fatshaming och handlar inte alls om välvilja.

Jag förespråkar också att folk ska få leva sina liv hur fan dom vill. Det handlar också om frihet - om fri vilja. Om någon är lycklig i sitt liv, varför ska denne inte få vara det? Bara för att hen är tjock? Det är helt sinnessjukt. "Du kan omöjligt vara lycklig i din tjocka kropp." Även det är klockren fatshaming. "Folk som är tjocka KAN inte vara lyckliga." Jo det kan man.
Jag kan helt ärligt säga att ingenting ni säger kan få mig att ändra på min livsstil. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker övertyga mig om att jag är ohälsosam, vilket kanske stämmer ibland, det enda det kommer göra med mig är att jag kommer hata mig själv ännu mer. Anledningen till att jag har dåligt självförtroende handlar inte om min kropp eller hur min kropp ser ut utan att jag VET vad ni tänker om min kropp. Jag vet att ni inte accepterar min kropp - därför har jag svårt att göra det också. Jag vet att ni tycker att jag är ful, äcklig, vidrig, en börda för samhället och ohälsosam.
Jag tar inte hand om min kropp när jag hatar den. Alltså är det omöjligt för mig att vara hälsosam om jag hatar min kropp. Varje gång jag har mått bra i mig själv har jag slutat tröstäta och slutat ligga i soffan hela dagarna för jag är så apatisk. Så om ni nu verkligen bryr er om mig och vill att jag ska bli hälsosam - säg att jag är vacker! Säg att ni älskar mig! Vad är mer hälsosamt än att tycka om sig själv?! INGENTING. 

Att vara fet och söka vård som inte är vikt-relaterat.

Är så jävla arg just nu. Så arg så jag bara... kokar. Verkligen kokar inombords. Kan se hur rött mitt ansikte är under sminket.

En kompis berättade för mig idag att hon nyligen varit och testat sig för diverse saker, kvinnostuff... ah u know. De ringde tillbaka idag med ett glädjande besked: hon hade inga fel eller sjukdomar :) härligt! MEN då säger hon i luren: "det står här att du är överviktig... hur mycket väger du?" Och det här var ingen undersökning som har med vikt att göra. Hon hade inte ens vägt sig under sitt besök utan någon hade bara antecknat det baserat på hur hon såg ut.
Seriöst, är det här på riktigt?
Och alltså dessutom... den här tjejen är inte direkt tjock...

Det påminner mig om min fantastiska erfarenhet med vården och vikt.
När jag skulle få ppiller 2010 så tvingade de mig att väga mig. Och eftersom jag var "kraftigt överviktig" fick jag inga ppiller trots att mitt blodtryck var normalt. Efter det spam-ringde de mig och när jag väl svarade försökte de övertyga mig om att träffa en dietist.

Är det seriöst så konstigt att vi tjocka är rädda för att gå till läkare idag?
Så fort jag behöver gå till läkaren så får jag ångest, inte för att jag är rädd för läkare eller sjukhus... utan för att jag är rädd för att de ska vilja "hjälpa" mig med min vikt eller ens påpeka den. Ursäkta, men jag har inga hälsoproblem eller problem med min vikt. Stick.
VIKT HAR INGENTING MED HÄLSA O GÖRA.

Låt mig tillägga här: jag har en vän på Facebook som är helt underbar, en riktigt härlig lirare, men han lägger alltid upp bilder på onyttig mat han äter. Dagligen så är det skräpmat på menyn tillsammans med öl. Han är smal som en pinne. Ingen bryr sig. Pratade med min kompis om det, hon jag pratade om ovan och hon sa en sån jävla bra sak: man får visst skylla sig själv om man är tjock trots att man kan äta helt vanlig mat för man har dålig förbränning och ämnesomsättning - men det är ett prestige att vara smal för att man har bra förbränning och ämnesomsättning. Är det inte sjukt?

Du måste inte tycka att jag är attraktiv.

Okej... jag VET att det finns människor som tänker på det här och därför gör jag ett inlägg om det. Nej, du behöver inte tycka att jag är attraktiv. 

Nu när det börjar bli mer och mer fat acceptance i samhället (yay!) så är det rätt typiskt att (mest iallafall) män börjar klaga. "Aha så nu får jag inte tycka om smala tjejer med långa ben utan jag mååste vara ihop med en tjockis för annars stöttar jag fatshaming wähwähwääh" och alltså... Sluta. Lägg av. Fat acceptance är INTE att plötsligt tvingas tycka att tjocka människor är attraktiva.

Du får absolut ha dina personliga preferenser och det är helt okej att tycka att jag inte är attraktiv för att jag är tjock. Men... du behöver inte säga det till mig (inte inte inte inte inte!). Du behöver inte viska det bakom min rygg. Du behöver inte skriva det på internet. Du behöver inte vara elak med det. Det räcker med att bara tycka.
Grejen är att det ska vara helt okej att tycka att tjocka människor är attraktiva utan att dina kompisar ska shamea dig som tycker så, din partner som är tjock eller ert förhållande. Fat acceptance är precis som det låter - bara en acceptans av tjocka människor. Nothing more and nothing less.

Bild på snygga Tess Holliday, bara för att: 

Jag kostar inte dig några pengar.

Jag la ut bilden "My body is none of your business" och en text till, ungefär likadan som den jag skrev igår. Nu fick jag en kommentar "but the money I have to pay for your unhealthy lifestyle is." Jag skrattade först nästan ihjäl mig för det är så fantastiskt roligt men nu blir jag bara förbannad. Anledningen till att personen skrev detta handlar bara om fatshame - inte om verkligheten. Det handlar ännu en gång om antagandet att en tjock person är så ohälsosam att denne behöver läkarvård.
Nej, jag kostar inte dig några pengar. Jag behöver inte läkarvård och även om jag behövde det - är inte det en mänsklig rättighet? Att få hjälp?

Jag antar att en utav argumenten är "att jag har valt det själv" men jag undrar om den här människan känner samma sak gällande de som skaffar barn, de som röker cigaretter och sedan blir sjuka på grund utav det, de som kör lite för snabbt på vägarna och sedan hamnar i olyckor, de som missbrukar droger och sedan vill bli rena etcetcetc... Läkarvård kostar pengar men det kostar inte lika mycket pengar som löner till de stora politikerna exempelvis. Jag undrar verkligen om den här människan klagar på allt "onödigt" skatten går till.
Och ytterligare en fråga; inkluderar detta smala människor med ohälsosam livsstil som behöver läkarvård för det sen? Troligtvis inte, för du tror väl inte att man som smal kan vara ohälsosam. 

Jag betalar gärna skatt för att människor ska få gratis läkarvård. Mer än gärna. Men nu är jag ju uppenbart en lite bättre människa än den personen som kommenterade på instagram... men ändå.

Min kropp, mina val.

För ett år sen skrev jag ett blogginlägg om fatshaming, fast jag inte riktigt förstod att det fanns ett begrepp för det då. Det kan du läsa här. Utdrag: "Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd." Den där händelsen sitter kvar inuti mig, trots att det var så längesen. Och det är inte första gången. Men det är inte det jag ska skriva om, utan det här: 

Jag har det senaste försökt så jävla hårt att vara body positive och försöker även sprida mitt budskap om detta, ibland fungerar det och ibland fungerar det inte. Det värsta är när folk omkring mig försöker kontrollera vad jag äter. De säger att det inte handlar om min vikt utan att det handlar om min hälsa, att de är oroliga för mig och att de "inte vill att jag ska dö." Och... okej jag kan tro på dem ibland för det är ju så idag att övervikt = ohälsa, det är inte deras fel utan samhällets. Men låt mig klaga lite på det nu då. 
Ni säger att ni är oroliga för mitt välmående när jag äter godis eller chips MEN när jag berättar för er att jag har så mycket ångest att jag inte ens kan gå utanför dörren, när jag berättar att jag inte sover mer än 2 timmar per natt numera, när jag berättar att jag känner för att skära mig igen, när jag berättar att jag inte ens har energin att kliva ur sängen eller soffan... så är det (nästan) ingen som är orolig för mitt välmående längre. Psykisk ohälsa dödar och förstör kroppen OCH SINNET mer än vad godis och chips gör. Och SJÄLVKLART är jag medveten om att mina matvanor inte alltid är jättehälsosamma men de är faktiskt inte SÅ dåliga. Och även om de vore det - det är MITT val. 
Jag äter inte godis och chips för att jag mår dåligt utan jag äter det för att det är gott. Jag gör det för att jag älskar det och jag mår bra utav det. Det är inte någon ätstörning (jag har tidigare lidit utav BED) men vet ni vad som får mig att vilja hamna i samma mönster? NI när ni kommenterar om min hälsa, mina ätvanor eller vikt. Endast DÅ vill jag tröstäta, äta så mycket att jag inte kan röra mig och sedan försöka göra allt för att inte kräkas upp det igen. Förstår ni inte att ni inte alls hjälper mig? Ni stjälper mig. Ni bryter ner den positiva bilden jag håller på att få av mig själv. Lägg av med det. Jag vill inte ha eran hjälp. 

Fatshaming.

Nu kommer det... nu kommer det... nuuuu kommer det! En ny etikett/tagg ska läggas in här i bloggen som ska lyda "bodypositive/fatshaming" eller liknande. Så vi börjar med första inlägget då. 

VAD är fatshaming? 
Jag googlade först detta för att få en så bra beskrivning som möjligt och jag hittade i stort sett BARA hånfulla beskrivningar... Fatshaming är när man hånar någon för dess övervikt (jag gillar inte att använda den termen "överviktig" för jag har ingen övervikt, jag har en vikt precis som alla andra, bara den termen är ju lite... fatshame'ande) men ja. När man hånar någon, diskriminerar någon, förtrycker någon på grund utav den personens övervikt. Vill tipsa alla som läser här att läsa Lady Dahmers blogg om detta; -> länk. Klicka. Se så... klicka. Kolla även här.

Fatshaming sker överallt. Exempel:

• Fatify: appen som gör dig fet, hysteriskt roligt. 
• Miljarder "hysteriska roliga skämt" om tjocka som cirkulerar på nätet t.ex. tjockaemo-skämtet; When I'm sad I like to cut myself... another slice of cheesecake.

Men fatshaming handlar inte bara om att håna och skämta. Exempel:

• BiB-avdelningen på H&M. "Big is beautiful" är en avdelning med storlekar upp till XXXL eller vad det nu är. Varför ska tjocka ha en egen avdelning? Får inte vi handla kläder på de vanliga avdelningarna? Nä vi får en egen LITEN LITEN LIIITEN avdelning av kläder som heter "big is beautiful", känns väldigt ironiskt om du frågar mig. 
• Antagandet att man är ohälsosam bara för att man är tjock och antagandet att hälsa går att mäta i vikt. Jag känner människor som väger 80-90 kg och som äter nyttigt och tränar regelbundet och ser ut som helt vanliga tjocka människor. De är nyttiga och hälsosamma men ingen förstår hur och antar direkt att de äter McDonalds varannan dag och tar bilen till ICA som ligger 50 meter bort. 

Och en sak till som vi alla måste förstå och acceptera: vi är alla skyldiga. Fatshaming är en del utav samhället och vi alla har någon gång fatshame'at för det anses vara normalt. Jag har också fatshame'at, som bara den, och jag skäms för det idag. Men nu har jag utbildat mig om detta och jag känner bara hur jävla rätt det här är... hur bra det känns för mig att framhäva det här problemet som påverkat mig så många gånger i mitt liv. Genom att bli medveten om detta så inser jag att det inte är MIN KROPP det är fel på, det är inte MIN VIKT det är fel på utan det är SAMHÄLLET det är fel på. 

Nu har ni fått er en liten omgång i vad fatshaming innebär (men snälla glöm inte läsa länkarna, de förklarar det så mycket bättre än mig) 

Nu kan jag börja blogga om det. 

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.