Dermarollern.

Bild: 22 juli
Andra gången med dermarollern idag.

Måste faktiskt erkänna att jag ser skillnad på mitt ärr mellan brösten efter en misslyckad piercing. Tyvärr har jag inga direkt före och efter-bilder... men ni får helt enkelt lita på mig.
Jag hade nästan glömt bort hur ont det gjorde... men det måste vara värt det. Hoppas jag inte får så ont i ansiktet som sist bara... hade tänkt att om jag inte ser skillnad i ansiktet på 3-4 gånger så kör jag inte där mer. Vill inte skada mig...

Bild: 29 juli

Kommer ta bild efter varje gång.
Ser ni någon skillnad?

Dermaroller mot ärr?

Igår provade jag dermarollern för första gången. Ni som inte vet vad en dermaroller är kommer här en liten förklaring: "Det är en liten roller med flera hundra små nålar som man drar över huden för att skapa micro-skada. Det gör att kroppen fyller ut dessa micro-skador med nytt kollagen och elastin vilket gör att ärr förminskas och ett allmänt helande och läkande utav huden."

Jag är just nu inne på att försöka, så gott det går, att ta bort mina ärr. Jag vet att mina ärr aldrig någonsin kommer att försvinna med tanke på mängden men jag vill inte ge upp hoppet om att de kan bli mindre synliga - eller bara lättare att tatuera över.

Jag har tidigare provat en kräm som heter contrakel. Jag köpte 3 tuber för 900 kr i 3 månader och det hände absolut ingenting... jävligt mycket waste of 900 kr. Sen det fiaskot har jag bestämt mig för att inte lägga ut mer än 300 kr totalt på hemma-produkter som ska hjälpa att reducera ärr.

Min dermaroller kostade 199 kr och nålarnas storlek är 1 mm. Här köpte Daniel den åt mig: http://www.vippon.com/dermaroller-skinroller-hudroller-tar-bort-alla-typer-arr/product_details.php/products_id/1303/

Jag testar även denna på mina acneärr i ansiktet.

Första användningen onsdag 22 juli: 
- Det gjorde i början ganska ont men efter ett tag bedövades huden och det kändes mer lite skönt (?). Ungefär som när man kliar sig med en hårborste.
- Efteråt kändes det som om när man bränt sig i solen. Idag, dagen efter, känns det likadant. Jag har rodnad på kinderna och på armarna (och på ett gammalt piercingärr mellan brösten) där jag använde den och det känns varmt på de ställena. Men det gör inte så ont att jag störs utav det.

Fortsättning följer! (om jag kommer ihåg det, men det gör jag nog)

Att leva med ärr - del 2

Den här delen kommer att handla om negativa reaktioner från andra människor. Jag förstår att det här inlägget kommer att uppröra många människor men tänk på att detta är längesen och att det var flera år sedan jag fick såhär starka negativa reaktioner gällande mina ärr - och att jag inte tar åt mig på samma sätt idag.

Jag har alltid varit väldigt öppen med hur jag mår på internet, både genom bilder och text. Jag har alltid sett internet som min fristad på något vis eftersom där kunde jag förmedla ut allt jag kände till de omkring mig utan att behöva säga det öga mot öga.

Bilder som visade mina ärr och även relativt nyskurna sår var inte ovanliga på min gamla blogg som idag är låst och ibland kunde jag även lägga ut sådana bilder på bilddagboken (inga sår som blödde utan med sårskorpor över.)  Det är från bilddagboken majoriteten utav hat kommer. Bilddagboken heter idag dayviews och är en sida där man lägger ut bilder med en text till. Jag hade som högst 5-600 följare på bilddagboken och det var förmodligen för att jag var så öppen med mina känslor och mitt mående. Idag ångrar jag att jag var SÅ öppen eftersom att jag vet hur mycket jag triggade andra tjejer och killar som mådde dåligt. Det är så viktigt att man är försiktig med vem som kan läsa eller bli påverkad och jag vill försöka framhäva att man absolut inte kan hållas ansvar för vad andra människor gör när de ser dina bilder eller läser dina texter - men man borde ha det i åtanke.

Det första som hände var anonyma kommentarer. Det klassiska "ta livet av dig" upprepades ofta men även detaljerade kommentarer. Någon skrev en lång kommentar på säkert 7-8 rader om hur jag borde ta livet av mig eftersom alla omkring mig egentligen hatade mig, att jag är så värdelös som är öppen på internet och hur jag bara sökte uppmärksamhet. Att skriva en kort kommentar är inte särskilt ansträngande... men folk lade verkligen ner TID på att trycka ner mig, tid som jag undrar om de inte kunde spendera på något bättre?

Sen började samtalen. Någon fick tag på mitt nummer. Tjejer med grov skånsk dialekt ringde mig och frågade om jag satt och skar mig just nu, om jag även skar mig i fittan, vem kille skulle vilja ha mig?, säljer jag sex? de hade hört det, att jag var så jävla äcklig... och så vidare. Meddelanden spelades även in på min telefonsvarare när jag inte ringde. När jag precis hade blivit dumpad ringde de och spelade in att det var "jävligt bra att *** gjorde slut med mig för jag förtjänade ingen pojkvän."
Sen klottrade folk på staketen runt omkring mina gungor i Frennarp. "Emo-förbjudet" och liknande. Riktigt "kreativt" och usel handstil.
Folk har även skrikit efter mig på stan. "Emo!" "Ska du inte skära dig lite till?" Oftast har det rört sig om yngre personer, mycket yngre än mig. Ett tag plingade de på hos oss och kunde till och med öppna dörren och ropa in - mina syskon blev helt galna. Ett tag blev jag så trakasserad på Frennarp att jag inte KUNDE gå ut.

Något som är kopplat till negativa reaktioner - eller egentligen bara reaktioner som fått ett konsekvens är när människor har blivit rädda för mig.

Jag brukade ofta skriva om det, hur jag förlorade vänner och förälskelser oerhört snabbt för att de blev så rädda för mig och mitt mående. Jag brukade hata mig själv för det, klandra mig själv, klandra dem för att de var så svaga, klandra världen, klandra allt... Men egentligen finns det ingen eller ingenting att klandra.
Alla människor klarar inte av psykisk ohälsa. Det är inget fel i att vilja distansera sig från människor med psykisk ohälsa. Vi kan absolut vara psykiska vampyrer, stjäla energi och livskraft från andra eftersom vi har så lite utav det själva. Det är inte medvetet och det är inte vi som personer utan det är vår sjukdom. Självklart finns det människor som är oerhört duktiga på att både inte ta emot negativ energi från de med psykisk ohälsa och så finns det dem som är sjuka och oerhört duktiga på att inte sända ut negativ energi. Jag säger inte att man ska döma psykiskt sjuka människor eller att man ska vara rädd för dom för det ska man inte - men jag som har erfarenhet måste samtidigt vara ärlig med hur mycket det här kan bryta ner inte bara den sjuke utan även de omkring den sjuke.

Om jag hade vågat och kunnat få tag på de jag skrämt iväg eller de jag negativt påverkat så hade jag bett om ursäkt, tusen gånger om. Jag ber inte om ursäkt för hur jag mådde för det är ingenting jag kan hållas ansvarig för men jag ber om ursäkt för hur jag hanterade det - jag önskar att jag hade kunnat hantera det bättre. Men... jag vill inte bara be om ursäkt utan jag vill också få fram att - jag var 14-17 år gammal. Jag var sjuk och jag var ung. Och jag är inte samma person idag som jag var då.

Det sista jag någonsin vill är att skada någon annan eller negativt påverka någon, det är helt tvärtemot det jag vill göra i mitt liv. Det är viktigt att få fram att så illa som jag hanterade min ångest tidigare - så hanterar inte alla det. Jag önskar verkligen inte att någon permanent blivit rädd för psykisk ohälsa på grund utav mig. Troligtvis är det inte så.

Finns det någonting ni vill att jag ska skriva om? Någonting speciellt ni undrar och så vidare? Tror att ni kan vara anonyma i era kommentarer här på bloggen och ingen fråga är för dum och inget förslag är för tokigt.

Att leva med ärr - del 1.

Jag tänkte först göra detta till ett enda inlägg men eftersom det finns så mycket att ta upp delar jag upp det i olika delar. Det ska alltså handla om: ärr. Att leva med ärr. Jag tänkte att jag skulle ta upp de frågorna som jag fått många gånger och som jag vet att folk undrar, men kanske inte vågar fråga. Och lite annat...

Ångrar du dina ärr? 
Jag tror att just den frågan egentligen bara förväntas ha ett svar: att jag ångrar mig. Och det gör jag, periodvis så ångrar jag mig så mycket att jag kan må riktigt dåligt över det. Jag försöker alltid att tänka att "gjort är gjort" för det finns ju inget sätt för mig att få det ogjort och med tanke på den mängd utav ärr som jag har så är det oerhört svårt för mig att låtsas som om det inte har hänt. Människor med mindre ärr än mig, som kanske bara har på ena underarmen eller på benen kan "komma undan" på ett annat sätt än mig. Jag har ärr över egentligen majoriteten utav min kropp, ungefär 60 % ärr och 40 % ärr-fri hud. Men samtidigt så är inte det 60 % utav MIG utan bara min kropp och det är så jag går vidare. Det finns ingen mening i att sitta och ångra mig trots att jag kan hamna där ibland.

Vad tycker din sambo om dina ärr? 
Daniel har sällan nämnt mina ärr på något sätt eller ens gjort antydan på att de finns där. Han sa en gång att han ser ju mig som jag är och ärren är en del utav mitt utseende, men att han inte tänker på det. Jag tror också att just Daniel som själv sticker ut inte tänker på det lika mycket då heller för "normalitet" är ingenting som han känner till, med tanke på sina tatueringar och med tanke på hur han är som person. Varken jag eller Daniel är normala svenssons och allt som inte hör till normen är normalt för oss och då även ärr. Jag tror inte att Daniel ens tänker på dem längre, överhuvudtaget. När jag har varit ledsen över mina ärr har han mest ryckt på axlarna, vilket han gör åt mycket jag är ledsen över (och det är en av de anledningarna till att jag älskar honom så mycket.) Han ser att det jag ofta är ledsen över inte är någonting att vara ledsen över utan något jag bara borde hantera och gå vidare ifrån och samma gäller mina ärr. Han stöttar mig i att tatuera över dem och har rådfrågat sin tatuerare och även bokat tid åt mig nu i höst (iof ska jag inte tatuera ärr då men kommer försöka göra upp en slags plan tillsammans med tatueraren Peter)

Hur känns dina armar? Att ta på? 
Mina ärr är vad man kallar för keloider, alltså ärr som står upp och bucklar ut. Mina ärr känns väldigt mycket när man tar på dem och många har till och med uttryckt äckel inför det (inga jag träffat utan randoms på internet, som tur är) och det är ju inte äckligt men kanske bara väldigt ovant. Mina ärr på överarmarna är hårda och utstående till skillnad från mina underarmar och ben och jag brukar säga att det känns som att dra fingret över någonting med mönster på. Just nu sitter jag och dricker en liten pepsiflaska i 33 cl och längst ner på den flaskan är det mönster och utbuktningar och drar jag fingret över dem så känns det nästan likadant, fast en aning mjukare alltså. Om ni har just en sån flaska närvarande så, haha, känn på den.