Vi behöver ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Det senaste har jag hamnat i blåsväder, eller ja, andra har satt mig där, på grund utav tjockacceptans vs ätstörningar. Det är inte första gången de två sakerna nämns tillsammans - när de inte alls borde göra det. Att blanda in ätstörningar i debatten om tjockacceptans och fatshaming är så oerhört fel och missledande. Det blir kontraproduktivt för rörelsen och det blir bara tjafs istället för en ordentlig och viktig diskussion. Vi måste ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Tjock är ingen känsla. När jag säger det så reagerar människor. De reagerar eftersom det antyder att jag förnekar en ätstörd som känner sig tjock. Det gör jag inte. Ätstörningar är komplicerade och kan betyda olika för alla egentligen men "the main thing" är att man känner sig tjock och därmed svälter sig själv. Tillhörande "tjock" kommer en hel rad andra negativa känslor ihopblandat med "tjock" vilket blir ett kaosartat liv fyllt självhat. Problemet med detta är att ätstörningar inte på något sätt har med tjockacceptans att göra. En ätstörd människa är inte tjockskammande utan ser bara sig själv som tjock. De kan se på andra människor som väger den siffran de själva är livrädda för och tycka att de är vackra, kanske till och med känna avundsjuka för att de inte ser ut sådär. Det är för att ätstörda människor bara ser sig själva som tjocka. Det går dock att diskutera om detta stämmer på alla. Jag har själv märkt att det inte gör det eftersom ätstörda människor har kallat mig för tjock. Det jag har lärt mig är att de människorna inte har kallat mig tjock för att de är ätstörda utan för att de är elaka och kassa människor. En ätstörning är vad det låter; det är en sjukdom. Det är en sjukdom som gör att man, oftast, känner sig tjock. Sjukdomar hör inte hemma i tjockacceptansrörelsen eftersom det inte är sjukdomar som lägger grunden för skeva ideal eller ett tjockskammande samhälle. 
När jag säger att tjock inte är en känsla så menar jag det. Tjock är en storlek, en siffra, en kropp och ett förtryck. Hur tjock en ätstörd må känna sig så är inte den här personen förtryckt på grund utav den känslan. Det innebär inte att deras känslor inte borde tas på allvar för det är allvarligt att vara sjuk och se sig själv som tjock. Det är allvarligt att vara ätstörd. Men ätstörda har inte med tjockacceptans att göra, alls. Nu gör jag en ganska rå jämförelse, som jag kanske inte bör göra, men det är som att säga att en person med hallucinationer kanske ser ett träds blad som blåa istället för gröna. Personen som hallucinerar ser ju dem som blåa men det är inte på riktigt. Det är sjukdomen som gör de blåa, fast de i verkligheten är gröna. Det är bara personen med hallucinationer som ser bladen som blåa och alltså borde inte den personen få skriva i ett uppslagsverk att "det här trädets blad är blå" eftersom det inte stämmer. Förstår ni hur jag menar där?

Det finns människor som känner sig tjocka som inte är ätstörda. Det räcker med att läsa en tidning så ser ni "dieter! Såhär går du ner i vikt! Redo för Beach 2017? Bästa träningspassen för att bli av med putmagen!" och så vidare. Det är inte människor med ätstörningar som dessa riktar sig till och det är inte människor med ätstörningar som skriver detta. Det är vårt tjockskammande samhälle. Att se på någon som tjock innebär inte bara att man ser på den personen som en större storlek utan det kommer en rad andra personlighetsdrag tillhörande en tjock kropp. En tjock människa är icke önskvärd, någonstans. En tjock människa är lat, odisciplinerad, har en oförmåga att kontrollera sig själv och sitt ätande, lite korkad och tar för mycket plats. Det finns påståenden att tjocka har svårare att få jobb på grund utav dessa fördomar om den tjocka kroppen.

Det går inte att blanda ihop en sjukdom med ett samhällsförtryck. Ett samhällsförtryck på grund utav vikt grundar sig i hur man ser ut - inte hur man känner sig. Om en person som väger hälften så mycket som jag känner sig tjock så är inte den personen förtryckt.

Jag är väldigt trött på att se den här diskussionen om ätstörda tas upp varje gång jag försöker diskutera fatshaming eller fatacceptance. Vi måste kunna lära oss att skilja på de båda. Det känns, varje gång, som om det kommer någon smal och kapar min tråd om tjockacceptans och vänder det till att handla om någonting helt annat, vilket både är väldigt ledsamt och tröttsamt...

NEJ.

Nu kommer jag skriva någonting som kommer göra folk förbannade. Men jag kan inte låta bli för jag MÅSTE få detta ur mig.

Jag läser hela tiden om hur "jobbigt det är att vara smal." Visst är det förtryckande och helt förjävligt att höra "gå och ät en macka." Visst är det förtryckande och jävligt att höra "du är så smal, har du ätstörningar?" och VISST ÄR DET FÖRTRYCKANDE OCH JÄVLIGT ATT SE DIN KROPP ÖVERALLT I MEDIA OCH SE DIN KROPP HYLLAS PÅ TV OCH HYLLAS I MODEMAGASIN OCH SE ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS OCH ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS PÅ REAPRISER OCH ATT DIN STORLEK ALLTID HAR DE SNYGGASTE KLÄDERNA OCH HUR MÄNNISKOR TYCKER DU ÄR ATTRAKTIV FÖR DU ÄTER MYCKET TROTS ATT DU ÄR SMAL? FYFAN VAD JOBBIGT ASSÅ FYFAN VAD JOBBIGT FÖR DIG ATT DU ÄR SMAL FÖR FOLK SÄGER ÅT DIG ATT ÄTA EN MACKA!
Jag säger inte att det finns folk som skammar smala för absolut, det finns och jag säger inte att det inte finns ett ideal och att smala inte alltid har lätt att hitta kläder men jag säger att det är FAN INTE SYND OM DIG. Det är INTE synd om dig för att du är smal.
Folk tittar på dig för du "äter jättemycket trots att du är smal" och när de ser dig äta tycker dom är det är CHARMIGT, HÄLSOSAMT OCH SEXIGT. Det är ATTRAKTIVT att du som smal äter en påse chips och alla vill vara med dig. När folk ser mig äta en liten skål med chips så tycker dom att är jag äcklig, att jag är vidrig och att jag snart kommer dö i hjärtattack och "skyll dig själv."

Visste ni att folk har avslutat kontakten med mig när de fått reda på att jag varit tjock? Människor som jag har älskat, brytt mig om och uppskattat. Människor som jag har haft nära vänskapsrelationer med men som av någon anledning inte tycker att jag ens är värd att ha kontakt med för att jag är tjock. Och vet ni hur jävla ont det gjorde i mig när dessa människor gjorde så? För det har hänt mer än en gång. 
Visste ni att folk har sagt till mig att jag inte förtjänar kärlek på grund utav min vikt? Jo det är sant. "Hur kan han älska dig när du är så fet?" "Klart han gjorde slut med dig när du är så fet."
Visste ni att folk har VEVAT NER RUTAN och STANNAT SIN BIL bara för att få ropa "jävla fetto" till mig?

När någon skammar dig för du är smal så skammar dom dig för dom vill skamma någon. Det har ingenting med din kropp o göra. Dom kommer inte ha några antaganden om dig. Det är alltså inte personligt menat mot dig när någon skammar dig för du är smal. Men när någon skammar mig för jag är tjock ÄR det personligt. Det handlar inte bara om min vikt eller min kropp eller mitt utseende utan det handlar om MIG som person. När dom ser mig som tjock ser dom också en lat, jobbig, gnällig, svettig, vidrig, ansvarslös och tråkig individ. Det är ingen som ser på dig och tänker att du är alla dom sakerna för du är smal.

Förstår ni skillnaden?
Nej. Jag säger bara nej. Det är INTE synd om dig för du någon gång blivit skammad för du är smal. Bara NEJ.

Bilder jag aldrig trodde att jag skulle våga lägga upp.

I helgen satt jag och tänkte... och blev mer och mer bitter för varje sekund. Jag tänkte på alla "snygga och smala" tjejer som vågade visa sina magar på instagram, deras platta och fina magar. De får hundratals likes och människor dyrkar dem. Jag har många gånger önskat att jag var smal och önskar fortfarande ibland. Det är så svårt att acceptera en tjock kropp i ett samhälle som avskyr tjocka människor som pesten. Det anses inte attraktivt och att vara attraktiv ger en människa stora privilegier i livet. Vi vill gärna tro att kompetens går före allt men tyvärr är det inte så. Och vi är alla skyldiga.

Men så tänkte jag... VAD FAN? Varför ska inte jag få visa min kropp, om jag vill? Om jag får kommentarer att jag är tjock - so what? Jag ÄR ju tjock. Och att vara tjock anses inte attraktivt för de flesta människor men det gör faktiskt det för mig. Jag är relativt nöjd med min kropp egentligen, jag kan ta bilder på den och tänka att "shit vilken pangbrud jag är." Och det vill jag inte bara hålla för mig själv.

Jag vet att jag är ytlig, speciellt när det gäller mig själv. Egentligen är det ingenting man ska uppmuntra, tycker många men jag tänker att; vi lever i ett ytligt samhälle. Om vi nu ska göra det kan vi lika gärna försöka vara nöjda med oss själva och det ger faktiskt väldigt mycket. Om jag känner mig snygg så blir jag automatiskt glad, positiv, självsäker, social, trygg och jag sträcker på ryggen. Jag kan prestera så mycket bättre om jag känner mig bra i mig själv.

Sååååå jag la ut bilder där man såg min mage, där man såg mina bristningar och mitt fett. Jag la ut bilder där man ser hur tjocka armar jag har. Och jag är jävligt nöjd med dem bilderna.

Det är skillnad på fatshaming och hälsa.

Läste precis både Lady Dahmers och Stina Wollters svar till Katrin Zytomierska's bild på instagram om hur "fega dessa kroppspositiva människor är som inte vågar ta debatt med henne i tv4." Först vill jag bara... bläeh... men sen vill jag fortsätta på Stina Wollters spår; ordagrant; Hälsa är EN sak och förtryck, fördomar och diskriminering kring kroppar är en annan. 

Det vill jag skriva lite om.
Jag vill prata lite om en utav mina närmaste vänner. Hon ska snart påbörja en utbildning till att bli personlig tränare, har även tankar på att jobba som dietist (jag vet inte om hon hellre vill bli PT nu eller ja... men iaf), har en instagram främst dedikerad till hennes träning och vad hon äter - och är precis som Katrin någon som pratar om att "eat clean." Nu vet jag inte hur Katrin pratar om sin diet eller sin träning och huruvida hon nu har fatshameat människor men det låter ju verkligen så på hennes inlägg så jag antar det (skiter i att jag har fel, spelar ju ingen roll anyway)

Ni kanske undrar nu hur det kommer sig att jag som äter onyttigt och lever ett "onyttigt" liv kan vara bästa vän med någon som henne. Jo därför att; hon fatshamear ALDRIG någon annan. Det finns inte ett enda spår på hennes instagram eller facebook där det står något negativt om någon annans sätt att leva eller äta för det är inte det som hon bryr sig om. Och jag känner henne så väl. Jag vet att det inte finns något agg i henne mot tjocka kroppar. Hon gör detta för att hon älskar att leva så. Det är hennes hobby, hennes största intresse, hennes Liv. Hon har aldrig någonsin kallat mig tjock. Hon har aldrig någonsin sagt åt mig hur jag ska äta eller att jag borde gå ner i vikt. Det hon har gjort är att uppmuntra mig när jag SJÄLV tagit initiativet till att äta mer nyttigt eller röra på mig mer. Då har PT'n inom henne väckts till liv men annars ALDRIG. Hon har däremot också uppmuntrat mig när jag pratat om fatshame och body positivity - hon har flera gånger verkligen hyllat mig, peppat mig, varit stolt över mig och sett upp mig till mig för hon vet att det är sån JAG är.

Och låt mig även nämna en annan sak. Att hon lever på det sättet kan reta andra människor något fruktansvärt. På en fest satte de ner henne i soffan, satte godisskålen i hennes knä och sa "ät nu! Ät godis, vi vet att du vill egentligen, det är okej, ät några stycken bara!" Nej HON vill inte äta godis. Men hon sa inte åt de andra att de inte fick äta. Hon prackade inte på dem hennes livsstil överhuvudtaget och det gör hon aldrig - hon bara uppdaterar om det, skriver om det, LEVER så. Det är så jävla fel och det är sällan jag blir sådär riktigt arg (tro det eller sig) men när hon berättade det blev jag riktigt jävla arg.

Som kroppsaktivist är det svårt att inte fälla upp sitt försvar direkt när man stöter på någon människa som min vän, för man är så van vid att människor som henne SKA fatshamea och diskriminera dem. Men alla är inte såna. Jag håller inte till 100% med kroppsaktivister som klagar på bilder eller uppdateringar om hälsa - för alla uppdateringar är inte förtryckande. Och man måste ju inte följa såna människor heller...

Jag vet inte om jag vågar se Malou efter tio där de bjöd in Katrin Zytomierska... om jag gör det så lär jag ju uppdatera om det med. Hehe.

Jag förespråkar inte ohälsa.

Här bredvid är en tweet från den fantastiska Tess Holliday. "Är det verkligen någon som tittar på bilder av mig och säger 'hon ser så bra fet ut! Jag ska gå upp massor i vikt för att se ut som henne!' #använddinhjärna" 
Nej, det finns ingen som tänker så. Däremot tänker folk så om smala kvinnor och utvecklar ätstörningar. Detta bevisar hur icke-farligt det är att vara för tjockacceptans.
Det finns ingen inom tjockacceptans-rörelsen som säger "gå och ät 10 st Big macs, 7 påsar chips och 20 st chokladkakor!" Det finns ingen som uppmuntrar till ohälsosamt leverne.
Jag uppmuntrar bara till en enda sak: tyck om dig själv. Tyck om dig själv oavsett hur du ser ut, oavsett vad samhället tycker om din kropp. Tyck om dig själv för du är vacker.

Jag är inte delusional, jag vet att övervikt KAN vara ihopkopplat till ohälsa men om vi nu ska sitta och prata om ohälsa - varför pratar vi bara om övervikt? Varför pratar vi inte om smala som äter mer ohälsosamt än mig? Varför pratar vi inte om att ohälsa även kan betyda äta för lite, inte bara för mycket? Varför pratar vi inte om att smala som aldrig rör på sig långsamt dödar sig själva framför en datorskärm? Nej vi pratar inte om det, aldrig. Vi pratar bara om hur ohälsosamma tjocka är, hur tjocka dödar sig själva, hur tjocka äter för mycket och rör på sig för lite. DET om något är klockren fatshaming och handlar inte alls om välvilja.

Jag förespråkar också att folk ska få leva sina liv hur fan dom vill. Det handlar också om frihet - om fri vilja. Om någon är lycklig i sitt liv, varför ska denne inte få vara det? Bara för att hen är tjock? Det är helt sinnessjukt. "Du kan omöjligt vara lycklig i din tjocka kropp." Även det är klockren fatshaming. "Folk som är tjocka KAN inte vara lyckliga." Jo det kan man.
Jag kan helt ärligt säga att ingenting ni säger kan få mig att ändra på min livsstil. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker övertyga mig om att jag är ohälsosam, vilket kanske stämmer ibland, det enda det kommer göra med mig är att jag kommer hata mig själv ännu mer. Anledningen till att jag har dåligt självförtroende handlar inte om min kropp eller hur min kropp ser ut utan att jag VET vad ni tänker om min kropp. Jag vet att ni inte accepterar min kropp - därför har jag svårt att göra det också. Jag vet att ni tycker att jag är ful, äcklig, vidrig, en börda för samhället och ohälsosam.
Jag tar inte hand om min kropp när jag hatar den. Alltså är det omöjligt för mig att vara hälsosam om jag hatar min kropp. Varje gång jag har mått bra i mig själv har jag slutat tröstäta och slutat ligga i soffan hela dagarna för jag är så apatisk. Så om ni nu verkligen bryr er om mig och vill att jag ska bli hälsosam - säg att jag är vacker! Säg att ni älskar mig! Vad är mer hälsosamt än att tycka om sig själv?! INGENTING.