Vilka är de riktiga manshatarna?

Okej, jag vet att jag i princip bara skrivit om manshat det senaste men jag håller på att gå igenom en slags inre utveckling så låt mig. 

"Manshat" betyder olika för alla, i stort sett. Jag har bloggat om det innan och skrivit om hur manshat kan yttra sig på olika sätt; här exempelvis. Nu är det så att jag tänker inte sitta här och låtsas som att manshat inte kan betyda "hata män som kön" för jag kan absolut tänka mig att det kan betyda det också (dock inte för mig och dock är det väldigt sällsynt). Men vilka hatar och uttrycker manshat på riktigt? Är manshat och feminism besläktat? Är det endast feminister som "hatar" män? Svar: Nej. 

En studie visar att kvinnliga feminister tycker om män mer än vad kvinnliga antifeminister gör. Visst är det underligt? Sure nu uttryckte de kvinnliga antifeministerna hat mot i princip allt och alla (överraskning där) men tycker ändå det är intressant. Antifeminister brukar ofta hellre värna om mäns rättigheter och uttrycka att de är för mäns rättigheter och att män är förtryckta i samhället - inte kvinnor. Läs mer här eller här.  

Jag har en ganska stor gemenskapskrets av "manshatare" och många utav dem är faktiskt inte feminister. Det finns vissa, som uttrycker mer (eller lika mycket) manshat än feministerna, som är "antifeminister och antivänster." 

Jag vill sluta känna manshat?

Jag förstår att jag i princip bara skrivit om manshat det senaste... och jag tänker inte sluta. Det är ett ämne som tar upp väldigt mycket plats i mitt huvud just nu. Jag tycker inte bara det är intressant att skriva om - det hjälper mig att förstå mig själv samtidigt.

Jag har ett mål. Det målet är att sluta känna manshat. Varför? Varför skulle jag vilja sluta känna någonting som jag skrivit om gynnar mig, och andra? Det finns en anledning till varför en känner manshat. Det finns en grund som bottnar bland annat i kvinnohat, något som vi tyvärr inte kommer kunna komma ifrån på ett tag men det bottnar också i personliga känslor och tankar. Det är dessa personliga känslor och tankar som jag inte känner att jag vill ha längre. Jag skulle dock inte påstå att mitt manshat på något sätt har påverkat hur jag ser på män egentligen (läs inlägget Män som magneter). Jag har, trots mitt manshat, försökt och velat ha relationer med män. Det är inte därför som jag vill sluta känna manshat eftersom det inte begränsat mig på det sättet. 

First of all: jag tycker inte om ilska. Jag tycker inte om när människor är arga - tvärtom - det gör mig oerhört obekväm och kan i värsta fall sluta med ångest. Jag tycker inte om när människor skriker, bråkar, brölar och hatar. Det är negativ energi för mig. Manshat är kopplat till ilska - en ilska som faktiskt inte är destruktiv, en ilska som inte ger ångest MEN jag känner att det tar över mig. Jag känner att jag kan bli så arg att jag faktiskt blir destruktiv för mig själv, att jag ger mig själv ångest. Jag känner att... det måste finnas mer vettiga saker att ägna min tid åt än att vara arg på män. Jag klandrar inte mig själv på något sätt för detta. Jag klandrar män för det är trots allt dem som fått mig att känna såhär. Men män har begränsat mitt liv tillräckligt, känner jag. I det ligger manshatet, mitt manshat. Det är inte alls säkert att alla som uttrycker manshat eller känner manshat håller med om detta eftersom manshat yttrar sig på helt olika sätt (som jag tidigare nämnt). Men... jag vill inte hata män, egentligen.  Jag vill inte vara arg på män. Jag vill bara inte bry mig om män. Förstår ni hur jag menar när jag säger så? Jag vill inte att män ska vara en så stor del av mitt liv och just nu är manshatet en stor del av mitt liv. Att män kan vara destruktiva för mig måste inte innebära att jag känner ilska eller hat mot dem, att jag vill distansera mig från män måste inte innebära att jag känner ilska eller hat mot dem.
Och jag tänker inte, på något sätt, predika om att manshat är dåligt. Jag tänker inte, någonsin, råda andra att inte känna manshat eftersom det är deras val och deras känslor. Men jag vill inte vara destruktiv för mig själv... och jag börjar misstänka att detta faktiskt är destruktivt för mig. Det är inte andra feministers manshat som är destruktivt - tvärtom - det är mitt eget. Det är mina tankar och mina känslor och att andra uttrycker manshat påverkar inte mig alls. Alltså verkligen inte alls. Och det är just det - jag kan se på andra som erkänner sig själva som manshatare som trots det är stabila och mår bra?

Jag tror att mitt manshat har varit ett sätt för mig att bearbeta dåliga relationer och dåliga möten med män. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp, jag har blivit våldtagen, jag har blivit tafsad på, jag har blivit psykiskt misshandlad och jag har blivit utnyttjad (både sexuellt och på andra sätt). Istället för att rikta mitt hat, eller ilska, mot de individerna som har gjort såhär mot mig har jag riktat hatet och ilskan mot de patriarkala värderingarna som är en anledning till varför de gjorde så mot mig (de var genomruttna människor också obviously). Jag har gått runt och varit så arg, så upptagen med att vara arg och... jag vill inte vara arg mer. Jag känner att när jag kan släppa min ilska... så kommer jag kunna leva ett bättre och mer fritt liv. 

(Jag har skrivit om att manshat kan yttra sig i att inte bry sig om män eller inte inkludera män i sitt liv eftersom en helt enkelt inte känner intresse av män, men det stämmer inte riktigt överens med hur mitt manshat har yttrat sig. Läs mer här.)

På vilket sätt kan manshat vara bra?

Jag ska försöka förklara detta så lätt, så bra och så utförligt som jag bara kan.

Om patriarkatet; patriarkat är ett samhälle där män styr. Män har, i patriarkatet, den sociala, ekonomiska och politiska makten i samhället och då även - över kvinnor. 
Först måste vi ta upp hur patriarkatet påverkar män och vilket ideal som finns för män på grund utav patriarkatet. Hur ska en man vara? Enligt patriarkatet ska män vara framgångsrika, sociala, rika, vita, dominanta, starka och kompetenta. Män har ett yttre ideal såväl som ett inre. Män formas utifrån patriarkatet och uppfostras utifrån just detta ideal. Detta innebär en enorm press för män som inte passar in i beskrivningen av hur en man "ska vara."
Män ska vara sexuella och endast se på kvinnor som sexuella föremål. Män uppmanas att hela tiden tänka på sex eller att agera utefter sina sexuella lustar. Detta innebär att män har svårt med vänskapsrelationer med kvinnor eftersom vi också lever i ett heteronormativt samhälle. Det innebär också att mäns sexualitet på ett sätt är begränsad eftersom män inte "får" säga nej till sex eller inte "får" tycka om vissa typer av sex så som exempelvis att få analsex. Män ska också vara händiga och praktiska. Män ska kunna fixa vad som helst och bygga vad som helst. Det är också manligt med skägg. Män som inte har skägg/kan få skägg är omanliga och därmed inte accepterade.
Hur får män inte vara? Män får inte vara svaga, de får inte gråta och de får inte ha några känslor. Detta innebär att män tar till helt andra metoder att bearbeta sina känslor så som alkoholmissbruk och agerar ofta ut en destruktiv ilska istället för exempelvis sorg.
Läs mer här: https://www.bustle.com/articles/124983-6-ways-the-patriarchy-is-harmful-to-men-because-feminism-isnt-just-for-women och http://www.vagabomb.com/Ways-Patriarchy-Is-Equally-Harmful-to-Men/  
Mycket utav detta grundar sig i kvinnohat. Varför får män inte vara svaga? För män får inte vara som kvinnor, på något sätt. Det är absolut förbjudet att vara feminin som man eftersom det är "kvinnligt" och kvinnor ses ned på. Alltså innebär feminism, som går ut på att lyfta fram kvinnor, en enorm positiv förändring för män också. Men... vad har detta med manshat och göra? 

Alla män är olika och påverkas olika av patriarkatet men det finns något patriarkalt med varje man. Att män påverkas negativt av patriarkatet kan innebära att de blir som patriarkatets ideal och att de inte blir som patriarkatets ideal. Om de påverkas och blir som patriarkatet vill så blir män automatiskt skadliga för kvinnor. För en kvinna blir det svårt att ha en relation med en man som exempelvis inte får visa känslor eller känner att han behöver/måste styra över henne.
Vad jag har märkt så är just detta - de personliga relationerna - anledningen till varför många kvinnor känner manshat. Det kan vara en pappa, en bror eller en pojkvän (eller alla) som varit så påverkade av patriarkatet att de utsatt kvinnan för förtryck av olika slag. Det kan också vara så att kvinnan blivit särbehandlad på sitt jobb/i skolan eller sett män blir positivt särbehandlade på sitt jobb/i skolan vilket lett till att hon känt sig förtryckt. Det kan finnas andra anledningar till manshat men jag valde att ta upp de som, jag märkt, är mest vanliga.
På vilket sätt kan manshat vara stärkande för dessa kvinnor? Det beror på hur hennes manshat yttrar sig;
1. Det är ett sätt för henne att få ut aggressioner över sin situation och sitt liv om hennes manshat innebär att hon skriver om det eller pratar om det med likasinnade.
2. Hon tar medvetet avstånd från män eller relationer med män eftersom hon anser att det är destruktivt för henne. Hon känner inte att hon behöver en man i sitt liv för att vara "hel" eller må bra. På så sätt blir hennes liv lättare att leva.
3. Hon litar inte på män eller litar inte på mäns bedömning av henne. Det gör att hon känner sig mer säker i sig själv och kritiskt kan granska män och deras "att de har rätt i allt." Det kan också vara så att hon inte utsätter sig för situationer där hon kan hamna i fara på grund utav män, i och med att hon inte litar på dem.
4.  Hon klandrar inte längre sig själv för att hon blivit förtryckt eller illa behandlad av män. Detta gör att hon känner sig bättre i sig själv och kan gå vidare från traumatiska/dåliga upplevelser i sitt liv.
5. Hon lyder inte längre män. Det kan exempelvis vara sexuellt: hon har inte sex med män hon inte vill ha sex med, hon har inte sex på sätt som hon inte vill ha sex på och så vidare (finns ju massa olika exempel på hur man inte längre kan lyda män).
Det kan, som sagt, yttra sig på ett sätt eller på alla sätt jag tagit upp. Det kan till och med yttra sig på andra sätt än dessa. Det är helt individuellt hur manshat yttrar sig och det är helt personligt.

På vilket sätt är manshat bra för mig? Och på vilket sätt yttrar sig mitt manshat?
Jag har varit väldigt beroende av män tidigare i mitt liv. Jag har trott att en man är det som kommer läka mig, som kommer göra mig lycklig. Jag har känt mig fullständigt värdelös utan en man som kan bekräfta mig. Manshat, och kanske främst feminism egentligen, har gjort att jag känner ett egenvärde. Jag baserar inte längre mitt värde utefter vad män tycker, tänker eller känner om mig (detta är jättesvårt och skiftar dag till dag men det är ett mål jag har). Det är ganska svårt för mig att sära på manshat och feminism när jag försöker rada upp på vilket sätt manshat varit bra för mig. När jag radar upp varför feminism varit bra för mig så låter det ganska likadant. Men flera exempel: Jag kan stå upp för mig själv mer när det gäller mot män. Om en man säger något till mig som jag inte håller med om så vågar jag säga ifrån eftersom han inte står högre upp än mig. Jag ger inga ursäkter till män längre. Om män behandlar mig illa så finns det inga ursäkter till det vilket gör att jag kan lämna destruktiva män eller destruktiva relationer med män på ett lättare sätt. Jag klandrar inte mig själv längre för att män har behandlat mig illa. Det är inte mitt fel att jag blivit våldtagen till exempel. Jag skulle vilja säga att mitt manshat även gör att jag tar avstånd från män men det stämmer inte. Jag tar avstånd från män som jag märker är destruktivt patriarkala men jag har fortfarande många män omkring mig. Mitt manshat yttrar sig också så att jag inte tycker det är charmigt med patriarkala beteenden. Det är inte charmigt att han känner att han vill ta hand om mig ekonomiskt eller vill skydda mig från allt ont eftersom det grundar sig i ett maktspel och patriarkatet. Manshat har hjälpt mig att se på män på ett annorlunda sätt. Manshat har hjälpt mig att känna igen destruktiva "manliga" beteenden och beteenden som grundar sig i patriarkatet. Det har hjälpt mig att sålla ut män jag inte vill ha mitt liv och män jag vill ha i mitt liv.
Men... manshat innebär också för mig att jag får lov att hata män. Jag får lov att vara arg på män. Jag får lov att säga att män är skit, att män är destruktiva, att män är idioter och att män är dåliga för mig. Jag måste inte redogöra "inte alla män" eller "vissa män" eftersom de som känner manshat vet precis vad jag menar när jag säger så.

Fick jag fram detta bra? Förstår ni lite mer? Förhoppningsvis. Manshat är någonting som jag försöker lista ut och klura ut. Det är något som jag vill lära mig mer om. Jag vill analysera manshat. Jag skriver inte bara om manshat och feminism för att andra ska acceptera mig eller förstå mig - det handlar också om att jag ska kunna acceptera och förstå mig själv.

Män som individer.

Det var en vän till mig som skrev att han är en vit cis-man och umgås nästan uteslutande bara med feminister. Han förstod inte hur män i allmänhet kan ha fått bilden av att de blir negativt behandlade av feminister och de som känner så är män som har minst kontakt med feminister. Han, som umgås med feminister, märker inga påhopp alls. Det var väldigt intressant att höra honom säga det för det fick mig att tänka... Jag tror och upplever att feminister är de som faktiskt lyckas ha givande vänskapsrelationer med män. Feminism handlar egentligen väldigt mycket om att se på varandra individuellt. Det innebär att kvinnliga feminister ser på män som individer. De kan uppskatta män som individer och inte som kön eftersom de inte längre är lika påverkade av hur samhället hela tiden vill dela upp män och kvinnor. Det går inte förstå sig på kvinnor, får män lära sig. Det går inte förstå sig på män, får kvinnor lära sig. Feminister vet ju att det inte finns några genetiska orsaker till "manliga" respektive "kvinnliga" beteenden och därför kan se på varandra på ett annat sätt.

Jag tänker på inlägget jag skrev som hette "Män som magneter" och fick en helt annan syn på vad jag skrev nu. Jag skrev att jag lagt väldigt mycket fokus på män den senaste tiden och att jag inte förstod riktigt varför. Det gör jag nu. Dessa männen har varit fantastiska individer. Jag kan inte förneka att jag fokuserat på dom för jag faktiskt tyckt om dom som människor. Anledningen till att jag inte fokuserat lika mycket på mina kvinnliga vänner är för att jag inte kan fokusera på flera personer samtidigt (det är väldigt svårt för mig). Nu när jag inte längre har de männen i mitt liv som jag skrev om fokuserar jag på mina kvinnliga vänner igen, eftersom de också är fantastiska individer och för att jag nu har tid/energi/plats för det.

Detta innebär inte att jag kommer sluta skriva om manshat och det innebär inte att jag kommer sluta känna manshat. Jag känner exempelvis att anledningen till varför jag blev så övergiven av de männen jag skrev om grundar sig i uppfattningen om att män och kvinnor inte kan vara vänner och därmed - en anledning att känna manshat. Att läsa vad min vän skrev var ändå en helt ny grej för mig och det öppnade upp mina ögon väldigt mycket. Visst är det fantastiskt att lära sig nya saker om sig själv?

Samtal med mig själv.

Har känt typ... ett sug efter att skriva massa men jag kan inte uttrycka mig ordentligt. Det känns inte som om jag får ur mig det jag vill få ur mig. Ingenting låter rätt. Det här är ett slags sätt för mig att reda ut tankar. Ett samtal med mig själv, helt enkelt.

Jag vill skriva ett inlägg om varifrån manshat kommer, om det verkligen är så att manshat endast grundar sig i förtrycket mot kvinnor. Jag vet inte om det stämmer. Manshat kan komma från många olika sorters bakgrunder och erfarenheter - vilket också innebär att manshat kan yttra sig på helt olika sätt. Jag vill också skriva om olika sorters manshat. Jag har försökt måla upp bilden av manshat som helt ofarligt och jag håller fast vid det, det ÄR ofarligt men det är den typen av manshat som jag beskriver och finns det fler sorters manshat än det? Finns det, på riktigt, hat mot män som kön och individer? Och på vilket sätt skulle det i så fall yttra sig? Jag vill gärna kunna svara på det men jag känner, just nu, att jag inte kan. Det är inte den sortens manshat som jag är bekant med, alls, i så fall. Och hur kan jag skriva om någonting jag inte vet någonting om?

Jag sitter och försöker tänka på vilka sätt jag, som kvinna, har blivit förtryckt. Finns det uppenbara exempel i mitt liv? Kan jag ens känna igen förtryck när det händer mig själv, är det ens möjligt att analysera sitt eget liv på det sättet? Jag har hela tiden skrivit om kvinnor som grupp, inte om mig själv. Vill jag ens skriva om mig själv? Vill jag skriva om varför just jag känner manshat? Är det för personligt?..

Jag vet inte ens vad jag vill med detta inlägget. Jag känner mig bara tankspridd och förvirrad. Jag känner nog en press... för jag skriver om sådant som måste förklaras för många. Jag skriver om sådant som kräver mycket energi och tid. Jag behöver skriva på rätt sätt för att kunna nå fram, för att undvika att bli misstolkad. Och varför lägger jag så stor vikt vid det egentligen? Skriver jag för mig själv... eller för någon annan? Om människor misstolkar mig... varför spelar det så stor roll?

Män som magneter.

Nu vill jag skriva om någonting som jag har tänkt att skriva om väldigt länge, men låtit bli med. Jag vet inte ens varför jag låtit bli men jag har känt att det varit... lite problematiskt...

På ett eller annat sätt har män alltid varit grunden till min olycka. Det kanske låter som om jag har haft en väldigt ytlig olycka men jag är psykiskt sjuk (som ett extra plus i kanten) vilket gjort att min olycka varit väldigt djupgående och störande i mitt vardagliga liv. Och inte ens i lyckliga relationer med män har jag lyckats komma undan min olycka. Man skulle kunna säga att jag är kroniskt olycklig. Men varför är då män grunden? Ptja... vi skulle kunna skriva hela livshistorien men då skulle jag flumma iväg så vi kan väl bara säga att dem är det, helt enkelt. Jag har haft riktigt jävla kassa encounters med män. Många. Och ofta. Och ändå... tycker jag ju om män. Vänta vad skrev hon nu?! Har hon blivit psykotisk?! Nej men faktiskt, jag tycker om män. Jag tycker att män är intressanta. Jag tycker om att ha intellektuella, djupa och långa samtal med män eftersom deras världsbild ofta skiljer sig väldigt mycket från min egen. I patriarkatet är vi tyvärr motpoler och det intresserar mig att veta hur den andra polen tänker och resonerar. Det är också intressant att se hur patriarkatet påverkar män olika, vilken negativ eller positiv inverkan det har haft på mannen som individ.

Jag är analytisk feminist och... kvinnor är därför inte lika intressanta för mig. Okej hon har verkligen fått en knäpp, vad fan säger hon?! Kvinnor som individer kan vara jäkligt intressanta, fantastiska och underbara och jag har så många intressanta och fantastiska kvinnor omkring mig men... när det kommer till feminism... så är män väldigt intressanta. Det kanske är just för jag sätter kvinnor så högt upp. Jag vet redan att kvinnor är awesome. Jag vet redan att kvinnor som grupp är så jävla mycket mer än vad patriarkatet målar upp. Jag vet att når jag ut till en kvinna så kommer jag få stöd, jag kommer få kärlek, jag kommer få utrymme och jag kommer få det jag behöver. Kvinnor ger mig så jävla mycket redan. De är mitt ultimata stöd, min klippa, min mark att stå stadigt på. Jag har inte kunnat leva utan så många kvinnor i mitt liv, som jag faktiskt har. Speciellt när dessa kvinnorna är så jävla fantastiska (men ja big suprise att kvinnor är det egentligen). Men män... vad får jag från män? Och jag vill gärna bli motbevisad. Det kanske är ett destruktivt intresse från min sida... vad jag har märkt det senaste så... ja, det är destruktivt.

Jag skulle gärna vilja säga också att jag inte ser könet - jag ser individen - när det kommer till mina vänskapsrelationer och det stämmer ju. Jag har vänner som är män, kvinnor och ickebinära och ingen är egentligen den andra lik. De är inte könsvarelser när de är mina vänner. Vänner är könsneutrala. Men... är det verkligen så enkelt? Tyvärr inte...

En liten röst inom skriker att "skit i män! fokusera på kvinnor och ickebinära! skiiiit i määään!" men jag kan inte. Jag dras till män som en jävla blodigel, som en jävla magnet. Och jag vet inte varför. Är det för att jag tror att män kan bekräfta mig? Att min bekräftelse och mitt värde ligger i vad män tycker om mig? *nynnar patriarkatet patriarkatet patriarkaaaatet*. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste hitta en lösning. För det har blivit ett problem för mig. Den senaste tiden har jag bara lagt all min fokus på män. Jag tänker inte säga hur många eller vilka men jag har bara fokuserat på dessa männen. Det kan ha varit så att de behövt stöd, att de behövt uppmärksamhet, att de behövt bekräftelse, att de behövt stimulans, en axel att gråta på, ett öra som lyssnar och så vidare... Och det har jag velat ge dom. Det har såklart strulat till det. Män och kvinnor kan inte vara vänner så lätt... och jag hatar att det är så. Vi lever inte i en utopi, vi lever i ett patriarkat. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag slagit mig själv i huvudet och skällt på mig själv, när dessa männen krossat mig gång på gång, att "varför fokuserar du inte på de fantastiska kvinnor och ickebinära vännerna du har som INTE skadar dig, som INTE krossar dig, som BARA ger dig kärlek och stöd?!"
Varför? Jag vet inte. Jag måste tänka mer, jag måste analysera mer, jag måste skriva mer. Jag måste hitta en lösning på detta enorma problem i mitt liv.

Manshat 2.O

Sitter och lyssnar på Portishead och fy Satan så bra. Låten just nu är "Glory box" och tycker iof om versionen "Scorn" bättre men det får duga (Scorn finns inte på spotify). "I just want to be a woman, so don't you stop being a man." Hej igen förresten. Jag är tillbaka.

Jag åkte bil innan. Då tänkte jag på att jag är så jävla trött på snubbar... vilket jag alltid är men nu mer än någonsin. Jag är manshatare, tänkte jag. Manshatare... det är jag. Det är all so clear. Och jag förnekar det jämt, trots att det faktiskt är helt förståeligt och TROTS att mitt manshat inte påverkar någon annan än mig själv osv osv osv. Jag tänkte på Onision och andra män som erkänner sig själv som manshatare och jag undrar... vilken sorts hat får dem på grund utav det? Vilka konsekvenser kan deras manshat ha? För det finns ju absolut män som också är manshatare. Men är deras manshat samma som mitt? Jag tror nog inte det. Manshat grundar sig i att man hatar sina förtryckare. Blir män förtryckta av andra män? En del skulle nog säga ja och jag... är ju inte man.. så jag kan ju egentligen inte uttala mig. Men jag skulle svara nej på den frågan.
Finns det destruktiva manshatet i männen som hatar andra män? Män är ju bevisligen mer aggressiva och våldsamma än kvinnor så... skulle mäns manshat vara det där destruktiva manshat som det ofta talas om? Innebär hat olika för män och kvinnor? Kvinnor uppfostras att hantera sina känslor inåt och manshat är inget annat än en känsla. Män är mer utåtagerande. Skulle de alltså kunna agera ut sitt manshat?

Jag har skrivit om manshat innan. Jag är inte särskilt nöjd med det inlägget idag. Det känns inte som jag beskrev det så som jag egentligen skulle vilja beskriva det och att det var någon slags "nej jag lovar jag hatar inte män egentligen jag hatar mansrollen hehehehehe nervös". Det är mycket mer invecklat och komplicerat än så som jag beskrev det då. Jag skulle vilja försöka beskriva det igen...
Manshat är en känsla. Det är en känsla som grundar sig i förtryck och den allmänna hopplösheten kvinnor känner gentemot män.
Manshat skadar ingen. Tvärtom - det gynnar bara, speciellt den som känner det. Försök nu inte med att Valerie Solanas minsann sköt Andy Warhol pga sitt manshat för nej, det gjorde hon inte. Om ni har någon koll på Valerie Solanas så vet ni att hon blev pissed för Andy Warhol nekade hennes pjäs/slarvade bort hennes pjäs I don't remember the details men nej, det var INTE för att han var en man som hon gjorde det. 
Manshat innebär att man inte ursäktar män längre. Det innebär alltså, egentligen, att man ser män som enskilda individer och inte en grupp. Manshatare tycker inte att gruppen män har gemensamma eller speciella beteenden, speciella lustar, drivkrafter och personlighetsdrag. Allt som män har gemensamt har dem gemensamt på grund utav patriarkatet.
Jag skrev i en facebook-kommentar; "Och jämförelse av kvinnohat och manshat; 
Kvinnohat handlar om att se kvinnor på ett speciellt sätt. Det handlar om att man ser på kvinnor som "bråkiga" med varandra, som inte kan vara flera stycken i ett sammanhang utan att snacka skit om varandra. Det handlar om att man ser på kvinnor som känslovarelser. Det handlar om att man ser på kvinnor att de saknar sexuell lust. Det handlar om att man ser ner på kvinnor, att de är svaga och ointelligenta och mindre värd. Att man ser på kvinnor på det här sättet innebär att kvinnor mördas. Kvinnor mördas av män för att detta kvinnohat, som oftast är helt omedvetet, finns inuti män och inuti andra kvinnor också. Det finns i samhället.
Manshat handlar om att INTE se på män på ett speciellt sätt. Det handlar om att vi INTE ser på män som trygga varelser. Det handlar om att vi inte tycker att det är "charmigt" när de likt Edward i Twilight vakar över oss när vi sover eller nästan dödar en snubbe för han stöter på oss/säger något förminskande till oss. Det handlar om att vi inte ger män ursäkter för destruktiva beteenden. Det handlar om att vi förnekar att det finns en genetisk orsak till destruktiva beteenden precis som vi förnekar att det finns en destruktiv orsak till såna "kvinnliga beteenden". Manshat dödar inte. Manshat ser inte ner på män. Manshat förminskar inte män.
Så ja. Enorm skillnad.´"Och där har vi det. Det är manshat och det är kvinnohat. Det finns inga fler frågor kring det.
Och don't get me wrong nu, det finns absolut manshat som kan vara mer aggressivt än den typen av manshat jag beskrev ovanför - men det är känslor. Vi blir förbannade för att män beter sig så som de gör, på grund utav patriarkatet. Vi blir förbannade för att vi inte kan ha värdefulla relationer med män, på grund utav patriarkatet. Vi blir förbannade för att vi blir förtryckta, för att vi blir förminskade, för att vi blir våldtagna och mördade på grund utav vårt kön. Klart vi blir förbannade. 
Men manshat är något personligt. Det är ingenting vi agerar på, förutom då att vi kanske väljer att inte ha relationer med män eller så många relationer med män eller som, för mig, inte ger några ursäkter åt män längre. Mitt manshat påverkar ingen man jag känner. Det påverkar ingen man jag inte känner. Det påverkar mig. Det gynnar mig. Punkt.

SCUM (TW: självskada)

Jag vill ibland tro att jag föddes skadad, att jag redan var förlorad vid födseln. Jag lägger hellre skulden på mig själv än på andra människor eftersom jag vägrar tro att människor kan vara så hemska, att de är kapabla till att förstöra en människa. Men jag vill inte längre lägga skuld på mig själv... jag vill lyfta upp mig själv.

Många undrar säkert varför jag blivit så extrem gällande mitt manshat det senaste. Få förstår att det kan ligga sorg bakom hat eller att det kan ligga personliga erfarenheter bakom hat. Hat är någonting man bara känner utan anledning, vill man tro. Det kanske är för man inte vill ta itu med en sådan känsla som hat eftersom man känner att det inte går, men det gör det. Analysera hatet. Förstå hatet. 

Alla mina ärr har en historia och bakom mina ärr ligger sorg och hat; mestadels manshat. För det är helt sant - det är mestadels män som fått mig att skada mig själv på det här sättet. Absolut beror det på psykisk sjukdom, en psykisk sjukdom som jag vet funnits där sen barnsben men... varför utvecklades den? Vad matade min sjukdom så mycket att den exploderade och omringade mig? Jag kan berätta det: män.  Jag har vägrat hata män i mitt förflutna. Jag har bara älskat, jag har bara bjudit in och försökt förstå. Jag har litat på män, försökt se det goda i män. Om jag hade lärt mig att hata män redan när jag var 13 hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Jag hade varit en så mycket mer lycklig individ.

Män har våldtagit mig, flera gånger. Män har våldtagit mig oralt och vaginalt, försökt analt. 
Män har utnyttjat mig och min godhet, behandlat mig som en soptunna där de kunde tömma både känslor och säd när ingen annan fanns där för dem. 
Män har tagit mina pengar, levt på mig när de själva slösat bort sina pengar på alkohol eller droger. 
Män har fått mig att överge både ansvar och skola vilket lett till ett stort fördärv i mitt liv. 
Män har tryckt ner mig, flera gånger. Män har sagt att jag varit värdelös, äcklig, vidrig, ful... att jag varit en hora, att jag förtjänar att dö och att jag borde ta livet av mig eller skära mig lite till. 
Män har manipulerat mig. Män har övertygat mig om att de älskar mig när det egentligen handlat om att ha mig som en slav, både sexuellt och känslomässigt. 
Män har tvingat mig att offra andra människor som jag älskar eller bryr mig om. 
Män har drivit med mig. Män har legat med mig sedan skrattat åt det tillsammans med vänner. Män har sagt att de älskat mig, fått mig att älska dem tillbaka och sedan skrattat åt mig, gärna tillsammans med andra.
Män har ljugit om mig, gett mig rykten som sträckt sig över hela Halmstad. 
Män har lovat att hjälpa mig, att stötta mig bara för att låta mig öppna upp mig själv och sedan lämnat mig ensam med min sorg, blottad och förtvivlad. 
Män har tafsat på mig utan min tillåtelse. Män har förföljt mig på stan och tagit på min kropp, kysst min kropp och fått mig att känna att min kropp inte tillhör mig själv utan alla andra. 
Män har förstört människor omkring mig, på sätt som ni inte ens skulle kunna drömma om. 
Och jag kan fortsätta med den här listan men jag tror att min poäng kommit fram.

Jag känner egentligen inte att jag behöver förklara mig. Men jag är helt förstörd idag. Jag har haft en förjävlig vecka/månad och ännu mer förjävlig dag. Nästa gång ni ser ner på mig för mitt manshat, nästa gång ni anklagar mig för att vara dum i huvudet som någon gång då och då uttrycker hat mot män... läs ovanstående lista. Om ni vill ha mer ingående detaljer kan jag ge er det. Jag skäms inte längre för hur män har förstört mig. Jag erkänner det och jag har all jävla rätt att hata om jag vill.

Samtidigt vill jag att ni ska tänka på hur många män det faktiskt finns i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, trots allt hemskt som män har utsatt mig för. Det är starkt av mig att inte hata män så fullt ut som jag kanske borde.

Jag vill också säga att trots detta inlägg så har ni ingen aning. Ni har inte sett mig påverkas, ni har inte hört mig påverkas eller varit med mig under de stunder då män påverkat mig negativt. Det finns få vänner som verkligen sett, hört och varit med. Och inte ens dem vet fullt ut hur skadad jag är, hur lemlästad min själ och mitt hjärta är på grund utav män. Det var allt. Nu ska jag inte vara lika öppen med mina känslor gällande detta för jag får bara skit för det ändå. 

Jag hatar män.

Jag är fett flummig idag. Väldigt snurrig. Men jag fortsätter blogga för det. Vi kör på det.

Nu tänkte jag... försöka förklara för er... vad som menas med "Jag Hatar Män." 
En otroligt svår uppgift eftersom den betyder väldigt olika saker för olika människor. Men jag ska försöka förklara för er på ett lättförstående sätt vad jag menar med det.
Jag tänkte först försöka förklara vad kvinnohat är och innebär men det får jag ta i ett annat inlägg även om det hör till det här.

1. Patriarkatet.
Ni har säkert läst och hört det här ordet väldigt många gånger. Men vet ni verkligen vad det betyder? Vad patriarkatet egentligen betyder för en feminist, för mig? Patriarkatet är ett samhällssystem, som jag och andra feminister tror/vet/upplever/märker att vi lever i, där män har makten över i princip allting. Ni kan aldrig någonsin få mig att tro på att det här inte finns, att det här inte existerar. Samhället styrs utav män och jag hatar det. Jag hatar patriarkatet. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag att jag hatar patriarkatet.

2. Machokulturen.
Det här har ni säkert också hört eller läst. Men vad menas med det? Det kanske är ett lättare ord att förstå än patriarkat för det säger ju sig själv; en macho kultur. Men vad är macho? Att vara macho är att vara traditionellt manlig. Man ska uppföra sig som en man; självsäker, kaxig, aggressiv, intelligent, man ska ta plats och man ska förföra kvinnor. Machomän är oerhört provocerande för mig och jag avskyr sådana beteenden. Jag kan säga att jag verkligen hatar det. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar machokulturen.


3. Våldsamma och förtryckande män
Det här kan ni inte heller säga inte stämmer till mig men majoriteten utav alla våldsbrott begås utav män. Brott begås av män främst mot andra män men också mot kvinnor. Jag är rädd för alla okända män eftersom jag inte vet vilken sorts man han är - är han en våldsam och förtryckande man? Är han en snäll och lugn man? Jag kan omöjligt veta och oftast får man veta det alldeles för sent. Jag hatar det. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar att jag är rädd för män och ser dem som potentiella våldtäktsmän eller förtryckare. Det är en känsla och en rädsla. Det är den jag hatar.

4. Män som hatar feminister
Egentligen är det inget konstigt att det finns män som ogillar feminism och feminister - för det är ju trots allt så att de har mer makt än oss kvinnor och den vill dem behålla... men jag hatar att det finns såna ändå och vill mer än gärna motbevisa dem. Det har jag försökt med många gånger med många män men det går inte på alla. Vissa är som väggar. Det studsar bara tillbaka mot en och förvrids till hat och avsky. Jag förstår inte hur vissa män kan bestämma sig för att så passionerat hata mig för jag är feminist - vilket gör att jag hatar dem vilket gör dem ännu mer arga. Varför är det så förbjudet för mig att hata dem som hatar mig? Det är som självförsvar. Så när jag säger att jag hatar män så menar jag, också, att jag hatar män som hatar mig för att jag är feminist.

Och så kan jag avsluta med vad jag INTE menar;

Jag hatar inte män som individer.
Jag hatar inte män som ett kön.
Jag tycker inte att män ska utrotas.
Jag hatar inte mina killkompisar,
eller min sambo, eller min sambos kompisar.
Jag hatar inte min pappa eller mina vänners pappor,
eller min sambos pappa.
Jag hatar inte min bror eller mina vänners bröder,
eller min sambos bröder.
Jag hatar inte MÄN men jag hatar MÄN. 

Låt mig få säga det. Försök att förstå. Tack.

Feminismen räddade mitt liv.

Igår när jag inte kunde sova låg jag och tänkte ut flera helt fantastiska inlägg till min blogg men... det verkar som om sömnen har gjort att jag glömt bort nästan totalt hur jag ska formulera mig. Typiskt... det blir alltid så...

För det första vill jag börja med att skriva att det är många som precis lärt känna mig som kanske inte har någon som helst aning om hur jag brukade vara, eller hur jag brukade visa mig själv. Ända fram till slutet av 2012 var jag oerhört osäker, rädd och förvirrad gällande vem jag var, hur jag ville att andra skulle se mig, hur andra såg mig och jag ville bli omtyckt och älskad utav alla. Jag försökte på alla möjliga sätt jag kunde för att få folk att älska mig. Jag kan nämna - för er som kommer ihåg - mina gamla bilder på mig själv. Har man sett dom gamla bilderna så vet man vad jag pratar om. Ni som inte vet så kan jag bara säga att det är ett perfekt exempel på en osäker och olycklig kvinnas bilder där hon visar alldeles för mycket - inte för att hon själv känner sig trygg med det - utan för att hon vill att andra ska se henne eftersom hon inte ser sig själv. Det var ofta folk (män alltså) som kommenterade mina bilder och kallade mig vacker, underbar, snygg och skrev till mig i chatten och ville bli mina vänner och gillade mina bilder. Jag blev så himla glad - för att jag blev objektifierad. Jag trodde att det var det värdet jag behövde - dvs ingenting alls egentligen.
Det slutade med att jag förnedrade mig själv på alla möjliga sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse vilket slutade i totalt kaos för mig och mitt liv. Jag hamnade i en utav de värsta depressioner jag har haft och var inte långt ifrån min egen undergång.

Det var då som jag fann feminismen. Det kan låta rätt otroligt men jag hade faktiskt ingen aning om att jag kunde ha ett värde tidigare, inte på det sättet som jag känner att jag har nu. Feminismen räddade mig från det misär jag befann mig i och för det kommer jag aldrig att be om ursäkt. 
Män, och kvinnor, vill gärna klanka ner på mig för att jag är öppen feminist och verkar tro att jag är mindre värd bara för att jag är feminist. Jag var mindre värd när jag inte var feminist och jag är mindre värd när jag är feminist. När ska jag blir värd någonting egentligen?! Det handlar inte om att vara feminist eller inte - det handlar om att jag är kvinna och i vissa ögon kommer kvinnor aldrig ha något värde.
Jag är livrädd för det här. Jag är livrädd för att bli negativt dömd i förväg för att jag är öppen feminist. Jag är rädd att mina vänner, Daniels vänner och mina vänners vänner ska se ner på mig och ha en förutfattad mening om mig bara för detta. Jag är inte en dålig människa, jag är inte någon som kommer säga åt dig att "du är en äcklig man och borde dö" första gången vi träffas. Jag kommer inte att trycka ner dig bara för att du är man. Det finns ett uttryck som säger "du är en idiot tills du bevisat motsatsen" men jag tillhör den sortens människor som tänker precis tvärtom. "Du är en kär vän till mig tills du har bevisat motsatsen." Det gäller alla kön!

Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag äntligen ser mitt eget värde?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag ser andra kvinnors värde och äntligen vågar säga vad jag tycker och tänker?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är kvinna?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är feminist?
Varför ska jag få skit kastad på mig?!
Det finns inget vettigt svar på "varför."

För er som inte vet det så handlar inte feminismen om att hata män och utrota män.
Det handlar inte egentligen om att ta makt ifrån männen utan det handlar om att GE makt till kvinnorna.
Det handlar inte om att trycka ner männen och ta fram kvinnorna utan det handlar om att TA FRAM kvinnorna.
Det handlar inte om att kvinnorna ska stå över männen utan det handlar om att kvinnorna ska stå LIKA HÖGT SOM MÄNNEN.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva "om du inte tycker om att jag är feminist så dra åt helvete" men jag kan inte det. Jag kan inte sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, för jag är så osäker i mig själv. Men jag kan säga såhär; om du inte tycker om att jag är feminist så kommer det ändå inte att ändra på mina åsikter. 


Slutkläm; Det som folk heller inte tycks förstå är att man kan komma överens trots att man inte har samma åsikter. Jag har inga andra politiska åsikter mer än att jag är feminist och jag sitter inte och pratar om mina feministiska åsikter till alla - inte ens med särskilt många omkring mig. Jag skriver bara det här på min blogg eller på min facebook. Jag pratar gärna om andra saker så som film, musik, nyheter och humoristiska saker än något så allvarligt som feminism. Du måste inte vara feminist för att jag ska tycka om dig, du måste inte vara feminist för att komma överens med mig och du måste inte vara feminist för att vara min vän. Jag dömer inte dig för att du inte är feminist och jag vill gärna ha samma tillbaka - döm mig inte. Pls.