Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."

Ingen föds till proffs.

Det här inlägget är inspirerat av en kär väns facebook-status som berörde mig väldigt mycket. Många utav hennes statusar och inlägg blir inspiration till mig, tack för det finaste, du är en riktigt pärla.

Jag tänker citera ordagrant.
"Jag känner mig fullständigt sönderpressad för att jag inte alltid skriver rätt, säger rätt, beter mig rätt osv osv. Jag är inte politiskt insatt och vill nog fan inte vara det heller för jag mår bara så förbannat dåligt av det. Jag orkar inte skriva korrekt jämnt för det tar så mkt på min energi. Jag gnäller nu över småsaker men jag har så himla mkt annat shit som tär på mig. Jag orkar därför inte med sådana här saker heller. För jag är helt slut av att ens försöka överleva och fungera. Im nothing and nowhere. Men jag försöker utvecklas och bli bättre. Men back off. Jag gör det jag kan."

Jag blev riktigt ledsen och arg när jag läste det för jag vet hur det känns. Jag är fortfarande relativt ny inom feminism och bodyshaming även om jag tycker själv att jag fått rätt bra koll på det. Det är två ämnen som jag verkligen känner enorm passion för, precis som min vän som känner enorm passion för veganism och djurens rättigheter. Den kunskap hon har om det ämnet är enorm och samma med passionen. Hon skriver väldigt bra, lättlästa och lättförståeliga saker om veganism och jag har lärt mig mycket nytt genom henne. 

Och jag måste erkänna något också; det finns vissa saker jag inte kan. Det finns ämnen som jag känner mig helt alien i. Ett utav de ämnena är rasism. Jag har jättesvårt att skilja på vad som faktiskt anses rasistiskt eller inte, vad som är okej eller inte. Det kanske låter som om jag är världens idiot nu men ni måste tänka på att jag inte är rasifierad och jag har inte växt upp med många rasifierade vänner som har kunnat lära mig om dessa ämnen. Jag är livrädd för att uttala mig klumpigt om rasism eftersom jag inte kan särskilt mycket alls om det. Jag läser aktivt i apor-gruppen på Facebook och följer media om rasism och kan betydligt mer om det idag än vad jag kunde för ett par år sedan men det är fortfarande svårt. Jag förstår att det är många som kommer tänka "det är ju bara common sense, alla vet ju vad rasism är" och nej, alla vet faktiskt inte. Jag försvarar inte heller rasister när jag säger såhär men många som klassas som är rasister är inte det utan bara helt oförstådda vad det är, vad det betyder eller vad det har för konsekvens. I skolan fick vi lära oss om apartheid. Alla vet att sånt är fel idag men när rasism övergått till något som apartheid har man gått otroligt långt. Hur började det? Hur blev det så? Vad är de första tecknen? Jag tror att många, speciellt i Sverige, förknippar rasism med det absolut värsta som kan hända. De förstår inte att "n-kung" i Pippi är rasistiskt eller att "n-boll" är rasistiskt för "det är ju inte det värsta som kan hända." 
Ett annat ämne som jag inte kan något om är trans. Jag vet vad trans är, jag vet vad cis är, jag vet vad trans innebär etc men trans är så nytt, oerhört nytt för alla även om det funnits länge men tidigare varit väldigt undangömt. Jag försöker lära mig mer om detta ämne och följer många transpersoner på sociala medier, speciellt YouTube och lär mig mycket genom det. Jag kan speciellt tipsa om PrincessJoules på YouTube. Hon tar upp sånt som alla undrar men inte vågar fråga eller sånt som andra undrar och frågar fast de inte alls borde eftersom det är privat. Det är svårt för alla, tror jag, att uttala sig rätt om transpersoner. Jag vet själv att jag har svårt med det... och vill inte bli kallad transfob för detta. Jag har sett människor som spyr ur sig transfob-stämpeln precis som människor spyr ur sig rasist-stämpeln bara för att de inte är utbildade och uttrycker sig klumpigt. Det kanske inte är så lätt alla gånger att skilja på riktiga transfober eller rasister och dem som bara är outbildade men man kan i alla fall försöka. 

Det jag försöker säga är att ni som kan mer - ni måste sluta. Ni måste faktiskt inse att ni bär på ett ansvar med er kunskap och det ansvaret är inte att trycka ner de som inte kan lika mycket som er utan att UTBILDA de som inte kan lika mycket som er. Ni måste agera lärare och man skrämmer inte/skäller inte någon till kunskap. Och jag vet, det är inte så lätt att skilja på idioter och de som är outbildade men jag tycker ändå ni borde försöka. Vi alla föds som en tom tavla, tabula rasa. Vi formas ju äldre vi blir, ju mer erfarenheter vi får. Ingen föds till rasist men ingen föds till antirasism-aktivist/feminist osv. heller. 

Jag känner mig inte trygg.

Har precis sett Magnus Betnérs video OCH Joakim Lamottes video om hur tryggt det är att bo i Sverige. Jag vet inte vem som har rätt. Det är svårt för mig att veta eftersom jag inte läser statistik och varje gång jag läser statistik så kommer det alltid någon som säger till mig att det inte stämmer - oavsett var jag har läst det. Det finns inga riktiga fakta verkar det som. Och sen tänker jag... vad spelar statistik för någon roll? Är statistik verkligen fakta?
Svar: nej.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag skiter i vad låtsaspolitiker säger på Youtube eller vad gangsterjournalister säger på Facebook. För nä, jag känner mig inte trygg.
Jag baserar inte den här rädslan på statistik eller fakta utan jag baserar dom på mina egna upplevelser. Det är en fakta ingen kan säga åt mig inte stämmer. Jag har upplevt det här. Jag var där. Det hände mig.

Ska jag berätta? Okej jag berättar.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier på krogen ett x antal gånger. Jag har dansat med mina tjejkompisar och plötsligt känt en främmande man tafsa mig över rumpan och magen. Då sparkade jag till honom. Jag har stått utanför med mina tjejkompisar och en främmande kille har frågat mig om jag fryser och sedan börjat tafsa mig över brösten för att "värma mig." Det har hänt så många gånger att jag inte ens kan räkna upp det.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier när jag varit ute och gungat. En kille började kyssa mig och hålla fast mig fast jag flera gånger berättat att jag inte var intresserad. Den händelsen har ärrat mig enormt och jag vägrar gå ut och gunga ifall jag inte har min försvarsspray med mig. Jag har även blivit utsatt för blottare när jag varit ute och gungat. En äldre man kissade framför mig och sedan viftade med snoppen mot mig. Då sprang jag därifrån.
Övergrepp på internet... har hänt så många gånger att jag inte kan räkna. Främmande män har skickat bilder på sina kukar till mig från ingenstans och jag har alltid tyckt att det varit obehagligt. Jag vill inte se kukar på kik (såvida jag inte ber om det men det gör jag aldrig.)
Liknande händelser har hänt mig på andra ställen också. Ställen där jag borde känna mig trygg: hemma hos vänner eller bekanta. Och även i skolan, flera gånger.

Och jag kan säga såhär; alla mina kvinnliga vänner har liknande berättelser som mina. Alla mina kvinnliga vänner har någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier eller våldtäkt. ALLA. Många utav mina manliga vänner kan också berätta att de blivit utsatta för misshandel eller rån. Mina och deras upplevelser hamnar inte i statistiken - för de anmäler inte. Och de som har anmält har blivit nekade rättvisa för polisen tyckte inte att det fanns någon grund till anmälan eller att de inte skulle kunna gå vidare.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag går efter riktiga upplevelser. Och när man går efter dem... då känns inte Sverige särskilt tryggt längre... långt ifrån.

Note: Jag vet att Sverige är ett tryggt land jämfört med många andra länder. Det finns mycket trygghet i Sverige som jag erkänner och är oerhört glad för. Men det är inte den sortens trygghet jag pratar om nu utan en annan. Men ja... kände att det var viktigt att ta upp. 

... påtal om det där med fördelar.

Jag har nu skrivit 2 inlägg där jag nämnt att jag har fördelar i samhället.
Påtal om det där med fördelar så tänkte jag skriva lite om att man KAN ha fördelar men ändå inte passa in i samhället. I början kände jag lite, när folk sa att jag som cis-kvinna hade fördelar, att "vadå fördelar? Samhället spottar på mig varje dag" men så insåg jag att bara för att man har fördelar som vit cis-kvinna så har man inte fördelar gällande ALLT.

Jag är fortfarande missanpassad i samhället eftersom jag är t.ex. tjock och psykiskt sjuk. Samhället vill inte ha psykiskt sjuka tjockisar utan gör allt för alienera sådana som mig.
Vissa människor tycks ha svårt att förstå att bara för att man påpekar att man har fördelar så menar man inte att dessa passar in i samhället. Vissa delar utan den personen passar in i samhället, den personen passar mer in i samhället än rasifierade och trans (vi lever ju i ett patriarkat, tyvärr)

Så när någon säger att du har fördelar så betyder det inte att du har alla fördelar, eller att du passar in. Det är okej.

Tolkningsföreträde - trans och rasifierade.

Något som jag ser ofta i feministiska facebook-internet-kretsar är att folk blir upprörda när människor utan tolkningsföreträde tar ställning i frågor som de egentligen inte borde veta någonting om. Tolkningsföreträde = (enligt Vardagsrasismen) "Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen." Och det känns som om detta är det största problemet inom feministiska kretsar - vem har tolkningsföreträde och hur ska man yttra sig om det man inte har tolkningsföreträde i? Det som jag mest ser gäller ämnen rörande trans eller rasism. 
Hur det funkar med tolkningsföreträde är att jag som är en vit cis-kvinna har automatiska fördelar i samhället, vilket jag är medveten om, och om jag då skulle skriva inlägg om problem som transpersoner upplever eller problem som rasifierade upplever så kommer folk automatiskt lyssna på mig mer - eftersom jag har fördelarna att vara vit cis-kvinna. De som verkligen upplever dessa problemen hamnar automatiskt under mig (visst är det sjukt?) 

Jag ser det hela tiden. Vita som ska skriva om rasism eller cis som skriver om hur transpersoner diskrimineras och jag ser också hela tiden att rasifierade och transpersoner verkligen har börjat tröttna på dessa. 
Därför har jag valt att inte ta upp problem som transpersoner eller rasisfierade upplever. Jag väljer att inte skriva om rasism eller diskriminering mot transpersoner av den anledningen. Det betyder inte att jag ställer mig utanför kampen på något sätt för jag vill fortfarande bekämpa rasism och diskriminering mot transpersoner men jag väljer att inte skriva om det - eftersom jag inte har tolkningsföreträde.

Jag kostar inte dig några pengar.

Jag la ut bilden "My body is none of your business" och en text till, ungefär likadan som den jag skrev igår. Nu fick jag en kommentar "but the money I have to pay for your unhealthy lifestyle is." Jag skrattade först nästan ihjäl mig för det är så fantastiskt roligt men nu blir jag bara förbannad. Anledningen till att personen skrev detta handlar bara om fatshame - inte om verkligheten. Det handlar ännu en gång om antagandet att en tjock person är så ohälsosam att denne behöver läkarvård.
Nej, jag kostar inte dig några pengar. Jag behöver inte läkarvård och även om jag behövde det - är inte det en mänsklig rättighet? Att få hjälp?

Jag antar att en utav argumenten är "att jag har valt det själv" men jag undrar om den här människan känner samma sak gällande de som skaffar barn, de som röker cigaretter och sedan blir sjuka på grund utav det, de som kör lite för snabbt på vägarna och sedan hamnar i olyckor, de som missbrukar droger och sedan vill bli rena etcetcetc... Läkarvård kostar pengar men det kostar inte lika mycket pengar som löner till de stora politikerna exempelvis. Jag undrar verkligen om den här människan klagar på allt "onödigt" skatten går till.
Och ytterligare en fråga; inkluderar detta smala människor med ohälsosam livsstil som behöver läkarvård för det sen? Troligtvis inte, för du tror väl inte att man som smal kan vara ohälsosam. 

Jag betalar gärna skatt för att människor ska få gratis läkarvård. Mer än gärna. Men nu är jag ju uppenbart en lite bättre människa än den personen som kommenterade på instagram... men ändå.

Min kropp, mina val.

För ett år sen skrev jag ett blogginlägg om fatshaming, fast jag inte riktigt förstod att det fanns ett begrepp för det då. Det kan du läsa här. Utdrag: "Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd." Den där händelsen sitter kvar inuti mig, trots att det var så längesen. Och det är inte första gången. Men det är inte det jag ska skriva om, utan det här: 

Jag har det senaste försökt så jävla hårt att vara body positive och försöker även sprida mitt budskap om detta, ibland fungerar det och ibland fungerar det inte. Det värsta är när folk omkring mig försöker kontrollera vad jag äter. De säger att det inte handlar om min vikt utan att det handlar om min hälsa, att de är oroliga för mig och att de "inte vill att jag ska dö." Och... okej jag kan tro på dem ibland för det är ju så idag att övervikt = ohälsa, det är inte deras fel utan samhällets. Men låt mig klaga lite på det nu då. 
Ni säger att ni är oroliga för mitt välmående när jag äter godis eller chips MEN när jag berättar för er att jag har så mycket ångest att jag inte ens kan gå utanför dörren, när jag berättar att jag inte sover mer än 2 timmar per natt numera, när jag berättar att jag känner för att skära mig igen, när jag berättar att jag inte ens har energin att kliva ur sängen eller soffan... så är det (nästan) ingen som är orolig för mitt välmående längre. Psykisk ohälsa dödar och förstör kroppen OCH SINNET mer än vad godis och chips gör. Och SJÄLVKLART är jag medveten om att mina matvanor inte alltid är jättehälsosamma men de är faktiskt inte SÅ dåliga. Och även om de vore det - det är MITT val. 
Jag äter inte godis och chips för att jag mår dåligt utan jag äter det för att det är gott. Jag gör det för att jag älskar det och jag mår bra utav det. Det är inte någon ätstörning (jag har tidigare lidit utav BED) men vet ni vad som får mig att vilja hamna i samma mönster? NI när ni kommenterar om min hälsa, mina ätvanor eller vikt. Endast DÅ vill jag tröstäta, äta så mycket att jag inte kan röra mig och sedan försöka göra allt för att inte kräkas upp det igen. Förstår ni inte att ni inte alls hjälper mig? Ni stjälper mig. Ni bryter ner den positiva bilden jag håller på att få av mig själv. Lägg av med det. Jag vill inte ha eran hjälp. 

Fatshaming.

Nu kommer det... nu kommer det... nuuuu kommer det! En ny etikett/tagg ska läggas in här i bloggen som ska lyda "bodypositive/fatshaming" eller liknande. Så vi börjar med första inlägget då. 

VAD är fatshaming? 
Jag googlade först detta för att få en så bra beskrivning som möjligt och jag hittade i stort sett BARA hånfulla beskrivningar... Fatshaming är när man hånar någon för dess övervikt (jag gillar inte att använda den termen "överviktig" för jag har ingen övervikt, jag har en vikt precis som alla andra, bara den termen är ju lite... fatshame'ande) men ja. När man hånar någon, diskriminerar någon, förtrycker någon på grund utav den personens övervikt. Vill tipsa alla som läser här att läsa Lady Dahmers blogg om detta; -> länk. Klicka. Se så... klicka. Kolla även här.

Fatshaming sker överallt. Exempel:

• Fatify: appen som gör dig fet, hysteriskt roligt. 
• Miljarder "hysteriska roliga skämt" om tjocka som cirkulerar på nätet t.ex. tjockaemo-skämtet; When I'm sad I like to cut myself... another slice of cheesecake.

Men fatshaming handlar inte bara om att håna och skämta. Exempel:

• BiB-avdelningen på H&M. "Big is beautiful" är en avdelning med storlekar upp till XXXL eller vad det nu är. Varför ska tjocka ha en egen avdelning? Får inte vi handla kläder på de vanliga avdelningarna? Nä vi får en egen LITEN LITEN LIIITEN avdelning av kläder som heter "big is beautiful", känns väldigt ironiskt om du frågar mig. 
• Antagandet att man är ohälsosam bara för att man är tjock och antagandet att hälsa går att mäta i vikt. Jag känner människor som väger 80-90 kg och som äter nyttigt och tränar regelbundet och ser ut som helt vanliga tjocka människor. De är nyttiga och hälsosamma men ingen förstår hur och antar direkt att de äter McDonalds varannan dag och tar bilen till ICA som ligger 50 meter bort. 

Och en sak till som vi alla måste förstå och acceptera: vi är alla skyldiga. Fatshaming är en del utav samhället och vi alla har någon gång fatshame'at för det anses vara normalt. Jag har också fatshame'at, som bara den, och jag skäms för det idag. Men nu har jag utbildat mig om detta och jag känner bara hur jävla rätt det här är... hur bra det känns för mig att framhäva det här problemet som påverkat mig så många gånger i mitt liv. Genom att bli medveten om detta så inser jag att det inte är MIN KROPP det är fel på, det är inte MIN VIKT det är fel på utan det är SAMHÄLLET det är fel på. 

Nu har ni fått er en liten omgång i vad fatshaming innebär (men snälla glöm inte läsa länkarna, de förklarar det så mycket bättre än mig) 

Nu kan jag börja blogga om det. 

Bully.

Det finns vissa filmer och dokumentärer, inte särskilt många, som väcker det där odjuret i mig, som säkerligen finns i varje människa. Det finns alltid någonting som man reagerar mer på än andra saker. Det kan bero på personliga erfarenheter till exempel, men det finns alltid någonting som man bara känner lite extra för. Det finns ganska mycket som gör mig arg i den här världen, det visar sig ju om inte annat här i bloggen eftersom jag är en liten bitterfitta på många sätt o vis men det handlar mer om bagateller. Jag stör mig på det mesta, men det finns ingenting som jag stör mig mer på än mobbning. Det finns ingenting som gör mig mer arg, som får mina muskler att krampa av ilska...
Visserligen hatar jag pedofiler, våldtäktsmän eller mördare också (givetvis, vem gör inte det egentligen) Men det är inte lika vanligt som mobbning. En pedofil, en våldtäktsman, en mördare - deras aktioner är inte friska och friska människor begår inte sådana sorters brott men MOBBNING däremot begås utav friska människor. Det begås utav så många friska människor att varenda människa kan säga att dom antingen blivit mobbade själva eller har någon i sin närhet som blivit mobbade. Det är därför det inte går att jämföra.

Mellanstadiet var kaos för mig, på alla sätt och vis. Det fanns några tjejer i min klass som mobbade mig under mellanstadiet, men det var en tyst slags mobbning. Det var ingen som märkte något. Det fanns även ett par killar som tillsammans med dessa tjejer mobbade mig för jag var "fattig." Tro det eller ej, men bortskämda Jonna här som bor i en fancy lägenhet mitt i stan och får allting betalat för sig brukade faktiskt bli mobbad för att hon var "fattig" för det var vi, kan man säga, innan. Det började med att jag kom med ett Lidl-påse till gymnastiken. Det var inte acceptabelt. Dessa tjejer och killar hostade "Lidl" efter mig så fort jag gick förbi och jag hörde även hur de viskade om att jag inte hade råd med kläder och bara ärvde dom från min syster eller mina föräldrars vänner. När jag åkte till Gekås och köpte kläder för 1000 kr hörde jag att de skrattade åt mig för att jag inte hade råd att storshoppa kläder i någon annan affär än Gekås. Det var så himla viktigt... det där med kläder, och speciellt märkeskläder. När jag fick ett par Reebook-skor på rea av min pappa var jag så lycklig och stolt över dom att jag gick i dom i drygt 5 år, hur trasiga de än var, för de var som ett slags tecken på att jag en gång hade ärvt någonting som gjorde att jag passade in, att jag var "normal."
Jag blev även retad för att jag var fet och osmidig, speciellt på gymnastiken. Små frustningar när jag inte klarade att hoppa över en plint, fnissningar när jag inte orkade jogga 1 varv runt salen, små glåpord i omklädningsrummet... Vilket till slut ledde till att jag inte var med på idrotten längre. Jag fejkade lappar för att slippa, allt på grund utav de där jävla barnen och deras jävla sätt, men det slutade istället med att de kom på mina falska lappar och fick en hel del skit för det. 
Det var mycket spel som pågick i mellanstadiet, som jag blev lurad i. Med "spel" menar jag spel som går ut över att man går bakom ryggen på varandra och sedan lurar andra att gå bakom ryggen på den andre bara för att skapa mer drama. Jag förstod inte det där riktigt, vilket ledde till att det alltid var jag som fick skulden. Detta hände även ett par gånger i lågstadiet, men inte så illa som i mellanstadiet. Jag hamnade alltid emellan på något sätt, omedvetet oftast. Jag trodde ju att de var mina vänner, att de inte alls skulle lura mig och lägga skulden på mig sen. Detta ledde till att jag var delaktig i en mobbning som pågick på en utav mina faktiska kompisar, som blivit mobbad ända sen lågstadiet. Det ledde till att min klassföreståndare kallade mig för mobbare. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara - men jag var värst. Jag var en "hemsk kompis och en mobbare."
En utav tjejerna brukade ofta säga elaka saker till mig utan grund. En gång sa hon till mig att "jag var så jävla ful" vilket ledde till att jag sa emot direkt och sa "men du är en jävla hora." Det berättade hon för klassföreståndaren och jag fick en utskällning. Samma tjej spred även rykten om mig och min familj i skolan. Hennes mamma ringde en gång hem till min mamma för att prata om "hur hemsk jag var i skolan." Ja... jag var jättehemsk, verkligen. Samma tjej sa en gång att "det klart Jonna spelar den stora bocken Bruse, så fet som hon är" vilket jag svarade på - och sedan fick skäll för... såklart... igen... som alltid.
Det pågick i 3 år och i sexan orkade jag inte säga emot mer, jag orkade inte få mer skuld kastad på mig så fort jag sa emot mobbarna, så jag började skära mig istället.

Jag skiter i hur synd det var om dom tjejerna, vilka problem de än hade. Det enda jag fick höra när jag vågade berätta för folk hur de betedde sig var att det var så synd om dom, att det fanns så mycket anledningar till deras beteenden och de hade det ju inte så lätt osvosvosv. Det finns inga ursäkter. Det finns barn som har det piss hemma men som ändå går till skolan och beter sig bra mot de andra barnen. Det finns barn som mår så jävla dåligt att de inte ens vill leva längre - men de mobbar inte andra barn för det. "Boys will be boys." "Alla barn har det svårt i den åldern." Det finns barn som INTE mobbar andra barn.

För övrigt - Furulundsskolan i Halmstad kan dra åt helvete och jag hoppas att den brinner ner eller så kan pengarna från den skolan användas till att rusta upp Örjanskolan som är den bästa jävla skola jag gått på eller hört talas om.

Varför jag bytte Facebook.

Jag bloggade så mycket under juli, men ingenting under augusti. Jag har inte direkt haft mer o göra, snarare tvärtom, men det har stått still på något sätt. Jag försöker alltid att skriva inlägg som handlar om någonting eftersom jag själv avskyr vardagsbloggar (de med ointressant vardag dvs, en sån som jag) och jag har verkligen ingen spännande vardag. Jag skulle skämmas över mig själv om jag började lägga ut bilder på vad jag ätit eller skriva "såg en film idag :D den var jättebra!" och sen slut. Vem vill läsa sånt? Hm...

Tänkte skriva om varför jag bytte Facebook, för ett tag. Jag måste erkänna, väldigt skamset, att jag blev en sådan person som tar Facebook på för stort allvar. Facebook är verkligen en egen värld och i den världen har alla sina roller att spela och minsta lilla felsteg kan rasera allt, mer eller mindre.
Jag har alltid varit en öppen och personlig människa på så sätt att jag gärna delar med mig av känslor, tankar och åsikter på internet i mitt eget namn. Jag gillar att vara en sån människa, för det är enligt mig ett väldigt bra personlighetsdrag att vara öppen och ärlig med vad man tycker och känner. Så tycker inte alla verkar det som... Jag har flera gånger fått kritik och hån från andra på Facebook att jag "gnäller" eller att jag "är emo" och liknande. Varför skriver man det till någon annan egentligen? Ärlighet varar kanske längst men det är ingen ursäkt att vara elak. Jag tar verkligen åt mig när jag hör sånt för det är ju en kränkning mot hela JAG, hela den personen jag ÄR. Jag är likadan i verkligheten dessutom, men jag umgås så sällan med folk så det märks inte förutom för de som verkligen känner mig. Och sen när fick man inte vara öppen på SIN EGEN Facebook- sida? För det är just MIN EGEN. Precis som i den här bloggen skriver jag precis vad jag vill och den som inte håller med om det kan ju faktiskt välja att inte läsa. Det är inte svårare än så.
När jag gick in i ett förhållande kom nya problem gällande Facebook, som många säkert känner igen. Vems bilder eller statusar får man gilla? Får man kommentera att en annan människa är fin? Är det okej att ha gamla ragg eller ex som vänner? Vad betyder det om jag gillar någon annans bilder? Osv osv osv...
Plötsligt blev dessutom Facebook bara en plats där man uttrycker sina politiska åsikter men inga andra åsikter. Jag gillar inte politik, även om jag tycker en del diskussioner är intressanta. Men plötsligt blev man dömd enbart utefter vilket politiskt parti man röstade på. Folk började bråka och köra den typiska "ta bort mig om du röstar på det eller det partiet" och sen NÄR visade ens politiska åsikt om man är en bra människa/vän eller inte? Jag har vänner som är sverigedemokrater, jag har vänner som är socialdemokrater, jag har vänner som är feminister, jag har vänner som är moderater och jag har vänner som är vänsterpartister. Mina vänskapsrelationer baseras inte på om man har samma politiska åsikt eller inte. Om man har allt gemensamt men inte partierna man röstar på - ska man inte vara vänner då? Jag är så arg på hela det tankesättet, så fruktansvärt arg. Jag blev dessutom så jävla trött på det efter ett tag att jag slutade bry mig, slutade läsa vad folk länkade eller la ut.
På Facebook finns förresten en hel del regler, som vissa inte följer, men även regler man själv måste sätta upp. Jag måste väl ändå få välja vad jag vill se och inte? Folk ska oftast visa sina "bättre sidor" på Facebook och man är en riktigt bra människa om man delar videor och bilder på djurplågeri eller gore samt skriver en arg text till. Wow. Verkligen wow. På vilket sätt hjälper man till genom att dela en sån video eller bild? "Man sprider kunskap och väcker reaktion så folk ser vad verkligheten är!!!" Men jag VET redan och ALLA vet redan att verkligheten är jävligt grym - sånt skit vill inte jag se. Jag vill inte bli påmind om hur hemska människor kan vara. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att se en hund som blir slagen eller en bild på en människa med uppskuret ansikte av en tallrik. Jag VILL INTE se det!
Som jag tidigare var inne på så lägger sig folk i för mycket, i sånt som de inte har med o göra med. Jag vill inte att folk ska döma mig, mer än vad de redan gör, längre. Jag orkar inte med det. Jag mår psykiskt dåligt utav det. Inte bara det - jag mår dåligt av andras liv. Om jag ser att någon har det bra kan jag självklart glädjas åt detta men egentligen blir jag en smula avundsjuk. Jag har inget jobb, snart inget boende, kanske ingen utbildning, inga pengar och inget spännande liv. Det enda jag kan skylta med är mitt underbara förhållande och det gör jag desto mer - vilket tydligen också retar andra. "Kärlek visar man IRL, inte på Facebook" Ja men låt mig?! Min pojkvän bor 55 mil ifrån mig - jag tar varje chans jag får att visa honom hur jag känner och det är inte särskilt lätt när man inte bor ihop eller kan träffas när man vill.
Det som jag tidigare skrivit, om utseendehetsen på instagram, gäller även på Facebook. Självklart ska man få lägga ut bilder på sig själv och precis hur många man vill men det är svårt att titta på när man är så osäker som jag. Det är ännu svårare för mig som "tjock" att se vikthets och träningshets. Jag behöver inte mer ångest över att jag inte tränar eller inte väger 50 kg...
Dessutom avskyr jag hela den här grejen med att man ska pika varandra, för det sker otroligt mycket på Facebook. Tyst mobbning, i dess värsta form ungefär. Någon lägger ut en status som handlar om något och plötsligt börjat folk ta illa vid sig - för ingen anledning eller för att statusen faktiskt är menad åt dom som ett hån eller förolämpning. Jag själv är väldigt paranoid och tror jämt att alla negativa statusar handlar om mig, även om jag inte passar in i det som de skriver till detalj. Men även det blev väldigt jobbigt för mig. 
Och dessa jävla spel och spelinbjudningar som folk blir så upprörda över... Herregud, är det verkligen så hemskt? Och är det verkligen SÅ SVÅRT att hitta "blockera farmville/candy crush" etc?!
Som sagt - anledningarna är så oerhört många... säkerligen fler än de jag redan radat upp, men där beskriver det iallafall en stor del varför jag inte vill sitta vid Facebook på samma sätt längre. Jag gjorde ett annat konto där jag har max 35 vänner och där kommer jag hänga ett tag... För trots alla hemskheter så är Facebook faktiskt väldigt roligt. Det är roligt att läsa om mina vänners liv och på så sätt kan jag följa människor jag inte längre träffar eller umgås med och eftersom jag inte umgås med andra särskilt mycket så blir det extra intressant att se vad mina vänner har för sig. Jag kommer absolut att börja använda mitt vanliga konto igen, om kanske... 1 månad? Eller mer? Eller mindre? Det beror på. När jag känner mig redo igen att möta all den stress och ångest som kallas Facebook så kommer jag använda det kontot igen. Tills vidare är jag Panda Snow.

Utseende-hets på instagram.

För ett par dagar sen fick jag ett slags ryck... som jag skäms otroligt mycket över, som alla andra gånger jag får sådana "ryck" eller "psykoser" som det är lättare kallat. Stunder då känslor helt enkelt tar över och jag bara agerar utefter dem. Den här gången handlade det om mitt utseende. Jag skrev såhär på min instagram "Har svårt att acceptera att jag inte är naturligt vacker som alla dessa tjejer jag följer på instagram... jag kanske inte ska följa sinnessjukt snygga människor för det är likt tortyr att veta att man är så långt ifrån deras utseenden som möjligt. Jag försöker alltid se ut som någon annan, jag försöker alltid kopiera människor jag vill se ut som. Att hata sig själv så mycket som jag gör är svårt och vissa kommer aldrig få uppleva hur det känns och jag önskar att ingen får uppleva hur det känns för det är nästan outhärdligt."
Okej, jag måste påpeka att jag inte alltid känner så som jag beskrev, även om det händer. Det finns stunder då jag kan se på mig själv i spegeln och tänka "fy fan så snygg jag är" men det finns alltid ett litet "om" i huvudet. OM jag hade större ögon, OM jag hade större läppar, OM jag hade mer markerade kindben, OM jag hade bättre hy, OM mina ögonbryn var jämna, OM jag inte hade dubbelhaka och så vidare... alltid detta OM. Jag vet att många tjejer kan relatera till det, och det gör mig så ledsen. Jag pratade nyss med en kompis om den här utseende-hetsen och jag bara måste skriva om det.

Jag följde innan mitt "ryck" 280 personer på instagram. När jag rensade följde jag 220. Jag följde alltså så många som 60 tjejer som bara gav mig ångest. Det finns lika snygga tjejer i min närhet, som jag har en personlig koppling till som jag inte avföljde men de ger mig inte ångest eftersom de är människor. Tjejer som bara lägger ut bilder på sig själva utan personliga inlägg, personliga svar på kommentarer eller liknande är inte hälsosamt för oss tjejer med dåligt självförtroende att följa. De är bara som ikoner, som dockor. Jag vill verkligen råda alla som läser detta att verkligen tänka efter - är det hälsosamt för mig att följa dessa snygga människor? Vad ger det mig? Jag tänkte efter och kom fram till, som ni också kommer, att det inte ger mig NÅGONTING att följa människor bara för att jag tycker att dom är snygga. I början trodde jag att jag följde dessa tjejer för inspiration, för det gör ju tjejer, men det blev till slut bara som ett sätt att skada mig själv att sitta och bläddra igenom deras bilder medan jag själv låg osminkad och ofixad i sängen och det slutade ofta med att jag grät åt mig själv i spegeln, för varför ser jag inte ut som dem?
Det som folk glömmer är: photoshop, vinklar, ljus, smink och dyra produkter. En annan sak som folk glömmer: det som är fint i en människas ögon är fult i en annans, och tvärtom.  Alla har olika smak, och det finns människor som jag tycker är snygga som du tycker är fula och människor som jag tycker är fula som du tycker är snygga. Man kan inte säga vad skönhet är, eftersom (det låter så jävla klyschigt) skönhet verkligen ligger i betraktarens ögon.
Det finns undantag, som jag tänker ta upp. Ni behöver inte hålla med mig om att dessa människor är snygga, alla har ju olika smak, men t.ex. Sindy Niklasson på instagram - hon är för mig helt galet snygg MEN hon ger mig inte ångest. Varför? För att hon skriver personligt, hon skriver blogg om personliga saker och delar med sig utav sitt liv och hon svarar ibland på kommentarer från random människor och träffar gärna sina följare. Hon är en människa, inte bara en snygg person.

Tips för er med dåligt självförtroende;

• Avfölj ALLA som inte ger dig någonting på instagram/facebook/tumblr osv. 
• Försök inte att sminka dig eller likna någon annan. Du har inte samma ansiktsdrag som andra utan du är unik och t.ex. ett par ögonbryn som passar någon annans drag kanske inte passar dina och det är INGET negativt.
• Tänk på att även de vackraste kvinnorna kan ha dåligt självförtroende, du kanske är en utav dem? Som inte inser hur vacker du är? Jag VET att du är en utav dem. Du inser inte hur vacker du är. 
• Använd inte redigeringsprogram åt dina bilder på dig själv, för det ger folk fel intryck utav dig. Du är fin som du är och ger du människor en annan bild utav dig på dina bilder blir det som en chock för dem när de träffar dig IRL. Du har väl själv träffat såna människor? Som faktiskt är väldigt fina naturligt men som redigerar sina bilder galet mycket vilket gör att deras naturliga skönhet liksom försvinner IRL, eller iaf blir annorlunda? 
• En dålig hy kan inte ge ett dåligt utseende. Finnar gör dig inte ful, eftersom finnar bara är på din hy. Titta på en tjej som du tycker är snygg bara lite snabbt och tänk dig henne med finnar i hela ansiktet - blir hon fulare? Nej. Hon är lika fin ändå, och det är DU också. 
• Kändisar har råd med ansiktsbehandlingar, operationer och dyra produkter vilket gör att de ser "bättre ut." Vanliga människor ser inte ut som kändisar, vilket bara ger människor fel intryck av hur en person ska se ut. Tänk på Cameron Diaz annars - hon har dålig hy trots allt hon har råd med. Inte ens kändisar är perfekta naturligt.
• Istället för att fokusera på det du inte tycker om - fokusera på det du tycker om med dig själv istället. Din ögonfärg? Dina läppar? Ditt leende? Det finns ALLTID något som du tycker om - framhäv det! 
• Utseendet är inte det viktigaste. Det gör verkligen gör en människa vacker är personligheten. Fokusera på personlighetsdrag som du tycker om med dig själv, små saker eller stora. Är du snäll mot djur? Är du trevlig mot kassörskan i affären? Jag brukar tillexempel alltid tycka att jag är så "käck" mot okända människor, som kassörskor eller liknande. Det gör mig glad att se att det uppskattas, för det gör det! Det blir mycket roligare för en kassörska att jobba om kunden är trevlig - en liten sak som blir stor för dig - och för andra!
• Le. Ofta. Mer. Alltid.

När jag för några dagar sen mådde så dåligt och skrev den där texten på instagram, så grät jag i Daniels famn. Det fick mig att skämmas, för att det inte verkar normalt i en killes ögon att reagera på det sättet. Det skrämde honom och han förstod inte. Det hemska är att det är normalt för tjejer. Vi tjejer tävlar ofta med varandra, på ett sätt eller ett annat. Daniel brukar ofta fråga mig om jag sminkar mig/fixar mig/bloggar/lägger ut bilder och så vidare för andra killars skull - och det är verkligen helt fel. Jag bryr mig inte om vad andra killar tycker. Om en kille tycker att jag är ful - so what? Jag har min man och han tycker att jag är fin och han är den enda mannen jag vill ska tycka att jag är fin - men det gäller inte tjejer. Jag vill att tjejer ska se på mig och tänka "fan va fin hon är, jag vill se ut som henne" eller "fan va smart hon är, jag inspireras utav henne." Den här osäkerheten som de flesta tjejer känner inom sig är så tragisk och jag önskar att jag skulle kunna säga att jag inte är en utav dem men jag är verkligen the poster-girl för en sådan tankebana och för ett sådant beteende. Det behöver dock inte alltid betyda att det är ohälsosamt för mig. Jag VILL hjälpa andra tjejer och jag vill hjälpa andra människor, jag vill att andra människor ska inspireras utav mig och vad jag skriver och må bra utav det - inte tvärtom. Det ger mig självförtroende och självkänsla att veta att jag kan hjälpa andra, för jag vet att jag kan det och att jag HAR det. Det är därför jag bloggar och det är därför jag skriver. För min och för andras skull - åt det positiva hållet. Det är därför det är så viktigt för mig att försöka förklara det här i mitt förhållande, utan att det ska bli fel, för det kan låta så fel om man inte är likadan själv.

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Trolljägarna.

Har följt det här programmet #Trolljägarna med Robert Aschberg nu sen det sändes och herre gud...
Jag kommer nog aldrig kunna förstå varför folk är så elaka mot varandra utan anledning och NEJ det finns INGEN anledning för att vara elak, varken på nätet eller i verkligheten.
Folk kommer upp med dessa ursäkter och anledningar till varför de skrivit som de skrivit och jag kan förstå att folk blir provocerade och kan skriva saker i impulsivt raseri men vissa går inte att förklara. Varför skriver man till exempel till någon att denne ska ta livet utav sig? Varför skriver man att någon är ful/tjock/äcklig/hora? Jag förstår det inte. Jag har också skrivit och sagt saker som jag ångrat i min ungdom men då var jag 15 år eller yngre och i Trolljägarna är majoriteten vuxna människor som de konfronterar.
Hade velat skriva mer om det här ämnet men är alldeles för upprörd. Här är några saker jag fått till mig under årens gång:
Read it and weep, I know I did. 

Alkoholfri i 110 dagar.

Säger med stolthet i tonen att jag varit alkoholfri i hela 110 dagar!
Jag har absolut ingenting emot människor som dricker alkohol eller som festar men jag personligen vill bara dricka kanske 2-3 gånger per år för jag finner ingen sorts glädje eller underhållning i alkohol (förutom de där 2-3 gångerna per år.) Själva grejen handlar inte om att jag försöker hålla mig undan från alkohol för att jag har haft problem med det eller för att jag försöker bevisa något eller vara märkvärdig eller något nyårslöfte osv utan för att jag helt enkelt bara dricker när JAG vill och när JAG känner för det. Jag vill inte dricka. Jag känner inte för att dricka.
Ni har säkert sett den där reklamen när de pushar på en kille att äta en extra kaka fast han inte vill för alla andra tog ju en extra kaka. Jag hittar inte ett klipp på den nu men ja ni har säkert sett den ändå. I slutet står det något i stil med "om vi ändå tjatade om allt på samma sätt som vi tjatar om alkohol" och det är verkligen sant. Många pushar verkligen andra att dricka. Jag brukade dricka oftare på grund utav grupptryck och för att jag ville "ha kul som alla andra" men jag ser inte att alkohol är lika med ha kul. Jag önskar att fler kunde göra samma val som jag och bara dricka när de själva vill eller känner för det.


Det är viktigt att komma ihåg att man kan ha roligt utan alkohol. Folk tycker att jag är tråkig som inte vill dricka eller festa och jag tycker att folk är tråkiga för att de inte vill ha ett svettigt och flottigt LOTR/Harry Potter/Game of thrones-maraton med diskussion efteråt tillsammans med mig. Alla är olika, helt enkelt.

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.

Amour, amour.

Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.

För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;

Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen? 
 - Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen? 
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta? 
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.

Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.

Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.

Problem i Facebook-världen.

När jag skapade min facebook-sida så anade jag aldrig att det skulle bli så stort som det är idag. Facebook liknar inget socialt nätverk jag någonsin sett tidigare och det har blivit så stort - så in i helvetes stort. Det har blivit lite som en egen värld. En helt nyyyyy vääääärld... och det finns ingen värld utan problem. Problemen i Facebook-världen är många, invecklade, smygande och kan ha helt förödande konsekvenser för vissa. Det finns ingen aktiv facebook-medlem som inte stött på någon utav dessa problem. Det är inte bara problem som finns på facebook utan problem och konflikter som skapas i verkliga livet - med facebook som bas. Jag har länge funderat på detta och läst otaliga blogginlägg om samma ämne - det man stör sig på gällande facebook etc. men jag vill ändå göra en egen lista för det jag har läst är bara en liten bråkdel utav de problem som finns på facebook eller är kopplat till facebook - och alla upprepar sig om samma sak. Jag behöver inte dra upp dessa "typiska facebook-användare" som vi alla har stött på så som "den som uppdaterar alldeles för ärlig, den som uppdaterar alldeles för ofta, den som bara skriver citat, den som bara gillar men aldrig kommenterar" etc. De har man läst om flera gånger tidigare... Nej här är lite nya problem som jag faktiskt inte riktigt läst om tidigare, men som jag vet att jag inte är ensam om att ha;

Problem i Facebook-världen.

1. Tagga vänner i "selfies"
En sak jag inte förstår är varför man ska tagga 20+ vänner i sin nya profilbild eller en bild på sig själv utan någon som helst text/förklaring till varför de är taggade. Det är många på min vänlista som gör så och jag förstår inte varför, däremot så har jag inte frågat heller...vilket jag kanske borde. Men det känns som ett såoppas vanligt fenomen på facebook att jag känner att jag borde förstå det, men det gör jag inte.

2. Hintarna till någon man är arg/ledsen på
Något som blivit otroligt vanligt är att man, istället för att konfrontera vännen/personen, ska "hinta" i en status om honom/henne. Jag erkänner - jag har gjort det här också, flera gånger till och med, och det var något man gjorde redan på bilddagbokens glory-tid. Det är alltså inte ovanligt att se en status som lyder "hatar människor som ljuger för mig. Jag är inte någon du kan ljuga på för jag vet minsann vad du har gjort, försök inte med mig!" ungefär och det är ibland uppenbart och ibland inte uppenbart vem personen menar. Jag blir alltid supernojig när någon gör en hint i en facebook-status ÄVEN om jag vet att jag inte kan känna igen mig i vad personen har skrivit - men jag blir ändå nervös. Är det mig hon/han menar? Är han/hon arg på mig? Jag försöker att inte hinta längre - och jag förstår varför man gör det - man är feg och vill uttrycka sina känslor men vågar inte ta argumentationen face-to-face. Det är dock så mycket lättare att bara ta det privat.

3. När man taggar vänner i bilder/statusar
Ett problem som ofta dyker upp på facebook är problemet att det är så socialt och så publikt. Man måste numera vara lite försiktig i vem man taggar vad i och inte. Man kanske lägger ut en bild på någon som man själv tycker är helt okej medan personen absolut avskyr den bilden på sig själv och tar bort taggen. Problemet som uppstår då är att man inte vet varför vännen tar bort sin tagg. Är det för att vännen skäms över att ha blivit taggad i dina bilder? Vill inte vännen bli kopplad ihop med dig? Den paranoida sidan vaknar...speciellt för mig, och jag har diskuterat det här problemet med andra och vet att jag inte är ensam om detta. Det gäller samma när man taggat en vän i en status att man träffar personen/ute och äter med personen/en fin text om personen/citat utav personen... Detta gäller speciellt sitt love-interest eller pojkvän/flickvän. När är det okej att tagga personen? När är det okej att skriva öppet om personen? En hel del frågor och problem som inte hade funnits såvida inte facebook fanns.
Ihopkopplat problem: Vänner som lägger ut bilder dom vet är fula på andra. Ja alltså... vissa bjuder helt enkelt mer på sig själva än andra och vissa har större självförtroende än andra - men det är ett problem när vänner lägger ut bilder som är fruktansvärt fula/pinsamma. Jag vill inte att någon lägger ut en bild på mig när jag sitter och kissar t.ex. som personen tagit "på skoj" eller bara en bild ur en dålig vinkel.
Ihopkopplat problem: Vänner som taggar om, trots att man tagit bort taggen. Har man tagit bort sin tagg en gång så ska det inte gå att tagga om, men det gör det ibland. Varför tagga igen om man tagit bort sin tagg? Fråga istället vännen varför taggen är borttagen (om du nu tror att det är ett misstag att taggen är borta) istället för att tagga om.
Edit: Du kan acceptera taggar och fortsätta vara taggad i inlägg/bilder men det syns inte på din wall eller din sida, se Inställningar. På så sätt kan du fortsätta vara taggad och inte behöver ta bort taggen (eftersom det kan såra personen eller göra personen paranoid) och du kan även undvika fula bilder som råkar visas på din sida genom att ställa in så du måste godkänna taggar innan du kan bli taggad, också det under Inställningar.

4. När människor lägger sig i gällande vad andra lägger ut 

Något som jag ofta råkar ut för är sådana som kommenterar/påpekar om andras innehåll på facebook. Det är ofta jag läser något i stil med "ska du verkligen skriva det där på din facebook?" "du har uppdaterat 6 gånger idag redan" "gnäll inte på facebook utan gör något åt det istället" ochsåvidare... När ska folk SLUTA lägga SIG I? Jag förstår gossip - det gör jag verkligen - och jag förstår när man pratar om andra människor men vad jag inte förstår är när man ska säga det TILL personen. När man sedan argumenterar tillbaka får man svaret "jag är bara ärlig" och det svaret är det värsta svaret man kan ge. Sådan ärlighet är bara en ursäkt för att vara elak och trycka ner andra människor. Vad någon uppdaterar om eller lägger ut på sin facebook-sida är helt och hållet upp till den personen och det finns 2 väldigt simpla lösningar på problemet: 1. ta bort som vän. 2. vill du inte vara så drastisk så dölj personens uppdateringar från ditt nyhetsflöde. Jag ska till och med lägga ut en bild på det så du kan få lite extra hjälp på traven, för vissa verkar inte förstå hur man gör. Se till vänster här i spalten om hur du gör, antingen nr 1 eller nr 2. Det finns aldrig någon ursäkt för att kommentera och påpeka andras facebook-innehåll negativt eller "ärligt."

5. Folk som klagar på facebook på facebook
Alltså... vi har alla någon gång skrivit någon uppdatering om att man är missnöjd med facebook på något sätt, det är ju helt okej, men det finns dem få som inte gör annat än att skriva om hur mycket de hatar facebook. De skriver ofta och ibland långa uppdateringar om hur de hatar hela facebook-världen, facebooks inflytande på världen, sina facebook-vänner, facebooks nya design, facebook i allmänhet etc... och ÄNDÅ tar de inte bort sin facebook utan fortsätter att uppdatera och klaga. Om du nu avskyr facebook så mycket - varför har du då ett konto där? Varför uppdaterar du om det? Jag förstår det inte, faktiskt. Det är som om jag skulle skriva blogginlägg varje dag om hur jag hatar bloggare och bloggar.

6. Hur man ska skriva med/till varandra - tonläget i chatten
Det här är inte bara ett facebook-problem utan ett allmänt internet/sms/chatt problem som ändå borde tas upp. Det går att ha en speciell ton i sitt skrivande - det är faktiskt nästan lättare att idag uttrycka sina känslor i skrift med smilys och liknande än i röstens tonfall och kroppsspråk. Introduktionen till smilys var också introduktionen till nya problem - vilken smily ska man använda och hur ska man använda den? Den simpla ":)" smilyn kan lätt betyda helt tvärtom ett leende när man använder den i "fel tonfall" eller "fel text." Det är så viktigt att lära känna varandras "sätt att skriva" för att undvika konflikter och missuppfattningar. På internet har alla asperger, för det är så satans svårt med det sociala.
Exempel på synder i chatten:
- Att inte svara "<3" tillbaka.
- Att bara svara med en bokstav. "a" "m" och "k" och tro inte att två av samma bokstav är mer okej för det är inte. "aa" "mm" och "kk" är inte heller okej.
- Att bara svara med en smily på en fråga/lång text.
- Att inte använda smilys alls. Det låter väldigt stelt/kallt och otrevligt när man inte använder några som helst smilys. Det går självklart att skriva trevligt och roligt ändå, som det här blogginlägget t.ex. men just i korta konversationer med korta svar kan det lätt bli fel.
- Att inte fråga tillbaka. MEN det här är ett svårt ämne. Man ska inte fråga "själv?" eller "du då?" om man inte bryr sig och det behöver inte alltid betyda att man inte bryr sig om man inte frågar tillbaka men det beror på vem du pratar med. T.ex. vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: okej = fel. Istället: vad gör du? svar: kollar på film. svar tillbaka: vilken film? - och det KAN bli en konversation. Det är inget förhör och istället för att skriva "själv då?" eller "du då?" så skriv hela frågan igen efter ditt svar vilket låter mycket trevligare.
- Att skriva alldeles för lite. På en fråga "hur mår du?" så är följande svar INTE okej: bra. dåligt. sådär. med följden: sj då? Skriv hellre redan varför du mår dåligt eller sådär i så fall, vänta inte på ytterligare en fråga. Om du mår bra och inte har något speciellt mer att tillägga så skriv hellre det i en mening som "jag mår bra idag" istället för bara "bra."
- Att ljuga men ändå vara uppenbar med hur du mår. Warning: complicated explaination. Om du är arg på någon eller inte mår bra - och någon frågar dig hur du mår - och den här personen känner dig nära eller vet exakt hur du skriver när du chattar - var inte uppenbar och ljug inte om sanningen. Svara alltså inte "bra" när du brukar svara "jag mår bra för blablala :D" och använder tusen smilys för personen kommer direkt förstå att du ljuger. Var hellre ärlig och fortsätt inte med att ljuga när det är så uppenbart. Ljug hellre bra för i chat och skrift är det inte alls svårt att ljuga.
- Att titta på ett meddelande i facebook-chatten och inte svara/påpeka att personen sett ditt meddelande men inte svarat SÅVIDA du inte känner personen särskilt väl. Då kan du skriva lite hur som helst egentligen...
- Att inte kommentera/gilla ett inlägg du blivit taggad i. Detta gäller inte alla inlägg eller alla situationer men om någon t.ex. skriver "jag saknar dig" och taggar dig i en bild - då MÅSTE du kommentera den bilden eller det inlägget - speciellt om du känner samma. Det spelar ingen roll hur aktiv/inaktiv du är på facebook - blir du taggad så måste du på något sätt visa personen att du sett det och godkänner taggen.

Jag antar att det räcker nu. Känner du igen någon utav problemen? Du är inte ensam... långt ifrån ensam. Det finns säkert tusen som du, säkert flera miljoner eller kanske till och med miljarder.
Live long and prosper, ta facebook med en nypa salt, uppför dig och använd smilys.

Varför jag inte gillar o festa.

Don't get me wrong - rätt fest med rätt folk är så satans jävla roligt så mina skor hamnar i taket men det är inte ofta detta sker. Människor omkring mig ser mig ibland som värsta tråkmånsen som aldrig festar men det finns verkligen anledningar till det. Tänkte dela med mig.

• Jag kan inte "bara dricka" och sen ha kul. Om jag dricker när jag har tråkigt får jag ont i huvudet/mår illa/blir seg och i värsta fall får ångest-snefylla. Många kan dricka sig redlöst fulla och sen ha hur kul som helst och visst alkohol har den effekten men inte på mig för det handlar om så mycket mer än så. Jag får inget roligt rus om jag inte har roligt eller är på bra humör. 
• Jag hatar den typiska festmusiken. Jag absolut HATAR radiomusik och populär musik som går på radion förutom småsmåsmååå undantag utan musiken jag vill lyssna på på fester är först och främst Nostalgi-musiken som alla kan. Allsång till "What is love?" eller Spice Girls, N'sync eller Drängarna! Låter det inte underbart? Jag hade dessutom lätt kunnat festa till de där fjantlåtarna på youtube som "The Duck Song", Dunderpatrullens låtar, Charlie Sheen-låten "Winning", "HEYYEYAAEYAAAEYAEYAA" osv. Musiken ska inte vara för hög utan man ska kunna höra vad man säger till varandra. Sen självklart kan jag festa till musik "jag gillar" men ja... det är aldrig någon som sagt ja till att hoppa omkring till "Only for the weak" eller Aesthetic Perfection :/ 
• JAG VILL DANSA! Alltså... jag gillar inte o sitta still när jag har druckit utan jag vill gärna upp o hoppa, helst dansa. Det är aldrig någon annan än jag som vill dansa - och jag hajjar inte grejen?!?!
• Om man nu bara ska sitta o prata - då ska man prata om något roligt/vettigt. Alltså man ska ha diskussioner om t.ex. film, sprit, sex, spöken - vad som! Men det ska vara en pågående diskussion och det ska inte vara tyst och awkward - iallafall inte efter ett par groggar! Det är inte alltid så lätt o släppa loss såklart men man kan ju iallafall försöka på något sätt. Att bara sitta och titta på varandra är liksom... "jättekul." Och det ultimata brottet är att prata om internskämt när någon ny är i närheten för hur fan ska personen kunna öppna upp sig då? 
• Man behöver inte vara 10+ personer. Jag tycker man kan ha en riktigt nice kväll bara 2-3 stycken även om jag också tycker om att festa flera stycken. Men på en hemma-fest är det oftast så att folk bangar för att det är "för få som kommer." 3 roliga personer kan ha grymt mycket roligare än 10 tråkiga. Kvalité före kvantitet. 
• Varför ska man nödvändigtvis gå ut på krogen efter för?! Alltså... jag gillar fan inte krogen. Musiken är dålig, musiken är för hög och man kan inte prata med varandra då, folk står bara tryckta i hörnen och glor, oftast är det för dyrt i baren och det är alltid roligare utanför krogen där alla står o röker än inne (vilket inte går när det är vinter och svinkallt) och oftast trots att det är en klubb så dansar ingen. Om man väl dansar så är det antingen någon som försöker stjäla något/får någonting stulet eller äckliga killar som tafsar på dansgolvet. Dessutom har krogarna oftast öppet till 2, senast 3 och det är alldeles för tidigt. Det kommer inte dit något folk förrän vid 12 och sen är det 2-3 timmar som bara flyger iväg om man faktiskt har roligt och det är aldrig någon som har efterfest. Jag hade lätt kunnat festa till 5 på morgonen. 
• Jag vill vara galen. Jag vill någon gång gå på den där typiska amerikanska highschool-festen där alla är galna, skriker och gormar, skrattar och lyfter omkring varandra, dansar till badass techno, klär ut varandra och fjantar osvosvosv... Folk bjuder aldrig på sig själva längre och jag om någon förstår blyga människor men när man är med folk man känner - varför inte? Det är så sjukt tråkigt att klä upp sig för krogen och se "perfekt ut" med fina naglar, hår, smink, parfym, kläder osv. och liksom... få panik om det förstörs. Jag tycker det är tråkigt med folk som bryr sig för mycket om att få ligga eller gratis drinkar och klä upp sig... (kanske för jag själv vet att jag alltid ser förjävlig ut efter ett tag så kan lika gärna göra något roligt åt det.)
• Jag tycker inte om smaken utav alkohol. Ja... alltså... jag gillar inte för starka drinkar eller groggar och dricker verkligen inte rent såvida det inte gäller jäger-shots. Jag är så himla kräsen och dricker därför väldigt svagt (men jag kan dricka fort om jag vill)
• Kör roliga drinking-games för fan. Och alltså "jag har aldrig" och "sanning eller konsekvens" är faktiskt sjukt underskattade och istället kör man kortspel och sånt som visst... kan vara roligt men det handlar i slutändan bara om att dricka. Jag tycker det finns sjukt roliga drinking-games man kan hitta online men inte ofta folk är villiga att testa nya saker utan alltid ska köra samma jävla saker hela tiden. 
• Jag har fan inte råd. Jag köper hellre saker på ebay än o spendera 500 kr på en helg tbh... jag lever på 2000 kr i månaden och det är fan inte lätt, eftersom jag gärna köper saker till mig själv då och då. 
• Jag blir sjukt bakis och jag undviker gärna det. Jag är den som dessutom blir bakis gärna i 2-3 dagar och inte bara några timmar. Det är ALLTID en hel dag som bara försvinner för mig när jag har druckit för jag är så sjukt bakis dagen efter. Och till slut:
• Det handlar inte bara om att dricka för mig. 

Och alltså... ja... så är det. Jag menar nu inte att mina vänner är tråkiga eller tråkiga att festa med - behöver jag ens skriva det förresten? Men det är ändå... svårt för mig. Jag blir så jävla kräsen och nervös inför festsammanhang. Jag tror inte direkt att det är någon hemlighet att jag under åren haft problem med missbruk - både droger och alkohol - och därför är det ganska känsligt för mig att festa. Det kan lätt slå över för mig och jag kan dricka för mycket eller få snefylla (har dock aldrig fått snefylla framför folk vad jag kan komma ihåg... eller kanske en gång... på Raubtier-spelningen... men ändå) och jag kan gå ifrån ha jätteroligt till ångest och bara vilja gå hem såhär snabbt *knäpper med fingrarna* 

Dessutom - jag är ingen festmänniska hela tiden. Jag tycker inte det är roligt för andra anledningar också - helt enkelt för jag inte är sån. Jag trivs med att sitta hemma på helgerna och se serier/film eller lyssna på musik och jag trivs med att vara ensam. Jag träffar gärna folk men jag har väldigt svårt med sociala grejer - oftast. Jag är alltid nervös när någon kommer hem till mig ifall personen trivs eller ej, om personen är hungrig eller törstig, om personen inte gillar maten eller drickan, om personen vill hem eller ej, om personen tycker att jag är tråkig eller ej eller om jag är hemma hos någon om jag gör något fel, säger något fel, om folk vill att jag ska åka hem eller ej, om jag är tråkig eller ej, om jag inte gillar maten eller drickan jag blir erbjuden osv. och därför blir det så otroligt psykiskt påfrestande för mig att umgås med folk hela tiden. Jag har svårt att prata med människor jag inte känner om jag inte känner mig säker på mig själv och självklart; den konstanta rädslan att bli dömd för mina ärr, att någon ska känna igen mig från tidigare fester då jag varit stenhög eller aspackad och jag inte kommer ihåg det eller liknande. Halmstad är dessutom ganska litet och alla känner alla på ett eller annat sätt. Också därför tycker jag att det är lättare att vara ensam, inte bara för att jag faktiskt trivs med det ibland och gillar o göra saker ensam, men också för att det är lättare så. 

-------------------------------------------------------------------------------------------

Vill säga att jag INTE pekar ut någon eller några i det här inlägget utan det här handlar om "allmänna människor" och mina tankar, funderingar och åsikter. 

Känner du dig träffad så är det ditt problem som känner att du behandlat mig fel - inte mitt för jag tycker förmodligen inte att du har det.