Musik har alltid varit väldigt viktigt för mig och kanske främst för min identitet. När jag uteslutande lyssnade på metal blev den musiken min identitet, det blev mitt Jag. Jag relaterade till det mörka, det gränslösa, det motstånd och det hårda som finns i black metal (den genren jag lyssnade mest på). Men efter ett tag... märkte jag hur den känslan som metal väckte i mig inte var en känsla jag ville ha kvar längre, åtminstone inte hela tiden. Jag ville inte gå runt och känna mig som musiken jag lyssnade på... eftersom musiken fick mig att känna mig arg, utstött, alien, annorlunda... samtidigt som den, absolut, fick mig att känna mig stark. Jag sökte mig till människor med liknande musiksmak eftersom det blev en gemenskap jag behövde och ville ha. Jag har alltid känt mig utstött och annorlunda. Jag trodde att jag skulle känna mig hemma hos metalheads. Att vara metalhead är att inte passa in samtidigt som det innebär att passa in bland de andra som inte passar in (flummigt det lät). Jag klarade inte av elitismen och jag klarade inte av alla måsten. Jag kände inte att jag passade in ens bland dem som inte passade in. Jag är en sån som skiftar hela tiden. Jag kan inte hålla mig vid en sak hela tiden. Jag har märkt att flera av mina gamla vänner som är metalheads har avföljt mig från sociala medier eller slutat prata med mig på grund utav min ändring i musiksmak... och jag tycker att det är synd.
Jag har över 50 bandtröjor, inklusive hoodies. Metal brukade vara hela mitt väsen. För mig speglar dock metal den där bilden av mig själv som jag inte tycker om. Den speglar min omogenhet, mitt mörker, min depression, min ångest, min ilska och mitt motstånd mot världen. Jag vill inte vara den versionen av mig själv längre. Jag mår inte bra av att lyssna på metal längre. Tvärtom. Det finns ett par enstaka låtar (och med det menar jag typ 100-150 st haha) som jag fortfarande kan lyssna på utan ångest.
Vi alla tolkar musik på olika sätt. Det finns säkert dem som skulle tycka tvärtom gällande det jag skriver om metalmusik. Det finns vissa låtar, vissa band, som får mig att känna mig bra men i helhet... kopplar jag musiken till negativitet. Det är helt en egen grej. Nu känner jag dock att jag ska göra en lista med utvalda låtar... såna som betytt lite extra mycket... jag kanske behöver ta tillbaka metal från min sorg?
(jag har ändrat tiden på det här inlägget. Det lades ut först 2017-06-11 men eftersom det är relevant nu med ville jag re-blogga det)
