Dermarollern.

Bild: 22 juli
Andra gången med dermarollern idag.

Måste faktiskt erkänna att jag ser skillnad på mitt ärr mellan brösten efter en misslyckad piercing. Tyvärr har jag inga direkt före och efter-bilder... men ni får helt enkelt lita på mig.
Jag hade nästan glömt bort hur ont det gjorde... men det måste vara värt det. Hoppas jag inte får så ont i ansiktet som sist bara... hade tänkt att om jag inte ser skillnad i ansiktet på 3-4 gånger så kör jag inte där mer. Vill inte skada mig...

Bild: 29 juli

Kommer ta bild efter varje gång.
Ser ni någon skillnad?

Sola!

Legat ute i solen nästan hela dagen. Smörjt in mig med solskyddsfaktor 20 men vet inte om det räckte på axlarna och bröstet. Har dessutom bränt hårbotten ser det ut som... fan också. Det är så jävla fult. Lyckades till och med få ut Daniel, men det var nog mest Mattias som lockade... mig hade han nog aldrig lyssnat på. Men älskar man någon vill man ju umgås med den... ibland iallafall...

Det är rätt jobbigt att försöka sola bort ärr. Det känns inte som om ärren har något pigment utan tar en hel evighet att ens se något litet resultat. Kan sitta ute utan solkräm på armarna i flera timmar utan att varken bränna mig eller få färg. Ärren gör mig förevigt kritvit på armarna... härligt. Men har köpt hem en brun-utan-sol från Dove, som jag använt tidigare. Den ska nog sätta fart på brännan lite.

Trodde aldrig att jag skulle bli en "sån person" som ville sola eller bli brun, det kändes som något... helt omöjligt för ett par år sedan. Känns väldigt roligt att se hur jag förändrats sen dess, det är ju faktiskt en bra förändring. Att vilja gå ut... fan vad stort det känns! 
Har någon läst den här boken förresten:? Verkar rätt bra. 

Att leva med ärr - del 2

Den här delen kommer att handla om negativa reaktioner från andra människor. Jag förstår att det här inlägget kommer att uppröra många människor men tänk på att detta är längesen och att det var flera år sedan jag fick såhär starka negativa reaktioner gällande mina ärr - och att jag inte tar åt mig på samma sätt idag.

Jag har alltid varit väldigt öppen med hur jag mår på internet, både genom bilder och text. Jag har alltid sett internet som min fristad på något vis eftersom där kunde jag förmedla ut allt jag kände till de omkring mig utan att behöva säga det öga mot öga.

Bilder som visade mina ärr och även relativt nyskurna sår var inte ovanliga på min gamla blogg som idag är låst och ibland kunde jag även lägga ut sådana bilder på bilddagboken (inga sår som blödde utan med sårskorpor över.)  Det är från bilddagboken majoriteten utav hat kommer. Bilddagboken heter idag dayviews och är en sida där man lägger ut bilder med en text till. Jag hade som högst 5-600 följare på bilddagboken och det var förmodligen för att jag var så öppen med mina känslor och mitt mående. Idag ångrar jag att jag var SÅ öppen eftersom att jag vet hur mycket jag triggade andra tjejer och killar som mådde dåligt. Det är så viktigt att man är försiktig med vem som kan läsa eller bli påverkad och jag vill försöka framhäva att man absolut inte kan hållas ansvar för vad andra människor gör när de ser dina bilder eller läser dina texter - men man borde ha det i åtanke.

Det första som hände var anonyma kommentarer. Det klassiska "ta livet av dig" upprepades ofta men även detaljerade kommentarer. Någon skrev en lång kommentar på säkert 7-8 rader om hur jag borde ta livet av mig eftersom alla omkring mig egentligen hatade mig, att jag är så värdelös som är öppen på internet och hur jag bara sökte uppmärksamhet. Att skriva en kort kommentar är inte särskilt ansträngande... men folk lade verkligen ner TID på att trycka ner mig, tid som jag undrar om de inte kunde spendera på något bättre?

Sen började samtalen. Någon fick tag på mitt nummer. Tjejer med grov skånsk dialekt ringde mig och frågade om jag satt och skar mig just nu, om jag även skar mig i fittan, vem kille skulle vilja ha mig?, säljer jag sex? de hade hört det, att jag var så jävla äcklig... och så vidare. Meddelanden spelades även in på min telefonsvarare när jag inte ringde. När jag precis hade blivit dumpad ringde de och spelade in att det var "jävligt bra att *** gjorde slut med mig för jag förtjänade ingen pojkvän."
Sen klottrade folk på staketen runt omkring mina gungor i Frennarp. "Emo-förbjudet" och liknande. Riktigt "kreativt" och usel handstil.
Folk har även skrikit efter mig på stan. "Emo!" "Ska du inte skära dig lite till?" Oftast har det rört sig om yngre personer, mycket yngre än mig. Ett tag plingade de på hos oss och kunde till och med öppna dörren och ropa in - mina syskon blev helt galna. Ett tag blev jag så trakasserad på Frennarp att jag inte KUNDE gå ut.

Något som är kopplat till negativa reaktioner - eller egentligen bara reaktioner som fått ett konsekvens är när människor har blivit rädda för mig.

Jag brukade ofta skriva om det, hur jag förlorade vänner och förälskelser oerhört snabbt för att de blev så rädda för mig och mitt mående. Jag brukade hata mig själv för det, klandra mig själv, klandra dem för att de var så svaga, klandra världen, klandra allt... Men egentligen finns det ingen eller ingenting att klandra.
Alla människor klarar inte av psykisk ohälsa. Det är inget fel i att vilja distansera sig från människor med psykisk ohälsa. Vi kan absolut vara psykiska vampyrer, stjäla energi och livskraft från andra eftersom vi har så lite utav det själva. Det är inte medvetet och det är inte vi som personer utan det är vår sjukdom. Självklart finns det människor som är oerhört duktiga på att både inte ta emot negativ energi från de med psykisk ohälsa och så finns det dem som är sjuka och oerhört duktiga på att inte sända ut negativ energi. Jag säger inte att man ska döma psykiskt sjuka människor eller att man ska vara rädd för dom för det ska man inte - men jag som har erfarenhet måste samtidigt vara ärlig med hur mycket det här kan bryta ner inte bara den sjuke utan även de omkring den sjuke.

Om jag hade vågat och kunnat få tag på de jag skrämt iväg eller de jag negativt påverkat så hade jag bett om ursäkt, tusen gånger om. Jag ber inte om ursäkt för hur jag mådde för det är ingenting jag kan hållas ansvarig för men jag ber om ursäkt för hur jag hanterade det - jag önskar att jag hade kunnat hantera det bättre. Men... jag vill inte bara be om ursäkt utan jag vill också få fram att - jag var 14-17 år gammal. Jag var sjuk och jag var ung. Och jag är inte samma person idag som jag var då.

Det sista jag någonsin vill är att skada någon annan eller negativt påverka någon, det är helt tvärtemot det jag vill göra i mitt liv. Det är viktigt att få fram att så illa som jag hanterade min ångest tidigare - så hanterar inte alla det. Jag önskar verkligen inte att någon permanent blivit rädd för psykisk ohälsa på grund utav mig. Troligtvis är det inte så.

Finns det någonting ni vill att jag ska skriva om? Någonting speciellt ni undrar och så vidare? Tror att ni kan vara anonyma i era kommentarer här på bloggen och ingen fråga är för dum och inget förslag är för tokigt.

Att leva med ärr - del 1.

Jag tänkte först göra detta till ett enda inlägg men eftersom det finns så mycket att ta upp delar jag upp det i olika delar. Det ska alltså handla om: ärr. Att leva med ärr. Jag tänkte att jag skulle ta upp de frågorna som jag fått många gånger och som jag vet att folk undrar, men kanske inte vågar fråga. Och lite annat...

Ångrar du dina ärr? 
Jag tror att just den frågan egentligen bara förväntas ha ett svar: att jag ångrar mig. Och det gör jag, periodvis så ångrar jag mig så mycket att jag kan må riktigt dåligt över det. Jag försöker alltid att tänka att "gjort är gjort" för det finns ju inget sätt för mig att få det ogjort och med tanke på den mängd utav ärr som jag har så är det oerhört svårt för mig att låtsas som om det inte har hänt. Människor med mindre ärr än mig, som kanske bara har på ena underarmen eller på benen kan "komma undan" på ett annat sätt än mig. Jag har ärr över egentligen majoriteten utav min kropp, ungefär 60 % ärr och 40 % ärr-fri hud. Men samtidigt så är inte det 60 % utav MIG utan bara min kropp och det är så jag går vidare. Det finns ingen mening i att sitta och ångra mig trots att jag kan hamna där ibland.

Vad tycker din sambo om dina ärr? 
Daniel har sällan nämnt mina ärr på något sätt eller ens gjort antydan på att de finns där. Han sa en gång att han ser ju mig som jag är och ärren är en del utav mitt utseende, men att han inte tänker på det. Jag tror också att just Daniel som själv sticker ut inte tänker på det lika mycket då heller för "normalitet" är ingenting som han känner till, med tanke på sina tatueringar och med tanke på hur han är som person. Varken jag eller Daniel är normala svenssons och allt som inte hör till normen är normalt för oss och då även ärr. Jag tror inte att Daniel ens tänker på dem längre, överhuvudtaget. När jag har varit ledsen över mina ärr har han mest ryckt på axlarna, vilket han gör åt mycket jag är ledsen över (och det är en av de anledningarna till att jag älskar honom så mycket.) Han ser att det jag ofta är ledsen över inte är någonting att vara ledsen över utan något jag bara borde hantera och gå vidare ifrån och samma gäller mina ärr. Han stöttar mig i att tatuera över dem och har rådfrågat sin tatuerare och även bokat tid åt mig nu i höst (iof ska jag inte tatuera ärr då men kommer försöka göra upp en slags plan tillsammans med tatueraren Peter)

Hur känns dina armar? Att ta på? 
Mina ärr är vad man kallar för keloider, alltså ärr som står upp och bucklar ut. Mina ärr känns väldigt mycket när man tar på dem och många har till och med uttryckt äckel inför det (inga jag träffat utan randoms på internet, som tur är) och det är ju inte äckligt men kanske bara väldigt ovant. Mina ärr på överarmarna är hårda och utstående till skillnad från mina underarmar och ben och jag brukar säga att det känns som att dra fingret över någonting med mönster på. Just nu sitter jag och dricker en liten pepsiflaska i 33 cl och längst ner på den flaskan är det mönster och utbuktningar och drar jag fingret över dem så känns det nästan likadant, fast en aning mjukare alltså. Om ni har just en sån flaska närvarande så, haha, känn på den.

Normalitet för mig är ärr-fri hud.

"LÅT MIG FÅ KÄNNA MIG "NORMAL" I SOMMAR. 

Nu är snart sommaren här. Det börjar bli ljusare och varmare ute. Tidigare idag satt jag utanför mitt hus och solade, i linne. Trots att det inte var någon som kunde se mig eller någon som gick förbi så bultade mitt hjärta snabbt och hårt i mitt bröst. Jag var livrädd... Av EN anledning: mina armar. 
Jag vet att ärr från självskadebeteende tyvärr inte är särskilt ovanligt idag, men trots det kryllar det av oförståelse.
Jag har sen jag var 13 år vägrat visa mina armar publikt på sommaren eftersom ni PEKAR, ni VISKAR, ni ROPAR men framförallt så STIRRAR ni. Jag har stängt inne mig eller gått i tjocka långärmade tröjor. Jag vill också kunna njuta utav sommaren i år, utav värmen.
Jag vet att mina armar ser extrema ut, jag vet att det är svårt att inte stirra på dom ibland. Ni blir nyfikna, ni kanske blir förskräckta?
Jag har levt med mina ärr i 10 år nu. 10 år och jag vågar fortfarande inte visa dom publikt på gatan.
Jag vill inte behöva dölja mig mer. Jag vill börja leva igen. Låt mig få känna mig "normal" i sommar. Peka inte, viska inte bakom ryggen för jag ser er ändå, ropa inte och FÖRSÖK - snälla - att inte stirra.

Dela om ni vill." 

Jag la ut detta på Facebook igår och har fått 23 delningar. Det känns jättebra och jag har även fått massa fina kommentarer och pepp-ord. Det gör mig så himla glad men samtidigt så himla ledsen.. trots alla dessa fina och fantastiska människor som stöttar och peppar mig så är det ändå de människor som pekar och stirrar som berör mig mest. 

Någon nämnde "normal" och för mig är normalitet att inte ha ärr på armarna. Jag har levt med mina ärr i över 10 år. Jag har glömt bort hur det känns att inte ha ärr på armarna, jag vet verkligen inte hur det känns. Jag avundas de människor som inte har ärr, så otroligt mycket. 
Jag är väl medveten om att vi alla har problem och att vissa kan må dåligt utan att ha skurit sig själva. Det är inte mer synd om mig än er men det SYNS på mig, det syns inte på er. Ni kan gå på stan utan långärmat och komma undan med det. Jag kan inte det. Hela min kropp skriker ut min sjukdom (jag har över benen också, bara inte lika mycket) och det är så oerhört... jobbigt att inte kunna ta av sig tröjan en stekande varm sommardag utan att blotta mig själv och min sorg jag har känt och kanske alltid kommer att känna. 

Nu har jag flyttat 50 mil bort från min hemstad och jag tror att det kommer bli lättare här än i Halmstad. Jag och Mimmi skämtade igår att jag borde presentera mig med "Tja! Emo-Jonna, du kanske har hört talas om mig? ;)" i Halmstad eftersom ja.. det är rätt många som hört talas om "Emo-Jonna." Jag har så många gånger fått höra "det är du med ärren." 
Jag vill inte vara "hon med ärren" längre... Jag vill vara Jonna. Inte ett stackars cirkusdjur som jämt står i centrum. Jag vill vara en människa.
Jag tänker försöka, så gott jag kan, att inte dölja mig själv den här sommaren. Jag vill inte längre... jag måste acceptera mig själv, och jag måste skita i om andra inte gör det. Men jag vill samtidigt försöka hjälpa mig själv, och andra, genom att sprida kunskap om detta; hur det känns för OSS.