Alla pratar om mat - jag med.

"Jag skulle kunna välja att inte äta ostbågar till frukost med ett glas cola... jag skulle kunna välja att äta chiapudding eller vad fan hälsomänniskor äter till frukost... men jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare. Det jag vet är att ostbågar och cola i alla fall inte gör mig olycklig." - tanke igår morse

Jag tänkte prata lite om mat.
Jag tycker om mat. Jag lagar väldigt mycket mat och jag äter väldigt mycket mat. Det är ett litet intresse och framförallt så är det en lycka i mitt liv. Jag blir glad av mat. Jag blir glad av godis. Och därför kommer jag inte att sluta äta mat eller godis.

Men däremot har jag planerat att ändra en del av mina matvanor. Jag vill sluta äta kött och sluta äta mjölk och äggprodukter. Och jag vill äta lite nyttigare mat. Rotfukter är verkligen min grej, har jag märkt, förresten...
Grejen är... att detta inte har någonting med min vikt att göra. Många tror att allt matrelaterat har med vikt att göra. Det har det inte för hälsa har ingenting med vikt att göra. 

Det som är lite svårt för mig som pratar mycket om tjockacceptans... är det här med hälsa och hälsosam mat. För många kopplar ju inte tjockacceptans till hälsosam mat. Jag vill helst sära på de två grejerna för de hör inte ihop.

Jag äter fortfarande hur mycket godis jag vill, 
hur mycket ostbågar jag vill, 
hur mycket donuts jag vill. 
Jag dricker hur mycket läsk jag vill. 
Jag äter hur mycket pommes från McDonalds jag vill.
Jag äter VAD FAN jag VILL fortfarande. 
Jag är FORTARANDE HUR JÄVLA TJOCK JAG VILL! 

Tjocka människor är egentligen inte människor.

Jag är egentligen inte särskilt obekväm i min tjocka kropp. 
Jag går gärna runt lättklätt hemma, speglar mig halvnaken (ej naken för ja... naken är jag inte jättebekväm hehe) och tycker att "fan vilken brud alltså". Jag kan ta bilder på mig själv och min kropp och tänka att det blev riktigt bra bilder som jag vill skryta med. Men det är här HEMMA. Här hemma finns det ingen som dömer mig, det finns ingen som ser snett på mig eller tänker illa om mig. Här hemma kan jag vara trygg.

Men jag möter det så mycket nu... föraktet mot min tjocka kropp. Det är inte ett förakt mot mig som person egentligen men folk antar att jag har en speciell sorts personlighet baserat på min tjocka kropp. Jag är antingen lat, tråkig och sur eller fantastiskt rolig, skämtsam och matglad. Jag blir inte sedd som mig själv.
För vem är jag? Är en tjockis eller är jag Jonna? Är jag ett fetto eller är jag Panda?
Jag kan inte vara både och enligt samhället för en tjock människa har ingen egen personlighet - de är bara en stor massa.
Vi blir inte sedda som människor och om vi blir sedda som människor blir vi sedda som mindre värda människor.

Så om samhället ändrar sin syn på tjocka människor så kommer jag att kunna leva ett så mycket bättre och enklare liv. För jag tycker om mig själv. Men jag vet att samhället inte gör det.

Jag förespråkar inte ohälsa.

Här bredvid är en tweet från den fantastiska Tess Holliday. "Är det verkligen någon som tittar på bilder av mig och säger 'hon ser så bra fet ut! Jag ska gå upp massor i vikt för att se ut som henne!' #använddinhjärna" 
Nej, det finns ingen som tänker så. Däremot tänker folk så om smala kvinnor och utvecklar ätstörningar. Detta bevisar hur icke-farligt det är att vara för tjockacceptans.
Det finns ingen inom tjockacceptans-rörelsen som säger "gå och ät 10 st Big macs, 7 påsar chips och 20 st chokladkakor!" Det finns ingen som uppmuntrar till ohälsosamt leverne.
Jag uppmuntrar bara till en enda sak: tyck om dig själv. Tyck om dig själv oavsett hur du ser ut, oavsett vad samhället tycker om din kropp. Tyck om dig själv för du är vacker.

Jag är inte delusional, jag vet att övervikt KAN vara ihopkopplat till ohälsa men om vi nu ska sitta och prata om ohälsa - varför pratar vi bara om övervikt? Varför pratar vi inte om smala som äter mer ohälsosamt än mig? Varför pratar vi inte om att ohälsa även kan betyda äta för lite, inte bara för mycket? Varför pratar vi inte om att smala som aldrig rör på sig långsamt dödar sig själva framför en datorskärm? Nej vi pratar inte om det, aldrig. Vi pratar bara om hur ohälsosamma tjocka är, hur tjocka dödar sig själva, hur tjocka äter för mycket och rör på sig för lite. DET om något är klockren fatshaming och handlar inte alls om välvilja.

Jag förespråkar också att folk ska få leva sina liv hur fan dom vill. Det handlar också om frihet - om fri vilja. Om någon är lycklig i sitt liv, varför ska denne inte få vara det? Bara för att hen är tjock? Det är helt sinnessjukt. "Du kan omöjligt vara lycklig i din tjocka kropp." Även det är klockren fatshaming. "Folk som är tjocka KAN inte vara lyckliga." Jo det kan man.
Jag kan helt ärligt säga att ingenting ni säger kan få mig att ändra på min livsstil. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker övertyga mig om att jag är ohälsosam, vilket kanske stämmer ibland, det enda det kommer göra med mig är att jag kommer hata mig själv ännu mer. Anledningen till att jag har dåligt självförtroende handlar inte om min kropp eller hur min kropp ser ut utan att jag VET vad ni tänker om min kropp. Jag vet att ni inte accepterar min kropp - därför har jag svårt att göra det också. Jag vet att ni tycker att jag är ful, äcklig, vidrig, en börda för samhället och ohälsosam.
Jag tar inte hand om min kropp när jag hatar den. Alltså är det omöjligt för mig att vara hälsosam om jag hatar min kropp. Varje gång jag har mått bra i mig själv har jag slutat tröstäta och slutat ligga i soffan hela dagarna för jag är så apatisk. Så om ni nu verkligen bryr er om mig och vill att jag ska bli hälsosam - säg att jag är vacker! Säg att ni älskar mig! Vad är mer hälsosamt än att tycka om sig själv?! INGENTING. 

Varför plus-size borde finnas i butik.

Varför "fat-acceptance" är feministiskt.

Det kanske inte är så många som vet att fat-acceptance-rörelsen är ihopkopplad med feminism. Och det kanske är många som vet att det är det men inte riktigt förstår varför. Hittade ett fantastiskt inlägg om detta, tänkte kopiera, översätta och hänvisa det i det här inlägget.
http://thebodyisnotanapology.com/magazine/why-is-fat-a-feminist-issue/ <- hämtat härifrån.

Någon som är tjock vet väl nog att feta människor anses som andra klassens medborgare och behandlas som sådana i en rad olika sätt - till exempel inte lika många klädalternativ är tillgängliga för oss, vi betraktas inte som önskvärda anställda, vi får mindre betalt än våra smala motsvarigheter, vi blir dömda och / eller behandlade illa i läkarens kontor, och är verbalt och fysiskt trakasserade på gatorna. Syftet med fettaktivism är att bekämpa dessa olika former av orättvisor, och det är säkert att säga att vi har ett sätt att gå. Vad vi kämpar mot, trots allt, är ett djupt beläget samhällstänkesätt. Detta tänkesätt är beroende av Nya testamentets begrepp om synd och omvändelse. Feta människor utgör en syndig livsstil så som frosseri och lättja, som samhället översätter som att feta människor är "onda." Feta människor kan ångra genom att erkänna att de har begått synden att vara feta och söka förlåtelse från samhället genom att försöka gå ner i vikt. Oavsett om vi är religiösa människor eller inte, är detta tänkesätt ingrodd i våra psyken - om vi inte vidtar medvetna åtgärder för att utbilda oss ur det.

Någon som har upplevt livet som en kvinna vet att vi står inför många utav de problem som feta människor möter.  Nu behandlas kvinnor som människor, vi måste ses, höras, tänkas på som människor och eftersom vi fått en kollektiv röst har det gjorts möjligt för oss. Det är trots det svårt för en kvinna att höras och synas. Vi förväntas gömma oss i köket, stanna hemma hos familjen och endast ses som ja... något extra för en man, ett föremål för en man. Och det måste vara trevligt för en man att titta på oss.

Det som gör fettaktivism feministiskt är att feta kvinnor tar upp mer fysiskt utrymme, vi ses som ber besvärande och mindre trevliga att betrakta. Vare sig vi vill eller inte så tar vi upp mer utrymme. Samhället säger att vi är besvärande. Vi följer inte dess regler eftersom vi vägrar vara bra (där bra i det här fallet betyder smal.) Eftersom vi tar mer utrymme, är mer besvärande än vad vi ska, är fulare än vad vi ska så är vi exakt det patriarkatet inte vill att kvinnor ska vara. Vi är automatiskt på grund utav vår vikt ett hot mot patriarkatet. Därför försöker patriarkatet att få oss att skämmas och kalla oss för okvinnliga. Det försöker bryta ner oss.

Med det här menas inte att feta män inte utsätts för diskriminering men män förväntas inte vara osynliga eller ta liten plats. Män förväntas ta upp så mycket utrymme som de vill eller behöver. Män förväntas höras om något stör dem. Män baseras dessutom inte lika mycket på sitt utseende som vi kvinnor gör.

Därför är fettaktivism en feministisk fråga.



Fattitude Trailer 2015 from Fattitude the Movie on Vimeo.
Titta även på videon ovan. Det är jätteviktigt!

Du måste inte tycka att jag är attraktiv.

Okej... jag VET att det finns människor som tänker på det här och därför gör jag ett inlägg om det. Nej, du behöver inte tycka att jag är attraktiv. 

Nu när det börjar bli mer och mer fat acceptance i samhället (yay!) så är det rätt typiskt att (mest iallafall) män börjar klaga. "Aha så nu får jag inte tycka om smala tjejer med långa ben utan jag mååste vara ihop med en tjockis för annars stöttar jag fatshaming wähwähwääh" och alltså... Sluta. Lägg av. Fat acceptance är INTE att plötsligt tvingas tycka att tjocka människor är attraktiva.

Du får absolut ha dina personliga preferenser och det är helt okej att tycka att jag inte är attraktiv för att jag är tjock. Men... du behöver inte säga det till mig (inte inte inte inte inte!). Du behöver inte viska det bakom min rygg. Du behöver inte skriva det på internet. Du behöver inte vara elak med det. Det räcker med att bara tycka.
Grejen är att det ska vara helt okej att tycka att tjocka människor är attraktiva utan att dina kompisar ska shamea dig som tycker så, din partner som är tjock eller ert förhållande. Fat acceptance är precis som det låter - bara en acceptans av tjocka människor. Nothing more and nothing less.

Bild på snygga Tess Holliday, bara för att: