Tandvärken från helvetet.

Okej alltså... jag brukar inte skriva om min vardag i bloggen för den är ju inte till för det, den är ju inte en sån "tråkig blogg"... men alltså... Jag har så mycket tandvärk.
Det här är den värsta smärtan jag har känt i hela mitt liv. Jag har en tandköttsinflammation pga min visdomstand som bara kommit fram 3/4 delar och det är de 1/4-delen som blir inflammerad/infekterad w/e det nu är vilket fuckar upp för hela min underkäke och i stort sett hela min mun. Nu känns det som om jag blivit sjuk med eftersom mitt immunförsvar bara går sönder på grund utav detta. Jag lever på shitty smärtstillande från apoteket och skiter fullständigt i min lever för det här går inte. Dessutom finns det inga tandläkare tillgängliga i Lindesberg... att bo i en liten ort suger just nu. Hoppas på akut-tid på måndag. Åker ju till Halmstad på tisdag...

På grund utav min tandvärk så kan jag inte fokusera på någonting annat. Tyck synd om mig, seriöst, snälla.

Random-inlägg.

Min hy är kass igen. Poppar upp nya finnar på kinderna titt som tätt. De gör ont, är ilsket röda och smälter inte in bland alla de röda ärr som redan finns där... Det gör mig riktigt ledsen.

Och alltså jag vet att min hy inte är så dålig som många andras, men jag har aldrig haft den här typen utav akne tidigare. Har haft my fair share of dålig hy i perioder men nä... inte såhär, inte vad jag kan minnas.
Kan ju iof vara så att jag under mina tonår mådde så dåligt över annat att jag aldrig riktigt tänkte på min hy...

Har städat gästrummet idag och bäddat i ordning. Blev avundsjuk... saknar att ha ett eget litet sovrum istället för ett master bedroom tillsammans med min sambo (jag skulle inte byta det för något men ändå.) När jag och Daniel får barn så ska vi fan byta sovrum till det lilla gästrummet... vi är ju inte vårat sovrum lika mycket som ett barn. Men det får vi se då.
Finns nu 3 stora svarta sopsäckar med pant i gästrummet som vi ska panta innan jag åker till Halmstad. Det får bli mina fickpengar där.

Sola!

Legat ute i solen nästan hela dagen. Smörjt in mig med solskyddsfaktor 20 men vet inte om det räckte på axlarna och bröstet. Har dessutom bränt hårbotten ser det ut som... fan också. Det är så jävla fult. Lyckades till och med få ut Daniel, men det var nog mest Mattias som lockade... mig hade han nog aldrig lyssnat på. Men älskar man någon vill man ju umgås med den... ibland iallafall...

Det är rätt jobbigt att försöka sola bort ärr. Det känns inte som om ärren har något pigment utan tar en hel evighet att ens se något litet resultat. Kan sitta ute utan solkräm på armarna i flera timmar utan att varken bränna mig eller få färg. Ärren gör mig förevigt kritvit på armarna... härligt. Men har köpt hem en brun-utan-sol från Dove, som jag använt tidigare. Den ska nog sätta fart på brännan lite.

Trodde aldrig att jag skulle bli en "sån person" som ville sola eller bli brun, det kändes som något... helt omöjligt för ett par år sedan. Känns väldigt roligt att se hur jag förändrats sen dess, det är ju faktiskt en bra förändring. Att vilja gå ut... fan vad stort det känns! 
Har någon läst den här boken förresten:? Verkar rätt bra. 

Ont i munnen och musik.

Ni borde följa mig på instagram. Det är typ som min mini-blogg.
https://instagram.com/nattsmyg/

Jag har alltså lyckats på något sätt få en blåsa eller ett sår precis vid min högra visdomstand på nedre sidan av käken. Det har svullnat upp, ömmar och pulserar och är helt fruktansvärt smärtsamt. Och sen självklart bet jag mig i tungan när jag åt hemgjord pizza på höger sida så nu har jag ont där av två olika anledningar, dubbel smärta alltså. Visst är det så att när man biter sig i tungan går hela smärtan ner i svalget också och man känner sig nästan kvävd? Det är så för mig iallafall.

Har en ny period av elektronisk pop eller ja... kvinnor som sjunger helt enkelt. Nu tänkte jag visa lite bra musik för er, igen!

Sky Ferreira - Heavy Metal Heart

Katy Perry - E.T.

Say Lou Lou - Julian

Uppdatering.

Mycket här hänt sen jag senast bloggade om någonting.

• Jobbade en månad som värvare åt Greenpeace. Det var utan tvekan en av de bästa upplevelserna i mitt liv och jag är oändligt tacksam för att jag fick den chansen att få jobba med en så fantastisk organisation och fantastiska teammedlemmar. 
• Jag var hemma i Halmstad någon vecka och träffade alla mina älsklingar. 
• Har hittat ny och bra musik jag snart kommer dela med mig utav.
• Färgat håret... litegrann... :$

Och ja... jag tänkte skriva en del om Halmstad-besöket i ett annat inlägg. Som ni kanske märker har jag importerat två utav mina bloggar till den här skrivarbloggen för att samla allting på ett ställe. Här finns min gamla blogg ettblogghelvete, den "nya" bloggen lunarunas och min gamla skrivarblogg writtenbyjonna. Döpte om hela bloggen till jonnajosefine, enkelt och stiligt. 

1 månad.

Nu har jag bott här i en månad. I söndags slog det mig lite hur långt bort jag faktiskt är, hur mycket jag faktiskt har gjort och offrat för att flytta hit. Det som många oförstående säkert undrar är "men ville du inte det här?" och jo det klart att jag ville och vill fortfarande. Jag ångrar inte min flytt överhuvudtaget, den här öppnat nya dörrar för mig och lämnat ett kapitel bakom mig och startat ett nytt. Men jag saknar min familj och mina vänner så otroligt mycket... det skär i hela mig att vara utan dom, att inte kunna fira Halloween med dom, att inte kunna träffa dom medan de väntar på bussen hem eller inte kunna fira deras födelsedagar ihop. Nu är det inte riktigt helt säkert hur det blir med jul heller, eftersom jag förmodligen jobbar fram till 23 december. Vi får se helt enkelt, men ändå...

Har iallafall fått jobb nu :D det känns hur roligt som helst! Är så pepp på det!! Är en hel del nervös också, eftersom jag kommer jobba kväll och inte dag... men jag tror att det kan vara bra också. Det enda jobbiga är att Daniel inte kan laga mat, så jag kan inte direkt komma hem och få äta en nylagad måltid... haha! Men får göra storkok varje helg och ha matlådor redo och sådär :) det får gå!

Skriver av mig.

Nu har jag bott här i... ja... nästan en månad. Det går väldigt mycket upp och ner.
Det är en hel del som fungerar bättre än vad jag hade förväntat mig och bättre än vad jag hoppats på. Tillexempel så har vi det aldrig särskilt stökigt här, förutom det vardagliga som kan dyka upp. Vi är båda (men mest Daniel) duktiga på att städa och ta undan efter oss, vilket känns väldigt skönt. Jag, som är stökig, behöver bo med någon som är ordentlig för det smittar av sig. Jag vill inte stöka ner själv, haha. Och vi sover på väldigt bra tider, även om jag har svårt att sova utan sömnmedicin nu för tiden... men jag är ändå vaken senast vid 11 varje dag (går oftast upp vid 9-10) och somnar, med sömntablett, vid senast 00-00.30. Och så är vi väldigt bra på att äta ordentligt! Jag lagar mat varje dag och det är riktigt roligt, och det blir "vanlig svensk husmanskost" och det passar oss båda perfekt.

Men när det går ner då... som nu... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det, men klockan är 01.04 och jag har försökt sova i två timmar nu. Jag fick bara ångest av att ligga ner utan att känna mig det minsta trött så jag smög upp med laptopen till vardagsrummet. Jag vet egentligen inte riktigt vad som är fel... eller så vet jag det men orkar inte ta itu med det. Det blev bara inte alls som jag ville, och jag känner bara att jag inte alls är redo eller motiverad till att göra det som jag nu måste göra. Jag har så svårt med det där... planer som inte fungerar... och det är så typiskt mig att bara göra 1-2 olika planer och sen rasera totalt när ingen utav de fungerar. Det känns som om varenda plan har gått i kras det här året. Jag hade så himla mycket förväntningar och förhoppningar på framtiden i våras och nu känns det så himla mörkt istället. Jag skulle klara av mina ämnen och sen söka in till högskolan och gå distanskurser där, sen gick inte det och jag skulle istället fixa en distansutbildning till undersköterska. Jag ville ha allting fixat och klart innan jag flyttade hit... och inte känna den här pressen.
Nu är det såhär att jag är arbetslös istället, och arbetssökande. Jag vill inte ha ett jobb... :( jag vill ju plugga... Jag vill sitta vid min dator och skriva uppsatser och uppgifter och läsa i böcker och lära mig saker och förundras över hur smart jag kan vara. Jag måste få ekonomiskt bistånd från socialen också för annars kan jag inte bo kvar här, Daniel kan inte betala allting själv och även om han kunde betala hyran själv så kan han inte försörja mig OCH betala hyran. Jag vill inte ha ekonomiskt bistånd av socialen... Jag vill inte känna att jag har den pressen på mig att jag måste sköta min ekonomi på ett speciellt sätt, att jag måste passa upp på reglerna gällande bidrag och jag vill inte känna mig som en waste of space som inte kommer någonvart. Det är inte JAG att vara sån... Jag vill kunna köpa vad jag vill, planera mina egna utkomster och inkomster och känna att min ekonomi är min och den sköter jag själv. Och OM jag inte får godkännande från socialen?! Då... får jag flytta hem igen och Daniel får flytta hem igen. Jag måste ringa soc mellan 9-10 idag.. och det är så jävla viktigt att jag gör det...
Jag känner mig så himla... svag och inte redo för det här. Jag känner hur stressen och ångesten bara växer inom mig som en bubbla, jag är inte... redo för det här... Och jag vet inte vad jag är redo för och jag vet att jag borde vara redo för det här men jag orkar inte. Alla mina tidigare praktikplatser har gått väldigt dåligt tillexempel och jag har ingen bra erfarenhet av arbetsmarknaden på det viset. Dessutom är jag inte "en vanlig tjej" och om jag bara INTE hade mina ärr så hade jag kanske... känt mig tryggare. Men jag vågar inte söka något jobb pga mina ärr och jag orkar inte med allting som ärren bidrar med - jag orkar inte få de där dömande/oroande/sympatiska/äcklade/tveksamma blickarna en gång till. Jag orkar inte förklara "jo det var så här att jag en gång var sjuk och blablablabla" och jag orkar inte att folk ska bli nervösa omkring mig, tro att jag på något sätt inte kan ta ett skämt om sånt t.ex. eller att jag är ett vrak som inte klarar av någonting eller att bara för att jag mår dåligt, är lite hängig eller deppig eller gråter ska skära upp handlederna eller ta livet av mig. Jag hatar mig själv så oerhört mycket för att jag har satt mig själv i den här situationen och jag vet att jag måste förlåta mig själv innan jag kan bli redo för det här. Jag är inte ens nära på att förlåta mig själv. Nu när jag vaknat upp ur dimman så ser jag att "fan jag hade kunnat klara av allt det där utan att skära mig" - men... jag är ju inte sjuk nu... jag har inte sjukdomens slöja över mig längre. Men det spelar ingen roll... jag ångrar mig ändå, så otroligt mycket. Jag ser inte att mina ärr är en del utav mig själv eller något slags minne eller påminnelse om att jag "har överlevt" för MINA ärr betyder inte det för mig. Mina ärr betyder att jag var svag, att jag var sjuk, att jag inte orkade, att jag tog den lätta vägen ut och att jag svek alla omkring mig och även mig själv genom att skära i mig själv.
Nu har jag gråtit lite, whine'at lite på instagram och... ja... nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Kanske försöka sova igen...
"There's nothing beautiful with destroying yourself." 

Masugnen.

Idag var jag på vuxenutbildningen Masugnen här i Linde och gjorde en ansökan. Studievägledaren som jag pratade med sa att rektorn var tvungen att godkänna min ansökan precis som i Halmstad och att jag inte kan få CSN för hela utbildningen eftersom jag redan använt en del utav mina studiemedelsveckor, men enligt CSNs hemsida hade jag kvar lite mer än 60 veckor CSN och hela utbildningen ligger på 80 veckor. Så om jag kommer in, vilket känns jäkligt osäkert med min tur, så har jag iaf CSN till över hälften av tiden. Känns jättejobbigt med allt detta strul...

Lite positivt då; jag älskar MITT kök! Jag älskar att baka och laga mat, vilket jag inte riktigt kunnat göra på samma sätt. Här kan jag ju städa efter mig och sen komma tillbaka 3 timmar senare och det ser likadant ut. Igår gjorde jag köttfärspaj för första gången till mig, Daniel och hans kompis Olle och den blev supergod! Idag gjorde jag cheesecake men den har vi inte kunnat smaka än men det kändes som om jag gjorde den rätt iallafall...
Nu ska vi kolla på Horns :)

Flytten är gjord.

Nu har jag bott här i två dagar.

Första dagen var galet stressig även om det gick mycket smidigare än vad jag trodde. Vi bar in mina grejer i bilen på fredagskvällen medan det ösregnade och sista natten i Halmstad sov jag obekvämt i en 90-säng. Jag kunde inte lyssna på ljudbok och grannarna sjöng karaoke eller något och jag tänkte bara "fy fan så skönt att få slippa dom." Jag trodde sista natten skulle vara känslosam och det hade den nog varit om det inte var för grannarna.
Vi åkte ungefär vid 8 ifrån Halmstad och Sansa var lite rädd i bilen först men lugnade sig efter kanske 30 minuter. Hon fick komma ut ur buren en stund hos farmor i Kungsbacka och sen sov hon resten utav resan. När vi väl kommit fram var hon nyfiken och sprang runt och kollade, och första natten sov hon vid våra fötter i sängen och det har hon gjort varje natt nu som vanligt.
Igår packade vi upp lite grejer och bara hade det lugnt.
Idag var jag och Saimi (Daniels mamma) på Elon (Sixten Larsson) och köpte elektronik. Hon hade ett presentkort där på 4000 och jag och Daniel fick en mikro, mixer, elvisp, ett våffeljärn och en hårfön. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp vi fått från våra föräldrar och jag blir på något sätt osäker och nervös för jag vill verkligen visa hur glad jag är, och är rädd att jag ska visa för lite eller för mycket så det verkar falskt. Haha... Idag kom även Saphira! Sansa är bara nyfiken och snäll men Saphira är rädd, men klart när Sansa är så stor jämfört med henne. Jag fick även gunga en liten stund ikväll vilket var så himla skönt.

Imorgon ska jag till vuxenutbildningen och vi ska fortsätta städa och packa upp.
Det känns så himla skönt att bo här med Daniel, och jag känner mig inte det minsta osäker eller nervös över det här alls längre. Visar bilder så fort internet kommer! Skriver från mobilen nu och blir dåliga bilder när det inte är helt klart än.

Movezilla.

14 lådor packade, varav 13 ska med till Lindesberg. En av lådorna innehåller VHS-filmer och jag vill faktiskt inte slänga dem, så de får vara hos pappa. Min gosedjurssamling får också åka hem till pappa. Mina föräldrar har försökt få mig att slänga så mycket, men jag kan inte. Jag känner själv att alla mina saker jag har med mig är nödvändiga. Jag känner mig lite som en samlare... men jag gillar saker. Antar att jag är en "material girl" haha.

Jag kallar mig själv lite för en "movezilla" istället för "bridezilla" just nu... för jag är verkligen besatt av att det ska bli fint i våran lägenhet. Jag har sån himla tur som har Daniel, som säger att jag får inreda precis som jag vill. Det är också tur att vi har så lika smak, för hur jag än inreder så kommer han att tycka att det är fint och då kan jag göra det med gott samvete.

I hallen hade jag tänkt att färgerna skulle gå i rött, vitt och svart. Det kommer säkert bli jättebra med Daniels röda soffa, min svarta hylla och svarta spegel (eller om den ska vara i sovrummet) och hade även tänkt att vi skulle sätta upp mina flaggor som går i färgerna rött och svart i hallen. Jag tror att både Pantera-flaggan och HIM-flaggan går i rött och svart, även Marilyn Manson-flaggan. Jag har även tavlor i svart och rött från vår hall här.
I vardagsrummet kommer djur och natur-temat. Brunt, trä, vitt och rött. Jag vill att det ska vara så mysigt som möjligt med mörka naturfärger och fuskpäls, djur och djurmönster. Där kommer vi även ha våra skallar, och mina rådjursskallar kommer se ut som smååååå bebisar i jämförelse med hans tjurskalle. Jag har även köpt svart polyestertyg som jag ska ha alla mina stenar på, och min prärievargskalle (replikan.) Hade även tänkt att alla Daniels fina statyer skulle stå där med. Vår soffa kommer ha ett mörkbrunt överdrag också, samma med fåtöljen. Ser fram emot det så himla mycket. Daniel köpte även en jättestor klösställning till katterna i vitt. Har köpt 2 stycken vita kuddar, två stycken i fuskpäls i brunt/grått och två stycken med en räv på.
I sovrummet hade jag velat ha samma som i vardagsrummet på något sätt, men lite mer svart och vitt. Jag har köpt lakan i zebramönster och har även andra lakan som är vita och svarta. Det kommer säkert bli awesome när det är klart.

 I köket är kaklet blått så vi får ha blått där. Luckorna är hur fina som helst i trä, så vi får ha blått-svart-vitt och trä där.

Jag har fortfarande inga gardiner, för de jag ville ha på Rusta fanns inte här i Halmstad. Daniel ska mäta lite imorgon så kanske jag och mamma kan åka och köpa några billiga. Hade velat ha mörkröda i vardagsrummet som kontrast till allt brunt och vitt. Jag skulle även vilja ha andra lampskärmar, de vi har är så gamla och iof är de verkligen inte fula men de lyser ganska mörkt. Hade velat ha helt vita så det blir lite ljusare.

3 dagar kvar.

Om 3 dagar flyttar jag och Sansa 5 timmar bort...
På ett sätt känns det fel och konstigt av mig att vara nervös när jag har Emma som storasyster som faktiskt bott, i stort sett, över hela världen. Fast med Emma kanske det har varit annorlunda eftersom alla har haft förtroende i henne, att Emma kommer klara det. Jag kan tänka mig att det är många som tvivlar på om jag kommer klara av det här eller inte. Ett tag tvivlade jag också, eftersom alla andra verkade tvivla, och jag började tänka på scenarion som KAN ske och vad skulle jag göra ifall de hände? Efter ett par veckor av nästan olidlig osäkerhet bestämde jag mig för att bara ge upp det, för vem kan planera inför händelser man inte vet kommer komma? Och OM det nu händer, så får jag ändå inte reda på vad efterföljderna blir förrän efteråt. Hur mycket man än vill kan man ju inte skynda på tiden.

Jag frågade Daniel innan idag "är du inte nervös alls inför det här?" och han svarade "nej varför skulle jag det? Jag vill ju bo med dig och Sansa" och då blev jag livrädd att han skulle tro att min osäkerhet och nervositet på något sätt betydde att jag inte ville. Men jag tror inte att han tolkar det så. Jag vill ju det här, annars hade jag inte gjort det. Det här är ingen impulshandling som sker över en natt, eller en vecka, utan vi har planerat det här i flera månader.
I perioder har jag känt att jag knappt kan vänta på att få lämna Halmstad, och i perioder har jag känt att jag verkligen inte vill. Samtidigt så känner jag att jag faktiskt inte har någonting att stanna kvar för. Jag har inget jobb, ingen skola, ingenting som binder mig till Halmstad. (mina vänner och min familj kommer att finnas där för mig oavsett var jag bor, så jag räknar inte med er här) Men förutom min familj och mina vänner finns det ingenting. Visst, jag absolut ÄLSKAR Halmstad. Jag älskar parkerna, stan, affärerna, områdena, Galgberget, stränderna, Nissan... men det räcker inte. Och jag älskar Daniel, och mig själv, mer än det.
Jag flyttar heller inte bara för att min pojkvän finns i Lindesberg utan för att jag behöver komma någonstans. Det känns på något sätt som om jag stampar på samma ruta här i Halmstad, och en flytt hade gjort att jag iallafall kom någonstans, att någonting hände. Jag är så trött på att känna mig fast. När jag känner att jag inte gör någon nytta, för mig själv eller för någon annan, så känner jag mig fruktansvärt värdelös och allt rasar för mig. Det krävs inte mycket för att jag ska tappa fästet, men det är också lättare för mig att bli stadig igen efter ett fall, och det är ju faktiskt väldigt bra ändå.

Det här året har nog varit ett utav de absolut svåraste för mig på så många sätt, för det här året har verkligen tvingat mig att bevisa att jag klarar av saker, att jag klarar av motgångar. Motgångarna som jag har haft har inte bara gällt mig själv och därför har jag även fått bevisa att jag kan klara av andras motgångar också, att min kärlek för andra människor inte längre får mig att gå ner helt i mig själv. Jag trodde aldrig att det skulle vara riktigt såhär att vara stark... jag trodde att styrka betydde att man inte hade ont, att man inte brydde sig, att man inte föll. Styrka betyder att man får ont, att man bryr sig, och att man faller för det men det betyder att man reser sig upp igen - med smärta i bröstet, men man står upp. Jag antar att jag önskar att jag som i mitt liv har känt så mycket sorg aldrig skulle behöva göra det igen, men det är bara önsketänkande. Som tur är så vet jag att jag kan hantera sorg idag, och det kommer väl fortsätta så.

 Hoppas mina vänner och familj vill läsa och fortfarande vara intresserade utav mitt liv :)

Cruella Deville.

Nu sitter jag här och kan inte sova... som vanligt. Det är så svårt att sova utan Daniel. Dessutom har jag huvudvärk.. ugh... tänkte bara visa mitt Cruella Deville hår :D

Egentid.

Jag lyssnar just nu på P4-dokumentären "den moderna grottkvinnan" som handlar om Maninna Råland som bland annat varit med i Outsiders-programmet "de vilda." Hon lever 6 månader om året i en grotta på Gotland, isolerad från allting som en riktig grottmänniska. Jag kan verkligen relatera till det hon säger i dokumentären om ensamheten, och hur något sådant kan vara bra för en människas hälsa.

Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt om att vara ensam, och med ensam menar jag inte den där värkande ensamheten som man kan känna ibland utan en självvald ensamhet. Det är egentligen inte så att jag ogillar andra människors umgänge, även om jag är relativt kräsen med vilka jag umgås med och inte. Jag har svårt att umgås med människor en längre tid utan att känna mig illa till mods eller bli stressad. Det handlar delvis om att jag är så osäker på mig själv men den osäkerheten är bara en bråkdel av anledningarna till varför jag hellre gör saker ensam än med andra. Jag brukar kalla det för att jag återhämtar mig eftersom det är precis det jag gör och har gjort i flera år. Varje gång jag har umgåtts med människor eller socialiserat mig en längre tid så har jag behövt några dagars ensamhet och egen tid för att kunna bearbeta stressen och ja, återhämta mig. Det gäller även människor som jag verkligen trivs med. Det är inget fel på andra människor eller på de människor jag umgås med, men jag behöver ändå den där egna tiden. Jag skulle inte direkt påstå att jag är som Maninna, för jag skulle nog inte riktigt klara av att leva utan moderniteter men trots tillexempel internet så gör jag mina egna grejer. När jag gör dessa "egna saker" så behöver jag inte bry mig om vad någon annan ska tycka, om jag är konstig eller tråkig och så vidare... Exempel på saker jag gör under min återhämtningstid;

• Kollar på youtube-videor, t.ex. makeup-tutorials eller compilation videos. 
• Tittar på filmer eller serier jag sett förut, gärna om och om igen, jag har egna maraton alltså.
• Fixar med mitt hår eller smink, tar bilder på mig själv eller på annat och redigerar bilderna. Det kan pågå i timmar. 
• Sitter vid tumblr och rebloggar bilder eller redigerar bilder till tumblr, detta kan också pågå i timmar.
• Hittar ny musik på Spotify. 
• Skriver noveller eller blogginlägg. 
• Läser noveller eller blogginlägg. 
• Går promenader eller gungar. 

Det viktigaste utav allt är att jag kan skifta mellan saker, utan att behöva bry mig om någon annan. Jag kan tillexempel se ett avsnitt på en serie, byta serie eller avsnitt i mitten utav allt eller stänga av och kolla en youtube-video istället och så vidare... Under dessa dagarna pratar jag knappt, eller inte alls, med andra människor. Jag känner inte för det helt enkelt.
Det är så viktigt att jag inte blir ifrågasatt utan bara får göra precis som jag vill. Det är därför jag är så nervös för att bo ihop med Daniel, även om jag ser fram emot det väldigt mycket. Om jag inte får den här egna tiden eller blir ifrågasatt under min egna tid så kommer jag att gå under. Det kan vara svårt att förstå varför jag gör som jag gör eller varför jag tycker om det jag tycker om, men det är helt enkelt så. Jag trivs med att göra dessa sakerna och jag måste få göra det, för att kunna fungera normalt. Nu är det ju tur att Daniel spelar och tycker om att göra det så mycket, för då kan jag få min egen tid under hans speltid.

12.30

Har kastat boll med Sansa i vad som känns flera timmar. Hon är så lätt att underhålla, och mer utav en hund än en katt. Precis innan jag kastar jamar hon "mäh mäh mäh" precis som om hon är som en hund som skäller, fast katt... Det är så roligt men sällan jag får det fångat på film eftersom det lilla monstret förstår när jag försöker filma och demonstrativt håller käften och står still under hela tiden kameran är framme. Sansa är så mammig... när jag går ut i köket för att laga mat följer hon efter och lägger sig på golvet, oavsett om hon sov en djup sömn innan. När jag går på toaletten ligger hon utanför och väntar. När jag solar på balkongen följer hon med ut och ligger bredvid. Och så vidare och så vidare och så vidare... Men förhoppningsvis kommer hon tycka det är lite lättare att vara ensam när vi får Saphira. Saphira är en blandraskatt, halv bondkatt och halv siames. Hon har blåa ögon, därav namnet, och är så himla fin. Både jag och Daniel tycker det ska bli jätteroligt. Vi är som en mamma och pappa som ska få en ny bebis, men så är det ju med djur.

Nu tänkte jag lägga mig på balkongen för att sola. Projekt "sola bort ärr" är igång den här sommaren, och jag tänkte skriva ett eget inlägg om det sen någon gång.

Frisk.

Är på bättre humör idag, det känns skönt. Det är nog för det är så bra väder ute. Jag gillar solen och jag gillar att sola, det gjorde jag inte för några år sen. Jag har alltid avskytt sommaren och allt som tillkommer; svetten, värmen, det kvava, solen, bränna sig, alla småkryp, alla människor... Men den här sommaren trivs jag med sommarvädret. Det är synd att det varit så dåligt väder det senaste, jag tror det har påverkat mitt mående rätt mycket också. Det är svårt att hitta motivation till någonting när det är regnigt och grått ute.

Det är ganska svårt att ha en blogg som fortsätter rinna på, har jag märkt många gånger. Jag har tidigare försökt skriva om min vardag på ett sätt som låter intressant men jag tycker inte det finns något intressant med att läsa om människors vardagar. Min syster sa "man vill inte läsa om deras vardag, utan om deras liv" och det är så väldigt sant. Liv och vardag är två helt olika saker. Varje inlägg jag skriver nu behöver inte ha ett speciellt ämne, utan det går att bara skriva allmänt också. Att skriva om sin vardag i handlingar är inte roligt men om någon skriver om sin vardag samtidigt som de lägger till hur de tänkt, känt, upplevt och reflekterat över saker i vardagen samtidigt så blir det så kul att läsa. Jag älskar att se hur människor upplever saker, eftersom jag känner att jag alltid upplever allt så annorlunda. Jag ska försöka att hålla den här bloggen relativt intressant, men sen tycker jag ju inte att jag är en särskilt intressant människa heller...

Jag måste börja skriva mer positivt, trots min PMDS-tid. Det är så viktigt att folk förstår hur mycket bättre jag mår och hur mycket jag har förändrats. På instagram fick jag nyligen kontakt med två gamla vänner som var två utav mina närmaste under min mörkaste period i livet. De frågade mig om jag ville ses och jag blev så glad, för jag har saknat dem väldigt mycket. Nu kunde jag inte eftersom jag hade andra planer men jag var också livrädd för när vi väl ska träffas igen. Jag är rädd att de ska tro att jag är samma person som innan, att de fortfarande sitter bredvid "Emo-Jonna". Det känns som om jag vill be om ursäkt till alla som fanns i min närhet, speciellt under 2008, men jag tror att de förstår. Jag vet ju att alla mina underbara vänner som stöttade mig under den tiden var smarta nog att förstå att det bara var sjukdomen som gjorde mig "så som jag var." Mina positiva sidor är ju detsamma, fast det tillkommit en hel del nya också. Jag är ju mig själv igen. Det är ganska svårt att övertyga människor som följt mig så länge att jag verkligen mår bättre nu och jag tror att de är precis lika rädda som mig när jag får ångest eller känner mig nedstämd. Men att ha ångest och känna sig nedstämd är något som alla känner, även friska och "normala" människor. Alla kan inte ligga på topp, men när man varit sjuk så blir man så rädd när dessa svackor väl kommer. Det känns som om vi med sjukdomshistoria har ett mycket längre fall än friska människor, eller kanske bara lite ostadigare mark. Däremot reser man sig ju igen precis som friska människor, oavsett hur långt ner man hamnade under svackan. Det är det som är skillnaden, som man inte får glömma bort. Förmågan att resa sig igen efter att man har fallit. Jag känner i hela mig att jag inte är sjuk längre, vilket är en helt otrolig känsla. Jag känner att jag är redo för ett liv nu, ett riktigt liv.

Måste få ur mig det här så jag kan sova.

Nu är klockan 04.59 och jag har fortfarande inte somnat. Jag har varit vaken sen ungefär 10 imorse och tog till och med en sömntablett innan jag gick och la mig... Mina ögon är trötta och det är svårt att hålla dem öppna, min kropp är trött och utmattad trots the occasional "myrkryp"... men min hjärna är inte trött. Den är på högvarv. Jag kan inte slappna av, inte ens litegrann. Jag hatar att stress tär så mycket på mig. Det känns som om jag inte kommer kunna klara av någonting när jag är så stresskänslig. Jag tål ju knappt någon stress alls... och vilken stress finns egentligen i mitt liv just nu? Det är väl att jag/vi ska flytta eller om jag kommer in på högskolan eller inte och om jag kommer klara av dem kurserna... Ett hem är så viktigt för mig, ett hem som jag vet inte är tillfälligt eller kan försvinna när som utan ett hem som jag vet är permanent. Men sen gissar jag ju iof på annat också...

Som många kanske redan vet så har jag misstänkt länge att jag lider utav något som kallas för PMDS. Premenstruellt dysforiskt syndrom, som det heter utan förkortning. Det innebär att 1-1 och en halv vecka varje månad i samband med min ägglossning så blir jag sjuk igen. Den andra tiden på månaden är helt okej för mig och jag glömmer alltid bort det när symtomen slår till, vilket är så typiskt. De veckorna jag känner mig glad så verkar inte det här som något problem, för problemet finns ju inte och när jag väl är på botten är jag alldeles för trött och nedstämd för att försöka göra något åt det.
SYMTOM:

• nedstämdhet
• irritabilitet
• humörsvängningar/affektlabilitet
• ångest/oro
• minskat intresse för dagliga aktiviteter
• koncentrationssvårigheter
• trötthet/minskad energi
• aptitförändring/sötsug
• sömnstörning
• känsla av kontrollförlust
• bröstspänning/-svullnad

Jag måste säga att jag känner av alla symtomen, absolut alla. Tidigare idag slog det till som värst, det som jag skrev om i mitt förra inlägg. Dessa små incidenter kallar jag för "psykoser" fast det är säkert helt fel term. När detta händer, vilket är så otroligt sällsynt nu för tiden, så är jag inte mig själv, därav "psykos." Det börjar med att jag får upp paranoida tankar i huvudet som kan handla om allt möjligt, men oftast handlar det om att Daniel är otrogen eller att någon utav mina vänner/familj/släkt hatar mig. När dessa tankarna väl är igång kommer ångesten och paniken, sen bruset. Jag blir någon annan. Jag gör eller säger saker jag annars aldrig skulle få för mig att göra eller säga, och jag kan inte kontrollera det. Lusten att skada mig själv är enorm, ibland blir jag till och med självmordsbenägen, men jag har inte skadat mig själv på 7 månader. Ibland är jag vid medvetande och ibland känner jag mig halvt vid medvetande, som om jag inte riktigt är där, som om jag är en åskådare. Jag gråter aldrig, vilket nästan är värre, för känslorna kommer inte ut på något sätt. Det kan sitta i flera minuter, ibland flera timmar. Det är även under sådana här "psykoser" som jag kan köpa mängder utav onödiga saker, utan att veta vad jag egentligen håller på med och det är vid såna tillfällen jag shoppat upp alla mina pengar. Det kan även bli att jag äter alldeles för stora mängder mat eller godis vilket gör att jag mår illa och nästan behöver kräkas. Mina impulser blir så himla starka och hastiga. Tiden försvinner för mig under "psykosen" och jag får ofta minnesluckor. Efteråt känner jag mig dum och skäms, och då kommer en annan sorts ångest. Jag känner mig värdelös igen... och jag vill bara fly från allt. Det är då jag måste återhämta mig, som alltid efter stressiga dagar eller en ångestattack. Det innebär total isolering och ett film eller seriemaraton som gör att jag tänker på annat. Men... detta händer så sällan nu för tiden. Jag kan bara komma på att det hänt kanske två gånger det här året, det brukade ske varje vecka och gick i perioder under min mörkaste sjukdomstid. Det gör mig så rädd för jag tror att jag håller på att få ett återfall, och det kanske det är på ett sätt men ändå inte. Det håller inte i sig och jag hamnar inte i sjukdomen igen, jag är fortfarande frisk men det kommer perioder... Jag tror att det var p.g.a. detta som de feldiagnosticerade mig med bipolär sjukdom, det låter ju rätt likt.

Det var väldigt skönt att få skriva ut det här. Nu vill jag inte att folk ska oroa sig för mig eller tro att jag är sjuk igen, för det är jag som sagt inte. Det är bara väldigt svårt för mig under dessa perioderna och jag hoppas att människorna omkring mig kan förstå och hjälpa mig hantera det. Förhoppningsvis orkar jag söka hjälp snart så det kan bli bättre, men just nu känner jag inte ens för att gå ur sängen. Känner ingen motivation till något och orkar inte ens laga mat trots att hungern skriker i magen. Nu ska jag försöka sova igen.

Säger en hel del.

De flest använda fraserna hemma hos syskonen Bengtsson;
- jag vill dö
- SANSA NEJ!
- när ska vi handla?

Förändring woho!

Idag drog jag ner persiennerna, stängde och låste min dörr och gjorde något som gör att jag fnissar av skam bara jag tänker på det. Det kändes så spännande för det var något jag inte gjort sedan mina yngre dagar. Jag styrketränade, hemma med hantlar. Jag kände Sansas dömande blickar mot mig när jag gjorde hantelcurls, sidolyft och hantelrodds... och jag tänkte på att om någon som t.ex. Lina eller mamma hade sett mig hade de nog garvat ihjäl sig för det måste verkligen varit en rolig syn, ungefär som när jag försökte göra squats och Emma nästan låg på golvet av skratt. FYI jag KAN INTE göra squats, mina fötter kan inte stå på sulorna liksom om jag knäar... aeh går inte beskriva, men jag kan inte iaf. Anyway så ska det här bli någon slags rutin då. Har till och med skrivit upp ett fint schema. Det ska bli intressant hur många dagar eller veckor jag kan hålla det här... förra sommaren var jag ju redigt duktig, kanske kan bli det igen?

Träningsschema

Måndag – Styrketräning med hantlar - promenad

Tisdag – Pilates - promenad

Onsdag – Styrketräning med hantlar - promenad

Torsdag - Styrketräning med hantlar - crosstrainern

Fredag - Pilates - promenad

Lördag - Vila

Söndag – Vila

Halmstad.

Jag är så trött på Halmstad. Jag är trött på centrum. Jag är trött på alla fulla människor som skriker på gatan, som kommer fram och pratar med mig när jag gungar, som vinglar bakom mig när jag är ute och går. Jag är så trött på mina grannar som festar, som pratar högljutt, och grillar på sin altan så det stinker tändvätska i mitt rum. Jag är så trött på att inte känna mig hel, att inte känna mig trygg. Jag måste dock påpeka att jag älskar Halmstad också, på ett sätt. Jag älskar alla parker, alla butiker. Jag älskar Nissan, Galgberget och Östra stranden. Jag älskar att min familj och mina vänner finns här. Men det räcker inte... vilket känns så hemskt att skriva, men det är sant. Jag har aldrig riktigt känt att jag vill bort från Halmstad i sig, utan bara området i Halmstad jag befunnit mig på, men nu känner jag verkligen hur Halmstad tröttar ut mig... men det kanske är tomheten staden har... för Daniel bor inte här. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig halv, för jag inte har haft honom innan, och nu när jag har honom vill jag bara vara nära hela tiden. Jag har aldrig känt att jag vill vara med någon hela tiden, aldrig någonsin... Måste bli en förändring. I augusti får jag skjuts upp till Daniel, och då följer Sansa med mig. Hon ska stanna där (och förbereda för den nya katten Saphira), så jag kan spendera så mycket tid som möjligt hos dem, min familj, mina älsklingar. Det ska nog gå bra...

Alkoholfri i 110 dagar.

Säger med stolthet i tonen att jag varit alkoholfri i hela 110 dagar!
Jag har absolut ingenting emot människor som dricker alkohol eller som festar men jag personligen vill bara dricka kanske 2-3 gånger per år för jag finner ingen sorts glädje eller underhållning i alkohol (förutom de där 2-3 gångerna per år.) Själva grejen handlar inte om att jag försöker hålla mig undan från alkohol för att jag har haft problem med det eller för att jag försöker bevisa något eller vara märkvärdig eller något nyårslöfte osv utan för att jag helt enkelt bara dricker när JAG vill och när JAG känner för det. Jag vill inte dricka. Jag känner inte för att dricka.
Ni har säkert sett den där reklamen när de pushar på en kille att äta en extra kaka fast han inte vill för alla andra tog ju en extra kaka. Jag hittar inte ett klipp på den nu men ja ni har säkert sett den ändå. I slutet står det något i stil med "om vi ändå tjatade om allt på samma sätt som vi tjatar om alkohol" och det är verkligen sant. Många pushar verkligen andra att dricka. Jag brukade dricka oftare på grund utav grupptryck och för att jag ville "ha kul som alla andra" men jag ser inte att alkohol är lika med ha kul. Jag önskar att fler kunde göra samma val som jag och bara dricka när de själva vill eller känner för det.


Det är viktigt att komma ihåg att man kan ha roligt utan alkohol. Folk tycker att jag är tråkig som inte vill dricka eller festa och jag tycker att folk är tråkiga för att de inte vill ha ett svettigt och flottigt LOTR/Harry Potter/Game of thrones-maraton med diskussion efteråt tillsammans med mig. Alla är olika, helt enkelt.