Trauma.

En enorm TW på det här inlägget; våldtäkt, självskada, droger. 

Jag vaknade... mina händer skakar och plötsligt gick allt i slow motion. Jag hade tappat greppet om nuet. Vart är jag? Är jag där? Varför drömde jag om det här just nu? 

Jag vaknade för ungefär en timme sedan. Jag drömde om mitt första stora trauma. Det var 13 år sedan och det var när jag hade sex för första gången. Jag minns det fortfarande ibland som om det var igår men ändå klassar jag ofta mig själv som färdig med det traumat. Det var en sådan bisarr händelse, så många bisarra omständigheter och det var till och med så bisarrt att det låter som om det inte har hänt, som om det inte skulle kunna hända. Jag blev inte våldtagen. Jag skulle inte klassa det som det. Men samtidigt var det som om våldtäkten kom efteråt. Jag kände mig som om jag hade blivit våldtagen men inte förrän någon månad efter. Och åren efter... jo. Jag var ett våldtäktsoffer. Jag blev sexuellt utnyttjad och manipulerad. Jag var bara 13 år. Jag visste inte vad jag gjorde eller varför jag gjorde det. Det bara hände. Jag minns hans tröja, hans halsband som gungade fram och tillbaka framför mitt ansikte.

Hela min tonår handlade om om att antingen återuppleva traumat eller fly ifrån det. Det kanske låter underligt att antingen vilja komma så nära det som möjligt eller bara komma iväg ifrån det så långt bort som möjligt. Jag lyckades med båda. Jag försökte antingen ha sex med alla eller med ingen alls. Jag skulle verkligen inte säga att alla mina sexuella relationer under tonåren var destruktiva men i slutändan handlade det så mycket om det; min första sexuella upplevelse. Jag blev tvingad till oralsex som 14-åring. Jag äcklades så mycket av mig själv, av allting. Jag ville veta om det gick att ha sex på något annat sätt än att bli utnyttjad, om det ens var möjligt. Periodvis såg jag sex som något vackert, som något mellan partners och mellan några som genuint respekterade varandra. Periodvis var det samma sak... och jag blev våldtagen två gånger.

Den första gången var det av en gemensam vän till gänget som hängde på helgerna. Vi var båda höga på bensodiazepiner. Vi låg på en madrass i en lägenhet där de andra två hade däckat i soffan. Min kropp var alldeles lam. Han la sig ovanpå mig.. allt är fragment... jag ropar på min vän i soffan men hon sover för djupt.. jag kanske inte ens ropar, jag kanske bara viskar... allt är fragment... och sedan kastade han ut kondomen genom fönstret. När jag och min bästa vän vaknade kastade hon ut dom. Det var som om något inte stämde med den morgonen. Trots att hon var helt däckad så visste hon; någonting hade hänt. Jag bad pappa hämta mig och köra hem mig till mamma, satte mig i badkaret, satte på duschen på iskallt vatten och lät det rinna över mig i några minuter. Jag bara stirrade framför mig. Jag hade fortfarande linne och trosor på mig. Jag ville inte vara naken framför mig själv. Jag tog tvål 4-5 gånger och skrubbade kroppen som var synlig. Jag skar upp hela överarmen. Jag var smutsig och jag kunde inte bli ren oavsett hur mycket jag först skrubbade sen skar och tömde mig på blod. Nej... jag kommer aldrig bli ren. 

Den andra gången var det av en vän som under flera veckor försökt övertyga mig om att han älskade mig. Han ringde jämt, smsade jämt och anklagade mig för att inte bry sig om honom. Jag vågade inte träffa honom. Jag visste ju knappt vem han var. Men en natt när jag hade ångest behövde jag någon att prata med så jag gick dit, från min bästa väns lägenhet där hon låg och försökte sova. "Jonna..." sa hon. "Ha inte sex med honom." Jag lovade att jag inte skulle ha det. Han slet av mig kläderna efter bara några minuter, tog mig bakifrån trots att jag protesterade och när jag med tårar i ögonen försökte säga hur ont det gjorde snabbade han på takten. Efteråt somnade han på någon minut och jag satt på sängkanten och grät. "Nej, hallå, gråt inte" sa han och försökte ta min hand och hålla om mig. "Jag vill gå hem." Och så gick jag tillbaka till min bästa vän. Jag var inte vid medvetande. Jag la mig i sängen bredvid henne. "Hade ni sex?" frågar hon. "Ja" svarar jag. Sen känner jag hennes armar omkring mig... och jag kunde somna så. För hon visste att det inte var sex, hon visste att det var något annat... så hon la sig närmare mig, tröstade mig utan att säga ett ord. 

Under en fest blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök av en mycket äldre vän. Jag var påverkad och kunde knappt prata så han la sig över mig, hela sin tyngd ovanpå mig och våldsamt drog ner mina byxor. Jag vet inte ens hur jag lyckades ta mig loss. Jag, 16 år gammal och säkert 40 kg lättare än honom och säkert 15 cm kortare lyckades på något sätt kasta bort honom och ställa sig upp med byxorna på sig igen. "Vad gör du?" frågade jag. "Du är ju min vän... vad gör du?" Han var i chock, låg där med täcket över midjan och försökte övertala mig om att komma tillbaka till sängen. Inte ens med hot kunde han få mig att gå tillbaka. Jag snubblade ut, snubblade bland skor, snubblade i trapphuset, snubblade runt på Halmstads gator... "aldrig igen" tänkte jag. Nej, aldrig igen. Nu räcker det. Och efter det minns jag inte mycket utav vad som hände men jag minns att det slutade. Det blev som en slags vändpunkt. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde påverka och jag förstår att det är så många som inte kan det. Det är inte lätt att undslippa en våldtäkt. Men jag gjorde det. Och jag bara drogade konstant i flera veckor... raderade allting som gick att radera i huvudet. 

Det tog väldigt lång tid för mig att återhämta mig. Det tog väldigt lång tid för mig att se på män som något annat än destruktiva verktyg. Jag såg dem inte som människor för människor ska inte göra en illa på det sättet. Det är inte det som är meningen med människor. Men det blev så... väldigt mycket.

Jag är tveksam inför att publicera det här inlägget. Jag ville bara skriva det någonstans.

Jag ser på sex så annorlunda nu. Om jag hade fått välja hade jag valt bort nästan hälften av mina sexuella partners jag har haft. Det var inte förrän jag fyllde 19 och lämnade en lång destruktiv relation bakom mig som jag började ta för mig, utforska mig själv och utforska världen där man kunde ha sex och faktiskt tycka om det. Det har funnits perioder efter det som jag har gjort samma sak; använt sex som någonting destruktivt. Men jag känner ändå att jag är färdig med den sortens destruktivitet. Jag hade så många möjligheter i 20-års åldern att bara göra som jag gjorde i tonåren; ba' ha sex med dom som ville ha sex med mig men jag ville verkligen inte. Jag hindrade mig. Jag visste att trauma skulle uppstå igen och jag vill inte ha mer trauma i mitt liv. Om jag på något sätt kan undvika det så gör jag det. Sex är frihet för mig, när jag får bestämma själv. Och jag bestämmer alltid själv. Även om någon uttrycker att de vill ha sex med mig innan jag ens kommit på tanken är det mitt val om vi faktiskt ska ha det. Allt annat är helt otänkbart. Det kommer aldrig hända.

Jag vet att jag inte borde klassa detta som "över." Det kommer aldrig vara över för mig... men det påverkar inte mitt liv på samma grad som det brukade göra. Det är minnen... det är trauma... sånt som bara finns men som inte gör sig till känna längre... på samma sätt...

Jag känner mig inte trygg.

Har precis sett Magnus Betnérs video OCH Joakim Lamottes video om hur tryggt det är att bo i Sverige. Jag vet inte vem som har rätt. Det är svårt för mig att veta eftersom jag inte läser statistik och varje gång jag läser statistik så kommer det alltid någon som säger till mig att det inte stämmer - oavsett var jag har läst det. Det finns inga riktiga fakta verkar det som. Och sen tänker jag... vad spelar statistik för någon roll? Är statistik verkligen fakta?
Svar: nej.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag skiter i vad låtsaspolitiker säger på Youtube eller vad gangsterjournalister säger på Facebook. För nä, jag känner mig inte trygg.
Jag baserar inte den här rädslan på statistik eller fakta utan jag baserar dom på mina egna upplevelser. Det är en fakta ingen kan säga åt mig inte stämmer. Jag har upplevt det här. Jag var där. Det hände mig.

Ska jag berätta? Okej jag berättar.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier på krogen ett x antal gånger. Jag har dansat med mina tjejkompisar och plötsligt känt en främmande man tafsa mig över rumpan och magen. Då sparkade jag till honom. Jag har stått utanför med mina tjejkompisar och en främmande kille har frågat mig om jag fryser och sedan börjat tafsa mig över brösten för att "värma mig." Det har hänt så många gånger att jag inte ens kan räkna upp det.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier när jag varit ute och gungat. En kille började kyssa mig och hålla fast mig fast jag flera gånger berättat att jag inte var intresserad. Den händelsen har ärrat mig enormt och jag vägrar gå ut och gunga ifall jag inte har min försvarsspray med mig. Jag har även blivit utsatt för blottare när jag varit ute och gungat. En äldre man kissade framför mig och sedan viftade med snoppen mot mig. Då sprang jag därifrån.
Övergrepp på internet... har hänt så många gånger att jag inte kan räkna. Främmande män har skickat bilder på sina kukar till mig från ingenstans och jag har alltid tyckt att det varit obehagligt. Jag vill inte se kukar på kik (såvida jag inte ber om det men det gör jag aldrig.)
Liknande händelser har hänt mig på andra ställen också. Ställen där jag borde känna mig trygg: hemma hos vänner eller bekanta. Och även i skolan, flera gånger.

Och jag kan säga såhär; alla mina kvinnliga vänner har liknande berättelser som mina. Alla mina kvinnliga vänner har någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier eller våldtäkt. ALLA. Många utav mina manliga vänner kan också berätta att de blivit utsatta för misshandel eller rån. Mina och deras upplevelser hamnar inte i statistiken - för de anmäler inte. Och de som har anmält har blivit nekade rättvisa för polisen tyckte inte att det fanns någon grund till anmälan eller att de inte skulle kunna gå vidare.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag går efter riktiga upplevelser. Och när man går efter dem... då känns inte Sverige särskilt tryggt längre... långt ifrån.

Note: Jag vet att Sverige är ett tryggt land jämfört med många andra länder. Det finns mycket trygghet i Sverige som jag erkänner och är oerhört glad för. Men det är inte den sortens trygghet jag pratar om nu utan en annan. Men ja... kände att det var viktigt att ta upp. 

Jag vill inte behöva förklara varför jag är rädd.

Vardagsrasismen har gjort det igen, skrivit ett helt fantastiskt inlägg - den här gången om män i grupp. http://vardagsrasismen.nu/2015/06/22/jag-hatar-man-i-grupp/ 
Citat:

"När feminister påstår att kvinnor måste behandla män som potentiella våldtäktsmän, speciellt när de agerar i grupp, blir många män extremt kränkta. Just DE tänker ju aldrig någonsin våldta någon. DE är ju schysta! Problemet är att det inte syns utanpå vilka män i grupp som kommer bete sig schyst, det syns inte utanpå vilken snubbe som kommer våldta en eller vem som kommer låta bli. Vi kan aldrig veta. Samtidigt som rättsväsendet, omgivningen, media, filmer etc gång på gång låter oss veta att om vi blir våldtagna för att vi valde att tro på att en grupp män var reko, eller att den där nya bekantskapen inte tänker våldta oss ja då är det vi som är naiva. Våldtas vi när vi väljer att tro att inte alla män är våldtäktsmän får vi skylla oss själva. Hur kunde vi vara så dumma? Damn if we do, damn if we dont."

Och alltså. Det är så jävla sant. Jag som är ute ganska mycket på kvällar och nätter (nej jag är ingen festare utan jag är en gungare, det låter skumt jag vet men jag gungar och lyssnar på musik samtidigt. Det är som meditation, är du ny läsare så vet du nog inget om det men det är chill. Jag är konstig.) Och jag är LIVRÄDD varje gång en eller flera män är i närheten. Jag är så utsatt där jag sitter på gungan. Jag förstår inte varför jag måste försvara eller varför NÅGON måste försvara sig när de säger att de är rädda för män. 
Jag har blivit antastad ute vid gungorna. Jag har blivit ofredad ute vid gungorna. Jag har blivit trakasserad vid gungorna. Av män. Mer än en gång. Är det så konstigt att jag är rädd? Är det så konstigt att jag är rädd för jag VET att om jag anmäler så är kommer de fråga: varför satt du där mitt i natten? Vet du inte att det är farligt? 

Jo jag vet att det är farligt. Men jag måste. Jag måste göra det för mitt välmående. Här i Lindesberg är det väldigt annorlunda, de som kommit fram till mig här har varit otroligt snälla människor som undrat om jag mår bra. I Halmstad fanns det också trevliga människor, fick till och med vänner på det sättet vill jag påstå (eller bekanta, alla är mina vänner trots att jag är en bekant för dem) men i Halmstad fanns det också män som tyckte att det  var okej för dem att trakassera/antasta/ofreda mig. Jag sitter bara där. Jag säger ingenting. Jag gör ingenting mer än att bara SITTA DÄR. Och jag blir ändå trakasserad/antastad/ofredad. Jag har oftast inget smink eller fixat hår och jag har alltid joggingbyxor med stor luvtröja på mig - vilket bevisar att det inte spelar någon roll hur man ser ut, alla är potentiella våldtäktsoffer. Det var inte bara män som var sexuellt vidriga mot mig utan även män som hånade mig på olika sätt. Tog bilder på mig där jag satt, ropade efter mig, frågade dumma frågor och till och med kastade öl på mig. Inte en enda kvinna gjorde någonting mot mig när jag gungade och har aldrig gjort. 
Och det finns män i min omgivning som har mage att tjura/gnälla/ifrågasätta när jag säger att jag är rädd för främmande män. Det gör mig så jävla förbannad. Förbannad och ledsen. Min rädsla måste tas på allvar någon jävla gång, mina upplevelser måste tas på allvar. Och alla andras! 

Självförsvar.

Som många i min bekantskapskrets vet så går jag ut och gungar för att bli av med ångest och dåliga tankar. Ni kanske undrar - gunga? Men ja... det är en ganska komplicerad process att förklara varför men jag kan göra ett annat inlägg om just den saken.

Jag får oftast ångest på kvällen/natten och det är då jag går ut. Jag bor i Halmstad centrum och det finns inte så mycket lekplatser med däckgungor här i närheten faktiskt förutom Gunillaparken och tidigare fanns det borta vid Örjanskolan (där har de dock bytt ut gungorna.) Det finns stora risker att gå ut speciellt i någon så central park som Gunillaparken som fint kallas för "våldtäktsparken" på nätterna eller sent på kvällarna. Eftersom jag har varit ute på nätterna flera gånger så måste jag ju ha någon slags plan för hur jag ska agera om jag hamnar i en hotfull situation. Jag är tjej, jag har min iPhone i handen när jag gungar och jag sitter på en gunga som är svår att komma av - jag låter ju som det ultimata offret? Jo kanske det. Som tur är har jag aldrig hamnat i en situation där jag har behövt försvara mig själv med våld vilket jag är väldigt glad för men den dagen skulle mycket möjligt kunna komma snart.

Mina självförsvarstips:

• Om någon tar tag i dig bakifrån, armbåga killen i skrevet eller i ansiktet vilket är möjligt när han har armarna om t.ex.din hals eller överkropp och sen spring iväg. 
• Om någon kommer emot dig framifrån, sparka killen i skrevet och sen knäa honom i ansiktet (så länge det inte gör så ont att du inte kan springa iväg sen)
• Ha sand eller småsten i handen/fickorna när du går ut som du kan kasta om en kille kommer fram mot dig hotfullt. Såg nyss på Efterlyst att man kan ha småmynt också. 
• Om du ska slå honom i ansiktet - sikta på näsan! Då får han tårar i ögonen vilket gör att han ser sämre och du kan springa iväg. 
• Om du är rökare - ha en cigarett i handen när du går för om det skulle hända någonting så kan du alltid bränna honom med cigaretten vilket gör grymt ont. 
• Prata i telefon på vägen hem och säg tydligt att "jag är snart hemma, vi ses då" och om du inte kan ringa någon - låtsas prata i telefon! Säg då också "jag är snart framme, ser dig snart, väntar du på mig?" eller liknande så den som förföljer dig blir väl medveten om att snart är du inte ensam. 
•  Dröj aldrig vid en situation - gå därifrån så fort som möjligt.
• Köp en liten hårsprayflaska som finns att köpa, den är ju ungefär.. ja... 10 cm lång? Spraya med den om du inte har pepparspray (som är olagligt nu? eller) 
• Lyssna inte på för hög musik om du känner dig osäker utan du måste vara väl medveten om din omgivning ifall du hör springande steg bakom dig t.ex.
• Om någon ropar efter dig så vinka eller låtsas som att du inte hör och stanna inte och vänta in. 
• Inte bara killar kan vara farliga utan även tjejer kan skada dig så tänk på att vara försiktig runt tjejer eller kvinnor också.
• Gå alltid där det finns belysning - ta aldrig en omväg även om det är en snabbare väg för det är inte värt det.
• Se alltid självsäker ut och om någon kommer fram så visa direkt att du inte är rädd och att du inte är någon "lätt offer" utan utstråla självsäkerhet och styrka. 

Det kanske... hjälpte lite? Det är iallafall så jag tänker när jag är ute! :D