Kaostankar - från min privata dagbok.

"Jag låg i sängen och lyssnade på Rammsteins låt Mein herz brennt och kände in musiken. Jag stirrade upp i taket och såg min mandalaväggboning och försökte fokusera på dess färg, mönster och former. Det kändes som om mitt hjärta slog flera slag i sekunden och jag började få, vad jag kallar för, "kaostankar." Kaostankar känns igen på det sättet att dom inte har någon logik i sig. Kaostankar är påhittade tankar om andra människor och vad de tycker och tänker om mig. De är mörka fantasier och scenarion som inte har någon som helst grund i sig. När jag är inne i kaoset så tycker ju jag såklart att det finns grund, att det finns bevis, att det finns sanning i kaostankarna. Men jag kan inte fungera normalt när jag är inne i kaoset, jag kan inte tänka klart. Det är en försvarsmekanism tror jag att ha kaostankar ibland. De liksom förbereder en inför att bli lämnad, avvisad, nekad och oälskad. Det finns olika sorters kaostankar och jag brukar ofta få alla efter varandra. De är en effekt utav varandra. Det är under kaosperioder som jag antingen stöter bort människor eller klamrar mig fast alldeles för hårt. Jag vet aldrig vilket utav det som det blir och ibland kan det skifta från att stöta bort till klamra sig fast så snabbt att människor inte hänger med. Jag blir helt oförutsägbar. Jag kan ena stunden vara mjuk och kärleksfull och sen helt plötsligt bli arg och nästan elak. Detta händer oftast i mitt huvud. Det är där allting händer, för jag agerar inåt. Jag kan tänka att jag älskar någon, att någon är så fin och bra och sedan tänka att personen egentligen inte är så fin och bra som jag tror. Då börjar jag tänka elakt om den personen. Jag ser hens brister och skrattar åt dem, irriterar mig på allt de säger eller gör. Sen kommer jag på mig själv och skäms... jag skäms för att jag tänkte hemskt om någon som jag faktiskt tycker om. Skammen kommer alltid efter kaostankarna har haft sin gång. Det har varit så att jag agerat detta utåt och då har det oftast varit min partner som hamnat i kläm eller väldigt nära vänner. De är ju där framför mig när kaostankarna sätter igång och blir jag inte lämnad ifred med dem så kommer någon att påverkas. Jag vill inte skada någon. Jag vill inte påverka någon negativt.
En annan sorts kaostankar är paranoia. De brukar oftast komma innan jag stöter bort eller klamrar mig fast. Jag får för mig att människor inte tycker om mig. Jag får för mig att de pratar om mig bakom min rygg eller bedrar mig på något sätt. Jag får för mig att de utnyttjar mig. Jag får för mig att de bara pratar eller umgås med mig för diverse fördelar som inte har med mig som person att göra. Att noja är fruktansvärt. Det är verkligen helt fruktansvärt att tvivla på om människor tycker om mig eller inte. För om de inte gör det och av någon anledning inte berättar det för mig så måste jag ta reda på om det ÄR så. Jag måste ha bevis på att mina kaostankar stämmer. Så jag börjar undersöka. Jag kan sitta i timmar och analysera meddelanden, statusuppdateringar, händelser, samtal... var gick det snett? När gjorde jag fel? När började personen tröttna på mig och tycka illa om mig? Jag kan inte fokusera på något annat än nojan. Jag är helt övertygad om att jag har rätt. Det är något som inte stämmer, en magkänsla, och den ska man ju alltid lita på sägs det. Det är inte en magkänsla. Det är kaostankar.
Kaostankar kan också vara behov eller narcissism. Behov av bekräftelse och uppmärksamhet. När jag har den sortens kaostankar så tänker jag mig själv som överlägsen alla andra. De är peasants och jag är royalty. Det är ett privilege att få ta del utav mig, tänker jag, och sprider ut mig inför någon på sätt som jag inte borde eller egentligen vill. Det är rena impulser drivna av behovet och narcissismen. Det är under dessa kaostankar som jag har destruktiva sexuella relationer med människor. Det är dem som driver den destruktiva lusten. Mestadels sker det ju online eftersom jag inte vill eller kan träffa människor. Dessutom bor de oftast i andra städer. Förstå mig inte fel nu, alla sexuella relationer jag har eller har haft online har inte varit kaostankar men de flesta har varit det. Jag blir hög på bekräftelsen och utmanar.
Under narcissistiska kaostankar känner jag mig väldigt ensam. Det är liksom så att ingen känner sig så ledsen som jag gör. Jag är helt ensam med min ångest vilket ÄR narcissism. Det är helt enkelt oförståeligt för mig att andra människor kan känna så som jag gör. Jag känner ju så som jag gör för att jag är för smart och för insiktsfull. Jag ser sånt som de inte ser. Jag förstår sånt som de inte förstår. "Jag har aldrig fel" är något som upprepas under alla sorters kaostankar. Jag har aldrig fel för jag förstår ju, jag är inte dum, tvärtom. Jag har aldrig fel och ni är alldeles för korkade för att dölja sanningen från mig så jag ska minsann hitta den, vänta ni bara.
Alla kaostankar kommer under en kaosperiod. Efter kaosperioden är jag utmattad. Det är då jag förstår vad det är jag har gjort. Det är då jag skäms så mycket att jag vill krypa ut ur min kropp. Det är då ångesten är som värst och som längst. Kaosperioder varar bara några timmar, ibland mindre beroende på om jag får alla kaostankar eller bara någon utav dem. Jag vill bekänna mina kaostankar för någon för jag skäms så mycket men jag vågar samtidigt inte berätta vilken hemsk och vidrig människa jag egentligen är. Jag vill inte berätta vilken destruktiv människa jag egentligen är."

Splitter.

Vem är du? Jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet inte vem jag är. Jag har aldrig vetat. Jag vet inte hur jag ska förklara för människor att det inte finns något "jag" eftersom min uppfattning om mitt "jag" ändras alltför ofta. Jag har försökt acceptera att jag kanske är en sådan som förändras, att förändringen är jag. Men jag har ingen fast mark, inte ens i förändringar. Jag flyger omkring och är tom, jag vet inte vart jag ska landa. Jag känner mig splittrad men inte ens i de splittrade bitarna hittar jag mig själv. Jag ser tillbaka på mitt liv och upptäcker att jag har försökt att uttrycka mitt jag genom mitt yttre men misslyckats och försökt igen, varje gång på ett nytt sätt. Jag tänkte en gång att om jag skulle uttrycka alla mina splittrade delar av mig själv i mitt yttre, hur skulle det se ut? Jag skulle haft lång lockigt hår i ljusrosa eller ljuslila färg, svart tunika med trumpetärmar, kimono i spets eller siden i blommigt mönster, shorts och vita strumpbyxor med moonboots. Och så hade jag ju behövt någonting med orientaliskt mönster, kanske en hatt. Och nitar och korsettbälte. Och ringar med blommor och halsband med en snäcka. Och kängor och ännu mera siden och glitter och silver och mörkgrönt som skogen och kort hår i page i naturlig blond färg och kavaj och bellbottoms och långklänning och beige och.... jag hade drunknat i kläder och accessoarer. Hur ska jag förklara för människor att jag inte vet vad jag känner, vad jag tycker eller vad jag vill för att det ständigt förändras? Vad som anses vara sanning ena dagen kan imorgon vara lögn. Jag dras mellan åsikter och uppfattningar, tycka om eller inte tycka om. Vad håller jag med om? Vad känner jag är rätt? Jag vet aldrig säkert eftersom jag är medveten nu om hur jag kommer ändra mig inom kort, eller lång, tid. Jag känner för mycket, tänker för mycket, undrar för mycket... och det blir som en storm inuti mig varje gång jag ska göra ett beslut. Jag kan inte göra beslut för jag vet inte vad jag vill. Jag får panik av "vad vill du jobba med?" eller "hur ser din framtid ut?" för jag vet inte, jag känner olika varje dag. Hur ska jag kunna leva flera liv, för att det är då jag känner att jag kan bli någorlunda nöjd? Hur kan jag vara mamma och fru med familj samtidigt som jag är singel och ensam? Hur kan jag vara skogsmänniska samtidigt som jag är stadsmänniska? Hur kan jag vara med män samtidigt som jag är med kvinnor? Hur kan jag vara lärare samtidigt som jag är kurator eller butiksbiträde eller lagerarbetare eller kontorsnisse? Jag känner mig fake och jag känner mig bortgjord... för det är pinsamt att ena dagen tycka att grönt är skönt och gult är fult för att sedan byta helt och hållet; grönt är fult och gult är skönt. Det känns som om jag måste dölja mig själv eftersom ingen ändå skulle förstå hur jag kan säga emot mig själv så mycket, hur jag kan älska rosa, prinsessor och enhörningar samtidigt som jag älskar vampyrer, mörkrött och svart. Jag är antingen svart eller vit. Det finns inget mellanting. Jag kan inte vara mitt i mellan. Jag känner mig Alien och många gånger har det hjälpt att övertyga mig själv om att det är så; jag är Alien, tillhör inte denna världen. Jag är sjöjungfru, jag är en varelse och inte en människa. När jag frågar andra människor vem jag är låter deras svar otillräckliga och min syn på mitt "jag" blir inte det minsta mindre diffus. Jag vill veta hur det känns att ha en identitet som inte är splittrad. Jag vill veta hur det känns att vara säker på någonting annat än att vara obekväm och ha ångest. Jag vill veta hur det känns att ha ett JAG. Jag kan fortsätta att prata om vad jag känner i evigheter och det känns ändå inte tillräckligt. Jag fortsätter att känna och det kommer nya känslor eller gamla känslor på besök i stormar inuti mig varje minut, varje timme. Det finns inget lugn. Det finns ingen luft att andas... det finns bara känslor. Känslor i tomhet. Känslor som är splittrade.

A temporary high.

Jag är beroende. Vad är jag beroende utav? Shopping, mat, socker, män, att skära mig, periodvis alkohol, cigaretter... ah listan är tyvärr lång. Det skapar sådana enorma problem för mig. Jag vet varför det är så. Alla dessa sakerna ger mig en "temporary high". Anledningen till att jag blir temporärt hög av dessa är för att de kemikalier som spelar roll inte finns på samma sätt i min kropp som de gör hos andra.

Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.

Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.

Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.

Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu. 

Abandonment & trust issues.

Det var längesen jag uppdaterade här. Mitt mående har förvärrats de senaste månaderna och det gör det svårt för mig att hitta tillräckligt mycket med koncentration för att kunna skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag grävt ner mig i någonting, läst, studerat och sen skrivit om det. Jag har inte gjort det på väldigt länge nu. Det enda jag tycks kunna fokusera på är ångest. Jag klandrar inte mig själv för det. Jag är sjuk. Jag är oftast inte mig själv då.

Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.

De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;

• knuffa bort och stänga ute människor ena minuten för att bli sjukligt klängig nästa, 
• jag kommer till varje pris undvika att bli lämnad och övergiven även om det är av människor som jag inte tycker om särskilt mycket eller vet är dåliga för mig, 
• jag kommer alltid att tro att det värsta som kan hända kommer att hända som att människor kommer bedra mig eller lämna mig.

För att hantera detta har jag försökt att omge mig med så många människor som möjligt, särskilt män, för att ha en eller två eller tre eller fyra backups ifall någon utav dem skulle överge mig. Detta gör att jag blir oärlig och svår att lita på till hundra procent. Om jag får för mig någonting eller om jag blir alldeles för rädd så kommer jag att söka bekräftelse eller uppmärksamhet för att trycka undan rädslan. Det är inte så att jag vill såra någon, som t.ex. en partner, och jag skulle aldrig säga att jag älskar eller att jag bryr mig om jag inte gör det. Detta leder till att jag inte kan lägga all min fokus på en person som en vän eller ett kärleksintresse. Jag kan inte binda mig till någon enstaka person eftersom rädslan att de ska överge mig i så fall blir så stor att jag bokstavligt talat blir galen av den. I början utav mina relationer har jag känt mig relativt trygg de första månaderna men sen har osäkerheten börjat komma. Jag har blivit sjukligt svartsjuk och nojig. Jag har blivit kontrollerande, försökt hacka mina partners konton för att komma åt meddelanden eller gått igenom deras mobiler/datorer i smyg. Jag har slutat sova, gråtit mycket, föreställt mig de värsta tänkbara scenarion om de inte svarar eller om de inte är med mig hela tiden. Jag har haft ångest som varit så stark att det enda sättet för mig att bedöva det är genom att på något sätt skada mig själv. Det finns oftast ingen logik i min rädsla men eftersom jag har blivit sårad så många gånger sitter det i mig som en försvarsmekanism. Det är till och med så att jag t.ex. tänker "de kommer ändå vara otrogna mot mig så bäst att jag är det först" även om jag aldrig varit otrogen i en relation. Detta gör mig väldigt olycklig i en relation och det är en utav de större anledningarna till varför jag mår mycket sämre i relationer än som singel.

Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen. 

Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.

Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.

Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos. 

Hur ångest föder ångest.

Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.

Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest. 

Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden. 

Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal. 

Vad som händer just nu.

Jag skriver det här eftersom jag vill att människor ska veta vad som håller på att hända just nu... och för att människor med liknande mående som jag ska veta att det finns hjälp att få och att de inte är ensamma i sitt lidande. 

Jag har blivit diagnosticerad med GAD som betyder Generaliserat ångestsyndrom. Det är någonting jag förmodligen har haft i hela mitt liv och kommer fortsätta att ha i hela mitt liv. Men det är en sjukdom som går att kontrollera och den går att leva med, med rätt verktyg och rätt medicinering. Jag blev även diagnosticerad med social fobi och mild depression. Jag är sjukskriven men jag vet inte hur länge. Det kanske inte är längre än några månader. Men att lära sig hantera GAD kommer ta lång tid, enligt min läkare. Jag är villig att låta det ta tid. Jag vill leva ett så normalt liv som möjligt. Jag vill inte leva såhär mer. Jag tycker inte att någon människa ska behöva leva så som jag gör just nu.

Läs mer om GAD här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom
http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod/generaliseratangestsyndrom-f41

Det är väldigt svårt för mig att vara "mitt bästa jag" just nu. Det är väldigt svårt att vara mitt riktiga jag. Jag behöver ta lugnande 3 gånger per dag för att klara av vardagen någorlunda ordentligt. Jag tar tre sömnmediciner till kvällen vilket gör mig väldigt trött och seg på kvällarna, samt att jag sover på nätterna. Så de jag brukade socialisera mig under nätterna får försöka prata med mig på dagarna istället. Med min sociala fobi betyder detta att jag inte kommer kunna umgås på samma sätt som innan. Det är bäst om ni kommer hem till mig eller jag hem till er. Jag har svårt att vara bland folk i stora mängder och jag dricker inte längre alkohol. Jag har även fått en antidepressiv som även används mot ångest och inte bara depression. Min fokus och koncentration är på botten så jag kommer inte kunna plugga i höst. Jag kommer få hjälp via vårdcentralen här på Vallås och jag är positivt inställd till den behandlingen jag ska få. Jag blir tagen på allvar och efter att ha läst mina journaler har både min kurator och läkare förstått mig fullständigt.

Jag kommer fokusera på min förbättring och normalitet så gott jag bara kan. Jag ger inte upp. Det vet ni ju att jag aldrig gör... Jag kommer förmodligen isolera mig väldigt mycket och stundvis vara svår att få tag på. Men... jag kommer behöva mycket stöd. Jag funderar på att skriva en lista med telefonnummer som jag kan ringa när jag får impulser att skada mig själv eller helt enkelt bara behöver höra en stöttande röst. Jag tror att jag har människor i mitt liv jag kan vända mig och jag älskar er för det.

Så. Det var det. Jag får äntligen hjälp. Det händer grejer. Jag ska bli bättre.

Expandera.

Vuxenpsyk nekade min remiss som kuratorn på vårdcentralen skrev åt mig. Både läkaren och min vän som jobbar inom vården sa att det inte är något personligt mot mig... att dom bara inte har resurser. Jag kan bara se det som ett misslyckande, som ett övergivande. Det är inte så men logiken har ingen effekt på känslorna idag.

Jag har alltid skjutit undan mitt mående. Alltid. Jag har alltid fokuserat på skola, inkomst, boende... Det har varit prio 1. Jag har aldrig fått vara prio 1. Det har fungerat att skjuta undan min ångest i perioder men sen kommer det igen sådär exploderande och olidligt och jag kan inte se någon väg ut. Jag vill inte behöva göra så igen nu. Jag vill inte vara fast på samma punkt om och om igen. Jag vill inte må såhär igen om några år när jag ännu en gång får tillbaka ångesten som jag pressat undan. Så som jag har levt de senaste åren... ingen människa ska behöva leva så. Ingen människa ska behöva må som jag gör. Jag tycker inte att jag förtjänar det. Det bara ligger där som ett moln över mig. Det vägrar försvinna. Jag har så mycket jag behöver bearbeta och hantera. Jag har så mycket obehandlade trauman och diagnoser. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag känner mig förlorad.

Jag ville dö när jag var 15 år. Nu är jag 25 år och vill dö igen. Jag vill inte vilja dö när jag är 35 år också. Jag känner just nu att... jag kan antingen 1. försöka pressa undan ångesten igen, som jag alltid gjort, 2. försöka ta emot den hjälp jag får från vården och anstränga mig för att få rätt hjälp eller så 3. avslutar jag mitt liv. 

Jag vet varför jag mår dåligt.

The Great Pan Is Dead. 

Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.

Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt. 

Jag är min egen psykolog. När jag behöver prata med någon pratar jag med mig själv. Jag är fullständigt och komplett medveten om min ångest. Jag är fullständigt och komplett medveten om mina svagheter och mina styrkor. Jag känner mig själv till 100% när det kommer till ångest. Jag vet varför jag reagerar som jag gör, varför jag agerar som jag gör, varför jag känner och tänker som jag gör. "Nu är du reckless, Jonna" brukar jag tänka. "Nu är du impulsiv." "Nu vill du ha uppmärksamhet men vet inte hur du ska be om det." "Nu är du destruktiv." Många gånger kan jag hindra mig själv när jag säger till mig själv på det viset. Jag hade varit mycket mer utåt om jag inte lärt mig att kontrollera mig själv, om jag inte lärt mig att stanna upp och tänka efter.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?

Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.

Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.

Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...) 

Jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat.

Vad innebär det egentligen att hata sig själv? Är det ett hat mot sitt utseende eller mot sin person? Det kanske är båda? Jag vet bara att jag hatar mig själv. 

Ibland undrar jag om jag vore en lyckligare människa om jag kände mig snygg. Förmodligen. Mitt självhat är riktat till, inte bara mitt utseende, utan hur jag rör mig, för mig, luktar, känns... Och det är därför jag håller mig inne så mycket. Det är oerhört svårt för mig att vara bekväm bland människor eftersom jag jämt och ständigt tänker på detta; råkade jag spotta när jag pratade där? Luktar jag illa? Är jag klibbig och svettig? Ser det konstigt ut när jag sitter med benet såhär? Kommer dom märka hur kobent jag är nu när vi går emot varandra? Syns det tydligt att jag overlineat mina läppar så de ska se större ut? Dallrar mina armar när jag "pratar med händerna", som jag brukar göra? Syns det att jag försökt täcka över min akne? Märker dom att jag låtsas le för jag inte vet vad jag ska ge för respons? Får jag dubbelhaka när jag böjer ner ansiktet för att titta på mobilen? Och så vidare. Jag kan aldrig slappna av i någon annans närvaro längre. Det är så tröttsamt och ansträngande.
Det finns en anledning till varför jag "fejkar" mitt utseende så mycket som jag gör. Jag står inte ut med mig själv utan smink och utan löshår. Jag gör verkligen inte det. Jag avskyr att behöva visa någon hur jag ser ut "naturligt" och vissa gånger skulle jag hellre dö än att låta någon se mig så.

Människor förstår inte hur svårt det är för mig att göra det jag gör; ibland lägga ut bilder utan smink, avklädda bilder där man ser mina skavanker eller ens.. gå utanför dörren (!). Detta är varför: jag vägrar anpassa mig efter mitt självhat. Jag vill inte låta mitt självhat begränsa mig mer än vad det redan gör och jag vill inte att mitt självhat ska styra över mitt liv. Jag utmanar mig själv hela tiden. Jag träffar nya vänner eller reser iväg till gamla vänner och bor hos dom, jag tar bussen eller tåget, jag åker kommunalt, jag går och handlar utan att fixa i ordning mig och jag gungar numera även om det är ljust ute. Min sociala ångest är endast en produkt av mitt självhat. Hade jag känt mig bekväm i mig själv hade jag inte haft social ångest. Det har blivit värre de senaste 2 åren och jag vet mycket väl varför. Det kommer ta tid att läka men jag är villig att låta det ta den tid det tar. Tills dess får jag försöka göra det bästa av situationen. Men när jag säger till någon att "jag kan inte" så menar jag att jag inte kan. Om jag inte kan gå ut eller inte kan handla eller inte kan åka kommunalt så kan jag inte. Det innebär att jag nått min gräns. Jag låter aldrig min ångest vinna men människor förstår inte det. Ni förstår inte hur mycket jag kämpar och hur mycket jag anstränger mig. 

Alla orkar inte utmana sig själva som jag gör. Jag förstår det. Den ångesten jag känner innan jag ska träffa någon ny eller vistas bland andra människor (åka tåg/buss är värst) är så stark att det känns som om jag sprungit ett maratonlopp efteråt. Jag blir så utmattad av ångest. Men jag försöker... jag försöker verkligen... Jag vet inte var jag vill komma med detta inlägget mer än att jag vill att människor ska förstå att jag försöker.
Jag tänker fortsätta lägga ut osmickrande bilder, jag tänker fortsätta handla utan smink, jag tänker fortsätta åka buss utan löshår... men vissa stunder klarar jag kanske inte av det. Vissa stunder har jag kanske inte energi nog till det... Jag är inte lat. Jag är bara trött, efter att ha ansträngt mig för mycket.

Davy Jones.

Jag har sovit. Under natten har medicinerna slutat verka. Jag vet inte ens hur många jag tog. Jag minns att jag googlade kombinationen på mobilen innan jag somnade. "Tog jag för mycket?" Jag vaknade ungefär 5 gånger under natten, som vanligt, men jag minns det knappt nu. Klockan var 08.41 när jag tittade för sista gången och jag hade drömt något konstigt... något om IKEA och hallonsoda... och verkligheten hann ikapp mig. Vem är jag? Vad gör jag? Vad är det som händer? Just det... 

De senaste veckorna har varit... helvete. Jag började ifrågasätta vem jag var redan i höstas.. och jag bestämde mig för att ta tag i saker. Jag skulle stå upp för mig själv. Jag skulle bli stark i mig själv. Nu vet jag inte vem jag är längre.

En del av mig vill så gärna skriva att "jag ger upp nu" men jag vet att jag ljuger om jag skriver så. Jag ljög inte igår när jag sa till Daniel "låt mig inte gå ut i skogen idag för jag kommer hoppa framför tåget." Jag ljuger idag när jag säger att jag kommer ge upp. Idag kommer jag inte hoppa framför tåget. Jag vet inte vad det är för någonting som finns inuti mig som vägrar ge upp, som vägrar sluta kämpa. Det vore så skönt att bara få omfamna mörkret, som jag en gång gjorde. Eller gjorde jag det ens då? När har jag egentligen omfamnat mörkret? När har jag inte försökt? När har jag inte kämpat? Det vore så skönt att få slippa kämpa... någon gång... Att det bara var lätt... någon gång...
Jag är inte 16 år längre. Jag är inget barn. Jag vet att jag är värd bättre och att det är möjligt att få det bättre. Men varför blir det inte så? Tror jag verkligen själv på att jag är värd bättre? Är det där problemet ligger? Måste jag tro på det mer? På riktigt? Men hur ska jag kunna tro på det nu? Hur ska jag kunna tro på ett självvärde när... nej kan inte ens skriva om det.
Igår var det så många som ville prata. De märkte direkt. Jag behövde inte ens skriva så mycket, de märkte direkt. "Jag önskar att jag kunde ta bort allting som gjorde ont." Det känns inte som om jag fullt ut uppskattar och förstår det enorma stöd jag har omkring mig. Jag har ett helt nätverk av människor som alla är villiga att stötta mig och ge mig en plats att andas ut på. Jag håller inne så mycket. Jag vill inte prata om det. Jag vänder det hellre inåt mot mig själv för jag vet att jag klarar av det om det bara ligger inuti mig. Jag kan inte släppa ut det. Jag kan inte. Det har varit min hemlighet, min börda, min förbannelse. Det måste fortsätta så.

Social ångest 2.O

Jag har skrivit om social ångest innan... detta kanske kommer låta likadant...

"Människor som lider utav social ångest vill inte socialisera sig med människor."
Jag är egentligen en "social butterfly" på många sätt trots att jag vill och behöver vara ensam ibland. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att lära känna människor, träffa nya människor, interaktioner med människor. Jag vill gärna jobba någonstans där jag får träffa mycket människor och påverka människor så som lärare eller liknande. Det är det som gör min sociala fobi så otroligt smärtsam; det hindrar mig från att göra det jag egentligen tycker om. 
Det är också en myt att social ångest endast visar sig när det gäller människor man inte känner eller människor i grupp. Jag kan fly undan från släktträffar, där jag känner varenda en, där jag egentligen är bekväm, bara på grund utav min sociala ångest. Självklart är det lättare att träffa människor man redan känner men det är inte lätt.
Social ångest hör även ihop med telefonfobi, åtminstone för mig. Jag kan inte prata i telefon med människor, knappt ens med mamma eller pappa vissa dagar. Jag kan undvika att svara när jag ser att det är mamma eller pappa som ringer bara för att jag får ångest av den sociala interaktionen, vilket känns väldigt sorgligt.

Social ångest gör mig till en oerhört ensam människa... det är därför jag sitter vid sociala medier så mycket. Jag tar väldigt illa vid mig när någon säger att sociala medier förstör för människor eftersom det är min stora räddning just nu. Utan sociala medier skulle jag vara så ensam att jag inte skulle stå ut. Men även online kan min sociala ångest visa sig. Det är jättesvårt för mig att svara på vissa typer utav meddelanden eller bara meddelanden i allmänhet så jag låter de bara ligga i inkorgen i flera veckor. Sen får jag ångest eftersom jag låtit det ligga och vågar inte svara alls istället. Många utav mina vänner tror säkert att jag inte vill prata med dom... när de egentligen bara skrev vid ett tillfälle där min sociala ångest var extra jobbig...

Någonting som jag undrar är om min sociala ångest hör ihop med att jag är HSP. Eftersom HSP gör att sociala interaktioner lätt blir ansträngande för mig så kanske min hjärna använder social ångest som en slags försvarsmekanism. "Försök inte ens, det kommer bara bli overwhelming" ungefär... Hm. 

Jag vill bli bekräftad.

Vad betyder det att bli bekräftad? Jag antar att det betyder olika för alla. För mig betyder det att bli sedd, uppmärksammad och uppskattad.

Jag har spenderat längre perioder av mitt liv osynlig. Åtminstone har jag känt mig osynlig. Jag tror att det hör till psykisk ohälsa - att känna sig osynlig. Ni vet hela det här "ingen förstår mig"-grejen... det är ju ändå en form av osynlighet.
Förutom att vara osynlig har jag känt mig nekad och avvisad i längre perioder av mitt liv. Det är väldigt svårt för mig att bli avvisad och nekad även om jag logiskt förstår att det är en del utav livet att bli det. Det går inte att bli omtyckt utav alla precis som det inte går för mig att tycka om alla. Varför är det just logiken som är så svår att lyssna på? Varför lyssnar vi istället på känslor, som kan vara ologiska och onödiga?

Detta hör också ihop med att bli förstådd. Jag känner mig väldigt oförstådd och missuppfattad. Det är som om ingen riktigt lyssnar eller så är jag bara för dålig på att förklara.

Vi blir alla missförstådda tonåringar när vi är deprimerade. 

Hur känns ångest?

The1janitor på youtube la ut en väldigt viktig och väldigt bra video om ångest. En rad olika människor fick beskriva sin ångest och hur de upplevde den, ofta med hjälp utav metaforer. Det är ganska svårt att förklara för någon hur det känns att ha ångest när det inte finns någon exakt beskrivning av det någonstans. Det upplevs olika för alla samtidigt som det upplevs på samma sätt för alla. 

Många beskriver ångest som ett tryck över bröstet och att hjärtat slår snabbare. Ibland kan det slå så snabbt att de får svårt att andas, som om de sprungit ett maratonlopp, vilket gör dem livrädda att de håller på att dö. Jag skulle snarare beskriva det som panikångest. Panikångest är dödsångest, trycket över bröstet och svårigheten att andas. Ångest för mig är mer smygande, mer i bakhuvudet. Jag kan bli stirrig och aktiv men inte kunna fokusera på någonting eller ta in någonting. Det är som om min hjärna är ett garnnystan med massa knutar som bara far runt runt, det är omöjligt att försöka få upp knutarna trots att jag försöker. Jag känner mig instängd och jag känner mig jagad. 

Det är så viktigt att prata om ångest och att beskriva ångest. Jag tror absolut att det finns människor som inte har känt ångest men jag tror att många utav dessa människor har, men inte vet, att de har känt ångest. 

Min kommentar:
"I describe my anxiety as being a rabbit chased by a fox... all of the sudden I'm being chased by something that wants to eat me and I can't do anything or go anywhere that's safe, I have to run to stay alive. But what do I run from? There is no fox behind me and I am not a rabbit.
I often get paranoid when I have anxiety like when you know something is really bad like... "trust your gut" or "trust your instincts" but my gut and my instincts tell me that everybody hates me, that I deserve to die, that there is no place in the world for me, that there is no safe place for me anywhere and that I'm worthless.
I can also describe it as standing on a traintrack and hearing the train coming towards you. You know that you're going to get hit by the train if you don't move but you can't go anywhere because the train is coming for you wherever you go."

Om att känna sig sjuk.

Det är oftast så att man känner sig mer galen än vad man är. Det är svårt att förklara för någon om hur det känns att vara fånge i sina egna känslor, i sitt eget mörker, och för att kunna göra det används ord och uttryck som egentligen inte stämmer överens med sjukdomsbilden... Det är som om sjukdomar har blivit ett känslouttryck. "Jag känner mig så deprimerad". Det går inte att känna sig deprimerad, man ÄR deprimerad. Vad man känner är så mycket mer än "depression" och vad betyder det? Hur känner man sig om man känner sig deprimerad?

När en närstående till mig försökt begå självmord satt vi utanför sjukhuset tillsammans och pratade. Hen sa "det känns som om... jag känner att jag hör hemma på ett mentalsjukhus" och jag förstår precis vad hen menar med det. Att vara sjuk är att vara alien, att vara utanför, att vara annorlunda. Det finns en norm om hur man ska vara och även om alla någon gång i sitt liv upplever sorg och motgångar så är det fortfarande inte norm att vara sjuk. Det kanske är norm att kalla sig deprimerad, att säga att man har eller känner ångest... men att på riktigt känna det... att på riktigt vara där... Det är relativt sällsynt, tror jag.

Jag har försökt att hitta svar på mitt mörker. Vilken diagnos har jag? Upplever jag symptomen för den här eller den här personlighetsstörningen? För den här eller den här psykiska sjukdomen? Jag har försökt att analysera varifrån det kommer. Är det ärftligt? Finns det någon i min släkt som har en psykisk sjukdom/personlighetsstörning som jag fått det ifrån? Jag finner inga svar. Jag kan inte påstå att jag har någon personlighetsstörning eller psykisk sjukdom mer än depression. Det är illa nog att genomlida en depression... speciellt en depression som pågått av och till sen jag var liten. Och ångesten jag lider utav... ångest är ju idag en diagnos. Det känns på något sätt som om jag försöker förklara hur dåligt jag faktiskt mår genom att försöka känna igen mig i diverse personlighetsstörningar och sjukdomar. Om jag har... kanske borderline... förstår de mig då? Förstår de mitt lidande? Eftersom "deprimerad" har använts som ett känslouttryck är det just det som människor tror att jag går igenom när jag säger att jag är deprimerad. De tror att jag är lite ledsen, lite nedstämd, lite trött. Jag är mer än ledsen, mer än nedstämd, mer än trött. Jag är så mycket och allt gör så ont. Depression är den psykiska sjukdomen ansvarig för de flesta självmorden. Tar människor livet av sig för de är "lite ledsna, lite nedstämda och lite trötta"? Nej.

Depression kan leda till flera symptom, liknande dem som finns på personlighetsstörningar och andra psykiska sjukdomar. Det finns de som har psykotiska symptom när de är deprimerade, exempelvis. Under 1 och ett halvt år upplevde jag psykotiska symptom, i perioder. Ibland kunde de vara i 3 månader, ibland i 1, ibland i bara en vecka. Jag trodde att jag var besatt av demoner. Det fanns inget tvivel, jag visste det inom mig. Ett fåtal gånger såg jag demoner stå vid min säng på nätterna och jag såg även änglar ute vid gungorna där jag försökte få ro. Nu det senaste... har jag börjat känna igen mig i den psykosen. Jag har identitetskris. Jag känner inte igen mig själv.
Jag känner mig inte som mig själv. Jag har svårt att kontrollera vad jag säger och mina reaktioner... det känns inte som om det är jag som säger det eller jag som reagerar och jag mår dåligt efteråt för jag vet att hade jag varit klar i huvudet hade jag aldrig betett mig på det sättet. Det går så snabbt, det är så impulsivt. När jag försöker prata eller skriva med människor känns det bara fel. Jag får inte fram vad jag vill få fram och jag kan inte säga det jag vill säga. Jag kan börja skriva någonting, börja tänka på någonting sen helt ändra mig. Det är som om jag uttrycker mig konstigt och säger konstiga saker till människor och de kommer märka det, de kommer märka att det är något som inte stämmer med mig. De kommer tro att jag är hög eller full eftersom jag skriver så konstig och, uttrycker mig så konstigt ibland. Det känns som om jag är omringad av en mur och jag upplever väldigt ofta   

overklighetskänslor. Tiden går alldeles för snabbt och långsamt samtidigt. Jag hänger inte med. Plötsligt har det gått flera timmar och det känns som om jag inte har gjort någonting mer än att ha suttit. Jag har 0 fokus och 0 klarhet. Jag får flashbacks i mina mardrömmar och plötsligt känns det som om jag upplevde traumatiska händelser bara igår... när det faktiskt var flera år sedan. Jag har svårt att skilja på dröm och verklighet eller snarare separera drömmen från verklighet. Om någon säger någonting till mig i en dröm blir jag osäker... har de sagt så till mig i verkligheten? När då? Allting känns väldigt... obegripligt för mig just nu. Och jag känner som min närstående när hen försökt begå självmord... jag hör hemma på ett mentalsjukhus...

The madness is writing.

Edit; Det här är tankar jag bestämde mig för att skriva ner. Det är inte tankar som jag skrivit ner under ett par dagar utan jag bara lät mina tankar och känslor uttryckas på en och samma gång. Jag förstår att det låter flummigt nu, i efterhand. Men det var som titeln: the madness is writing.
-

Jag mår inte bra. Jag finns, jag existerar. Jag måste upprepa det för mig själv. Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar Jag finns och jag existerar ..... 

-

Alltså... jag vet inte hur jag ska skriva om det här. Det är någonting som känns väldigt jobbigt för mig och jag vet inte ens varför. 

Den som följer mig på instagram har sett en drastisk förändring i mitt "feed" där. Jag har skiftat väldigt mycket i tema... och jag är sån; jag är skiftande. Det finns en slags illusion om att "vi är det vi tycker om" och i så fall är jag väldigt mycket samtidigt. Jag är inte på samma linje hela tiden och det finns egentligen inte någonting som är "typiskt mig" när det kommer till materiella saker eller färger eller teman... för jag är så mycket olika saker samtidigt. 

Jag är splittrad. Jag är vilsen. 

-

Det senaste har jag känt mig väldigt ensam. Jag har så svårt att "connecta" med människor och känna mig bekväm i deras umgänge. I skulle kalla mig själv för någon som har många vänner, och de är verkligen fantastiska vänner at that och jag känner mig bekväm i deras närvaro men... det är svårt för mig att till 100% engagera mig i umgänget och till 100% njuta av deras umgänge. Det är som om det slår slint i mig för plötsligt känner jag mig bara malplacerad och alienerad... och det är inte deras fel. Det kan komma så plötsligt. Minsta lilla vibb att jag "gör fel" så sluter jag mig, som en jävla mussla. 

Jag vill så gärna kunna prata med fler människor och kunna prata om allting utan att vara osäker på mig själv. Jag vill kunna släppa mina spärrar med någon. Jag är en så stel människa egentligen... innerst inne... 

Jag känner mig så negativ mot människor det senaste. Varje gång jag känner att jag har hittat någon som jag klickar med så.. plötsligt... ändras deras beteende mot mig eller så slutar de svara mig. Jag förstår inte vad jag gör för fel men plötsligt försvinner bara anknytningen till dem och jag klickar inte alls längre. Alla känslor blir dåliga, alla vibbar blir dåliga. Det kan till och med vara så att jag känner att de inte alls är så som jag trodde att de skulle vara och in time märker jag hur de omöjligt kan relatera till mig för jag kan inte relatera till dem. Jag sluter mig... igen. 

Det känns som om jag försökt hitta mitt "gäng" så många gånger. Jag har försökt i metal-communities, feministkretsar, vegankretsar och pk-kretsar och jag platsar aldrig... jag passar aldrig in... de är inte som mig och jag är inte som dem. Jag har försökt med människor som är äldre och människor som är yngre. Jag känner mig så ensam... 

Jag har märkt att människor gärna vill kontrollera mig och styra mig. Jag vill inte bli styrd. Jag vill inte bli kontrollerad. Jag vill inte ha några regler eller några måsten. Jag kan inte följa några regler de sätter upp för mig och jag hatar det för jag vill så gärna vara vän med dem men jag kan inte... för jag kan inte vara så som de vill att jag ska vara... Jag är inte sån och jag vill vara sån men jag är inte sån och förlåt jag vill vara som er men jag kan inte... jag är inte... 

Grått.

Jag måste erkänna att jag har tappat nästan all min förmåga att uttrycka mig these days... Mina tankar är kaos, mina känslor är kaos... därmed blir mina uttryck för dessa helt kaos. Ibland säger bilder mer än tusen ord. Ibland säger ett random citat från tumblr allting som jag känner just nu och.. Det blir svårt. Det finns inte mycket i mitt liv just nu som går åt rätt håll. Det finns inte mycket i mitt liv just nu som jag tycker om. Det finns inte mycket i mitt liv just nu som gör mig lycklig...

Jag är sjuk. Jag är deprimerad. Jag har ångest. Jag är grå och jag är platt. Jag känner allt och ingenting. Jag är tom och jag är full. Jag är... sjuk.

Jag skrev såhär på min facebook häromdagen;
"Jag har fått frågan "varför är du så öppen med din ångest? Är det för att du vill ha uppmärksamhet?" eftersom jag t.ex. lägger ut bilder på där jag har gråtit. 
För det första tror jag inte att någon med ångest inte vill ha uppmärksamhet. Det är helt absurt för mig att strävan efter uppmärksamhet betyder att ångesten är obefintlig eller "inte på riktigt". Precis som någon som håller på att blöda ihjäl skriker på hjälp gör de med ångest det också, bara på olika sätt. Människor hanterar ångest och psykisk ohälsa antingen inåt eller utåt. Jag hanterar det både inåt och utåt. Det innebär att jag kan må väldigt dåligt utan att det märks ibland. När jag vänder mitt mörker in mot mig själv blir det ibland överväldigande och det "rinner över". "Jag måste få ut det, annars dör jag" känns det som. Det är en överlevnadsstrategi jag inte alltid kan kontrollera. Jag skäms väldigt ofta efter jag öppnat upp mig online.
För det andra så är det mitt sätt att nå ut till människor. Jag har väldigt svårt med "hej, just nu mår jag dåligt och behöver stöd/hjälp/prata"-meddelanden. Ångest är sällan någonting en bara kan gå runt och bära på. Min ångest blir så smärtsam att jag måste agera ut den på något sätt. Nu när jag inte längre skär mig själv så måste jag hitta nya sätt. Att publicera bilder och inlägg där min ångest uttrycks är mitt sätt att hantera och bearbeta, mitt sätt att nå ut och prata, min terapi.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa inför andra, speciellt online eftersom man kan nå ut till så många samtidigt. Det gör det lättare för andra att förstå och det utbildar. Det ÄR en fördom att människor med "riktig psykisk ohälsa" inte skriver om det och det kommer från oförståelse och att vi inte vet vad psykisk ohälsa egentligen är. Det kommer från att vi inte vet att psykisk ohälsa påverkar alla olika. Människor hanterar psykisk ohälsa olika. Det finns inget "rätt eller fel"/"äkta eller oäkta" sätt att hantera och bearbeta mörker.
Så. Det var allt. Jag behöver skriva om det. Jag behöver nå ut. Låt mig."

"She cuts for attention"

Jag är så jävla förbannad just nu.

Det här är inte så jävla ovanligt. Jag har fått tonvis med kommentarer liknade de som står ovan för att jag har "visat" mina ärr på mina bilder. Det visar bara vilken jävla okunskap som finns kring att skada sig själv och då speciellt skära sig själv. Så låt mig utbilda er lite.

Det absolut vanligaste handlar om att någon "skär sig för att få uppmärksamhet". Jag har också varit sån - anklagat andra för att göra det "för uppmärksamhet" och därmed inte må dåligt på riktigt. Nu är jag äldre och förstår att jag periodvis varit likadan och under dessa perioderna har jag mått dåligt på riktigt. Vad innebär det om någon skär sig själv för att få uppmärksamhet? Varför vill vi ha uppmärksamhet på det sättet? För att vi mår dåligt. Det finns inget fel i att vilja ha uppmärksamhet för att man mår fucking piss. Att skära sig själv kan vara ett rop på hjälp till omgivningen och för att ropet på hjälp ska höras så visar man sina ärr/sår på något sätt. Jag har kämpat med självskadebeteende i 12 år nu. Jag började inte skära mig för att få uppmärksamhet men jag har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet. Jag skar mig huvudsakligen för att jag ville kontrollera min ångest men när skadan var gjord så använde jag ärren och såren till att få uppmärksamhet. Det blev som en dubbel användning av självskadebeteendet. När jag var 19-20 fick jag ett återfall efter att ha varit självskadefri i 2 år. Då handlade det plötsligt inte alls om att få uppmärksamhet och tiden efter handlade det inte om det heller. Jag var inte längre en osäker tonåring som behövde hjälp utan jag var en osäker vuxen som behövde kontroll. Jag ville inte att någon skulle se mina sår men jag struntade blankt i om någon gjorde det för jag brydde mig inte om någonting. När människor då försökte hindra mig från att skära mig så dolde jag det - för jag ville inte sluta. Det var mitt enda sätt att hantera ångest.

"Skär vertikalt för resultat, horisontalt för uppmärksamhet". Det finns ingen som skär sig för att dö. Att skära sig handlar inte om att dö på något sätt, det handlar om att hantera och bearbeta psykisk smärta genom att man byter ut den till en fysisk. Det kan handla om att skada sig själv för att man hatar sig själv. Det kan handla om att kontrollera ångest. Det kan handla om att rena sig själv. Det kan handla om att straffa sig själv. Det finns många olika anledningar till varför men inte en enda av dessa är för att man försöker ta livet av sig. Många har använt uttrycket "jag skär inte för att dö, jag skär för att leva" och det är faktiskt en ganska bra beskrivning av vad det egentligen innebär att skära sig själv.

(Och alltså... detta är egentligen ingenting jag vill skriva om längre, alls. Jag vill inte skriva om det på grund utav stigmat och okunskapen, på grund utav att det är triggande för mig, på grund utav att jag vill gå vidare och framförallt för jag inte längre vill vara "Jonna som skär sig". Den stämpeln har hemsökt mig i flera år och jag vill. inte. vara. den personen längre och jag är inte den personen längre. Jag blev bara så arg och så ledsen när jag läste deras kommentarer (som inte var till mig, det var till en annan tjej) att jag bara.. kände mig tvungen att skriva någonting om det.) 

Ventilation nummer två.

Jag är så arg på mig själv. Jag är så arg på mig själv för att jag inte ger upp... låter det helt galet? Jag blir arg på min egen styrka och uthållighet för det hade varit så Satans skönt att ge upp och gå in i helt i min sorg. Innebär "ge upp" att man kan slappna av mer? Jag tror det. När jag har gett upp tidigare har jag mått dåligt men jag kan inte jämföra det med någonting som jag känner nu. Nu har jag ett ansvar och jag har måsten. Jag kan inte bara ligga i sängen hela dagen även om jag så gärna vill det. Det kanske låter som om jag har en enorm fördel som faktiskt orkar ta mig ur sängen och... ja det kanske jag har. Det är ingen tävling. Jag mår fortfarande dåligt. Jag går upp och jag andas men jag lever inte längre. Jag existerar men jag finns inte längre. Jag hatar att jag känner att jag måste förklara mig och ursäkta mig för att bli "tagen på allvar". Det känns så töntigt att hålla på så. Men jag vet ju... att när det kommer till psykisk ohälsa så jämför alla. Alla känner sig så missförstådda och ensamma så de kan inte tro på att någon någonsin kan känna sig så ledsna som de själva gör. Jag vet hur det är. Jag är likadan.

Det största problemet för mig just nu är tryggheten. Jag känner ingen trygghet någonstans längre. Det är ingens fel. Jag känner mig otrygg i mig själv och därför blir det otryggt med andra människor också. Jag är livrädd för min påverkan på andra människor. Vart ska jag ta vägen? Jag är så vilsen och jag har inte längre någon bas, inget space som är mitt, ingen trygg plats att landa på. Jag bara springer omkring... slungas runt. Jag når inte marken.

Den senaste tiden har jag undrat vad det är för fel på mig och varför vissa människor inte "vill ha mig". Jag klandrar min ångest. Jag klandrar mitt mående. Vem orkar med någon som ibland vill dö eller skada sig själv? Jag vet ju själv att jag inte hade orkat med det. Det är ju så att vissa blir mer påverkade än andra. Jag vill inte påverka någon negativt. Jag står inte ut med den tanken. Och samtidigt vet jag att det inte är mitt fel. Hur ska jag göra för att inte påverka någon negativt? Stänga in allt i mig själv? Det går inte. Vara tyst? Det går inte. Låtsas som ingenting? Det går inte. Hantera det ensam? Jag försöker men jag kan inte... 

Jag känner mig så oerhört gammal... och så oerhört ung. Jag dras hela tiden mellan detta. Jag känner mig inte som 24 år. Jag känner mig inte vuxen. Jag känner mig som ett barn. Samtidigt känner jag mig som en väldigt gammal människa med väldigt mycket bagage. Allting känns så tungt idag. Och jag måste skriva om det. Jag kan inte bara sitta här och känna det längre. Jag måste få det ur mig.

Ventilation.

Jag är faktiskt inte den som gråter särskilt mycket, eller ofta. Så när jag väl gör det känns det jobbigt för då vet jag att jag nått min gräns. När jag gråter så gråter jag inte "lite" utan det blir alltid för mycket, som om allting vill komma ut på samma gång, som om någonting försöker tränga sig ut ifrån hål som är alldeles för små. Det blir en slags klaustrofobisk känsla för mig eftersom det som ligger inuti mig inte kan komma ut, som om min kropp är alldeles för trång för att hålla kvar det. Och ja, så känns det... min kropp är alldeles för trång, alldeles för liten och jag är alldeles för instängd. Jag vill bara krypa ut ur min kropp och sträcka ut mig, så mycket som jag bara kan.
Jag vet inte hur jag ska beskriva psykisk smärta egentligen. Jag måste jämföra det med något annat, gärna något fysiskt. Det hör ihop så mycket, psykisk och fysisk. Och jag har kombinerat de två alldeles för mycket. Jag hatar att jag har självskadeärr över i princip hela min kropp. Ibland undrar jag varför jag hatar det, om det är för att jag skäms, inte vill ha dem där eller förknippas med självskada eller för att jag inte längre har någonstans att skära mig på, om jag skulle vilja börja igen? Fan så jobbigt det var att skriva det där... för jag har verkligen undrat.

Jag vet inte hur jag ska hantera psykisk smärta egentligen. Jag vet bara hur jag har hanterat den tidigare - genom att skada mig själv - och därför ligger det i bakhuvudet hela tiden. Jag önskar att jag aldrig någonsin började skära mig själv men samtidigt vet jag att jag förmodligen inte hade varit vid liv om jag inte gjort det. Jag har inte skurit mig på över 3 år. Officiellt slutade jag 2011 men hade ett kort återfall hösten 2013. Trots att jag haft så långa perioder där jag inte skurit mig så.. vet jag inte riktigt hur jag ska hantera psykisk smärta utan att tänka på det. Jag vet ju att det går.. men ändå tänker jag på det. Jag står bara inte ut med den där klaustrofobiska känslan... den där ångesten... den där paniken... den där sorgen... Och jag vet inte hur jag ska beskriva det. Inga ord räcker till.

Min sociala ångest.

Jag lider utav någonting som jag kallar för social ångest. Jag vill inte säga fobi eftersom "fobi" för mig känns som ett väldigt extremt ord. När en säger "fobi" så gör folk direkt kopplingen till något som en person omöjligt kan göra. Om jag skulle säga att jag hade social fobi skulle det kännas som om jag gav fel bild av vad social fobi egentligen innebär. You get me? Mm.
Social ångest visar sig på helt olika sätt. Min visar sig på en rad olika sätt och tänkte förklara dem, inte bara för de som känner samma kanske ska känna igen sig utan också för de omkring mig.

Det finns "the basic stuff" som att inte prata i telefon, inte prata med auktoritetsfigurer, inte småprata/kallprata, inte kunna vistas i folksamlingar, inte träffa nya människor osv... Men det finns andra saker kopplade till min sociala ångest som är så jävla töntigt när jag tänker på det. Ett exempel är att jag ibland inte kan svara på komplimanger på sociala medier. Jag är rädd att jag ska ge ett svar som inte är "nog" eller att den andra personen ska tro att jag inte uppskattar deras komplimang. Jag är också rädd för om jag svarat "du med" till en och sen "tack" till en annan så ska den andra se mitt första svar och undra varför jag inte skrev "du med" till hen också. Det är enorm ångest för mig att både ge och ta emot komplimanger. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Det är också kopplat till att jag inte riktigt vet hur jag ska svara på en flirt. Jag kopplar sällan att människor flirtar med mig och när jag väl kopplar det - fryser jag till.
På den senaste tiden har "chatta" med andra människor varit svårt eftersom det oftast varit småprat eller kallprat. Jag står inte ut med "vad gör du" "hur mår du"... Men jag står ut med långa konversationer om allt och ingenting (ja, gärna, snälla). Tyvärr finns det inte många som vill ha den sortens kontakt med mig längre (jag har väl skrämt bort folk). Minsta lilla ändring i mitt humör eller om jag någon gång är trött och inte orkar svara "bra" så kan jag fly och bara skita i att svara i flera månader framåt. Jag kan tänka mig att folk tror att jag inte vill prata med dom eller inte tycker om att prata med dom men så är det inte.
Det är inte omöjligt för mig att vistas i sociala situationer, verkligen inte. Jag träffar vänner, jag träffar familj och släkt, jag går på fest, jag går på krogen och jag går till affären (oftast). Men för att kunna göra det måste jag förbereda mig, gärna flera dagar i förväg. När planer ställs in kan jag bli på väldigt dåligt humör eftersom jag nu förberett mig, vilket innebär hantera ångest, och då haft ångest i onödan. Det som är jobbigast för mig är förmodligen inte före eller under sociala möten utan efteråt. Jag kan gå och tänka på vad som "gick fel" i månader, till och med år, efteråt. Det finns t.ex. en grej jag minns som jag fortfarande får ångest för. Jag var hemma hos en vän för första gången och kunde inte öppna balkongdörren... en sån liten grej som jag fortfarande nojar över. Jag överanalyserar alltid mig själv efter sociala situationer. "Vad sa jag, vad gjorde jag? Hur kunde det uppfattas? Kunde jag misstolkas? Vad skulle jag sagt/gjort istället? Åh jag önskar jag sagt det/gjort det istället! Hur satt jag/hur stod jag? Hur knöt jag skorna? Hur tog jag det där blosset på cigaretten?" Och så kan jag backa ur från att träffa den personen igen eftersom jag helt enkelt överanalyserat vårat första möte alldeles för mycket. Det gör det väldigt svårt för mig att träffa nya vänner, även om jag väldigt gärna vill. Det är sällan någon annans fel. Människor gör mig inte obekväm med vilje, det är jag som känner mig obekväm i mig själv. Jag kan träffa nya människor som utstrålar positiv energi och varm trygghet men jag kan ändå inte fullständigt slappna av eftersom jag hela tiden överanalyserar och har ångest. Jag tycker om så många människor... och jag kan inte träffa dom... Jag vill så gärna visa min bästa sida, mitt "riktiga" jag och den som jag känner att jag kan vara... och den pressen är enorm, den ångesten är enorm. 

Min sociala ångest gör det, faktiskt, omöjligt för mig att jobba eller gå i skolan. Jag studerar just nu distans och det är det enda som fungerar för mig. Det är dock extremt svårt för mig att ens maila min lärare eller be om hjälp via mail (även om mail kan verka och vara väldigt tryggt.) Det är omöjligt för mig att gå till arbetsförmedlingen. Det är omöjligt för mig att gå på arbetsintervju. Det är omöjligt för mig att prestera/försöka prestera framför andra människor. Jag skulle inte klara av att överanalysera de mötena så mycket som jag just nu gör. Det tar enormt mycket tid och energi men framförallt ; ångest. Jag klarar inte av ångesten. Det är jättejobbigt för jag VET att jag kan prestera och att jag kan vara en god medarbetare på många jobb men... jag står inte ut. Och kanske värst; jag kan inte be om hjälp. Att be om hjälp innebär att jag måste ringa och boka tid, träffa en ny människa, öppna upp mig för en ny och främmande människa, riskera att inte bli tagen på allvar och... nej jag har inte tid eller energi för det.