Min kropp är min kropp.

"Min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Jag känner mig som ett mångsidigt konstverk" tänker jag medan mobilens kamera knäpper den femtioende nakenbilden. 

Jag har ingen aning om hur min kropp ser ut, egentligen. Alltså ingen aning. Jag har tidigare endast sett min kropp i speglar och en spegel kan bara visa så mycket. En spegel som hänger på väggen visar en sida, en vinkel, oavsett hur mycket jag vrider och vänder på mig. Jag har tyckt att jag varit ful och äcklig utan att faktiskt ha SETT min kropp. När jag tar bilder på min kropp märker jag hur min kropp inte har ett utseende; den har flera stycken. Vissa tycker jag om och vissa tycker jag inte om. Med den insikten märker jag att jag faktiskt inte hatar min kropp så som jag har trott att jag har gjort. Jag har hatat en vinkel av min kropp. Och min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Om jag kan vara vacker i en vinkel, i två eller i tre så räcker det för mig. Jag har ingen kontroll över hur andra ser på min kropp men jag har kontroll över hur jag själv ser på min kropp. Genom att utforska mina vinklar så utforskar jag mig själv. Jag utmanar och bekämpar mitt självhat.

Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.

Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.

Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det. 

Incel.

Idag fick jag "incel" på reddit länkat till mig (https://www.reddit.com/r/Incels/?count=26&before=t3_6hqzu5) och... it was all pure joy from there. En "incel" är alltså någon som lever i ofrivilligt celibat (en man, kvinnor kan inte vara incels) och anledningen till att han inte får ligga eller får en flickvän är kvinnors fel eftersom kvinnor är så satans utseendefixerade. Kvinnor får ju ligga när dom vill oavsett hur dom ser ut. En tråd hette "du kan aldrig veta vad någon varit med om baserat på hudfärg, kön eller religion men 100% av fula män har någon gång i sitt liv blivit "abused" av en kvinna förut." Kvinnor skiter i personlighet så länge någon är snygg vilket också förklarar varför incels aldrig får ligga (dom har ju alla personligheten där liksom... bara att dom inte är snygga)
Now... jag tror inte att jag behöver förklara varför detta är complete and utter bullshit egentligen men med tanke på hur enormt triggad jag blev (jag vet jag vet) så måste jag skriva om det. Forumet är genomsyrat av kvinnohat och slutshaming.

Först måste jag skratta lite. För jag tror aldrig jag hört om någon som är "för ful" för att få ligga, oavsett kön.
För det andra; Vi lever i ett utseendefixerat samhälle. En effekt av att leva i ett samhälle där endast "snygga" människor får ta plats är att människorna som bor i det samhället blir mer utseendefixerade. Det gäller inte bara hur de ser på andra utan hur de ser på sig själva också. Självhat är någonting enormt utbrett i sådana samhällen oavsett hur man ser ut. Även den snyggaste människan kan hata sitt utseende.
För det tredje: människor har olika sorters preferenser. Det finns ingenting som är skönhet egentligen, det finns bara ideal som säger åt oss VAD skönhet ska vara för någonting vilket gör att vi tror att det finns någonting som heter snygg eller ful.

Det som är viktigast är kanske att det inte stämmer att en kvinna bara bryr sig om ett utseende. Det stämmer att kvinnor ofta hamnar i relationer med män som behandlar dem illa och det stämmer att kvinnor stannar kvar i såna relationer, trots att det är medvetna om att de blir behandlade illa. Detta har ingenting med utseende o göra. Detta är en effekt av hur vi som kvinnor lär oss att "om han drar dig i håret (översatt till om han är elak mot dig) så betyder det att han är kär i dig" och kvinnor lär sig att de vilda djur som är män går att tämja om man bara är en tillräckligt bra kvinna. Detta gör automatiskt att kvinnan klandrar sig själv när hon inte kan få en ond man att bli god. Vi lär oss detta bland annat i min (tyvärr hehe) favoritfilm Skönheten och Odjuret.


Jag känner inte någon snygg kvinna som inte någon gång varit tillsammans med en "ful" kille. Turns out att män är svin oavsett hur dom ser ut. Personlighet är i princip allt. Det kan göra en "ful" människa snygg och en "snygg" människa ful.

Promiskuös och översexuell.

Pratade precis med mamma som höll på att läsa boken Den sårade divan. Vi pratade om kvinnors sexualitet och hur kvinnlig sexualitet faktiskt sågs som en mentalsjukdom för inte så längesen. Men... har vi verkligen släppt det? Jag tänkte då på när jag läst som psykiska sjukdomar och hur diagnosen skiljer sig från män och kvinnor... När jag har läst om vissa psykiska sjukdomar har det stått om "promiskuöst beteende" bland kvinnor och "översexuellt beteende" och mamma kände också igen det.

Är vi helt ute och cyklar eller finns det faktiskt någon sanning i det? Ses kvinnlig sexualitet fortfarande som ett problem, som en mentalsjukdom? Är det så att vi ger diagnoser med symptomen "översexualitet" mest till kvinnor (histrionisk personlighetsstörning och borderline exempelvis) eftersom vi ser det mer som ett problem hos kvinnor än hos män? Och är det så att vi kallar kvinnor för promiskuösa och män översexuella trots att vi menar "samma sak"?

Varför är det så? Är det för vi ser manlig sexualitet som naturligt? Kvinnor sägs ju ofta inte vara lika sexuella som män. Jag tänkte också bara nämna att vi kallar tjejer för slampor men män för casanovas... Hmmmmmm...

Jag tänker också på mig själv här... Jag har funderat mycket över om jag använt sex som ett sätt att skada mig själv eller som ett sätt att bedöva känslor. Det kan mycket väl stämma i vissa fall men... jag undrar faktiskt. Det är inte förrän långt efter sexakten som jag har mått dåligt eftersom jag känt mig slampig och äcklig. Detta har ofta grundat sig i mannen beteende mot mig efteråt eller hur andra sett ner på mig när jag berättat om mina sexuella erfarenheter... Det har också grundat sig i flashbacks från tidiga sexuella trauman. Jag minns särskilt en sommar när jag hade ganska mycket sex... och jag såg inget problem i det. Jag kände mig fri och lycklig av att ha sex för det var första sommaren jag faktiskt kunde ha frivilligt och bra sex efter en lång relation av sextvång. Men... när jag försökte uttrycka för mina vänner hur bra det kändes möttes jag av skepticism (jag klandrar ingen och det kanske inte ens stämde men det är så jag tolkade det.) Det är någonting jag måste grunna på lite mer känner jag för jag har alltid sett det som ett problem när jag har haft "för mycket" sexuella tankar/sexualitet eftersom jag alltid kopplat ihop det med depressiva perioder i mitt liv. Jag har svårt att få orgasm utan att få ångest efteråt exempelvis. Det är nog egentligen så att jag alltid haft samma nivå av sexuella tankar bara att jag inte sett det som ett problem förrän jag varit i mina depressiva perioder. Jag ska inte heller låtsas nu som att jag själv inte tänker om andra så som andra tänker om mig. Jag kommer på mig själv med att undra om mina kvinnliga vänner verkligen mår så bra när de uttrycker sexualitet på ett sätt som de inte gjort tidigare. Nu kan jag ju stanna upp och säga till mig själv att "det är problematiskt av dig att tänka så" men tankarna kommer ju från någonstans?

Vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."

Vet ni vad som stör mig? Memes om "crazy girlfriends."

Nu tycker jag visserligen att det finns en del memes som stämmer in på verkligheten och som jag skrattar åt men... jag undrar om jag verkligen tycker att det är så roligt egentligen. För.. kvinnor är inte galna. Kvinnor ska inte behöva vara "galna" i en relation. Om en kvinna beter sig "galet" kan det faktiskt finnas en grund till detta som ligger hos mannen. Jag vet flera tjejer som klassats som psychon bara för att männen behandlat dom som skit. Mannens dåliga behandling resulterade i en svartsjuk och osäker flickvän som spammade, hotade, grät och skällde. Jag har också varit sån en gång. Jag vill inte vara galen igen. Jag är inte galen längre. Jag tänker aldrig bli en "crazy girlfriend" någonsin. Men jag kan faktiskt se det beteendet hos mig själv när jag känner mig osäker på mig själv eller på killen jag tycker om. Det är någonting man måste bearbeta och ta itu med - inte uppmuntra eller stötta som bilden här "if your girlfriend is not a psycho then she isn't in love."

En annan sak som gör mig oroad är att det inte är särskilt hälsosamt att bete sig som en "crazy girlfriend." Att hota om att döda sin pojkvän för han inte stannar hemma en kväll, att hota om att döda andra tjejer som tittar på honom, att läsa hans meddelanden utan att fråga, att stalka vilka han följer på instagram, att spamma om han inte svarar på 10 minuter för att sedan säga "have a blessed life" och så vidare klassas som psykisk misshandel. Det är inte roligt med misshandelsförhållanden. Jag har varit i ett sådant själv och trots att det var flera år sen kan det fortfarande hemsöka mig. Ärren ifrån den relationen kommer aldrig riktigt att läka. Så vi måste sluta uppmuntra idén om en "crazy girlfriend."

Hur män respektive kvinnor "ska" hantera psykisk ohälsa.

Män och kvinnor ses ofta som två helt olika arter. Vi är alien för varandra. Vi skiljer oss så mycket ifrån varandra att det är omöjligt för oss att leva tillsammans. Vi förstår inte varandra, vi kan inte kommunicera eller samarbeta. 

Mycket utav mina tankar kretsar just nu (och har väldigt länge) kring varför det är så svårt för mig, som kvinna, att samspela med män i olika situationer och relationer. Jag skulle vilja göra en ny tagg på min blogg som handlar om just detta men jag vet inte vad jag ska kalla den. Män vs kvinnor? Hm. Det jag skriver är inte faktabaserat utan erfarenhetsbaserat. Jag hör ofta att kvinnor känner igen sig i vad jag skriver. Det måste finnas någon sorts sanning i det då eftersom det är så många som känner igen sig?

Inom psykologi tycks det finnas en manlig och en kvinnlig sfär. Det finns alltså "typiska manliga" och "typiska kvinnliga" problem. Hur vi väljer att åtgärda dessa problemen skiftar också beroende på om det är en man eller en kvinna som har dem. När en man med psykisk ohälsa i sin bakgrund träffar en kvinna som har psykisk ohälsa i sin bakgrund blir det plötsligt en kollision trots att deras forna problem liknar varandra. De har bearbetat sin psykiska ohälsa på två helt olika sätt vilket gör det svårt för dem att tillsammans bearbeta nya psykiska problem.

Hur har jag märkt att mäns psykiska ohälsa hanterats?
1. Medicinering.
2. Problemhantering av olika slag där aktiva åtgärder sätts in som distraktion; en fysisk aktivitet eller en hobby.
Och hur har jag märkt att kvinnors psykiska ohälsa hanterats?
1. Samtalsterapi.
2. Rådgivning av olika slag.
3. Medicinering.
Vad jag har märkt är alltså att när män mår dåligt måste problemen lösas genom någonting fysiskt och när kvinnor mår dåligt måste problemen lösas genom att prata om det. Män får aldrig prata om sina problem. Jag känner fler män som blivit medicinerade vid psykisk ohälsa än kvinnor eftersom kvinnorna har fått sin psykiska ohälsa hanterad genom samtalsterapi. Därför känner jag också fler kvinnor som blivit av med sin psykiska ohälsa än män. Män behöver också prata om sina problem. 
Detta grundar sig i hur vi ser på män och kvinnor. Vi ser på kvinnor som känslovarelser men vi ser inte på män på samma sätt. Jag hörde en gång ett citat som löd "män slåss och kvinnor skär sig". Det är ett problematiskt citat men samtidigt är det ett viktigt citat eftersom det speglar hur vi ser på män som hanterar saker utåt och kvinnor som hanterar saker inåt. 

Hur påverkar detta då kvinnor och män när de tillsammans ska lösa ett psykiskt problem?
I mina tidigare relationer märkte jag ofta, när jag uttryckte mina känslor, att min partner tog det som en uppmaning att "fixa" mitt problem. "Vad ska vi göra åt det?" "Jag kan inte göra någonting åt det." "Nu tar vi tag i det här problemet!" Jag ville inte göra någonting åt det. Jag ville prata om det. Det slog mig då också att mina partners aldrig har pratat om sina problem. Det fick mig att undra om de faktiskt skulle må bättre om de bara fick prata om det...
Jag har också märkt ett stort motstånd mot att prata om problemen, speciellt när det gäller problemen som kanske finns i relationen. Ett problem kan behöva pratas om i flera månader utan att det faktiskt löser sig. Är det för att män aldrig har behövt eller fått "älta" sina problem på samma sätt som kvinnor? De har inte behövt eller fått gå till grunden till sina problem? "Nu har vi pratat om det och nu är det över" ungefär. Så är det ju inte alls. Jag tror på att kommunikation är nyckeln till allt, både psykisk ohälsa och problem inom en relation. Visserligen tror jag också på att man bör släppa vissa saker och gå vidare när man "tagit tag i dom" t.ex. genom att prata om det men det kan ta längre tid ibland...

Kan inte jag vara både intelligent OCH sexig?

Hora - madonna-komplexet. Vad betyder det? Vad är det? Begreppet kommer ifrån Sigmund Freud och är ett psykoanalytiskt begrepp som menar att vissa män har svårt att se kvinnor som både romantiska och sexuella. Kvinnorna delades upp som antingen älskade eller älskarinnor. Det betyder att män ser den älskade som ren och fri från den smutsiga sexualiteten. Men män har ett sexuellt behov och skaffar då vid sidan av älskarinnor. Denna teorin menar att det därför blir svårt för kvinnor att både ses som respekterade och sexuellt eftertraktade.

Jag är väldigt intelligent. Jag kan säga det utan någon som helst skam. Det är inte en slump att jag "övertänker", överanalyserar och "överkänner." Jag gör det för att jag är alldeles för smart, just nu för mitt eget bästa. Jag tycker om att vara sån, oftast och jag tycker om att uttrycka det, oftast. Men... det ställer till det för mig eftersom jag också anser mig själv vara sexuell. Jag tycker om sex, jag njuter av sex och jag vill ha sex. Jag behöver bli stimulerad både genom intelligenta samtal och sexuella upplevelser. Det är sällan jag får både och. Jag blir antingen en hora eller en madonna.

Jag pratade med min vän Kim om detta en gång. "Bara för du utstrålar sexualitet betyder det inte att du är mindre av en människa." Det är helt sant. Jag önskar att fler kunde tänka så om mig. För jag känner mig sällan som en människa i mäns ögon längre eftersom jag det senaste har börjat strunta i om jag visar hud på bilder eller inte. Min personliga stil är sån. Jag ber inte om ursäkt för att jag är mig själv. Jag tycker om spets, urringning, stay-ups, satin och framförallt att visa mina kurvor.
Jag tycker om böcker. Jag tycker om musik. Jag tycker om psykologi och filosofi. Jag tycker om feminism. Jag tycker om politik. Jag tycker om rymden. Jag tycker om det paranormala. Jag tycker om religion. Det är så intressant att diskutera allt detta och jag gör det gärna hela tiden (även om jag också from time to time uppskattar lite hjärndöd och lättsam humor.) Jag har ganska starka åsikter och jag är egentligen inte rädd för att uttrycka dem men... det senaste har jag varit det. Jag har märkt att jag både omedvetet och medvetet har "dummat ner mig" när jag blivit intresserad av någon. Många har då uttryckt att det är gulligt eller charmigt att jag är "lite trög." Jag vågar inte visa min intellektuella sida för jag vet att då kommer han att sluta se mig som ett sexuellt objekt utan jag blir istället "systern" eller "vännen." Jag är rädd för att skrämma bort män med mina tankar, känslor och funderingar eftersom de är så djupa... så djupa att jag oroar mig för att de är löjliga. Jag är så rädd att någon ska skratta åt mig eftersom jag tänker. Så fort jag har försökt att visa mitt riktiga jag och mina riktiga funderingar har de stött bort mig. Det senaste har jag också haft svårt att prestera och sortera alla mina tankar eftersom jag psykiskt mår så dåligt.

Kan inte jag få vara både och? Ursäkta mitt grova språk här nu men det är såhär jag tänker kring detta; Kan inte jag få charma dig med min hjärna samtidigt som jag lockar in dig med mina bröst? Kan jag inte ömsom få läsa poesi för dig och ömsom suga av dig?

Feministiska handlingar i vardagen.

Så. Tillbaka. Haft ett breakdown och nu har jag en lucka på några timmar där jag inte vill döda mig själv så låt oss ta vara på detta! 

Feministiska handlingar i vardagen. Vad kan det vara? Det finns en idé om att feminism alltid ska vara så politisk och med politisk menas typ... demonstrationer, skriva feministartiklar och publicera dem, skriva informationsblad och skicka ut eller att rösta på F!. Det menas att kvinnor aktivt måste göra någonting hela tiden för att vara feminister. De måste höja rösten i riksdagen, de måste försöka påverka den stora massan och de måste vara politiska. Radikalfeminister hade inte fel när de sa att det personliga är politiskt. Det personliga har blivit politiskt så som våldtäkt och kvinnomisshandel. Dessa saker klassades inte som politiska på 70-talet och det är tack vare radikalfeminister som de numera är det. Det personliga... är fortfarande politiskt. Om jag sitter med min bästa vän i flera timmar och tröstar henne över en kille hon är olyckligt kär i så är det en feministisk handling. Om jag hjälper henne att känna ett egenvärde istället för att basera sitt egenvärde på sin olyckliga kärlek så är det en feministisk handling. Om jag övertygar en annan vän att hon inte måste ha analsex med sin pojkvän för att vara "en häftig flickvän" så är det en feministisk handling. Om jag på något sätt stöttar en vän som precis gått ur en destruktiv relation med en man genom att erbjuda tröst, ett öra, pengar, någonstans att fly eller sova så är det en feministisk handling. Om jag uppmuntrar en vän att ta plats när hon känner sig osäker så är det en feministisk handling. Jag känner mig sällan som en feminist egentligen. Jag känner inte att jag gör någonting speciellt för feminism... för jag är ju inte ute och demonstrerar eller aktivt sprider information eller aktivt uppfostrar och omvandlar antifeminister. Men när jag lyssnar på kvinnor, pratar med kvinnor och hjälper kvinnor att tänka bättre om sig själva så känner jag mig som feminist. Det är då jag känner det... systerskapet. Systerskapet är numera något politiskt. Det är hos systerskapet vi hittar styrka att orka vara feminister. Endast när jag omringar mig själv av kvinnor så orkar jag... endast när jag omringar mig själv av (bra) kvinnor så känner jag mitt eget värde. Och jag vill ge tillbaka.

Breathe.

"Jonna. Det har passerat åtta år sedan jag kom i kontakt med dig. Under loppet av denna tid, har jag kommit till att förstå mycket kring dig. Du har ett väldigt kännande hjärta. Ett hjärta som troligtvis överväldigar dig från tillfälle till tillfälle. Men det är även ett mycket starkt hjärta. Du är en sådan öppen och genuin person. Du är även någon som verkligen bryr sig. Du är så smart. Någon som tänker självständigt och inte räds för att ifrågasätta och utmana, oavsett om det gäller någon annan eller dig själv. Och för någon som kan vara så seriös så har du en lika tramsig och humoristisk sida. Än idag tycker jag att du är en av de mest fantastiska och underbaraste personerna jag vet. Och likt en hobbit upphör du aldrig att växa och visa upp nya sidor. Jag ville bara säga det." 
Plötsligt kändes det så ljust i mitt hjärta. Ett sms från en gammal trollkarl och vän.

Den senaste tiden har jag tvivlat. Jag har tvivlat på att det jag gjort och sagt varit rätt, om jag verkligen står för allt jag tidigare har stått för. Det är helt okej att tvivla, till och med mer än okej, jag tror att det är friskt att tvivla ibland. Att jag tvivlar gör att jag är öppen för nya värderingar och det gör att jag fortsätter utvecklas, fortsätter växa, istället för står fast vid samma punkt hela tiden (inte för att det egentligen är något fel i det.) Att tvivla på sina värderingar är inte samma sak som att tvivla på sig själv. Med ett sms blev det så klart... att jag vet vem jag är. En man som en gång brydde sig väldigt om mig sa "never change" och "du är så genuin. Jag är inte sån. Jag kan inte vara sån. Och det är det som drar mig så mycket till dig. Även om jag inte håller med dig om allt så vet jag att det kommer från rätt ställe. Och jag kan inte säga nog hur fint det är." Trots att den här mannen idag har gjort mitt hjärta väldigt illa så kan jag inte glömma att han en gång sa så till mig.

Idag köpte jag en croptop. Jag provade den och tyckte att jag var så himla fin i den. Jag har suttit och raderat bilder från min instagram, bilder som visade "för mycket" för jag fick för mig att jag sände ut "fel signaler." Jag gav "fel intryck." Jag satt länge och undrade.. är det rätt? Jag vill inte förändra mig för någon annan. Jag vill inte ifrågasätta mina värderingar för någon annan. Jag måste få göra det själv och jag måste få känna det själv. Jag la ut bilden. Jag lägger ut bilden här också. Jag vägrar anpassa mig. Jag är feminist. Jag är kroppsaktivist. Det är Jag. Vad feminist och kroppsaktivist betyder för mig och hur det yttrar sig kan skifta men jag står fast vid vad jag är. Jag ser så många omkring mig som fått upp ögonen för feminism och kroppspositivitet på grund utav mig. En vän sa till mig, som upptäckt feminism tack vare mig, "jag ser mitt värde som kvinna nu" och det betyder otroligt mycket för mig. Jag kan inte svika mig själv bara för att jag blev lämnad. Jag kan inte svika mina feministiska syskon bara för att jag blev lämnad. Det må göra så ont att jag inte vet hur jag ska hantera det men det får aldrig göra så ont att jag ger upp det här. Jag kan inte ge upp mig själv. Jag måste bli uppskattad och älskad för vem jag är, för vad jag är.

Jag har varit så ledsen den här veckan. Jag har varit så ledsen att jag inte med ord kan beskriva det. Jag kände, och känner fortfarande, att jag nått min gräns för vad jag kan ta emot. Jag kommer fortsätta att vara ledsen en lång tid framåt. Jag kommer fortsätta hoppas, fortsätta drömma och fortsätta älska. Jag kommer fortsätta gråta och fortsätta ha ont. Jag kommer aldrig kunna neka dig någonting. Men.. sms likt det jag fick idag av min egen Gandalf påminner mig om varför jag måste fortsätta kämpa. Jag är så mycket mer än bara en feminist och en kroppaktivist. Jag är Så. Mycket. Mer. Jag är snäll. Jag är bra. Jag är smart. Jag är rolig. Jag är intressant. Jag är omtänksam. Jag är äkta. Jag är ren. Jag är värd att älska och värd att bli älskad tillbaka. Jag har så mycket att ge. Jag kan hjälpa människor. Jag kan göra människors liv till det bättre. Det spelar ingen roll hur mycket mitt hjärta säger emot mig just nu för jag måste lyssna på de jag har omkring mig. De vet att allt jag säger och gör kommer ifrån en ärlighet som är god. Jag kan inte gå in på detaljer. Jag vet bara att även om jag tyckte att det som hände var fel så går det inte att ändra på nu. Jag står på marken. Jag svävar inte längre. Breathe.

8 mars.

En del av mig, glitterfeminist-delen, blir lite irriterad av dessa partypoopers som inte vill fira internationella kvinnodagen med pepp och hyllningar...
Men... sen... finns det ju... feminist-delen av mig.. den riktiga delen... den förbannade delen som tycker att det är helt jävla absurt att vi kvinnor bara "får" en dag om året där vi ska uppmärksamma ojämställdhet, för det är precis vad 8 mars handlar om. Den internationella kvinnodagen handlar inte om att man ska hylla kvinnor. Den handlar inte om att man ska fira. Den handlar om att man ska UPPMÄRKSAMMA ojämställdhet och kvinnors situation i världen. Hade vi levt i en jämställd värld hade den internationella kvinnodagen inte funnits.
Jag tänker varken fira eller uppmärksamma ojämställdhet idag för det är ingenting som bara går att fokusera på en dag om året. Det är en daglig kamp, för alla kvinnor, även för dem som inte kallar sig själva feminister.
Och hehe... här kommer glitterfeministen in och säger; kvinnor är bäst i världen. Tjoho!

Är smink antifeministiskt? Del 2.

Med tanke på mitt tidigare inlägg om hur smink kan vara antifeministiskt vill jag diskutera lite kring vad som generellt klassas som antifeministiskt och om det verkligen ÄR antifeministiskt.

Lisa Eldridge har studerat sminkets historia och skrivit en bok om det (som jag väldigt gärna vill läsa). I den här videon avslutar hon med dagens syn på smink; "Vi kan välja mellan en ljus läppfärg, en färgstark läppfärg eller inget smink alls." Det är även min syn på smink idag. Vi har aldrig sett så mycket variation i olika sminkningar som vi gör idag. 

Jag tycker att den här diskussionen är viktig. Men det som är ännu viktigare är att inte trycka ner kvinnor som faller för patriarkal påverkan. Alla kvinnor är inte upplysta och även om någon är upplyst så är det inte så lätt att bryta mot normen för alla. Alla har inte den styrkan, den självkänslan eller den säkerheten i sig själv att våga bryta mot normer genom att inte sminka sig, inte raka sig, inte klä sig i fina kläder och så vidare. Det blir svårt med internkritik eftersom det lätt kan skifta åt att bli kvinnohat. Vi måste kritisera skönhetsideal, inte kvinnor som vill se ut som satta skönhetsideal och försöker se ut som satta skönhetsideal. Är skönhetsideal samma för alla? Finns det flera olika skönhetsideal? Osv osv osv.

Jag tror också att många saker som var patriarkala en gång i tiden inte riktigt är det längre. Kvinnor har börjat ta tillbaka saker och jag tror att smink kan vara en sådan sak och kanske till och med blivit en sådan sak. Vad man även kan se i historien om smink-videon är ju att smink blev mer vanligt och mer uttrycksfullt ju mer frigjorda kvinnorna blev. Kvinnor kan utveckla sitt utseende bäst dem vill nu... vilket innebär variation. Slutsats: Smink är inte antifeministiskt så länge en kvinna själv väljer att bära smink? Färre kvinnor sminkar sig naturligt idag trots att män jämt och ständigt försöker med "jag gillar den naturliga looken" (den naturliga looken innebär smink men det ska inte synas alltså). Om smink var till för att se attraktiva ut inför män och därmed tolkas som antifeministiskt - borde inte kvinnor lyssna på män och satsa på en naturlig look hela tiden? Majoriteten utav kvinnor, särskilt kvinnor intresserade utav smink som jag är, struntar fullständigt i vad män tycker och gör dramatiska sminkningar, med stolthet. Det ska inte se naturligt ut. För vem tror att ett silverglittrigt ögonlock är naturligt? Jag är kluven kring detta.

Är smink antifeministiskt?

Feministisk diskussion och teori: Smink är i grund och botten ett patriarkalt påhitt. Det är ett hjälpmedel för kvinnor att se "vackrare" ut och att se vackrare ut har varit för att passa till bättre för männen. Det handlar om skönhetsideal. Det handlar om att se "knullbar" ut. Därför är det inte feministiskt att bära smink, kanske till och med tvärtom. Det är möjligtvis bra för den enskilda individen att få patriarkal bekräftelse via smink (för alla som bär smink gör det medvetet eller omedvetet för patriarkal bekräftelse) men för gruppen kvinnor är smink stjälpande. 

Smink började som kroppsmålningar. Det var symboliskt med vissa mönster och dess syfte var inte att "se bättre ut" utan snarare att förmedla någonting. Det kan man se redan på stenåldern när man använde rödockra till att skapa grottmålningar med men det användes också som kroppsmålningar. Det var inte förrän i Kina egentligen som smink började användas i estetiskt syfte på det sättet ungefär 1500 f.Kr. Sen finns det ju också i antika Egypten där smink användes för att framhäva ögonen, för att se mer vacker ut. Det användes från början både på kvinnor och på män. Så stämmer det att smink är ett patriarkalt påhitt? Ja, förmodligen. Det handlar om att framhäva skönhet. Men måste allting som är patriarkalt vara antifeministiskt? 

Jag känner mig egentligen väldigt töntig som tar illa upp av att bli anklagad för att syssla med något som är antifeministiskt. Men samtidigt... jag som feminist, som identifierar mig som feminist, tar illa upp eftersom det är Jag. Det är en hjärtefråga, det är en identitet. Det handlar inte endast om en politiskt åsikt utan det är också en överlevnadsstrategi. Det känns tungt att ett utav mina största intressen bidrar till kvinnors lidande... och är det verkligen så?

Och jag tänker såhär... vem sminkar jag mig för, egentligen? För män? För patriarkal bekräftelse? När jag tänker efter så nej... det handlar verkligen inte om mäns godkännande även om det handlar om skönhet. Jag känner en press från skönhetsideal. Jag känner en press på att vara vacker men pressen med att använda smink kommer inte från patriarkatet eller ifrån män. Jag har levt som kvinna i snart 25 år. Jag anser ha mycket livserfarenhet. Jag har aldrig märkt den minsta press från män om att ha smink på mig, tvärtom. Alla män jag har träffat har uttryckt hur mycket "finare jag är osminkad" som om det egentligen spelar någon roll vad dom tycker. Jag använder mycket contouring, lösögonfransar, jag overlinear mina läppar och jag målar i mina ögonbryn i en annan form än vad de egentligen har. Jag har löshår. Jag fejkar allting med mitt utseende, egentligen. Jag tycker inte att jag gör det för patriarkal bekräftelse för det gör jag inte... jag fick mer patriarkal bekräftelse när jag inte sminkar mig lika mycket som jag gör nu.
Jag sminkar mig av många anledningar. Främst: 1. Det ger mig självförtroende. Och självförtroende för mig handlar inte om att få bekräftelse från män, tvärtom. Jag blir obekväm av mäns blickar, mäns uppmärksamhet, mäns komplimanger. Det är inte män jag försöker imponera utan andra sminkintresserade individer. Det handlar inte om att hitta en partner. 2. För att det är kul. Jag har aldrig varit särskilt nöjd med mitt ansikte, egentligen. Jag har inte alltid varit missnöjd men aldrig riktigt nöjd heller. Nu när jag upptäckt ett hjälpmedel att framhäva de ansiktsdragen jag önskar framhävdes mer och så vidare är väldigt roligt. Jag ser det lite som konst faktiskt.

Jag har svårt att se på smink som antifeministiskt men jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om ett av mina stora intressen bidrar till kvinnors lidande. Jag vet inte om jag stjälper feminism genom att älska att sminka mig så som jag gör. Jag vet inte om något som är bra för mig som enskild kvinna kanske inte är bra för kvinnor i allmänhet. Jag vet bara att kritiken inte känns bra. Jag tycker att den framhävs på ett dåligt sätt. Det är svårt för mig att bestämma... vad är det jag känner? Tycker jag verkligen såhär för att jag tycker såhär eller för att det är personligt? Varför känns det personligt? Borde det inte kännas personligt? Hur får jag det att kännas mindre personligt?

Kritiken mot feminism.

Kan vi sluta tro att feminism endast handlar om löneskillnaden? 

Det är det enda jag får upp när någon vill argumentera feminism med mig. "Löneskillnaden är en myt" som om det betydde slutet för feminism om det var så. "Feminism är tyvärr bara bullshit för löneskillnaden existerar inte". Jag tänker inte ljuga, jag har ingen aning om löneskillnaden faktiskt är en myt eller inte, men i Genusvetenskapen i höstas såg jag en föreläsning som beskrev att löneskillnaden totalt är 9000 kr i månaden. Jag litar på min högskolekurs. Det är min största kunskapskälla när det kommer till feminism och genom den anser jag mig veta mycket om feminism. Ni borde alltså lita på mig... kom igen... jag är högskoleutbildad i ämnet... 

Det finns så många ämnen som feminism berör idag. Kvinnor må ha fått rösträtt och det må ha varit födelsen till feminism men tar problemen slut där? Tar kvinnors förtryck slut vid rösträtt och icke-löneskillnad? Grunden till varför kvinnor inte fick rösträtt till skillnad från män är för att kvinnor sågs ned på som kön. Den synen har inte helt försvunnit. Modern feminism går ut på att det finns ett patriarkat dvs ett samhälle styrt av män. Jag tycker inte att man måste tro på just ett patriarkat för att kalla sig feminist egentligen. Patriarkatet är en förklaring på kvinnors förtryck. Kvinnoförtryck kommer att finnas där oavsett om man tror på ett patriarkat eller inte. 

Feminism berör bland annat: att det inte finns lika mycket kvinnor i höga positioner i arbeten t.ex. i chefspositioner, att "slutshaming" existerar men det finns inget likvärdigt med mäns sexuella aktivitet (att kalla någon för fuckboy är inte samma som "slutshaming"), att kvinnor anses vara mycket svagare än män både psykiskt och fysiskt, att kvinnor fortfarande ses på som "hemmafruar" (förväntas göra allt hushållsarbete) även om de arbetar fulltid, att kvinnor ses som naturliga mödrar, våldtäkter, kvinnomisshandel och så vidare. Det finns så mycket mer än bara löneskillnaden. 

Det finns också en enorm kritik mot feminism eftersom feminister inte tar upp "de riktiga problemen." Med detta menar man kvinnoförtrycket som finns i andra länder, särskilt muslimska länder. Det finns också den här kritiken inom feminismen och min sorts feminism kallas bland annat för "vit feminism" i nedsättande ton. Ett problem går egentligen att väga upp mot ett annat om man faktiskt upplever det. Jag som vit kvinna i Sverige är fortfarande förtryckt även om det finns en kvinna i exempelvis Saudiarabien som är mer förtryckt än mig. De problemen jag upplever som kvinna, oavsett var jag bor, finns fortfarande. Det är min verklighet. 

Det finns också någonting som kallas för tolkningsföreträde. Detta är en stor grej inom feministiska diskussioner. Det vore omöjligt för mig som vit kvinna i Sverige att ta upp problem kopplade till exempelvis muslimska länder eftersom jag inte har tolkningsföreträde. Jag skulle bli lynchad om jag försökte yttra mig om hur hemskt det är för de kvinnorna i de länderna för "jag har ju ingen aning." Personligen så tycker jag att det går att utbilda sig om förtryck på ett sätt som gör att man kan förstå även om man inte blivit utsatt för det själv och därmed kunna yttra sig om det, utan tolkningsföreträde. Fakta förblir fakta oavsett vem det är som säger det. Men det är inte så lätt att kunna ta itu med "de värre problemen" som man kan tro. Om jag skulle bestämma mig för att göra skillnad - hur skulle jag kunna göra det? (Sen går ju aktivism att diskutera... räknas internetaktivism som aktivism? osv). 

Det finns inte bara tolkningsföreträde som anledning till varför man som vit kvinna inte borde ta upp kvinnoförtryck i andra länder. Ett argument är också att de inte behöver hjälp från vita. Att som vit komma in och förklara "det här gör ni fel och såhär löser ni det" anses vara rasistiskt. I ojämställda samhällen kan det faktiskt finnas en sorts balans. I en del av Genusvetenskapen skrev jag om just detta; balansen. Det är inte säkert att kvinnor i exempelvis muslimska länder anser att de är förtryckta. Om vi säger att alla kvinnor i ett land är hemmafruar. Då blir hemmet deras domän, deras bestämmelse och det är där deras makt ligger. De behöver inte dela makt eller kämpa om makt med männen på arbetsmarknaden. Som mödrar och fruar får de en sorts respekt genom detta för männen vet att kvinnorna bestämmer över hans hem, hans mat, hans hälsa, hans hygien och därmed hans bekvämlighet och hans trygghet. Om de behandlar sina fruar på ett respektlöst sätt sätts deras bekvämlighet och trygghet på spel. Jag minns inte källor så kan inte hänvisa till något men det finns uttalanden och forskningar som tyder på att många kvinnor i så kallade ojämställda länder anser sig själva ha det bättre än kvinnor i västvärlden. De anser sig vara jämställda eftersom mannen står för en sak och kvinnorna för en annan när det kommer till makt. 

Ett annat exempel är slöjan som många muslimska kvinnor bär. För oss här i västvärlden ser vi det som ett förtryck. Kvinnor tvingas eller uppmanas att dölja sig själva, sådant hemskt förtryck! Ja fast... här i västvärlden tvingas eller uppmanas kvinnor att klä av sig, är inte det också ett förtryck? Rekommenderar att se den här videon om ämnet: https://www.theguardian.com/commentisfree/video/2015/jun/24/hijab-not-oppression-feminist-statement-video  (det ska självklart vara frivilligt. Nudity empowers some women and covering up empowers some. Du kan inte bestämma vilket som är rätt eller fel när kvinnor bestämmer över sina egna kroppar.) 

Mens är fan inte magiskt.

Alltså. Jag lider utav PMDS. Jag har bloggat mycket om det. Det är en utav de svåraste sjukdomarna kopplade till mens och hormoner. Det gör mig jävligt förbannad när människor lyfter fram mens som något "magiskt" för nä, det är fan inte magiskt för mig att ha mens. Det finns inget magiskt med mens överhuvudtaget, egentligen. Visst... det kanske är lite magiskt att kroppen kan berätta för oss om vi är gravida eller inte men.. mer än så? Nej.

"Vi måste prata om mens." Ja, det måste vi. Vi måste prata om hur hemskt det är att ha mens, för det mesta. Den enda gången mensen är välkommen är när man inte vill vara gravid och som en ansvarsfull vuxen hamnar man inte i såna situationer tillräckligt ofta för att tycka att mens är nice. Vi måste prata om hur katastrofalt hormoner kan påverka människor med mens. Vi måste prata om PMS och PMDS för vad det är.
Jag kan förstå varför en del feminister vill prata om mens som något "bra" för att få bort tabut och stigman kring mens. "Har du mens eller?!" så fort en kvinna är lite sur, t.ex. Jag avskyr att bli "anklagad för att ha mens" så fort jag är sur eller arg som om det inte finns någon logiskt förklaring till varför jag är sur eller arg. First of all: det finns aldrig en ologisk förklaring till varför jag är förbannad. Det kan vara så att du bara råkar finnas i min närhet. Är det ologiskt? Nej. Är det ologiskt att mina hormoner gör mig förbannad för att du stör mig med din oönskade närvaro? Nej. Låt mig vara och problem solved.

Och låt oss inte glömma mensvärken... en värk som gör att en stor portion av livmoderbärare behöver stanna hemma från jobb/skola eftersom de har alldeles för ont för att kunna prestera. Det är en värk som få värktabletter kan ta bort. Det är en smärta som kan göra att vi kräks och svimmar.
Och så känslorna... PMDS, exempelvis, gör mig självmordsbenägen. Är det magiskt att vara självmordsbenägen 1-2 veckor i månaden? Nej. Är det magiskt att gråta för ingenting, gråta för att man inte får upp ett lock eller gråta för att man ser en söt hund på gatan? Nej.

Jag håller inte med om att vi måste visa mens hela tiden. Vi behöver inte visa blodiga tamponger eller liknande för att göra en poäng. Vi kan prata om mens utan att visa mens. Vi kan prata om mens utan att romantisera mens. Vi kan prata om mens utan att göra mens till något äckligt. Vi kan säga att mens är äckligt (jag tycker dock att endast livmoderbärare ska få säga detta) utan att säga att de som har mens är äckliga.

To clarify: jag tycker uppenbarligen att vi ska prata mer om mens. Jag har själv varit i hetsiga debatter med män som tycker att mens är "så jävla äckligt" och t.ex. inte ens borde nämnas på något sätt och jämför det med bajs vilket är så jävla skrattretande... so I'm there with you. Jag tycker också att vi borde sluta se på mens som något äckligt på det sättet att inte kalla någon äcklig för denne råkar ha mensfläckar (det är inte alltid så lätt att upptäcka) eller bara för denne har mens.

mvh ska snart ha mens och är lite lättirriterad för detta

Män och kvinnor är inte så olika.

Män är från Mars. Kvinnor är från Venus. 
Vad innebär det egentligen när vi påstår detta? Vad innebär det att se på män och kvinnor som olika, från olika världar? Det skapar ojämställdhet, missförstånd, misslyckade relationer och olycka. Det skapar ett samhälle där män och kvinnor inte kan samarbeta.

Någonting som jag har märkt det senaste är... hur vanligt det är att beskriva tjejer som "psycho". Det är till och med i romantiska sammanhang så som; "jag bryr mig inte om att hon är galen för jag älskar henne" och "är hon inte galen är det något fel" ungefär.

Nej, alla kvinnor är inte galna. Jag är inte galen. Ingen av mina kvinnliga vänner är galna. Hela den här grejen om att kvinnor är galna kommer ifrån just det påståendet; att män och kvinnor är olika. Det är omöjligt att förstå sig på varandra för vi kommer från olika planeter. Vi talar olika språk, vi har olika sorters kroppar, olika sorters instinkter, olika sorters känslor, olika sorters tankar... Vi är OLIKA. Jag säger inte att män och kvinnor inte är olika för absolut, vi är olika, särskilt eftersom vi uppfostras att vara olika men... Så olika är vi inte. Vi kan förstå varandra. Vi kan samarbeta. Vi kan vara jämställda.

Antifeminister som Blaire White och Lauren Southern.

Antifeminism gör mig väldigt ledsen eftersom majoriteten utav antifeminism inte är antifeminism egentligen. 

Jag får fysiskt ont när antifeminister gör antifeminism-videos som egentligen är feminism-videos fast de förstår det inte själva. Det tycks vara en slags "coolhets"-grej att vara antifeminist i vissa kretsar precis som det är coolt att vara feminist i vissa kretsar. Jag försöker vara uppdaterad kring antifeminister också, inte bara feminister, vilket innebär att jag har sett många av bland annat Lauren Southern och Blaire White's videos. Grejen med dessa är att vad de säger... grundar sig i antifeminism. De problemen de tar upp, anledningarna till varför de är antifeminister.. de tror att de kritiserar feminism när de egentligen kritiserar antifeminism. De är feminister men de förstår det inte själva eftersom de inte har någon aning om vad feminism innebär. Jag kan försöka ge exempel:

I Blaire Whites video "Female Privilege" beskriver hon hur hon upplevt privilegier som kvinna jämfört med tidigare (hon är transkvinna). Ett exempel är att främlingar är mycket trevligare mot henne och exempelvis håller upp dörren för henne eller låter henne få en sittplats på tåget om alla är upptagna. "Ladies first". Sedan nämner hon vilka sorters orättvisor män står ut med som exempelvis att män sitter i fängelse dubbelt så lång tid för samma brott än kvinnor och att män är den primära gruppen som utsätts för gatuvåld. Hon nämner också kvinnors våld mot män och hur det inte tas på allvar.
Det som Blaire inte förstår är att främlingar är mer trevliga mot henne eftersom de tror att hon behöver det. De är mer försiktiga med henne eftersom de tror att hon är känslig, eftersom hon är kvinna. De privilegier hon beskriver är intressanta och absolut värda att ta upp. Som feminist kan jag granska dem och se att de finns där på grund utav antifeminism. 
Män ses som tuffare och som starkare. Det innebär att många män är utsatta och mår dåligt eftersom det faktiskt inte är ett karaktärsdrag typiskt för män. Det finns kvinnor som också är tuffa och starka. En kvinna kan slå en man lika hårt som en man kan slå en kvinna. Det är dock så att eftersom vi har våra bestämda roller som män och kvinnor blir vi behandlade olika - när vi borde bli behandlade lika. Antifeminister förstår inte att det är just det här feminism handlar om: att bli behandlade lika. Att bli behandlade lika innebär inte att vi ska få samma fängelsestraff för samma brott precis som vi ska ha samma lön för samma arbete. Grejen är att vi måste först kunna se kvinnor som lika bra som män för att vi ska kunna se dom som lika dåliga som män. Vi måste se på kvinnor som människor. Vi måste kunna se på varandra som människor och inte som kön.
Feminister vill avskaffa patriarkatet och könsrollerna. Feminister vill inte att män ska ses på som starkare och tuffare än kvinnor.
Män som blir slagna av kvinnor blir inte tagna på lika stort allvar som kvinnor som blir slagna av män på grund utav antifeminism. "Kvinnor kan inte göra lika stor skada som män och män är inte lika känsliga som kvinnor" = antifeministisk åsikt och en åsikt som feminister inte har.

Anledningen till att antifeminister som Lauren Southern och Blaire White inte förstår att de lika gärna skulle kunna driva en feministisk kamp med sina videos (om de bara bytte inriktning lite) är för att feminister ofta fokuserar på kvinnors förtryck och orättvisor som kvinnor utsätts för. Det är viktigt som feminist att vara medveten om att kvinnor är förtryckta men det innebär inte att man måste ignorera orättvisan som män utsätts för - på grund utav patriarkatet och på grund utav förtrycket mot kvinnor. Det blir dock svårt att veta vart fokusen ska ligga. När ska vi låta män ta plats? Får män ta plats alls? Och så vidare. Patriarkatet påverkar män negativt också. Det är denna negativa påverkan som gör att män blir negativa och destruktiva för kvinnor.

Lauren Southern är tjejen som är känd för "Girl destroys feminism in 3 minutes". Jag har skrivit ett inlägg om den videon tidigare men jag vet inte om jag har raderat det inlägget. I princip allting hon säger är, precis som Blaire Whites video, på grund utav antifeminism i samhället och inte feminism. Att män blir behandlade sämre är inte en produkt av feminism utan en produkt av antifeminism. Antifeminism innebär att se ner på allting som anses kvinnligt och mycket av det hon tar upp är "kvinnliga" egenskaper eller "kvinnliga problem" så som känslor, våldtäkt och psykisk ohälsa.

Det gör mig väldigt frustrerad, därmed den fysiska smärtan av dessa videos, eftersom kvinnor som Blaire White och Lauren Southern hade kunnat vara nyttiga för feminismen. De är inte korkade, de har bara missförstått. Jag klandrar inte dem egentligen. Det är inte så lätt att ha koll på feminism idag eftersom feminister hela tiden blir motarbetade av feminister men också eftersom feminismen är så stor idag. Det blir så att de som syns och hörs mest är de som inte presenterar feminismen på ett "bra" eller "rätt" sätt. Jag säger inte att jag är en sån som borde höras eller synas mer men jag tycker ändå att det finns mycket inom feminism som skulle kunna förbättras. Vi måste försöka få med dessa egentligen gömda feminister i vår kamp eftersom varje människa är viktig och kommer göra skillnad.

Vad är kvinnohat?

Jag tror faktiskt inte att jag någonstans läst en lättläst, lättförståelig eller beskrivande text om vad kvinnohat egentligen är och innebär. Jag som inbiten och erfaren feminist har faktiskt inte särskilt stor koll på vad det innebär alla dagar... eftersom det bara används i samband med manshat (som jag kan mycket om). Jag tänkte att jag måste ta reda på vad kvinnohat är, på riktigt, och skriva om det.

Kvinnohat och "misogyni" (samma sak) innebär ett förtryck mot kvinnor. Det är egentligen inte ett hat så som "jag hatar curry". Det jobbigaste inom feminismen måste egentligen vara felanvändandet av "hat". Människor förstår inte vad "hata" innebär när det kommer till politik och speciellt inte när det kommer till feminism.
Kvinnohat innebär att man ser ner på kvinnor vilket leder till förtryck av kvinnor. Och vad betyder förtryck? Förtrycka skulle kunna vara bestämma över/styra över/plåga/hämma/trycka ner och orättvist behandla. En slags politisk orättvisa = förtryck.

Ett exempel på en kvinnohatare är Charlie Harper i tv-serien Two and a half men. Charlie förstår inte själv att han är kvinnohatare och säger till sitt försvar "jag är tvärtom, jag älskar ju kvinnor!". Charlie Harper ser inte kvinnor som en jämlike, han ser dem som objekt, visserligen ett objekt som han älskar men nevertheless ett objekt. Charlie Harper kan inte föreställa sig en givande romantisk relation med en kvinna eller ens kunna se en kvinna som en riktig vän. Han ser kvinnor som kvinnor, som kön - inte som människor eller som individer. 


Kvinnohat = se kvinnor som mindre värda än män.
Kvinnohat = se kvinnor som sexuella objekt.
Kvinnohat = att se kvinnor som lite mindre intelligenta än män.
Kvinnohat = att se kvinnor på ett speciellt sätt (oftast på ett dåligt sätt)

Feminister pratar mycket om att det finns ett "internaliserat kvinnohat" i samhället. Vad innebär detta? Det innebär att även kvinnor hatar kvinnor. Det innebär att alla bär på ett kvinnohat eftersom vi lär oss att hata kvinnor. Läs mer här: http://ladydahmer.nu/tag/internaliserat-kvinnohat/ 

På vilket sätt kan kvinnohat leda till privilegier? Nu kanske ni undrar: vadå privilegier? Kvinnor har ju inga privilegier? Och nä, egentligen har dem inte det. Det är inga "privilegier" de har för de ses på som starka eller bättre utan tvärtom. Det talas ofta om att kvinnor också har privilegier i samhället, speciellt från antifeminist-sidan. Det kan mycket väl stämma. Men... dessa privilegier grundar sig i kvinnohat. Privilegier på grund utav kvinnohat är exempelvis hur en kvinna kan "rise to the power" genom att ligga med sina chefer (så jävla många meninists som grinar över detta, har det ens hänt eller är det bara en myt?) eftersom hon endast ses som ett sexuellt objekt och kan utnyttja detta till sin "fördel" (hur det nu är en fördel att ligga med män man inte vill ligga med förstår ju inte jag dock). + Hur kan det vara en fördel att inte få ett jobb på grund utav sin kompetens utan tvingas ligga för att få det? Ah jag vet inte. Men iaf. Meninists brukar ta upp det.

Här går att läsa mer: https://en.wikipedia.org/wiki/Misogyny

Men att vara kvinnohatare innebär inte alltid att man är medveten om det (tillexempel Charlie Harper som jag nämnde ovan). Det behöver inte vara medvetet att man eller hur man förtrycker kvinnor heller. Det är det som är så jävla svårt och tricky med kvinnohat. När är det kvinnohat och när är det "så det alltid har varit?" När är det kvinnohat och när är det "normalt"? Kan det vara så att kvinnohat = så som det alltid har varit och kan det vara så att kvinnohat = "normalt"? Och det är också därför det är så svårt att känna igen och bestämma kvinnohat. Det är så vanligt, så normaliserat, så inlärt och så inpräntat i oss. Kvinnohat har alltid funnits. Manshat är något nytt. Utan kvinnohat hade det inte funnits något manshat.
Det är just detta som är feministers främsta punkt: att ta bort kvinnohatet från samhället.

Glitterfeminism.

Nu är feminister i krig med varandra igen. Jag ska försöka sammanfatta vad det handlar om.

Den här gången handlar det om "glitterfeminister". Vad är en glitterfeminist? Antagligen är det någon med pastellfärgat hår, tjocka ögonbryn i samma pastellfärg, glittersmink, glitter-pastell-kläder och septumpiercing. Det låter som en antifeminists beskrivning av "the typical radical feminist" om du frågar mig och jag förstår inte varför en utseendebeskrivning skulle vara relevant alls (?) Det är också en feminist som inte är särskilt påläst om feminism. Nu ska inte jag komma här och ba "jag studerar faktiskt genusvetenskap 31-60 på universitetet så jag är fan påläst" och vara ett elitistiskt äckel. En glitterfeminist kan det mesta om sin feminism genom tumblr och är väldigt bråkig online. En glitterfeminist är alltså "den moderna" typen av feminist. Det är dock inte allt. Glitterfeminism beskrivs också i sammanhang där normsmala feminister lägger ut "hyllande" videos och bilder på sin halvnakna och normsmala/normsnygga kropp och beskriver det som "empowering." Det är "peppande" att se normsnygga tjejer visa minimala skavanker. Feminister som inte anser sig själva vara normsnygga/normsmala eller queerfeminister blir förbannade eftersom dessa "glitterfeminister" tar alldeles för mycket plats inom feminismen. Glitterfeminister blir den allmänna synen av feminister - vilket är en "felaktig" bild av hur feminister är, tycker, ser ut och beter sig. Glitterfeminister benämner alltså icke-feministiska handlingar som feministiska. Det är t.ex. inte feministiskt, enligt vissa, att använda smink eftersom det är ett patriarkalt påhitt. Det är kanske stärkande för den enskilda individen att använda smink men för feminismen i helhet är det tvärtom eftersom det spär på patriarkala värderingar. På samma sätt blir det inte feministiskt att ge plats åt halvnakna normsnygga och normsmala tjejer som visar upp sina kroppar på diverse kroppspositivitets-forum.
Glitterfeminism är förresten besläktat med "popfeminism" (Beyoncé och Taylor Swift typ se video här och här).

Jag kan förstå att man som påläst feminist irriterar sig på "unga glitterfeminister på tumblr" som skriker om patriarkat när de förmodligen inte har en aning om vad patriarkatet egentligen är och innebär. Gällande feminism måste man tyvärr ibland vara lite elitistisk eftersom det finns mycket inom feminism som är politiska termer, akademiskt språk blabla... Ja ni vet (jag försöker göra min blogg så lättläst som möjligt t.ex.). Jag kan också bli förbannad på det. Det är på grund utav den typen av "feminism" som jag inte blir tagen på allvar eller varför jag blir hånad online så fort jag nämner att jag är feminist (inte bara, men det är absolut en av anledningarna). Jag kan också förstå varför man som tjock blir förbannad är normsmala tar plats i rörelser där det faktiskt är dags för tjocka att få ta plats. Jag som tjock kan t.ex. bli förbannad när jag ser snygga kändisar praisa sina kroppar på instagram och få hyllningar för det för hela samhället praisar deras kroppar? De får alltid hyllningar? De är normsnygga och normsmala hello, varför ska de få mer uppmärksamhet? Ungefär. Jag förstår alltså grejen.



Det jag inte förstår är varför fellow feminister kan ta varje tillfälle i akt att på något sätt trycka ner varandra när det finns så mycket annat än fokusera på som ja jag vet inte... patriarkatet? Patriarkalt förtryck? Att färger/leksaker/barn könas på ett speciellt sätt? Löneskillnader? Våldtäkter? Mord? Kvinnohat? Osv osv osv. Jag säger inte att jag driver min feminism på ett bättre sätt än andra, verkligen inte. Men jag kommer aldrig någonsin stötta att trycka ner andra feminister. Jag är så jävla OVER IT, så fucking over it. De är mina systrar trots att de driver "dålig feminism"(sådan finns ju, glitterfeminism exempelvis är enligt mig dålig feminism som ska bekämpas men inte genom hat/drev/påhopp/hån/bråk). Forum där feminism diskuteras och drivs ska aldrig kännas otrygga för en annan feminist. Det är fan antifeministiskt, enligt mig, att trycka ner andra kvinnor så varför feminister det så mycket? Det jag inte heller förstår är varför en utseendebeskrivning krävs när en frågar vad en glitterfeminist är för någonting. Det är som att en queerfeminist skulle beskriva en radikalfeminist som "visar gärna upp en hårig armhåla på profilbilder, ofärgat och oklippt hår i naturliga färger som råttfärgat eller brunt, bär aldrig smink förutom läppstift ibland, klär sig i naturfärger som brunt, militärgrönt, vinrött och svart". Att bedömas på grund utav våra utseenden är patriarkalt. Det är antifeministiskt att beskriva en "glitterfeminist" som ett utseende. Jag stöttar inte patriarkala handlingar eller antifeministiska handlingar. Vill vi göra samhället mer feministiskt? Vill vi göra samhället mer kvinnovänligt? Vi kanske ska börja med att granska oss själva. Vi kanske ska börja med feminismen.

Hur löser vi detta? Det är trots allt rätt naturligt att alla inte kommer överens när det finns så många olika typer av feminism. Jag har inte ett svar på det, egentligen. Jag tror dock att kommunikation och diskussion kan lösa det mesta när det handlar om politik och speciellt när det handlar om interna problem. När jag stöter på en glitterfeminist i mina diskussioner så hånar inte jag henne, jag bråkar inte med henne, jag får inte henne att känna sig otrygg. Jag försöker lära henne om den feminism som jag tycker är "äkta" och försöker föra en sansad diskussion. Om jag märker att hon, trots mina försök, inte vill diskutera eller förstå mig så ger jag upp och låter henne vara.

Over and out. 

Nej, jag röstar inte på F!.

Jag är avstängd från Facebook i 7 dagar (hur överlever jag? Jag vet inte. Jag bloggar istället) och blev taggad i en länk av en snubbe som tyckte att jag skulle "kritisera mina egna åsikter" och eftersom jag är blockerad kan jag inte svara så jag svarar här. Han skrev "du kommer säkert inte titta på hela videon, det är jag rätt säker på. Men en av de viktigaste egenskaperna som vuxen är att kunna kritisera sina egna åsikter och värderingar även reflektera över varför man har dom och se brister i dem. Gör ett försök!" och så länkade han Angry Foreigners video "Vad innebär F!s politik?". Den här snubben verkar känna mig bättre än vad jag känner mig själv för jag hade ingen aning om att jag röstade på F!. Well that's news to me! Är det inte fantastiskt när snubbar berättar för mig om vem jag är, vilka åsikter jag står för och vilka värderingar jag har baserat utifrån min titel som "feminist"? Also: det finns nog ingen som kritiserar och reflekterar över sina egna åsikter och värderingar mer än mig, speciellt nu lol. 

Det finns en grundläggande regel för att vara feminist. Det finns en sak som man "måste" stå för; det ska vara jämlikhet mellan könen. Men hur man sedan når jämlikhet mellan könen kan skifta från feminist till feminist. Alla tycker olika kring hur samhället ser ut och fungerar och därmed: tillvägagångssättet blir annorlunda. Det finns olika typer av feminism. Det finns exempelvis högerfeminister, vänsterfeminister, radikalfeminister, liberalfeminister och queerfeminister och så vidare. Det kommer ta alldeles för lång tid för mig att förklara vad allt innebär men jag räknar med att ni förstår vad vänster, höger och liberal betyder. Att anta att jag röstar på F! eftersom jag är feminist det... well, jag ska vara snäll... innebär att man inte är så insatt i politik. Den här snubben är inte ensam om att göra detta. Min pappa t.ex. som varje gång vi diskuterar feminism säger att "ni säger ju att" och "ni tycker ju att" och jag förstår inte alls vad han menar för jag tycker inte så och jag säger inte så. Att "vara feminist" innebär inte att jag är på ett speciellt sätt. Det är en politisk åsikt, en värdering, inte ett typ personlighetsdrag.
Min feminism innebär inte så mycket egentligen. Jag tror på ett patriarkat och jag tror på att kvinnor är förtryckta och jag tror på att kvinnor är lika mycket värda som män och män är lika mycket värda som kvinnor och att ickebinära är lika mycket värda som män och kvinnor. Det är inte mycket mer än så (jag har redan skrivit väldigt många gånger att manshat inte har någonting med feminism och göra, speciellt inte min). 

Nej, jag röstar inte på F!. Det finns inte något parti som speglar mina värderingar eller mina åsikter. Det spelar egentligen ingen roll om jag hade röstat heller för valet står i princip mellan att rösta på sossarna eller borgarna. Jag måste också erkänna att jag inte är så insatt i politik att jag tycker att jag kan ta ställning för något parti alls. Jag har ingen aning om F!s punktprogram eller exempelvis Sverigedemokraternas punktprogram eller Socialdemokraternas punktprogram så hur ska jag kunna veta vad dessa står för egentligen? Jag vet bara vad jag själv tycker och vad ifrån jag vet så finns det inget riksdagsparti som passar mig.

In search of the male feminist.

Finns det manliga feminister, på riktigt? Det känns som många män som titulerar sig som feminister gör endast detta - de har titeln. De kallar sig feminister men driver inte på något sätt en feministisk diskussion. Det är en titel, ett svagt ställningstagande och kanske till och med en slags modegrej. Jag har pratat med en del manliga feminister och jag blir lika förvånad varje gång jag diskuterar feminism med en man som faktiskt vet vad han pratar om och på riktigt har den åsikten att kvinnor är lika värda som män. (Det går att diskutera feminism med män utan att han mansplainar men det är, tyvärr, sällan det händer.) Jag pratade med en manlig feminist-vän som sa att han gärna ville skriva någon bok om hur destruktiv maskulinitet och patriarkatet har påverkat honom negativt. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att det är en fantastisk idé.
Jag skulle vilja se manliga feminister ta upp frågor som handlar om män. Det är ingen som lyssnar på kvinnliga feminister som diskuterar detta för inga män vill lyssna på kvinnor och särskilt inte kvinnor som är feminister (vi har ett.. ehrm.. dåligt rykte...). Jag skulle vilja se manliga feminister som pratar om våldtäkt mot män, hur män också har rätten att säga nej, att mäns psykiska ohälsa grundar sig i patriarkala värderingar och så vidare. Och jag hade velat se män prata om detta på ett sätt så de INTE tar plats från kvinnor eller ta plats i diskussioner om kvinnoförtryck. När jag ser män försöka diskutera dessa frågor fokuserar de alldeles för mycket på "tävlingen om vem som är värst" så som "kvinnor kan också misshandla, kvinnor kan också våldta." Fokusen bör ligga mer på det manliga offret. Hur påverkas män som blir våldtagna? Hur påverkas män som blir misshandlade av kvinnor? För deras reaktioner och påverkan grundar sig i patriarkatet. Många män som blivit våldtagna av kvinnor förstår inte att de blivit det och de som förstår det vågar inte prata om det. Varför? Eftersom patriarkatet säger åt dem att de inte får. Genom att analysera och diskutera deras reaktioner kan vi analysera och diskutera patriarkatet och på så sätt nå ut till män. Jag tror absolut att vi kan ta död på patriarkatet på detta vis och en död av patriarkatet innebär en enorm lättnad både för män och kvinnor och ickebinära. Ibland undrar jag om män verkligen bryr sig om sig själva eller om andra mäns psykiska hälsa. Jag som har väldigt många manliga vänner och viktiga män i mitt liv tycker att det är förjävligt att de ska behöva må så dåligt på grund utav patriarkala värderingar. Det handlar inte bara om att jag som feminist vill ta död på patriarkatet för min egen skull utan även för mäns skull, speciellt de män som jag bryr mig om.

Inga har, förresten, någonsin tagit våldtäkt mot män på allvar lika mycket som feminister. Feminister är medvetna om att kvinnor kan vara lika "jävliga" som män eftersom kvinnor och män = EQUAL. Att vara jämlika innebär inte bara att vi är lika bra utan också att vi kan vara lika dåliga. Feminister är väl medvetna om detta faktum. Och don't get me wrong; feminism går ut på att det är kvinnor som är förtryckta i samhället och att vi lever i ett samhälle styrt av män = män kan inte/bör inte/får inte ta lika mycket plats. Men det innebär inte att de inte ska få ta någon plats alls. En annan note; män kan också känna och uttrycka manshat. Varför? För män blir negativt påverkade av män också. 

Jag är en sådan människa som tycker att TF (tolkningsföreträde) tas på alldeles för stort allvar. Jag tycker att vita ska få vara delaktiga i diskussioner om rasism och att vita faktiskt, någorlunda, kan förstå rasism och studera rasism och vara kunniga inom rasism men - jag tycker inte att vita ska föra den diskussionen eller ta onödig plats inom den diskussionen. På samma sätt tycker jag att kvinnor absolut kan diskutera patriarkala värderingar och hur dessa påverkar män men... borde vi och kan vi ta så stor plats i den frågan? Grejen handlar om att nå ut till andra och bli tagen på allvar. Kvinnor kan inte nå ut till män om hur destruktivt patriarkatet är för dem eftersom ingen tar kvinnor på allvar.

Var finns manliga feminister? Vart gömmer de sig? Skulle man kunna ge dem plats i feministiska diskussioner? Eller ska de få en egen diskussion, en egen plattform?

(Jag skulle även vilja tillägga, utan att på något sätt klandra kvinnliga feminister, att män (i synnerhet riktiga manliga feminister) kanske inte vågar ta plats inom feministiska sammanhang och därav frågan om de borde få en egen plattform på något sätt) 
Also: Det handlar väldigt mycket om att kvinnor inte bör ta detta ansvaret. Vi tar redan så mycket ansvar åt män så det kanske är dags att de tar ansvar över sina egna rättigheter också. 

Män som individer.

Det var en vän till mig som skrev att han är en vit cis-man och umgås nästan uteslutande bara med feminister. Han förstod inte hur män i allmänhet kan ha fått bilden av att de blir negativt behandlade av feminister och de som känner så är män som har minst kontakt med feminister. Han, som umgås med feminister, märker inga påhopp alls. Det var väldigt intressant att höra honom säga det för det fick mig att tänka... Jag tror och upplever att feminister är de som faktiskt lyckas ha givande vänskapsrelationer med män. Feminism handlar egentligen väldigt mycket om att se på varandra individuellt. Det innebär att kvinnliga feminister ser på män som individer. De kan uppskatta män som individer och inte som kön eftersom de inte längre är lika påverkade av hur samhället hela tiden vill dela upp män och kvinnor. Det går inte förstå sig på kvinnor, får män lära sig. Det går inte förstå sig på män, får kvinnor lära sig. Feminister vet ju att det inte finns några genetiska orsaker till "manliga" respektive "kvinnliga" beteenden och därför kan se på varandra på ett annat sätt.

Jag tänker på inlägget jag skrev som hette "Män som magneter" och fick en helt annan syn på vad jag skrev nu. Jag skrev att jag lagt väldigt mycket fokus på män den senaste tiden och att jag inte förstod riktigt varför. Det gör jag nu. Dessa männen har varit fantastiska individer. Jag kan inte förneka att jag fokuserat på dom för jag faktiskt tyckt om dom som människor. Anledningen till att jag inte fokuserat lika mycket på mina kvinnliga vänner är för att jag inte kan fokusera på flera personer samtidigt (det är väldigt svårt för mig). Nu när jag inte längre har de männen i mitt liv som jag skrev om fokuserar jag på mina kvinnliga vänner igen, eftersom de också är fantastiska individer och för att jag nu har tid/energi/plats för det.

Detta innebär inte att jag kommer sluta skriva om manshat och det innebär inte att jag kommer sluta känna manshat. Jag känner exempelvis att anledningen till varför jag blev så övergiven av de männen jag skrev om grundar sig i uppfattningen om att män och kvinnor inte kan vara vänner och därmed - en anledning att känna manshat. Att läsa vad min vän skrev var ändå en helt ny grej för mig och det öppnade upp mina ögon väldigt mycket. Visst är det fantastiskt att lära sig nya saker om sig själv?