Min kropp är min kropp.

"Min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Jag känner mig som ett mångsidigt konstverk" tänker jag medan mobilens kamera knäpper den femtioende nakenbilden. 

Jag har ingen aning om hur min kropp ser ut, egentligen. Alltså ingen aning. Jag har tidigare endast sett min kropp i speglar och en spegel kan bara visa så mycket. En spegel som hänger på väggen visar en sida, en vinkel, oavsett hur mycket jag vrider och vänder på mig. Jag har tyckt att jag varit ful och äcklig utan att faktiskt ha SETT min kropp. När jag tar bilder på min kropp märker jag hur min kropp inte har ett utseende; den har flera stycken. Vissa tycker jag om och vissa tycker jag inte om. Med den insikten märker jag att jag faktiskt inte hatar min kropp så som jag har trott att jag har gjort. Jag har hatat en vinkel av min kropp. Och min kropp ser så annorlunda ut i olika vinklar. Om jag kan vara vacker i en vinkel, i två eller i tre så räcker det för mig. Jag har ingen kontroll över hur andra ser på min kropp men jag har kontroll över hur jag själv ser på min kropp. Genom att utforska mina vinklar så utforskar jag mig själv. Jag utmanar och bekämpar mitt självhat.

Jag väljer att publicera mina bilder för att jag... väljer det. Det är mitt val vad jag gör med min kropp. Det är ju det som är så viktigt, det är ju det som är nyckeln - att välja själv. Min kropp har alltid känts som om den tillhör någon annan. Den har tillhört mina våldtäktsmän, mina förgripare, mina expojkvänner, samhällets... Aldrig min egen. Den har varit privat egendom eller allmän egendom. Den har varit där för att behaga, att tas på utan min tillåtelse. Jag har aldrig haft chansen att bestämma vad jag vill göra med den fram tills nu. Det tog mig 25 år att inse att om jag vill vara TJOCK, TATUERAD och NAKEN så ska jag vara det. Ingen kan kontrollera mig.
Ibland tycker människor om att vara nakna. De ser inget sexuellt i nakenhet. De ser inget fel i nakenhet. Ingen tvingar mig att vara naken längre. Ingen tvingar mig att täcka mig längre. Det är helt UPP TILL MIG att bestämma när jag vill vara naken och inte och den känslan... den fria känslan.. är så vacker att jag vill gråta.

Jag tänker inte vara min kropps fiende längre. Jag tänker inte vara ovän med min kropp. Det här är mitt sätt att acceptera min kropp, att tycka om den, att finna styrka i mig själv. Det kanske inte är samma för alla. Men.. såhär är det för mig.

Jag tror att mitt val att leva i celibat gör väldigt gott för mig. Ja, jag är ofta naken eller halvnaken på sociala medier. Ja, jag har ofta utmanande kläder. Men nej, jag ligger inte med någon och jag vill inte göra det. Jag väljer att inte göra det. Jag har ingen lust. Jag känner inget behov. Jag har alltid trott att jag har varit skyldig män sex om jag gjort dom upphetsade och nej... jag har ingen skyldighet till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag kåtar upp en man - jag har ingen skyldighet att ligga med honom för det. 

Breathe.

"Jonna. Det har passerat åtta år sedan jag kom i kontakt med dig. Under loppet av denna tid, har jag kommit till att förstå mycket kring dig. Du har ett väldigt kännande hjärta. Ett hjärta som troligtvis överväldigar dig från tillfälle till tillfälle. Men det är även ett mycket starkt hjärta. Du är en sådan öppen och genuin person. Du är även någon som verkligen bryr sig. Du är så smart. Någon som tänker självständigt och inte räds för att ifrågasätta och utmana, oavsett om det gäller någon annan eller dig själv. Och för någon som kan vara så seriös så har du en lika tramsig och humoristisk sida. Än idag tycker jag att du är en av de mest fantastiska och underbaraste personerna jag vet. Och likt en hobbit upphör du aldrig att växa och visa upp nya sidor. Jag ville bara säga det." 
Plötsligt kändes det så ljust i mitt hjärta. Ett sms från en gammal trollkarl och vän.

Den senaste tiden har jag tvivlat. Jag har tvivlat på att det jag gjort och sagt varit rätt, om jag verkligen står för allt jag tidigare har stått för. Det är helt okej att tvivla, till och med mer än okej, jag tror att det är friskt att tvivla ibland. Att jag tvivlar gör att jag är öppen för nya värderingar och det gör att jag fortsätter utvecklas, fortsätter växa, istället för står fast vid samma punkt hela tiden (inte för att det egentligen är något fel i det.) Att tvivla på sina värderingar är inte samma sak som att tvivla på sig själv. Med ett sms blev det så klart... att jag vet vem jag är. En man som en gång brydde sig väldigt om mig sa "never change" och "du är så genuin. Jag är inte sån. Jag kan inte vara sån. Och det är det som drar mig så mycket till dig. Även om jag inte håller med dig om allt så vet jag att det kommer från rätt ställe. Och jag kan inte säga nog hur fint det är." Trots att den här mannen idag har gjort mitt hjärta väldigt illa så kan jag inte glömma att han en gång sa så till mig.

Idag köpte jag en croptop. Jag provade den och tyckte att jag var så himla fin i den. Jag har suttit och raderat bilder från min instagram, bilder som visade "för mycket" för jag fick för mig att jag sände ut "fel signaler." Jag gav "fel intryck." Jag satt länge och undrade.. är det rätt? Jag vill inte förändra mig för någon annan. Jag vill inte ifrågasätta mina värderingar för någon annan. Jag måste få göra det själv och jag måste få känna det själv. Jag la ut bilden. Jag lägger ut bilden här också. Jag vägrar anpassa mig. Jag är feminist. Jag är kroppsaktivist. Det är Jag. Vad feminist och kroppsaktivist betyder för mig och hur det yttrar sig kan skifta men jag står fast vid vad jag är. Jag ser så många omkring mig som fått upp ögonen för feminism och kroppspositivitet på grund utav mig. En vän sa till mig, som upptäckt feminism tack vare mig, "jag ser mitt värde som kvinna nu" och det betyder otroligt mycket för mig. Jag kan inte svika mig själv bara för att jag blev lämnad. Jag kan inte svika mina feministiska syskon bara för att jag blev lämnad. Det må göra så ont att jag inte vet hur jag ska hantera det men det får aldrig göra så ont att jag ger upp det här. Jag kan inte ge upp mig själv. Jag måste bli uppskattad och älskad för vem jag är, för vad jag är.

Jag har varit så ledsen den här veckan. Jag har varit så ledsen att jag inte med ord kan beskriva det. Jag kände, och känner fortfarande, att jag nått min gräns för vad jag kan ta emot. Jag kommer fortsätta att vara ledsen en lång tid framåt. Jag kommer fortsätta hoppas, fortsätta drömma och fortsätta älska. Jag kommer fortsätta gråta och fortsätta ha ont. Jag kommer aldrig kunna neka dig någonting. Men.. sms likt det jag fick idag av min egen Gandalf påminner mig om varför jag måste fortsätta kämpa. Jag är så mycket mer än bara en feminist och en kroppaktivist. Jag är Så. Mycket. Mer. Jag är snäll. Jag är bra. Jag är smart. Jag är rolig. Jag är intressant. Jag är omtänksam. Jag är äkta. Jag är ren. Jag är värd att älska och värd att bli älskad tillbaka. Jag har så mycket att ge. Jag kan hjälpa människor. Jag kan göra människors liv till det bättre. Det spelar ingen roll hur mycket mitt hjärta säger emot mig just nu för jag måste lyssna på de jag har omkring mig. De vet att allt jag säger och gör kommer ifrån en ärlighet som är god. Jag kan inte gå in på detaljer. Jag vet bara att även om jag tyckte att det som hände var fel så går det inte att ändra på nu. Jag står på marken. Jag svävar inte längre. Breathe.

Together!

Jag kan inte räkna alla gånger som människor skrivit till mig och berömt mig för min kroppaktivism, feminism och ärlighet kring psykisk ohälsa. "Du är en förebild" har jag hört. "Du har hjälpt mig jättemycket" har jag hört fler gånger. Jag peppar människor att acceptera sig själva, att sluta gömma sig och att leva. Jag ser det som en våg som växer. Jag märker hur mina vänner och följare bara kryper ut ur sina skal och börjar acceptera sina kroppar. Jag får sedan höra att det är på grund utav mig som de vågar. Det är det som gör det värt att fortsätta för jag gör inte det här bara för mig själv egentligen, inte längre. Jag gör det för alla mina systrar, alla mina syskon, som går igenom samma kamp som mig. Jag tänker aldrig lämna er. Jag tänker aldrig ge upp er. Aldrig.

Ni peppar mig också. Ni hjälper mig. Vi gör det här tillsammans.

Hur ska tjockacceptans bäst bedrivas?

Det finns diskussioner inom tjockacceptans-rörelsen som handlar om att tjockacceptans, eller body positivity, inte handlar om att vara vacker. Det handlar inte om att ses som vacker utan att ses som en människa och där i en bra människa. Dessa diskussioner brukar leda till att aktivister, med negativ ton, diskuterar andra aktivister och hur de bedriver sin tjockacceptans. "Att ta bild på sig själv i sexiga underkläder, tjock eller inte, är patriarkalt och därmed inte hemmahörande i tjockacceptansrörelsen." Jag förstår detta. Men jag själv är en sådan som gör det på ett "patriarkalt sätt". Det är väldigt svårt för mig att lägga ut en osmickrande bild på mig själv... iallafall enligt mig själv en osmickrande bild.

Jag tänker som så att om tjocka människor ses som vackra... tillkommer en rad andra positiva egenskaper i detta. Att ses som vacker är inte bara att ses som vacker. Det finns enorma fördelar med att vara "vacker" (vad det nu innebär egentligen) och dessa fördelar är inte bara utseendemässigt. En vacker människa ses som driven, energisk, smart och glad. De blir automatiskt mer önskvärda människor i samhället. 
Vi måste självklart sluta döma varandra utefter hur vi ser ut.. men vi är inte där än, tyvärr, och tills dess får man göra det bästa man kan av situationen. Jag tror att det är ett enormt steg framåt att faktiskt se tjocka som vackra, för en gångs skull.

Hur som helst bör man aldrig ifrågasätta någon annan kvinnas aktivism, egentligen. Jag är inte med på att göra det i alla fall, inte på det sättet som det görs just nu. Kvinnor vill känna sig vackra och sexiga eftersom vi lever i ett samhälle där kvinnor ska vara vackra och sexiga. Alla kvinnor kan inte göra motstånd mot patriarkatet. De har inte styrka nog, de har inte mod nog, de har inte ork nog. Det är helt förståeligt.

Vi behöver ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Det senaste har jag hamnat i blåsväder, eller ja, andra har satt mig där, på grund utav tjockacceptans vs ätstörningar. Det är inte första gången de två sakerna nämns tillsammans - när de inte alls borde göra det. Att blanda in ätstörningar i debatten om tjockacceptans och fatshaming är så oerhört fel och missledande. Det blir kontraproduktivt för rörelsen och det blir bara tjafs istället för en ordentlig och viktig diskussion. Vi måste ta bort ätstörningen i tjockacceptansrörelsen.

Tjock är ingen känsla. När jag säger det så reagerar människor. De reagerar eftersom det antyder att jag förnekar en ätstörd som känner sig tjock. Det gör jag inte. Ätstörningar är komplicerade och kan betyda olika för alla egentligen men "the main thing" är att man känner sig tjock och därmed svälter sig själv. Tillhörande "tjock" kommer en hel rad andra negativa känslor ihopblandat med "tjock" vilket blir ett kaosartat liv fyllt självhat. Problemet med detta är att ätstörningar inte på något sätt har med tjockacceptans att göra. En ätstörd människa är inte tjockskammande utan ser bara sig själv som tjock. De kan se på andra människor som väger den siffran de själva är livrädda för och tycka att de är vackra, kanske till och med känna avundsjuka för att de inte ser ut sådär. Det är för att ätstörda människor bara ser sig själva som tjocka. Det går dock att diskutera om detta stämmer på alla. Jag har själv märkt att det inte gör det eftersom ätstörda människor har kallat mig för tjock. Det jag har lärt mig är att de människorna inte har kallat mig tjock för att de är ätstörda utan för att de är elaka och kassa människor. En ätstörning är vad det låter; det är en sjukdom. Det är en sjukdom som gör att man, oftast, känner sig tjock. Sjukdomar hör inte hemma i tjockacceptansrörelsen eftersom det inte är sjukdomar som lägger grunden för skeva ideal eller ett tjockskammande samhälle. 
När jag säger att tjock inte är en känsla så menar jag det. Tjock är en storlek, en siffra, en kropp och ett förtryck. Hur tjock en ätstörd må känna sig så är inte den här personen förtryckt på grund utav den känslan. Det innebär inte att deras känslor inte borde tas på allvar för det är allvarligt att vara sjuk och se sig själv som tjock. Det är allvarligt att vara ätstörd. Men ätstörda har inte med tjockacceptans att göra, alls. Nu gör jag en ganska rå jämförelse, som jag kanske inte bör göra, men det är som att säga att en person med hallucinationer kanske ser ett träds blad som blåa istället för gröna. Personen som hallucinerar ser ju dem som blåa men det är inte på riktigt. Det är sjukdomen som gör de blåa, fast de i verkligheten är gröna. Det är bara personen med hallucinationer som ser bladen som blåa och alltså borde inte den personen få skriva i ett uppslagsverk att "det här trädets blad är blå" eftersom det inte stämmer. Förstår ni hur jag menar där?

Det finns människor som känner sig tjocka som inte är ätstörda. Det räcker med att läsa en tidning så ser ni "dieter! Såhär går du ner i vikt! Redo för Beach 2017? Bästa träningspassen för att bli av med putmagen!" och så vidare. Det är inte människor med ätstörningar som dessa riktar sig till och det är inte människor med ätstörningar som skriver detta. Det är vårt tjockskammande samhälle. Att se på någon som tjock innebär inte bara att man ser på den personen som en större storlek utan det kommer en rad andra personlighetsdrag tillhörande en tjock kropp. En tjock människa är icke önskvärd, någonstans. En tjock människa är lat, odisciplinerad, har en oförmåga att kontrollera sig själv och sitt ätande, lite korkad och tar för mycket plats. Det finns påståenden att tjocka har svårare att få jobb på grund utav dessa fördomar om den tjocka kroppen.

Det går inte att blanda ihop en sjukdom med ett samhällsförtryck. Ett samhällsförtryck på grund utav vikt grundar sig i hur man ser ut - inte hur man känner sig. Om en person som väger hälften så mycket som jag känner sig tjock så är inte den personen förtryckt.

Jag är väldigt trött på att se den här diskussionen om ätstörda tas upp varje gång jag försöker diskutera fatshaming eller fatacceptance. Vi måste kunna lära oss att skilja på de båda. Det känns, varje gång, som om det kommer någon smal och kapar min tråd om tjockacceptans och vänder det till att handla om någonting helt annat, vilket både är väldigt ledsamt och tröttsamt...

Erfarenhet går före fakta.

Igår la jag ut en video på Facebook där jag sa "fuck storlekarna i affärerna och fuck skönhetsideal" och ja, jag var redigt förbannad. På bara några veckor har två av mina närmaste vänner skrivit till mig i enorm panik och sorg eftersom de inte fått på sig kläder i storlek 42 (byxor). Jag menar inte att dessa kompisar har något emot storlekar över 42, verkligen inte, men de ÄR inte en storlek över 42. De är båda kurviga med breda höfter och de tycker båda om sina kroppar. Båda sa exakt samma saker "jag tycker ju om min kropp" "jag vill inte ändra på min kropp" och sen: "men jag får inte på mig de kläderna jag vill ha." Kläder kan vara en enorm del i ens identitet. Det kan vara ett sätt för oss att uttrycka oss och uttrycka oss själva. Kläder kan vara väldigt viktigt för oss.

Jag la som sagt ut min frustration på Facebook och det strömmade in kommentarer där människor kände igen sig, av alla storlekar. Så många som 13 stycken kände igen sig i det jag skrev och de flesta tyckte det gällde H&M och jag håller med. 2 stycken höll inte med. Jag menar inget illvilligt mot dessa, absolut inte, och jag hoppas inte de ser detta som ett slags påhopp. Dessa 2 kom med "fakta" om att det vi känner faktiskt inte kan stämma. En sa "gå och mät" och den andra påpekade hur storlekarna faktiskt blivit större sen 50-talet. Nu är det såhär va... att i detta fallet tror jag erfarenhet går före "fakta." Skönhetsindustrin är där för att hjärntvätta oss. Det klart att de inte skulle erkänna att deras kläder blivit mindre i storlekarna. Ja, storlekarna har blivit större sen 50-talet men det var inte 50-talet vi pratade om utan för 10 år sen. För 6 år sen kunde jag få på mig ett par byxor i storlek 44 och då vägde jag kanske 10 kg mer än vad jag gör idag. Idag får jag inte ens på mig 48. Däremot får jag på mig trikåbyxor i storlek M utan problem. Det är jättekonstigt. Och jag är inte ensam om att ha märkt detta. 

Erfarenhet går före fakta. 

Jag bryr mig inte om vad du tycker.

Så fort jag lägger ut bild där man ser min kropp samtidigt som jag skriver en text om kropps-positivitet kommer det ALLTID någon man som antingen säger; men jag tycker faktiskt mer om kurviga tjejer eller tjejer "med något o ta i" ;) eller; du är jättefin ju, enligt mig. du behöver inte vara nojig.  Jag vet att många skriver detta med välvilja men nej, det är inte er män jag försöker vara bekväm inför. Det handlar inte om er. Jag skiter fullständigt i vad ni enstaka män eller män i allmänhet tycker om min kropp. Män är faktiskt inte sååå kräsna tbh... Jag har och har aldrig haft några svårigheter att få män... motsatsen faktiskt. Dessutom har jag en attraktiv man vid min sida och mer behövs inte.

Grejen är att min kamp om kropps-positivitet inte handlar NÅGONTING om hur män ser på mig för jag kunde inte bry mig mindre och har inget intresse av att veta era åsikter om min kropp (speciellt inte när jag inte ber om den.)

Min kropp är inte till för att bli bedömd utan min kropp ska bara få finnas. Jag vill få finnas, som den tjocka individ jag är. Jag vill kunna visa min tjocka kropp utan åsikter, utan kommentarer, utan att någon ska bedöma den. Min kropp är min. Och den bara finns.

NEJ.

Nu kommer jag skriva någonting som kommer göra folk förbannade. Men jag kan inte låta bli för jag MÅSTE få detta ur mig.

Jag läser hela tiden om hur "jobbigt det är att vara smal." Visst är det förtryckande och helt förjävligt att höra "gå och ät en macka." Visst är det förtryckande och jävligt att höra "du är så smal, har du ätstörningar?" och VISST ÄR DET FÖRTRYCKANDE OCH JÄVLIGT ATT SE DIN KROPP ÖVERALLT I MEDIA OCH SE DIN KROPP HYLLAS PÅ TV OCH HYLLAS I MODEMAGASIN OCH SE ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS OCH ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS PÅ REAPRISER OCH ATT DIN STORLEK ALLTID HAR DE SNYGGASTE KLÄDERNA OCH HUR MÄNNISKOR TYCKER DU ÄR ATTRAKTIV FÖR DU ÄTER MYCKET TROTS ATT DU ÄR SMAL? FYFAN VAD JOBBIGT ASSÅ FYFAN VAD JOBBIGT FÖR DIG ATT DU ÄR SMAL FÖR FOLK SÄGER ÅT DIG ATT ÄTA EN MACKA!
Jag säger inte att det finns folk som skammar smala för absolut, det finns och jag säger inte att det inte finns ett ideal och att smala inte alltid har lätt att hitta kläder men jag säger att det är FAN INTE SYND OM DIG. Det är INTE synd om dig för att du är smal.
Folk tittar på dig för du "äter jättemycket trots att du är smal" och när de ser dig äta tycker dom är det är CHARMIGT, HÄLSOSAMT OCH SEXIGT. Det är ATTRAKTIVT att du som smal äter en påse chips och alla vill vara med dig. När folk ser mig äta en liten skål med chips så tycker dom att är jag äcklig, att jag är vidrig och att jag snart kommer dö i hjärtattack och "skyll dig själv."

Visste ni att folk har avslutat kontakten med mig när de fått reda på att jag varit tjock? Människor som jag har älskat, brytt mig om och uppskattat. Människor som jag har haft nära vänskapsrelationer med men som av någon anledning inte tycker att jag ens är värd att ha kontakt med för att jag är tjock. Och vet ni hur jävla ont det gjorde i mig när dessa människor gjorde så? För det har hänt mer än en gång. 
Visste ni att folk har sagt till mig att jag inte förtjänar kärlek på grund utav min vikt? Jo det är sant. "Hur kan han älska dig när du är så fet?" "Klart han gjorde slut med dig när du är så fet."
Visste ni att folk har VEVAT NER RUTAN och STANNAT SIN BIL bara för att få ropa "jävla fetto" till mig?

När någon skammar dig för du är smal så skammar dom dig för dom vill skamma någon. Det har ingenting med din kropp o göra. Dom kommer inte ha några antaganden om dig. Det är alltså inte personligt menat mot dig när någon skammar dig för du är smal. Men när någon skammar mig för jag är tjock ÄR det personligt. Det handlar inte bara om min vikt eller min kropp eller mitt utseende utan det handlar om MIG som person. När dom ser mig som tjock ser dom också en lat, jobbig, gnällig, svettig, vidrig, ansvarslös och tråkig individ. Det är ingen som ser på dig och tänker att du är alla dom sakerna för du är smal.

Förstår ni skillnaden?
Nej. Jag säger bara nej. Det är INTE synd om dig för du någon gång blivit skammad för du är smal. Bara NEJ.

Smal-drömmen.

Idag är en sån dag igen då jag faktiskt gråter... för att jag inte är smal. "Du är ju nöjd med din kropp säger du och du förespråkar ju body positivity, pratar om fatshaming och allting, hycklare?!" 
Det handlar inte om hyckleri. Men vi lever i en värld där smala människor romantiseras, där smala människor är idealet och där tjocka människor demoniseras och hatas. Att tros vara en lat idiot i andras ögon är fan inte lätt ska jag säga, det är inget lätt liv. Vi behöver inte ta upp vem som har det värst - låt mig bara få prata om detta.

Jag har svårt att fokusera just nu... för visst skulle jag kanske vara mer lycklig som smal? Jag skulle kunna köpa kläder i alla affärer... min storlek skulle aldrig ta slut. Jag skulle kunna få plats på sätet på bussen... jag skulle bli hyllad i media, överfuckingallt och det skulle anses charmigt om jag köpte en påse chips en vardagskväll, om jag inte brydde mig om att äta nyttigt hela tiden.
Det finns så mycket som jag inte får vara en del utav eftersom jag är tjock. Det finns så mycket människor jag missar att lära känna för de inte vill lära känna mig pga min storlek, knappt ens ta mig i hand och hälsa.

Tjocka människor börjar ta mer plats. Plussize blir "inne" men vadå... det är inte min kropp. Min kropp är inte "plussize" och den är inte "tjock enligt media". Den är OBESE och OATTRAKTIV. (Att det fortfarande finns människor som tänder på mig är ju ett rent jävla mirakel pga all jävla hets från världen) Och jag blir så jävla förbannad. Dessa nya "tjocka" Barbie-dockor som fortfarande är smala, kläder som ska vara "större" men som fortfarande kräver att jag köper ett eller flera X innan L'et. VAR FINNS JAG? VAR FINNS MIN KROPP? VAR KAN JAG TA PLATS? NÄR SKA JAG, MIN KROPP, ANSES VACKER?  Och ni som undrar om det är så jävla viktigt att anses vacker så kan jag säga - utan den minsta tvekan - att ja det är viktigt. Vi lever i ett utseendefixerat samhälle och jag som inte passar in i idealet passar inte in i samhället. Jag finns inte. Jag borde rensas ut, borde utrotas.

Jag vet inte vad jag hatar med mig själv mest -
att jag vill vara smal eller för att jag känner såhär? 
Jag vet bara att jag hatar...

My fellow babes - vad gör ni åt allt detta? I need help.

Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."

Det är inte vikten det är fel på.

"Du måste börja träna." 
"Du måste röra på dig." 
"Du måste äta nyttigare." 
"Det är farligt att dricka så mycket läsk." 
"Ska vi gå ut på en promenad?" 
"Jag köper bara en burk cola till dig." 
Alla dessa meningar har, egentligen, inget med vikt och göra men i mitt huvud översätts alla dessa meningar till "Du Är För Fet."
Jag är väl medveten om min vikt och min storlek. Det är liksom jag som blir överlycklig om jag får på mig ett klädesplagg i L och det är jag som ser mig själv i spegeln varje dag. Folk tror typ att jag inte förstår, att jag inte insett. Hur kan jag inte förstå eller inse när jag får det tryckt i ansiktet varje jävla dag? Om man så väger bara ett par kilo över det som "anses normalt" så är man extremt medveten om detta. Kilon är allt. Vikt är allt.

Men alltså... det är inte vikten vi ska fokusera på. Det är, om något, livsstilen. Jag har en sambo vars kropp håller på att gå sönder av onyttig livsstil, han är normalviktig och det är ingen som tänker på det - det är bara jag som får dessa "du måste träna" och "sluta drick läsk." Det är för att han inte är fet. Vikt är inte alltid kopplat till ohälsa. Ohälsa är kopplat till ohälsa. Ohälsa kan komma i alla storlekar.
Och det stör mig. Helt fruktansvärt mycket. Det gör mig så ledsen och så arg att jag vill skrika.
Jag tycker inte att det är så jävla underligt hur folk fortsätter dö i sjukdomar relaterade till ohälsa när vi säger till alla att det är FET som är fel och inte en OHÄLSOSAM LIVSSTIL. Att vara fet dödar inte människor. Ohälsa gör.

Jag försöker varje dag att inte bry mig om min vikt. Att bry mig om min vikt skadar mig och gör mig psykiskt sjuk. Men jag försöker att tänka på vad jag äter och hur jag lever. Jag försöker faktiskt och det går ganska bra. Jag har inte gått ner i vikt och jag ser inte det som ett misslyckande - fast andra gör det. "Har du börjat äta nyttigare men inte gått ner i vikt? Det måste vi lösa på något sätt." Eh. Håll käften. Jag dricker fortfarande läsk, jag äter fortfarande ostbågar och godis när jag har PMDS (försöker annars att inte göra det men PMDS, sorry can't help it) MEN jag är vegan. Yes, tänka sig, jag är vegan! Jag är vegan 5/7 dagar i veckan eller mer och jag har dragit ner på rökningen något enormt. Jag röker kanske 3 paket i veckan istället för 5-6. Men det är ingen som klappar mig på axeln för det, det är ingen som säger "duktig!" för det, det är ingen som bryr sig - för jag är fortfarande FET.

Bilder jag aldrig trodde att jag skulle våga lägga upp.

I helgen satt jag och tänkte... och blev mer och mer bitter för varje sekund. Jag tänkte på alla "snygga och smala" tjejer som vågade visa sina magar på instagram, deras platta och fina magar. De får hundratals likes och människor dyrkar dem. Jag har många gånger önskat att jag var smal och önskar fortfarande ibland. Det är så svårt att acceptera en tjock kropp i ett samhälle som avskyr tjocka människor som pesten. Det anses inte attraktivt och att vara attraktiv ger en människa stora privilegier i livet. Vi vill gärna tro att kompetens går före allt men tyvärr är det inte så. Och vi är alla skyldiga.

Men så tänkte jag... VAD FAN? Varför ska inte jag få visa min kropp, om jag vill? Om jag får kommentarer att jag är tjock - so what? Jag ÄR ju tjock. Och att vara tjock anses inte attraktivt för de flesta människor men det gör faktiskt det för mig. Jag är relativt nöjd med min kropp egentligen, jag kan ta bilder på den och tänka att "shit vilken pangbrud jag är." Och det vill jag inte bara hålla för mig själv.

Jag vet att jag är ytlig, speciellt när det gäller mig själv. Egentligen är det ingenting man ska uppmuntra, tycker många men jag tänker att; vi lever i ett ytligt samhälle. Om vi nu ska göra det kan vi lika gärna försöka vara nöjda med oss själva och det ger faktiskt väldigt mycket. Om jag känner mig snygg så blir jag automatiskt glad, positiv, självsäker, social, trygg och jag sträcker på ryggen. Jag kan prestera så mycket bättre om jag känner mig bra i mig själv.

Sååååå jag la ut bilder där man såg min mage, där man såg mina bristningar och mitt fett. Jag la ut bilder där man ser hur tjocka armar jag har. Och jag är jävligt nöjd med dem bilderna.

Alla pratar om mat - jag med.

"Jag skulle kunna välja att inte äta ostbågar till frukost med ett glas cola... jag skulle kunna välja att äta chiapudding eller vad fan hälsomänniskor äter till frukost... men jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare. Det jag vet är att ostbågar och cola i alla fall inte gör mig olycklig." - tanke igår morse

Jag tänkte prata lite om mat.
Jag tycker om mat. Jag lagar väldigt mycket mat och jag äter väldigt mycket mat. Det är ett litet intresse och framförallt så är det en lycka i mitt liv. Jag blir glad av mat. Jag blir glad av godis. Och därför kommer jag inte att sluta äta mat eller godis.

Men däremot har jag planerat att ändra en del av mina matvanor. Jag vill sluta äta kött och sluta äta mjölk och äggprodukter. Och jag vill äta lite nyttigare mat. Rotfukter är verkligen min grej, har jag märkt, förresten...
Grejen är... att detta inte har någonting med min vikt att göra. Många tror att allt matrelaterat har med vikt att göra. Det har det inte för hälsa har ingenting med vikt att göra. 

Det som är lite svårt för mig som pratar mycket om tjockacceptans... är det här med hälsa och hälsosam mat. För många kopplar ju inte tjockacceptans till hälsosam mat. Jag vill helst sära på de två grejerna för de hör inte ihop.

Jag äter fortfarande hur mycket godis jag vill, 
hur mycket ostbågar jag vill, 
hur mycket donuts jag vill. 
Jag dricker hur mycket läsk jag vill. 
Jag äter hur mycket pommes från McDonalds jag vill.
Jag äter VAD FAN jag VILL fortfarande. 
Jag är FORTARANDE HUR JÄVLA TJOCK JAG VILL! 

Tjocka människor är egentligen inte människor.

Jag är egentligen inte särskilt obekväm i min tjocka kropp. 
Jag går gärna runt lättklätt hemma, speglar mig halvnaken (ej naken för ja... naken är jag inte jättebekväm hehe) och tycker att "fan vilken brud alltså". Jag kan ta bilder på mig själv och min kropp och tänka att det blev riktigt bra bilder som jag vill skryta med. Men det är här HEMMA. Här hemma finns det ingen som dömer mig, det finns ingen som ser snett på mig eller tänker illa om mig. Här hemma kan jag vara trygg.

Men jag möter det så mycket nu... föraktet mot min tjocka kropp. Det är inte ett förakt mot mig som person egentligen men folk antar att jag har en speciell sorts personlighet baserat på min tjocka kropp. Jag är antingen lat, tråkig och sur eller fantastiskt rolig, skämtsam och matglad. Jag blir inte sedd som mig själv.
För vem är jag? Är en tjockis eller är jag Jonna? Är jag ett fetto eller är jag Panda?
Jag kan inte vara både och enligt samhället för en tjock människa har ingen egen personlighet - de är bara en stor massa.
Vi blir inte sedda som människor och om vi blir sedda som människor blir vi sedda som mindre värda människor.

Så om samhället ändrar sin syn på tjocka människor så kommer jag att kunna leva ett så mycket bättre och enklare liv. För jag tycker om mig själv. Men jag vet att samhället inte gör det.

Jag erkänner.

Jag måste faktiskt erkänna någonting... något som jag har velat erkänna så länge. Jag måste få det ur mig för det är så himla jobbigt att gå runt och bära på detta... speciellt för någon som försöker sprida body positivity... men alltså... Okej här kommer det; jag avundas smala människor, främst kvinnor.

Jag avundas dem så mycket att det ibland skär inuti mig. Hur skönt hade det inte varit om jag också kunde se ut sådär? Om jag också kunde äta godis eller dricka läsk utan att behöva gå upp i vikt... 
om jag hade kunnat köpa kläder i storlek 36... 
om jag hade kunnat se bättre ut i kläder som jag tycker om men inte kan ha på mig eftersom det inte passar min kroppsform... 
om jag hade kunnat köpa kläder i diverse säljgrupper på facebook men det är omöjligt eftersom de bara säljer i XS/S/M...
om jag inte hade behövt vara en slags ohyra enligt samhället... 
om jag hade ansetts attraktiv för majoriteten utav andra människor...
om jag inte hade behövt skämmas när jag går ut... 
om jag inte hade BEHÖVT sprida kroppspositivitet för det redan fanns för mig eftersom jag var smal...
om jag hade kunnat få på mig Daniels tröjor och det hade bara ansetts gulligt och sexigt när jag gjorde det, men nu går ju inte detta eftersom jag har L/XL och han S/M...
om jag hade fått slippa alla dessa kommentarer och uppmaningar om att jag "måste röra på mig" eller "äta bättre"...
om jag inte hade behövt ta bilder på mina kläder i smickrande vinklar för annars kanske jag ser "för" fet ut... 
och så vidareeeee....

Det jag egentligen försöker säga är; smala människor - ni vet inte hur bra ni har det. Och detta gäller dem som har upp till storlek 40 för storlek 40 är verkligen inte en stor storlek och ni är inte tjocka om ni har storlek 38-40-42... nä... (det var mer ett rant som kanske kommer utvecklas sen hehe)

Det är skillnad på fatshaming och hälsa.

Läste precis både Lady Dahmers och Stina Wollters svar till Katrin Zytomierska's bild på instagram om hur "fega dessa kroppspositiva människor är som inte vågar ta debatt med henne i tv4." Först vill jag bara... bläeh... men sen vill jag fortsätta på Stina Wollters spår; ordagrant; Hälsa är EN sak och förtryck, fördomar och diskriminering kring kroppar är en annan. 

Det vill jag skriva lite om.
Jag vill prata lite om en utav mina närmaste vänner. Hon ska snart påbörja en utbildning till att bli personlig tränare, har även tankar på att jobba som dietist (jag vet inte om hon hellre vill bli PT nu eller ja... men iaf), har en instagram främst dedikerad till hennes träning och vad hon äter - och är precis som Katrin någon som pratar om att "eat clean." Nu vet jag inte hur Katrin pratar om sin diet eller sin träning och huruvida hon nu har fatshameat människor men det låter ju verkligen så på hennes inlägg så jag antar det (skiter i att jag har fel, spelar ju ingen roll anyway)

Ni kanske undrar nu hur det kommer sig att jag som äter onyttigt och lever ett "onyttigt" liv kan vara bästa vän med någon som henne. Jo därför att; hon fatshamear ALDRIG någon annan. Det finns inte ett enda spår på hennes instagram eller facebook där det står något negativt om någon annans sätt att leva eller äta för det är inte det som hon bryr sig om. Och jag känner henne så väl. Jag vet att det inte finns något agg i henne mot tjocka kroppar. Hon gör detta för att hon älskar att leva så. Det är hennes hobby, hennes största intresse, hennes Liv. Hon har aldrig någonsin kallat mig tjock. Hon har aldrig någonsin sagt åt mig hur jag ska äta eller att jag borde gå ner i vikt. Det hon har gjort är att uppmuntra mig när jag SJÄLV tagit initiativet till att äta mer nyttigt eller röra på mig mer. Då har PT'n inom henne väckts till liv men annars ALDRIG. Hon har däremot också uppmuntrat mig när jag pratat om fatshame och body positivity - hon har flera gånger verkligen hyllat mig, peppat mig, varit stolt över mig och sett upp mig till mig för hon vet att det är sån JAG är.

Och låt mig även nämna en annan sak. Att hon lever på det sättet kan reta andra människor något fruktansvärt. På en fest satte de ner henne i soffan, satte godisskålen i hennes knä och sa "ät nu! Ät godis, vi vet att du vill egentligen, det är okej, ät några stycken bara!" Nej HON vill inte äta godis. Men hon sa inte åt de andra att de inte fick äta. Hon prackade inte på dem hennes livsstil överhuvudtaget och det gör hon aldrig - hon bara uppdaterar om det, skriver om det, LEVER så. Det är så jävla fel och det är sällan jag blir sådär riktigt arg (tro det eller sig) men när hon berättade det blev jag riktigt jävla arg.

Som kroppsaktivist är det svårt att inte fälla upp sitt försvar direkt när man stöter på någon människa som min vän, för man är så van vid att människor som henne SKA fatshamea och diskriminera dem. Men alla är inte såna. Jag håller inte till 100% med kroppsaktivister som klagar på bilder eller uppdateringar om hälsa - för alla uppdateringar är inte förtryckande. Och man måste ju inte följa såna människor heller...

Jag vet inte om jag vågar se Malou efter tio där de bjöd in Katrin Zytomierska... om jag gör det så lär jag ju uppdatera om det med. Hehe.

Varför "Dear Fat People" inte är rolig.

Så... jag tänkte också göra ett inlägg om detta. Eftersom det blivit så stort och jag har sett många svar-videos av de jag prenumererar på på youtube etc.

Dear fat people är en video av någon "komiker" som heter Nicole Arbour som handlar om ja - precis - tjocka människor. Jag har inte ens sett klart videon för jag vill inte utsätta mig själv för sån smärta, lol. Dessutom kan jag ta väldigt illa vid mig.
Eftersom hon klassas som komiker så är det en del som använder det till hennes försvar för "komiker har ingen skyldighet att vara snäll mot dig." Grejen är att det här inte är en "liten elak video av en komiker" för mycket komedi är ju faktiskt grym satir eller tragikomedi osv osv osv. Jag tycker t.ex. om komedi som är lite hemsk på sitt sätt. Oavsett så måste man dra en gräns för vad som är roligt eller inte. Det som ändrade hennes video från "kanske rolig" till absolut inte rolig är när hon säger att fatshaming inte existerar, att om man skammar någon så denne går ner i vikt så är det okej. Och DÄR dras gränsen.

Först 2 punkter:
1. Fatshaming gör inte att människor går ner i vikt. Studier visar att de som utsätts för fatshaming tenderar att gå UPP i vikt.
2. Studier visar också att de som är överviktiga har större tendens att ta livet av sig eller vilja ta livet av sig än de som är underviktiga/normalviktiga.

Sen - det faktiskt allra viktigaste:
3. Det Nicole Arbour gör i sin video är inte komedi. Hon skojar inte med folk. Hon trollar inte. Med tanke på hennes svar på kritiken hon har fått så tyder det bara på att videon som hon gjorde är hennes egna åsikter, hennes egna hat mot tjocka människor och alltså kan man inte ens kalla den för en komedi-video utan en fatshaming-video.
Hon retweetar människor som försvarar videon t.ex. "are we sure it's fatshaming and not encouraging healthiness?" och lägger SJÄLV ut en bild där hon äter en fet hamburgare och skriver "I'm a hero so I had this burger." (????)

Så ja. Det är typ det jag ville få sagt. Utvecklar mer än gärna såna här inlägg när jag inte är helt grötig i huvudet för jag pluggar så mycket.

Ingen annan har bidragit till min övervikt.

Läste precis Lady Dahmer's inlägg om att bloggaren Hugo Rosas (som jag aldrig kommer låta glömma sina spanska rap-minuter i låten La Isla Bonita tillsammans med sitt ex Paow, fruktansvärt pinsamt) är irriterad på någon som på Instagram "förespråkar ohälsa med sin tjocka kropp och folk hyllar henne wäh wäh wäh".

Alltså. Jag är tjock. Och jag följer väldigt många sådana instagram-konton. Men jag var tjock redan innan jag började göra det. Jag var tjock långt innan jag visste att det fanns någonting som hette tjockacceptans eller fettaktivism. Ingen har påverkat mig till att bli tjock. Ingen. Det är bara jag som är "skyldig" till detta hemska brott. Ingen har någonsin bidragit till min övervikt, ingen har uppmuntrat mig till det utan snarare tvärtom - folk har lagt sig i och försökt stoppa mig på olika sätt men nä jag har trots det blivit tjock. Ingen hade kunnat stoppa min övervikt på något sätt för jag gör mina egna val. Jag ångrar inte det valet att bli drogfri och tjock. Jag är hellre drogfri, lycklig och tjock än drogberoende, olycklig och smal.

Det finns ingen smal och hälsosam människa som kollar på t.ex. Lady Dahmer's bilder och tänker "så ska jag också göra!" och blir överviktiga och ohälsosamma men det finns människor som kollar på Hugo Rosas bilder och tänker "så ska jag också göra!" och blir sjuka av ätstörningar.
Tänk på det faktumet lite innan ni börjar basha någon som är ärlig med sin vikt och ätvanor. Det påverkar ingen annan än hen själv och hen har all rätt att göra precis som hen vill med sitt liv.  

Positiva saker med att vara lite tjock!

Har kollat runt lite på internet och tänkte att jag skulle lista upp alla positiva saker med att vara lite tjock, för att få lite power och för att ge lite power!

• Vi fryser mindre.
• Vi är svårare att kidnappa. 
• Vi lever längre.
• Vi är mjuka, perfekta gospartners! 
• Stora höfter gör det lättare att dansa. 
• Vi har större ytor att tatuera på (!!! yay)
• Om någon stör oss har vi mycket vikt att slå tillbaka med...
• .... eller så sätter vi oss bara på dem. 
• Folk antar att vi är starka så de startar sällan fistfights med oss.
• Vi har inte lika lätt för att utveckla demens som äldre. 
• Att bära upp en tung kropp gör benen starkare (om man rör på sig alltså)

Och med dom punkterna vill jag förklara lite. Att vi fryser mindre är för att fettceller värmer, det är ju inte så svårt att lista ut. 

Men att vi lever längre - det är faktiskt något som vetenskapligt stämmer. Nu ska vi inte ljuga här - överviktiga har mer lätt att få vissa sjukdomar än smala MEN överviktiga personer har också mer lätt för att bekämpa de sjukdomarna. Smala dör av sjukdomarna - vi får de lättare men kan även bekämpa de lättare. 

Och att vi inte har lika lätt för att bli dementa är också något som vetenskapligt stämmer. Risken att bli dement minskar med 18% om man har ett BMI mellan 24-29 och minskar med ännu mer procent om man har ett BMI över 30. 

Och ännu en gång tror jag att jag behöver säga att jag inte förespråkar ohälsa. Det känns jobbigt att jag känner ett behov av att skriva det, som om jag behöver förklara mig... men jag gör det iallafall. 

Power to all fat people! <3

Jag förespråkar inte ohälsa.

Här bredvid är en tweet från den fantastiska Tess Holliday. "Är det verkligen någon som tittar på bilder av mig och säger 'hon ser så bra fet ut! Jag ska gå upp massor i vikt för att se ut som henne!' #använddinhjärna" 
Nej, det finns ingen som tänker så. Däremot tänker folk så om smala kvinnor och utvecklar ätstörningar. Detta bevisar hur icke-farligt det är att vara för tjockacceptans.
Det finns ingen inom tjockacceptans-rörelsen som säger "gå och ät 10 st Big macs, 7 påsar chips och 20 st chokladkakor!" Det finns ingen som uppmuntrar till ohälsosamt leverne.
Jag uppmuntrar bara till en enda sak: tyck om dig själv. Tyck om dig själv oavsett hur du ser ut, oavsett vad samhället tycker om din kropp. Tyck om dig själv för du är vacker.

Jag är inte delusional, jag vet att övervikt KAN vara ihopkopplat till ohälsa men om vi nu ska sitta och prata om ohälsa - varför pratar vi bara om övervikt? Varför pratar vi inte om smala som äter mer ohälsosamt än mig? Varför pratar vi inte om att ohälsa även kan betyda äta för lite, inte bara för mycket? Varför pratar vi inte om att smala som aldrig rör på sig långsamt dödar sig själva framför en datorskärm? Nej vi pratar inte om det, aldrig. Vi pratar bara om hur ohälsosamma tjocka är, hur tjocka dödar sig själva, hur tjocka äter för mycket och rör på sig för lite. DET om något är klockren fatshaming och handlar inte alls om välvilja.

Jag förespråkar också att folk ska få leva sina liv hur fan dom vill. Det handlar också om frihet - om fri vilja. Om någon är lycklig i sitt liv, varför ska denne inte få vara det? Bara för att hen är tjock? Det är helt sinnessjukt. "Du kan omöjligt vara lycklig i din tjocka kropp." Även det är klockren fatshaming. "Folk som är tjocka KAN inte vara lyckliga." Jo det kan man.
Jag kan helt ärligt säga att ingenting ni säger kan få mig att ändra på min livsstil. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker övertyga mig om att jag är ohälsosam, vilket kanske stämmer ibland, det enda det kommer göra med mig är att jag kommer hata mig själv ännu mer. Anledningen till att jag har dåligt självförtroende handlar inte om min kropp eller hur min kropp ser ut utan att jag VET vad ni tänker om min kropp. Jag vet att ni inte accepterar min kropp - därför har jag svårt att göra det också. Jag vet att ni tycker att jag är ful, äcklig, vidrig, en börda för samhället och ohälsosam.
Jag tar inte hand om min kropp när jag hatar den. Alltså är det omöjligt för mig att vara hälsosam om jag hatar min kropp. Varje gång jag har mått bra i mig själv har jag slutat tröstäta och slutat ligga i soffan hela dagarna för jag är så apatisk. Så om ni nu verkligen bryr er om mig och vill att jag ska bli hälsosam - säg att jag är vacker! Säg att ni älskar mig! Vad är mer hälsosamt än att tycka om sig själv?! INGENTING.