Jag kollar tumblr och kommer på mig själv med att relatera till alla "teen"-bloggar fast jag är 23 år gammal. Samma gäller alla filmer jag tittar på. All musik jag lyssnar på.
Jag börjar märka det mer och mer.
En stor del utav mig försöker tänka att det inte gör någonting. Idag växer man inte upp lika snabbt som man gjorde för kanske 20 år sen eller 10 år sen. 25 är det nya 15, försöker jag tänka.
Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta de människor som skadat mig. De som gjorde mig sjuk... som förstörde två tredjedelar av mitt liv, som kanske fortfarande förstör mitt liv men bara inte lika uppenbart. För... eftersom jag fortfarande tänker på dom... så betyder det att de fortfarande finns kvar. Såret är fortfarande färskt och jag kliar upp det.
Jag märker nu mer än någonsin hur det påverkat mig och hur det fortfarande påverkar mig. Mina nutida relationer hänger i sköra trådar på grund utav mina gamla relationer. Jag försöker att inte klippa bort dem även om jag vet att det vore mindre smärtsamt att själv klippa tråden än att se någon annan göra det. Onödigt självförsvar... speciellt eftersom de människor som finns i mitt liv nu aldrig skulle utsätta mig för sån smärta. Trots att jag vet att det är så kan jag inte låta bli att undra, låta bli att komma på backup-planer i huvudet, låta bli att vara... rädd.
Jag försöker övertyga mig själv, och alla andra, om hur stark jag har blivit men det är svårt att tro på det när jag sitter här och försöker hålla i mig själv från att inte bita mig i handen, gråta bort mitt smink eller skära upp mina armar... Okej, jag kanske överdrev lite där på slutet... men ändå.
Hur jag så många gånger önskat att jag var som Effy eller i alla fall som andra tror att Effy är. Jag har önskat det så hårt att det känts som om jag börjat blöda inuti av ansträngning. Jag har försökt och försökt men jag kan inte.
Hur många gånger har jag inte försökt bli någon annan men misslyckats?
Jag kan inte, hur mycket jag än vill, bli en sådan människa som skadar andra, som inte bryr sig om andra, som är totalt jävla självständig, som agerar efter impuls, som alltid klarar sig no matter what. Jag är inte sån...
Jag är... snäll och svag.
Rädd och ömtålig.
Jag skulle hellre skada mig själv än andra. Lägger mig framför tåget för vem som helst. Och jag undrar om det är för att jag är så snäll eller för att jag desperat söker anledningar, en nobel anledning, till att döda mig själv.
Jag är 23 år gammal.
Jag hade ingen tonårstid.
Jag var för sjuk för att uppleva det.
Jag vet inte hur man gör för att växa upp,
för jag var för sjuk för att lära mig det.
Jag är... helt jävla vilsen.
Jag känner mig inte redo för att ta tag i saker ännu. Det finns alldeles för mycket i vägen för mig. Jag vet inte vad jag ska göra... och jag önskar att jag kommer på svaret till det imorgon när jag vaknar, för idag är det ingen idé. Ingen idé alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar