Sånt som jag gärna inte pratar om.

Jag har skrivit om social fobi många gånger i min blogg; Social ångest noja, Social ångest 2.O,  och Min sociala ångest. Jag vill egentligen inte upprepa mig själv men det finns så mycket jag kan skriva och berätta om den här diagnosen.

Jag fick diagnosen "social fobi" bekräftad i juli 2017. Det var en lång resa att faktiskt våga öppna upp mig om hur jag mådde i sociala sammanhang och framför allt hur jag mådde innan och efter sociala sammanhang. Att erkänna att anledningen till att jag är så sluten är på grund utav en diagnos och inte att jag är introvert eller HSP eller helt enkelt "bara är sån" var faktiskt ganska tufft att göra. Jag har blivit övertygad så många gånger att det är helt normalt att må som jag gör och jag förstår att det kommer från välvilliga människor men det ÄR inte normalt att vara så socialt rädd som jag är.

Jag har alltid varit social. När jag var liten kunde jag prata med vem som helst och jag var helt orädd för nya människor. Jag fick nya vänner överallt. Så fort vi åkte iväg någonstans hittade jag vänner på lekplatser, fester, tillställningar... ja allt möjligt. Jag har alltid haft en slags aura av vänlighet omkring mig och människor tyckte väldigt lätt om mig och fortfarande gör, hoppas jag. Jag älskar människor. Jag älskar olikheten hos människor, vad dem tycker om, vad dem tänker på, vad dem vill i livet och vad dem drömmer om. Jag har alltid velat ha djupare relationer med människor än bara ytliga bekantskaper och jag räknar alla mina "bekanta" som vänner. Men... sen... var det inte så längre. Min öppenhet till andra människor blev mitt fall på något sätt för jag insåg inte riktigt att människor faktiskt ville mig illa, att jag gjorde mig själv sårbar genom att öppna upp min famn för alla som jag gjorde. Under lågstadiet gick det upp och ner. Jag blev offer för tyst mobbning, drogs med in i fejder mellan olika grupper och jag blev ofta en slags boll som två forna bästa vänner studsade emellan sig så fort de hade ett bråk. Jag kände mig aldrig riktigt "med." Min mamma jobbade hela dagarna så det var väldigt lätt att komma hem till mig efter skolan och ställa till med problem för det fanns ingen där som skyddade mig på det sättet som andra hade. Hon hade inte tid eller ork att förstå vad som egentligen hände och jag var ganska duktig på att dölja det, ibland. Jag minns att jag en gång skrev ner allting i min dagbok som jag hade och visade det för mamma. Hon tog med dagboken till skolan och visade min lärare på mellanstadiet men hon tyckte inte alls att det var så som jag beskrev så det avfärdades väldigt snabbt. Jag blev sedd som en "dramaqueen" och blev till och med anklagad för att vara den som mobbade andra och inte tvärtom. Min lärare på mellanstadiet var så blind för vad som egentligen pågick i klassen och om hon bara visste hur det påverkade mig framåt i livet... 
Jag vill inte gå in på detaljer för mycket men jag hade det inte bra under mellanstadiet. Det var kaos hemma och kaos inuti mig för puberty is a bitch och kaos i skolan... Jag hade ingenstans att fly och de vännerna som jag faktiskt var bekväm med var äldre än mig och hade andra vänner som de umgicks med så de hade inte riktigt tid med mig. Jag var så ensam samtidigt som jag alltid hade vänner omkring mig på något sätt. Jag var deras leksak för att jag var känslig, naiv och snäll. När jag bröt mig loss i högstadiet och började på en ny skola började det bli bättre. Jag fick tillbaka en vän från barndomen som bara ville mig väl och hon visade mig vad riktig vänskap egentligen var. Det var snarare jag som inte var en bra vän till slut eftersom min psykiska ohälsa växte fram under första året i högstadiet.

Min sociala fobi handlar mycket om att lågstadiet och mellanstadiet inte ska upprepa sig i vuxen ålder. Jag är livrädd för att bli hånad, både privat och publikt. Jag är livrädd för att bli utstött eller känna mig utstött. Jag är livrädd för sneda blickar, glåpord och rynkan mellan ögonbrynen människor får när man gör någonting som inte är socialt accepterat. Jag är livrädd för människor som är äldre än mig, auktoritetsfigurer. Jag är livrädd för barn och ungdomar, särskilt tjejer. Jag är livrädd för hundar som inte tycker om mig, som bits eller skäller. Jag är livrädd för män som brölar och gapar, tjejer som skrattar och skriker... Jag är helt enkelt livrädd för sociala sammanhang där jag kan bli granskad. I gymnasiet hade jag det också svårt, särskilt med lärare. Jag förstod inte varför de inte tyckte om mig eller vad jag gjorde för fel som fick dem att peka ut mig som någon som störde klassen eller var lat gällande uppgifter. Jag förstår fortfarande inte varför man väljer att agera aggressivt mot någon som uppenbarligen inte mår bra. Jag antar att vissa människor avskyr svaghet. Och jag har varit svag, väldigt svag.

Jag vet att människor inte vill mig illa längre. Rent logiskt sätt så vet jag ju det. Jag har träffat så många underbara människor i mitt liv som fått mig att växa och blomma ut. Men trauma är trauma eftersom det handlar om bagage som spelar upp sig själv i situationer där det farliga inte finns...
Det här ställer till så mycket i mitt liv och jag är periodvis helt handikappad av min sociala fobi. Jag kan inte gå utanför dörren. Jag kan inte gå och slänga sopor. Jag vill inte bli sedd och inte bli hörd. Om jag kunde smälta in i bakgrunden skulle jag ha gjort det.

Någonting som är viktigt för mig att påpeka är att jag kan sätta på mig en mask, under korta perioder. Jag kan vara i sociala sammanhang idag eftersom jag har lärt mig att hålla andan ett tag. Ibland behövs det inte så länge eftersom människorna jag möter faktiskt är trevliga mot mig och ger mig ett intryck av trygghet och vänlighet. Då kan jag andas ut, öppna upp och släppa in. Men i vissa sammanhang är det omöjligt att andas och att inte andas under en lång period är oerhört energikrävande. Jag känner mig helt slö efteråt och måste göra allt i min kraft för att inte överanalysera det för då kommer jag bara att hitta fel och sen ligga och hata mig själv i flera timmar för någonting som de kanske inte ens märkte, som kanske inte ens var fel. Det är alltså möjligt för mig att gå på mina möten, träffa min familj, träffa min släkt, träffa nya vänner och nya bekantskaper, att gå och handla och så vidare för jag KAN hålla andan. Det kunde jag inte innan. Grejen är att jag inte kan det hela tiden och det är inte alltid som jag vågar utsätta mig själv för det heller. Jag vet att det kan komma katastrofala följder om jag väljer att göra något socialt som jag egentligen inte klarar av. Och samtidigt är det svårt för mig att bestämma om jag faktiskt klarar av det eller inte.

Jag övar, varje dag. Jag har min fristad som är min lägenhet. Där kan jag vila. Men jag går ut för jag vill, för att jag måste och för att det kommer hjälpa. Jag blir bättre. Det blir lättare och lättare.

Om att identifiera sig med sin diagnos.

Att identifiera sig med sin sjukdom; classic borderline. För vad har vi för identitet om inte vår sjukdom? Jag har länge debatterat inuti mig själv om jag verkligen borde identifiera mig så mycket i mina diagnoser så som jag gör. Jag har kommit fram till att det inte ligger i min identitet att vara sjuk men min identitet formas ibland utefter mina diagnoser. Det finns ett Jag som står innanför sjukdomen och som agerar utefter sjukdomen och ett Jag som står utanför som kämpar mot att agera utefter sjukdomen.

Jag är inte borderline men jag har borderline. Det innebär att mina reaktioner, tankar, känslor och så vidare mer än ofta är baserade på min borderline eller min GAD, mina trauman eller mina andra diagnoser. Att vara medveten om vad som är diagnos och inte är inte samma sak som att identifiera sig själv med diagnosen. Jag tycker att det är hälsosamt och ett steg mot full recovery att faktiskt gå in i sig själv, reda ut vilket som är vilket och acceptera att sjukdomen PÅVERKAR mig och mitt liv på olika sätt. Det hade inte varit en sjukdom, en diagnos eller en störning om det inte på något sätt yttrade sig. Borderline är en personlighetsstörning vilket gör att det är min personlighet som drabbas, därmed Jag'et och därmed min identitet. Det hjälper mig att göra research och i detalj studera min sjukdom inte bara hur JAG påverkas utan även hur andra påverkas. Det ger mig information om hur jag ska kunna bemöta mig själv och hur jag ska kunna hjälpa mig själv men också dem omkring mig. Att leva med någon som har en diagnos är inte lätt.

Om man skulle identifiera sig med sin sjukdom på ett destruktivt sätt skulle man förneka att det finns ett Jag utanför.

Borderlines som offer och martyrer.

Jag lyssnar just nu på Jordan B Peterson's bok 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Jag har delade meningar kring den. Jag är inne på 4 timmar och har 10 timmar kvar att lyssna på. Hittills har 2 regler tagits upp. Jag kommer att skriva ett inlägg efter att boken är slut men den har redan fått mig att fundera väldigt mycket. 

Varför väljer vi att stanna med någon som inte är bra för oss? Varför väljer vi martyrskap? Martyr = någon som på grund utav lojalitet, gemenskap, ideologi, religion väljer att plågas eller i värsta fall dö för just den lojaliteten, gemenskapen, ideologin eller religionen. Att vara martyr för något som inte betyder någonting är inte beundransvärt utan snarare dumhet. Det kanske ursprungligen kommer ifrån någonting bra, att vilja någon eller någonting väl, att främja någon eller någonting men i slutändan är det... oftast ren och skär dumhet. Men det kan också vara en slags posttraumatisk stress.

"Battered woman syndrome" var en term som kom först på 90-talet. Det betyder i princip att någon som utsatts för psykisk eller fysisk misshandel av en partner utvecklas en hjälplöshet i sin situation, oförmögen att lämna relationen eller förstå att relationen var destruktiv. Det är en försvarsmekanism som skyddar henne från den traumatiska upplevelsen. Hon är konstant rädd men ändå relativt omedveten om sin situation. Det rätta vore att lämna men hon kan inte. Hon kan få för sig att hon förtjänar att bli behandlad på det sättet, att det är på grund utav henne och inte hennes partner. Hon försvarar partnern vilket gör omgivningen frustrerad. För någon som inte är i hennes situation är det helt omöjligt att förstå varför man skulle vilja försvara och stanna hos någon som vill henne illa.
Det finns fyra stadier; 1. Förnekelse - kvinnan är oförmögen att förstå att hon blir misshandlad. 2. Skuld - kvinnan tror att det är hon som är skyldig för misshandeln. 3. Upplysning - kvinnan förstår att hon inte förtjänade misshandeln och att det ligger hos partnern. 4. Ansvar - kvinnan förstår att det är partnern som står för ansvaret av misshandeln och det är i den här fasen som hon lämnar relationen. Många överlever inte längre än de två första stadierna eftersom hennes liv kan stå på spel i en misshandelsrelation.

För någon med borderline personlighetsstörning är battered woman syndrome, eller liknande tillstånd, förmodligen mer vanligt, på grund utav vår intensiva rädsla att bli övergivna. Vi står ut med vår partner som är destruktiv eftersom vi inte klarar av en separation. Människor som behandlar sina partners illa så att det utvecklas till en misshandelsrelation är oftast narcissister. En narcissist är någon som har en modell av hur hen vill vara. Någon med borderline personlighetsstörning är ingen alls. Det gör att narcissisten kan forma och leka med den sjuke så som hen vill. Eftersom borderlines formar sig själva utifrån den dominanta parten i sitt liv t.ex. en förälder, en partner eller en bästa vän blir det att vi formar oss utefter vår narcissistiska partner. Det gör oss till en fruktansvärt destruktiv matchning men det är också en matchning som är väldigt vanlig. Borderlines har också narcissistiska drag som yttrar sig på olika sätt. Vissa har mer drag än andra. Borderlines accepterar misshandel för sin egen skull, likt de med battered woman syndrome, eftersom det skulle bli kaos i deras identitet om de plötsligt fick reda på att de inte ÄR den undergivna och utnyttjade människan som de har identifierat sig med. 
Läs mer detaljerat här: https://thelastpsychiatrist.com/2007/01/borderline.html?fbclid=IwAR20XLvc6oVBAy5AwKvAsP8UbYsltqMre4B_Nm55DVUizacJZLE3-FRKFDk

Jag märker detta på mig själv. Jag har oerhört svårt att släppa destruktiva relationer. Jag försvarar, förnekar, vägrar... allt för att slippa tappa den delen utav mig själv som var ett offer. Att identifiera sig som ett offer är en identitet och jag som har svårt att hitta min identitet, vilket gjort att jag har utvecklat flera stycken, klarar inte av att släppa "offret" i mig själv. Det innebär inte att jag vill vara ett offer. Det är inget aktivt val jag gör i huvudet. När jag blir medveten om detta blir det lättare för mig att släppa taget men det tar enormt lång tid vilket gör att det blir frustrerande för dem omkring mig. Vad de måste förstå är då att jag inte ÄR ett offer hela tiden. Jag är inte ett offer tillsammans med dig men jag kanske är det i samband med en före detta partner som psykiskt misshandlade mig.
Och det är också här martyskap kommer in. Det kan också vara så att jag identifierar mig som en martyr. Jag vill tro på att den här människan är god, jag vill behålla min relation till hen och min lojalitet till hen vilket gör att jag tror att jag stannar för att jag är stark och för att jag offrar mig själv för ett slags "greater good." Om jag stannar med den här destruktiva människan kan jag göra hens liv lättare, bättre och kanske till och med förändra hen till att bli en bättre person. Men vem lider? Jag. Gör jag det egentligen för den andre? Nej. Jag gör det för min skull, för att jag vill känna mig som en hjälte. Jag gör det för att ta bort ansvaret från mig själv eftersom ansvar är oerhört tungt att bära. Jag måste lära mig att jag har ansvar över mig själv, min situation och mina relationer. Det är jag som styr vem som kan behandla mig illa och inte, till en viss del. Jag kan välja att lämna om jag blir illa behandlad.

Men detta är svårt. Oerhört svårt. Det tar tid. Det kanske tar så lång tid att det till slut inte blir av. Då måste jag börja om på nytt. Det är frustrerande inte bara för mig utan också för dem omkring mig.

Borderlines som tricksters.

En "trickster" är i folklore en karaktär som lurar andra människor, ofta med syftet att de ska göra bort sig. Inom sagans tradition är räven en trickster som lurar björnen. I nordisk mytologi är det Loke, som ni säkert har hört talas om (numera i Avengers t.ex.). En trickster är listig, intelligent och observant. Trickstern följer inte den sociala normen eller lagar utan arbetar helt utifrån sig själv. De har ständigt något fuffens på gång. Det är ingen ond karaktär utan snarare en slags antihjälte, en motståndare, någon som står på varken de goda eller de ondas sida. "Trickster" betyder egentligen "bluffmakare" eller "skojare" och det är därför man säger att magiker utför "trick" eftersom en magiker, i lite överdramatisk ton, utför bedrägeri i form av underhållning. 

Vi med borderline personlighetsstörning är trickstern i sagan om psykisk ohälsa. Det är på grund utav vår rädsla att bli övergivna men också på grund utav vår brist på impuls och konsekvenstänk och svartvitt tänkande. Många som beskriver människor med psykisk ohälsa beskriver dom som destruktiva för sin omgivning, manipulativa och otrogna. Det är omöjligt att vara omkring dom för dom är så skadliga och att ha en relation med någon som har borderline är på snudd till omöjligt. Det är en orättvis beskrivning av sjukdomen och av människorna som lider utav sjukdomen men det är inte helt osant. Jag har ofta förnekat mina destruktiva och manipulativa beteenden gentemot andra och sagt att det enda sättet jag sårar människor är genom att vara ledsen men det är inte sant. Jag vet att jag har och har haft omedvetna strategier att manipulera min omgivning när jag är rädd för att bli övergiven, sviken eller helt enkelt känner en lust att förstöra saker för mig själv och andra. Det som är så viktigt att poängtera är att jag, eller andra med borderline, inte gör detta för att vara elaka utan det grundar sig i en oerhörd stark rädsla, skam, självhat och ångest. Jag kan idag stoppa mig själv från att agera giftigt mot andra men det finns alltid där i bakhuvudet; hur kan jag göra för att få dem att älska mig? Hur kan jag göra för att få dem att inte lämna mig? Hur kan jag få uppmärksamhet? Svaret kan vara att ljuga och hitta på, håna, manipulera, lura, vara otrogen på något sätt... och jag agerar inte ut på det längre.

Jag tycker att det är viktigt att rannsaka sig själv och faktiskt peka ut att "du är destruktiv" och på det sättet försöka bättra sig själv. Det handlar inte om att skuldbelägga och lägga grund för ännu mer självhat utan det handlar om att göra det lättare och bättre för mig att ha hälsosamma relationer med andra människor vilket gynnar mig något enormt.
Exempel: Jag är rädd att Alex kommer att lämna mig. Jag känner kaos. Jag känner rädsla. Ångesten är total, paranoian sätter in och kanske till och med vanföreställningar; han planerar att lämna mig just NU. Så jag skriver en vägg av text där jag ber honom att inte lämna mig för jag älskar honom så mycket och han gör saker så mycket bättre för mig och utan honom skulle jag falla totalt. Det är MANIPULATIVT beteende. Det betyder inte att det jag säger inte stämmer för det gör det ju, jag älskar Alex så oerhört mycket och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom men att guilttrippa honom till att inte lämna mig är oerhört destruktivt beteende. Vad jag trodde var ett uttryck för min kärlek till honom visade sig vara toxic.

Jag kan också agera som ett internettroll för uppmärksamhet och skratta åt att jag lyckas få dem att tro att jag är allvarlig när jag inte är det. "Nu låtsas jag vara en SÅN och dom har ingen aning om att jag inte är SÅN, ha ha ha poor unfortunate souls. Jag är mäktig, jag är stark, I am a master of the human race!" 

Ett annat exempel är att ljuga om mina moraliska eller politiska värderingar. Jag vill passa in, jag vill bli omtyckt och jag vill framför allt inte bli nekad av någon, inte ens av människor jag inte tycker om eller inte vill ha att göra med egentligen. Jag kan utan tvekan smälta in med den extrema högern eller den extrema vänstern, om jag vill. Jag vet vad som får dom att fungera, jag vet vad jag ska säga och hur jag ska agera för jag har studerat deras sätt att uttrycka sina åsikter och känslor kring deras politik, medvetet och omedvetet. Det hör också ihop med min brist på identitet. Vi med borderline har ingen aning om vilken identitet vi har och kan ha flera stycken eller ingen alls. Men att vara falsk är ett destruktivt beteende. Att säga att jag tycker en sak och sen agera ut en annan är att vara en hycklare. Jag har faktiskt inte riktigt någon aning om vilka politiska åsikter jag har längre eftersom jag har spenderat så många år att försöka passa in hos olika sorters politiska grupper och tagit efter deras värderingar och gjort dom till mina egna. Det har varit helt omedvetet. Jag känner att jag är ärlig med mina värderingar till två personer i mitt liv: min pojkvän och min syster. Men att vara helt ärlig så varierar mina åsikter utifrån hur jag känner just nu. Jag kan uttrycka olika åsikter till Emma och olika åsikter till Alex men jag tycker fortfarande dom sakerna bara att det skiftar utifrån mitt humör. Jag kan vara oerhört problematisk ena stunden och sedan vara tvärtom; oerhört politisk korrekt och jag håller inte med om något utav det eller både och. Det är jättesvårt. Och det är inte JAG - det är sjukdomen.

Jag säger inte att borderlines är dåliga människor. Tvärtom. Det ligger ofta mycket empati under ytan hos borderlines som gör oss extra känsliga och att vara extra känslig gör oss sårbara. För att kunna överleva den inre smärtan som vi känner använder vi oss utav överlevnadsstrategier som kan vara dåliga för oss och för dom omkring oss. 

"Svartvitt tänkande".

Någonting som alltid tas upp i samband med borderline personlighetsstörning är "svartvitt tänkande." Det förklaras väldigt sällan vad det betyder och vad det innebär. Att tänka svartvitt indikerar att du inte kan tänka på någonting som grått. Det är allt eller inget, nu eller aldrig, på botten eller på toppen, sött eller salt, bra eller dåligt, kärlek eller hat, vän eller fiende, misslyckande eller framgång, ful eller fin, någonting "är" eller någonting "är inte" och då: svart eller vitt. 

Jag har perioder där jag tänker mer svartvitt än annars. Under väldigt påfrestande perioder i mitt liv blir min sjukdom mer märkbar. Jag har lärt mig att känna igen det men det gör det inte mindre smärtsamt att gå igenom. I relationer är svartvitt tänkande oerhört frustrerande eftersom jag aldrig kan tänka lagom om någonting. Mitt mål är att vara nöjd, inte att vara lycklig eftersom lycklig skulle innebära att jag antingen gick från det till olycklig ifall någonting inte skulle fungera som jag vill att det ska fungera. Jag har höjt mina partners till skyarna för att sedan nästan känna avsmak inför dom bara för jag inte är på topp rent mentalt och inte kan förstå att man inte måste bara superduperkär hela tiden för att fortsätta vara kär i någon. Det har även gjort att jag tänkt samma om min partner; jag har trott att de antingen älskar eller avskyr mig för det finns ju ingenting däremellan, eller hur? Det har lett till mycket destruktivitet och ja... destruktivitet är ju någonting jag vägrar komma nära igen.

Igår och idag har jag märkt av det svartvita mer än tidigare. Jag vet vad som har triggat igång det. Jag visste att det skulle bli en slags overload av känslor och spänningar efter Skövde, oavsett hur roligt och fantastiskt jag tyckte att det var där. Det är en reaktion av intryck och jag var förberedd. Jag har inte gjort något destruktivt sen jag kom hem men jag har tänkt väldigt destruktivt och därmed väldigt svartvitt. Jag försöker att inte vara dum nu. Det måste inte vara mörkt bara för det inte är lika ljust som vanligt. Det kan vara grått ibland och det är okej.

Cymbalta hurts worse.

När jag sökte hjälp för mina psykiska problem sommaren 2017 skrevs en del mediciner ut till mig. Jag har tidigare haft my fair share av icke-fungerande antidepressiva. Det är svårt att veta när man faktiskt har brist på serotonin och inte, tycker jag, och det är ju just det som antidepressiva är; de förhöjer serotoninhalterna i kroppen. Eftersom ångest är mitt main problem fick jag utskrivet paroxetin som skulle fungera mot min ångest också men utan effekt på ett par månader skrevs istället cymbalta ut av vuxenpsykiatrin efter ett bedömningssamtal där  (alltså inte av min ordinarie läkare på vårdcentralen.) Cymbalta är SNRI och innehåller inte bara serotonin utan noradrenalin också och därför skulle dessa kunna fungera bättre för mig. Först testade vi 30 mg sen 60 sen 90 sen 120 mg. Det var när vi höjde till 90 mg som biverkningarna kom.

• Trötthet, utmattning, orkeslöshet. 
• Svårighet att fokusera mig och få saker gjorda. Känner mig "trögfattad" och har svårt att ta in saker som jag läser, tittar på eller lyssnar på.
• Yrsel och huvudvärk.
• Torr i munnen och dålig smak i munnen och halsen.
• Blöder väldigt mycket vid mens (ca 10-15 dagar per månad varav 8 dagar är kraftiga blödningar) 
• Restless legs och stickningar/domningar i benen och händerna.
• Mardrömmar.
• Extrema svettningar.
• Svårighet att få orgasm.
• Aptitlöshet vilket leder till svältperioder men ingen viktnedgång.

Jag fick anemi (b12 och järnbrist) vilket SERIÖST är det värsta jag varit med om rent fysiskt. Det är helt fruktansvärt att inte orka på det sättet och behöva sova 16-18 timmar per dygn bara för att kunna göra the basic stuff som att ta hand om sig själv och mina katter. 

Det var oerhört viktigt att jag slutade med cymbaltan och efter ett samtal med läkaren skulle jag trappa ner 30 mg i veckan MEN att jag skulle få utsättningssymptom som skulle gå över. Det var fruktansvärt. Från 120 till 90 mg var okej och från 90 till 60 mg kom utsättningssymptomen som var migrän, brain zaps ca hela tiden och ännu mera trötthet. När jag tog 30 mg och till slut 0 mg per dag så var det så illa att jag ramlade omkring för jag var så yr och hade såna brain zaps. Brain zaps är elektriska stötar i hjärnan som är vanliga vid insättning och utsättning av antidepressiva. Men jag kunde inte gå ut eller vara aktiv fysiskt för jag bara fick stötar i hela kroppen och det kom liksom under fötterna på något sätt och spred sig uppåt så jag tappade balansen. Jag började ta 60 mg igen och det hjälpte. 60 mg gav inga större biverkningar och utsättningssymptomen försvann men jag vill inte ha den här medicinen. Den hjälper inte och jag kände fortfarande biverkningar även om de inte är lika märkbara som vid 120 mg. Nu har jag trappat ner från 60 till 50 mg och tagit det i en vecka. Jag har huvudvärk nästan varje dag och känner mig tröttare än vanligt men det kan jag stå ut med för att bli av med den här helvetesmedicinen. 

Impulskontroll.

Alla säger åt mig att jag tar till mig terapin, att jag är på väg mot något bättre i sinnet och att det lyser om mig på ett sätt som det inte gjorde innan. Jag håller med men... positiva kommentarer som dessa gör att jag blir rädd också... för jag vill leva upp till dem, alldeles för mycket. Men mitt tillfrisknande kommer inte ske på en höst. 

Den här veckan handlar ERGT'n om impulskontroll. Jag har sett fram emot den här veckan väldigt mycket eftersom jag har så svårt med impulser och att inte agera ut på mina impulser. Det känns inte som om jag fått tillräckligt mycket verktyg att kunna stå emot för jag kan inte stå emot. Det går ju så snabbt. Hur ska man kunna förhindra någonting som känns som en reflex?

Under mitt självskadande har jag försökt stanna upp och tänka efter. "Tänk på vad du gör just nu... du skadar dig själv, och andra omkring dig. Tänk på konsekvenserna" och mitt destruktiva jag svarar tillbaka "jag bryr mig inte." Jag bryr mig ju, egentligen. Men mitt i mörkret så är det som om ingenting spelar någon roll längre. Det är den tankegången jag måste fokusera på att förändra, inte beteendet i sig. 

Att tänka på och fokusera på under den här veckan: distraktion och fördröjning, hitta ett hälsosamt beteende som ersätter det impulsiva beteendet, att bli mer medveten och uppmärksam på de långsiktliga konsekvenserna, konsekvensmodifiering. 

Det är jättesvårt... Det är så tufft att gå in i sig själv... och försöka göra förändring trots att det finns så mycket som säger emot. Känner idag att det är tuffare än någonsin. Vill bara lägga mig och ta en paus. Men det går inte ta en paus från psykisk ohälsa. Om ändå det vore så lätt. 

Oceans.

Den här veckan har varit tuff för mig på ett väldigt annorlunda sätt. Sen jag träffade Alex i mars har vi knappt varit utan varandra och nu kommer det dröja en stund innan vi kan vara med varandra eftersom han är iväg och marknadsför sitt företag på en mässa i Polen. Jag tänkte ta den möjligheten till ensamtid med att verkligen göra sånt som jag tycker om att göra själv. Jag har mest sovit, lyssnat på musik och läst manga, pratat med babesen på discord och gått på mina möten. Det har varit väldigt givande på många sätt men samtidigt tufft. När Alex inte är här så tvingas jag möta många av de känslorna som jag gärna bara vill trycka undan... 

"Fear of abandonment". Jo, jag vet. (Jag har skrivit om det innan här i bloggen och finns under kategorin "Sjukdomen" på höger sida).
Vad gör man när huvudet vägrar samarbeta? När logiken vägrar samarbeta med rädslan? Jag har under väldigt få stunder nojat gällande Alex. Eftersom han är så ärlig med mig jämt och jag med honom så har många rädslor försvunnit till skillnad från mina tidigare relationer. Jag har haft stunder där jag fått panik för han inte svarat men det har så uppenbart inte handlat om honom eller hur han är mot mig i vår relation utan mitt bagage. Det är inte logiskt att tro att ens pojkvän är död eller otrogen om han inte svarar på 3 timmar. Jag vet ju det. Men mycket av min noja i det förflutna HAR varit relativt logisk men kanske förstärkt av min sjukdom. Män som inte svarar, svarar kort eller trycker undan mig vill faktiskt inte ha med mig att göra. Det låter hårt men jag har lärt mig det. Visst, man kan inte alltid ha tid för alla, men vill man prata med någon eller vara med någon så får man det att fungera på bästa möjliga sätt för båda parter.

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min pojkvän. Det låter ohälsosamt men inte när det kommer ifrån mig. Det innebär att jag har släppt in Alex i mitt liv. Han är en del av mitt liv nu och därför är det otänkbart för mig att leva ett liv där han inte finns med. Jag går inte aktivt och tänker på att förlora honom. Och i och med detta har jag inga plan B's och inga mentala förberedelser som gör att det finns ett gap mellan oss genom hela relationen. Jag är engagerad i honom, i oss.

Självklart finns det känslor och bagage från det förflutna som fortfarande hemsöker mig, speciellt när jag är ensam, men det är inga direkta hinder. Ett tag trodde jag att om jag inte var kapabel att kunna komma över mitt bagage så kunde jag inte ha en ny relation. Det är inte sant. Jag kan reflektera och älta och fortfarande vara lycklig och engagerad i min nya relation. För ja... jag är väldigt lycklig i min relation. Jag känner inte att jag behöver bevisa det för någon och därför skriver jag inte om Alex särskilt mycket jämfört med vad jag brukade göra om mina tidigare relationer. Allt jag känner säger jag till honom och inte till andra online. Men... eftersom det är viktigt för mig att uttrycka hur en relation kan se ut i psykisk ohälsa måste jag ju skriva om det ibland. (Och såklart skryta lite.)

Split.

I videon länkad radas det upp 9 kriterier (symptom) för Borderline personlighetsstörning. BPD är en väldigt komplex sjukdom och de 9 kriterierna yttrar sig väldigt annorlunda för olika människor men det videon gör helt rätt är att den sakligt beskriver och förklarar sjukdomen, utan att lägga in värderingar eller exempel som gör att man känner sig utanför om man inte uttrycker sig som exemplen de tar upp. Jag skulle verkligen rekommendera att titta, trots att den är hela 20 minuter lång, för den beskriver min sjukdom till punkt och pricka. 

Jag tänkte skriva lite om symptomen; brist på identitet, skiftningar i identitet och skiftningar i humör. Dessa skiftningar inom BPD är anledningen till varför många blir feldiagnosticerade med andra sjukdomar. Skillnaden är att våra skiftningar är så snabba och under så korta perioder. Jag tror att dessa skiftningar är varför jag misstänker mig själv ha fler diagnoser än vad jag egentligen har. Det är som om mina olika typer av humör och identiteter har olika typer av sjukdomar när det egentligen bara är en som ligger bakom; Borderline. I videon nämns att människor med BPD ibland blir feldiagnosticerade med DID som står för dissociativ personlighetsstörning också commonly known as multipla personligheter. Eftersom vi inte har någon klar identitet kan det verka utåt som om vi har flera stycken som skiljer sig ifrån varandra likt någon med DID. Vi själva märker inte det utan vi har bara olika former utav Jaget medan människor med DID har olika sorters Jag inom sig med klar distinktion på Jagen. Förstår ni skillnaden? Kanske låter flummigt? 

Jag har skrivit innan att jag accepterat att jag är mångsidig. Jag har accepterat min brist på identitet som en identitet. Under hela mitt liv har jag skiftat och placerat mig i fack för att försöka hitta mig själv men verkligheten är att jag är så splittrad att jag passar under flera olika fack samtidigt. Jag kvävdes av att stanna i ett fack exempelvis metal-kulturen där man "ska" och "bör" vara på ett speciellt sätt eller pk-kulturen där man "ska" och "bör" tycka och agera på ett speciellt sätt. Varje avvikning från facket innebar katastrof. 

Jag identifierar mig också hellre som andra än mig själv. För att försöka hitta mig själv och förklara mig själv kan jag använda någon annan som referens exempelvis en karaktär från en tv-serie eller bok. Människor som känner mig kan då inte förstå alls varför jag skulle identifiera mig med den typen av karaktär eftersom den är helt olik den bilden de har fått utav mig. 

Vad jag under senare tid förstått är att mina olika typer av identiteter har olika typer av problematik. Jag säger inte att jag har multipla personligheter utan jag har olika typer av identiteter, jag är splittrad, jag är mångsidig, helt enkelt. Många utav mina antagna diagnoser ligger i att jag när jag identifierar mig på ett speciellt sätt har en sorts problematik som jag inte skulle ha om jag just då identifierade mig som en annan typ. T.ex. min ätstörningsproblematik. Den är så pass skiftande för mig att det inte går att placera min ätstörning i något fack. Detta skiftar också under så korta perioder (perioder som kan innebära timmar eller dagar eller några timmar per dag under ett par månader osv) att det inte tydligt finns någon repetativ ätstörning. Jag kan exempelvis svälta mig själv under en dag eller under en halv dag med tydliga symptom på just anoriexia nervosa eller bingea ett par timmar om dagen under ett par dagar likt binge eating disorder.  Min kropp förändras aldrig så drastiskt som den borde göra med den typen av diagnoser eftersom de håller i sig under så korta perioder. En diagnos är en diagnos eftersom den är ihållande. Det är inte många av "mina diagnoser" och diagnoserna är snarare symptom på den stora diagnosen; Borderline. 

Och det gäller mycket annat också. Min paranoia skiftar också beroende på mitt humör. Jag kan ha timmar där jag kan klassas som "manisk" om manin skulle hållit i sig i flera dagar/veckor (impulsivitet helt enkelt misstaget för mani). Och så vidare. Skiftningar i humör är inte mani men mina skiftningar i humör kan vara så snabba och impulsiva att det kan tolkas så. Samma gäller skiftningar i depressiva tillstånd. Jag har svårt att klassa mig själv som deprimerad eftersom min depression kommer och går likt mitt humör. Den enda diagnosen utanför BPD som är ihållande är mitt ångestsyndrom GAD. 

Det är oerhört svårt för mig att hitta min sjukdom, min problematik, mina symptom och därmed min behandling och rehabilitering. Det är oerhört svårt att känna sig så splittrad i sitt Jag att det inte finns något Jag där. Det finns ett Jag eftersom alla mina vänner skulle beskriva mig på exakt samma sätt men det är svårt för Mig att hitta det Jaget. 

Dissociation.

Dissociation är ungefär ett språk som jag förstår men inte kan tala. Det är jättesvårt att beskriva upplevelsen av att dissociera, speciellt ingående i text. När jag ser bilder på t.ex. memes om dissociation tänker jag bara "exakt sådär är det!" och det tog väldigt många år innan jag förstod att jag ens upplevde dissociation och att det faktiskt var ett stort problem hos mig.

Dissociation är när man avlägsnar sig från verkligheten, t.ex. under traumatiska upplevelser. Man är inte "här" utan någon helt annanstans. Det kan samtidigt betyda att man tror att man är någon annanstans än vart man är eller att man är någon annan. Overklighetskänslor, kan man beskriva det som. Derealisation = avlägsnad från verkligheten. Depersonalisation = avlägsnad från sin identitet. Intensiva dagdrömmar och deja vu klassas också som dissocation. Dissocation är ett spektrum.

Dissociation har visat sig hos mig på olika sätt och jag vill återigen säga; det är ett språk som jag förstår men inte kan tala. Under flera år har jag periodvis känt mig omänsklig, som om jag inte tillhörde den här världen. Jag har känt mig som ett väsen och helt alien för allting som har med människor och göra. Jag har sökt mig till vatten, på olika sätt och vis och ja... jag har känt att jag har varit en sjöjungfru. Det har varit en sådan enorm sorg inuti mig; varför är jag fast i den här mänskliga kroppen när jag är någonting annat? Varför är jag fast i den här världen när jag inte hör hemma här? Jag kunde se mig själv utifrån och föreställa mig att det fanns fjäll på benen, att det är så som jag BORDE se ut. 
Under ett års period trodde jag att jag var besatt av demoner. Det var efter jag slutade missbruka droger. Jag var helt övertygad om att det fanns väsen inuti mig som förstörde och tog över mig vid tillfällen när jag inte betedde mig som "mig själv." Samtidigt kände jag att änglar vakade över mig och försökte hjälpa mig. Samtidigt kände jag en koppling till demonerna, som om de var mina vänner och djävulen kändes som en älskare för mig. 

Det här låter ju helt GALET, tänker ni och ja... det är galet. Det är galet läskigt när man kommer ut ifrån det. Men dissociation har yttrat sig på andra sätt också, inte bara genom de här enorma overklighetskänslorna kring mitt Jag och min verklighet.

Ibland kan jag "försvinna iväg." Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än just så. Jag försvinner iväg in i mig själv, in i en dimma och det känns ungefär som att vara hög eller väldigt full. Det kan vara mycket eller lite. Ibland kan jag försvinna in i mina dagdrömmar att det känns som om de är riktiga. Ibland kan jag få för mig att sånt som jag bara dagdrömt om faktiskt har hänt på riktigt och jag blir väldigt förvirrad när jag märker att det inte stämmer. "Vadå, har du inte sagt det där?" "Vänta vadå, känner inte du den personen?" och så vidare. Det händer främst i sociala sammanhang när jag utsätts för enorm press och ångest. Min sociala fobi hanteras ofta på det sättet och jag märker att jag dissocierar mycket när jag är ute bland stora folkmängder. Men det kan också hända när jag sitter i soffan alldeles ensam, helt plötsligt. Det finns vissa triggers som kan sätta igång en sådan jobbig emotionell stress inuti mig att jag inte kan göra annat än att "försvinna iväg" för att skydda mig själv. Det är inte medvetet. Vissa dagar och vissa timmar bara försvinner för att jag själv har gjort det, i huvudet. Jag kan också beskriva det som om jag ser på mig själv eller på situationen "utifrån." Jag är liksom en åskådare, inte en deltagare.

Jag har upplevt amnesi (minnesförlust) efter dissociativa perioder men det har ofta varit ihopkopplade med att jag inte sovit, inte ätit och samtidigt tagit lugnande mediciner (dock är det inte medicinerna som gett amnesin utan de har bara spätt på upplevelsen). Minnena kommer ofta tillbaka till mig i fragment om jag blir påmind om det. Det är ofta att jag har lämnat lägenheten utan att komma ihåg det dagen efter (och jag har gått och gungat). Sen kommer det tillbaka efter några dagar när jag verkligen tänker efter och jag kommer ihåg att jag gick dit, satte mig och gick hem men jag kommer inte ihåg hur länge jag var där eller vilken tid jag gick dit under natten osv.

Dissociation är väldigt obehagligt och väldigt handikappande för min vardag. Jag vet att det är en effekt av annat och det finns perioder där jag knappt upplever detta alls och perioder där jag upplever det minst 2 gånger i veckan.

Relationer när man är psykiskt sjuk.

Det är inte lätt att vara vän med eller ha en partner som är psykiskt sjuk. Det krävs enormt mycket tålamod och förståelse för att det ens ska kunna vara möjligt men framförallt för att det ska kunna vara givande. Jag har haft relationer med människor som inte gynnat mig och mitt mående mer än på ett negativt sätt och det leder till slut att min psykiska ohälsa förvärras. Det tog väldigt lång tid för mig att inse att om människor inte kan acceptera eller hantera min sjukdom så är det inte värt för mig att lägga energi och tid på dom. Det måste inte vara så att man klipper bort dom helt, även om det kan behövas också, men att man kanske tar en paus ifrån varandra tills måendet blivit bättre.

Min pojkvän är en helt fantastisk människa. Jag har aldrig mött någon som varit så tålmodig, förstående och stöttande som han är. Han lyfter mig utan att det innebär press och tvingar aldrig mig att göra någonting som jag inte klarar av. Det är tungt för honom att se mig må så dåligt som jag kan må men eftersom mina positiva sidor skiner igenom känner han att det är värt det. Jag är så mycket mer än min sjukdom. Alex visste redan från början att det skulle vara en utmaning att gå in i en relation med mig men han var villig att möta den och nu nästan 7 månader senare har vi fortfarande en stabil och hälsosam relation med varandra. Kommunikation är nyckeln. När jag träffade Alex var jag väldigt noga med att "det här ska göras rätt." Jag har varit 100% ärlig med honom redan från början. När jag säger 100% så menar jag verkligen 100%. Jag kan inte komma på någonting som han inte vet om mig. Han vet om alla mina trauman, allt mitt bagage, alla mina tidigare relationer och han är väldigt engagerad i mig precis som jag försöker vara engagerad i honom. Om jag inte hade pratat med honom om min sjukdom som jag gör så hade det här aldrig fungerat. Och hade han aldrig öppnat upp sig för mig och för min sjukdom hade det inte heller fungerat. Han vet varför jag är som jag är, han vet varför jag reagerar som jag gör och han vet varför jag inte orkar ibland.

Jag är inte lätt att ha en relation med just nu varken vänskapligt eller kärleksmässigt. Jag är nojig, skiftar i humör, nedstämd och jag kan helt enkelt inte göra allt som jag vill göra i en relation. Jag kan inte vara social eller energisk 100%. Jag kan inte alltid fokusera på annat än min sjukdom. Jag kan inte ens beskriva hur lyckligt lottad jag är som hittade någon som Alex. 

Jag har avslutat kontakten med en del vänner och vissa utav dom har jag helt enkelt en paus ifrån. Jag kan inte fokusera på alla samtidigt och de vet om det. Om jag inte har kontakt med en vän på ett par månader så är ingenting förändrat när vi väl har kontakt igen. Det finns inga måsten i mina relationer mer än att jag försöker och jag lyckas ibland. Jag har väldigt svårt att ha relationer med andra människor som är destruktiva på samma sätt som jag är eller som jag har varit eftersom det triggar mig att bli destruktiv igen. Det känns sorgligt för mig att inte kunna stötta dom men det är faktiskt helt okej att sätta mitt eget mående först gällande det. Om någon verkligen skulle behöva mig så skulle jag finnas där men det finns en respekt oss emellan att vi inte når ut till varandra i våra mest destruktiva stunder. Mina vänner bjuder inte med mig på fester eftersom de vet att jag kommer få ångest av det, både att säga nej och om jag skulle följa med. Jag är väldigt lyckligt lottad som har dom också.

Allt är möjligt med rätt sorts nätverk. Jag känner att jag har det. Jag känner inte bara att jag själv har viljan att bli bättre men också att de omkring mig pushar mig åt rätt håll. 

Offer?

Min pojkvän sa igår att min blogg fokuserade väldigt mycket på mina negativa sidor, att det finns så mycket mer av mig än bara min sjukdom. Det är helt sant. Jag tror att jag kan identifiera mig lite för mycket i min sjukdom ibland och få för mig att det är allt jag är, att den tar över så mycket att det inte finns någonting utav Mig kvar. Det stämmer ju inte. Jag har en rad passionerade intressen och åsikter som inte är kopplade till min sjukdom. Jag har en personlighet som skiner igenom, enorm empati för andra människor och tålamod. Det finns mycket mer än bara sjukdom i mitt liv. Så jag försöker blogga lite om andra saker också, som t.ex. mitt inlägg om boktips eftersom böcker är ett så stort intresse. Jag funderar på vad jag kan skriva om mer och kommer nog komma på mer i framtiden. Men.. det är inte det som jag ska skriva om nu.

Jag skrev ett inlägg om min BDD men det jag glömde ta upp där är hur sociala medier påverkar mig på ett annat sätt. Jag följer många kroppaktivister online och förlåt om jag säger det här men det finns en offermentalitet hos många av dem som jag dras med i. Deras aktivism handlar inte bara om att acceptera sig själva, att tillåta sig själva att få finnas eller att älska sig själva utan också om hur svårt det är att göra allt detta i det tjockskammade samhället vi lever i. Jag dras med i det. Med min förvridna bild av mig själv fylls jag upp av deras beskrivningar om hur tjocka människor ses som äckliga, lata, utan ansvar och självdisciplin, oönskbara... och plötsligt blir jag också det där. Jag tror att min BDD blev större när jag blev mer medveten eller ja... tvärtom egentligen.
Jag tror inte rent logiskt att människor hatar tjocka människor så mycket som beskrivs. Jag tror på att det finns en diskriminering av tjocka människor, absolut, men det är inte så utbrett som det känns för mig. Det är inte ofta någon har kallat mig tjock. Det är inte ofta jag har blivit nekad på grund utav min vikt. Jag har aldrig haft svårt med vänner eller med partners, tvärtom. Jag har inte svårt att hitta kläder för jag vet var jag ska leta och jag har inga fysiska problem kopplade till min vikt.
Jag ser mig själv alldeles för mycket som ett offer. Det gör att jag hatar mig själv. "Samhället hatar tjocka kroppar" översätts till "samhället hatar mig" och så är spiralen igång i huvudet. Jag funderade ett tag på att faktiskt sluta följa kroppaktivister som skriver om sånt för det gör mig illa... men samtidigt blir jag så peppad av deras mod. Det är en svår konflikt inuti mig.

Jag har aldrig känt eller sett mig själv så tjock som jag är nu. Jag har inte gått upp i vikt. Det finns många anledningar till varför jag plötsligt är så besatt av min vikt på ett sätt som jag inte var innan. Jag tror, tyvärr, att en av dom anledningarna är just den här offermentaliteten.

Shopping som självskada och beroende.

Jag har alltid haft svårt med pengar. Vi växte upp utan pengar så det fanns inte pengar för mig att hantera och redan tidigt märkte jag att köpa saker gav mig tröst och glädje som inte fanns någon annanstans. På något sätt såg jag inte att pengar hade något större värde eftersom jag inte förstod konsekvenserna - eller privilegierna att ha pengar.

När jag slutade skada mig själv fysiskt så tog mitt shoppingberoende en helt ny vändpunkt. Det blev tvångsmässigt och utvecklades till en självskada. Jag vill påstå att det finns vissa typer utav självskada som är "acceptabla" och shopping är inte ett sådant acceptabelt beteende. Shopping förknippas med materiell lycka och bortskämdhet. Om man shoppar så gör man det för att man vill, för att det är roligt, för att man kan, för att man inte bryr sig. Jag säger nu fullt ärligt att mitt shoppingberoende inte är på det viset. Jag shoppar inte för att det är roligt precis som jag inte skär mig eller slår mig för att det är roligt. Får jag en kick av det? Ja. Det är ju därför jag gör det. Det är ju därför jag har skadat mig själv fysiskt också. Adrenalinkicken kommer in och det materiella är bara en liten bonus på det. Men jag njuter inte vad jag köper. Jag köper allting som jag känner att jag skulle vilja ha eller behöva och det blir att jag bara köper för att köpa. En ny parfym? Jag har säkert 20 stycken men jag tar ju gärna en till. Och så är det igång.

Jag har skulder hos Klarna, Qliro, Ellos, H&M, Bonprix, Svea ekonomi och Resurs bank. Det är höga skulder om man räknar ihop dom totalt. Det gör att jag inte har råd med mat eller råd med sånt som är nödvändigt för att kunna leva värdigt. Jag har inte råd att göra saker ihop med mina vänner. Jag har inte råd att hälsa på mina vänner eller min pojkvän. Jag har inte råd att äta ute. Jag har inte råd att fika eller dricka kaffe ute. Jag lever just nu mestadels på mina föräldrar gällande mat och det känns inte bra. Som jag nämnde i mitt ERGT-inlägg så är självskada en kortsiktig njutning men helt tvärtom långsiktigt. Men när jag tänker på hur illa jag har det rent ekonomiskt så vill jag bara handla mer för att dämpa den ångesten. Ibland tänker jag att det kanske vore bättre om jag började skära eller slå mig själv igen. Det kanske vore bättre om jag missbrukade mina mediciner. För det kostar inga pengar.

Jag ser på människor omkring mig att de ser ner på mig när jag shoppar. När jag skadade mig själv fysiskt såg de inte på mig på det sättet. De blev oroliga. Nu blir de bara arga. Jag antar att det är en form av att bry sig men det känns värre. Det är så viktigt att inte bli arg på mig just nu. Jag klarar inte av ilska, varken hos mig själv eller andra. 

Jag blir så påverkad av social media som säger att materiella saker är viktiga. Det är viktigt att ha bra och fint smink, att ha fina kläder, att lukta gott, att ha det fint hemma och så vidare. Min mamma pratade med mig häromdagen om att jag borde ta en paus från sociala medier men det är ju mitt enda sociala nätverk. Jag går ju aldrig ut längre. Det är min största kontakt med omvärlden och med de jag bryr mig om. Så hur gör man?

Hur jag tar hand om mig själv i kaos.

Det är inte lätt att ta hand om sig själv när man är sjuk. Rutiner håller inte i sig eftersom man plötsligt kan få en ångestattack som varar en hel natt och sen sover man hela dagen för man är så utmattad efter den och så... ja då får man börja om på nytt. Jag har väldigt svårt med rutiner just nu eftersom min järnbrist gör att jag blir så trött och det i samband med nedtrappning på mediciner + lugnande medicin som behövs vid behov så blir jag en trött panda som gärna sover middag trots att jag sover för länge på morgonen. Men jag har några punkter som jag måste hålla fast vid och jag tänkte bara visa hur det kan se ut med self-care när man är sjuk. Detta är en lista jag har i min mobil:

• Borsta tänderna varje dag och använd munskölj mot muntorrhet - mina mediciner ger mig muntorrhet vilket är farligt för tänderna.  
• Hudrutin varje kväll - jag gick igenom en acnebehandling på 3 månader med den receptbelagda Acnatac och efteråt är det viktigt för mig att hålla kvar min "bättre" hy. 
• Duscha regelbundet - minst tre ggr i veckan. 
• Tvätta händerna efter varje gång jag städat eller tömt kattlådorna osv.
• Ansiktsmask en gång i veckan. 
• Dricka vatten varje dag - ha en flaska stående på vardagsrumsbordet och fyll på när den tar slut. 
• Äta minst 2 ggr per dag och inkludera grönsaker i åtminstone en av måltiderna.
• Ta mediciner och kosttillskott varje dag - jag har en dosett där allt är uppdelat dag för dag.
• Hårinpackning varje vecka och leave-in efter varje hårtvätt. 
• Deo varje morgon och kväll.
• Återfukta huden efter varje dusch och efter varje rakning använda aloe vera gel och babyolja.
• Meditera minst 3 ggr i veckan.
• Gunga vid behov.
• Ångestdämpande vid behov. 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag var så duktig att jag följde den här listan varje dag men det är ett mål som jag har. Någonting som inte står på listan är ju att ta hand om katterna men det är så inristat inuti mig för det handlar ju om andra än mig. De får blötmat varje dag och jag tömmer deras lådor varje kväll. De får uppmärksamhet varje dag på olika sätt och jag lämnar aldrig dem ensamma förutom när det är nödvändigt. Eftersom jag har katter är det viktigt att hålla det någorlunda städat också och det är min största utmaning just nu. Att städa är väldigt fysiskt krävande och ja, min järnbrist gör att fysisk aktivitet är i princip omöjlig. Men jag försöker. 

ERGT - 8 veckor fram.

Halva tiden har gått sen jag började min ERGT behandling. Det är en gruppterapi med fokus på känslohantering och självskadebeteende som pågår i 16 veckor en gång i veckan. Under dessa 8 veckor har jag fått en hel del insikt i mig själv och hjälpmedel att känna igen och sätta ord på känslor som jag inte trodde att jag hade. Jag har också sett mönster i mitt eget beteende.

Under första veckan pratade vi om självskadebeteende. Vad finns det för olika typer av självskadebeteende och vilka konsekvenser kan de ge, kortsiktigt och långsiktigt? Människor använder självskada som en form av känslohantering av en anledning; det hjälper för stunden. Men långsiktigt finns det inga positiva konsekvenser för självskada, tvärtom. Tyvärr är det så att man glömmer bort det eftersom lidandet är så enormt och en "quick fix" känns mer värt än att hantera känslorna hälsosamt. Det är inte lätt att stanna upp och ta hand om sina känslor men det är ju det som vi ska lära oss i den här terapin.

Under ett par veckor efter det pratade vi om känslor och att vara medveten om känslor. Det finns primärkänslor och sekundärkänslor. Primärkänslorna är arg, äckel, rädd, ledsen och glad. De finns där av en anledning och de har en funktion att berätta för oss vad som händer i kroppen och runt omkring oss. Primärkänslan äckel exempelvis hindrar oss från att äta någonting giftigt och alla primärkänslor kommer från när människan var mer ett djur än människa. Någonting som jag upptäckte då var att jag faktiskt inte är så ledsen som jag tror utan jag är rädd. Det är rädsla som är den primärkänslan som jag känner mest. Rädsla = ångest. Det är den jag måste lära mig att känna igen. Ofta förväxlar vi känslor med varandra eftersom tankar sätts igång och förvrider våra känslor. Känslor är jobbiga att känna och därför undviker vi dem eller har föreställningar om känslor. Vi kanske tror att vissa känslor inte är viktiga men det stämmer inte. Skillnaden är hur vi hanterar dem.

En vecka som gav stort intryck på mig handlade om grumlighet. Det finns en sorts grumlighet som kan påverka hur vi känner, att vi känner starkare än vad vi egentligen borde. Grumlighet kan vara tillexempel att vi är hungriga, trötta eller bär på bagage från tidigare erfarenheter. Min noja grundar sig i grumlighet. Det är på grund utav bagage som jag reagerar så starkt i vissa situationer där jag egentligen inte ska göra det. Jag tänker på tidigare relationer, tidigare svek och sorg vilket gör att jag förknippar det förflutna med nuet. Då måste jag stanna upp. Jag måste känna nuet omkring mig. Jag har under ett par månader mediterat regelbundet och då har jag lärt mig att känna mig medveten om min omgivning och om mig själv. Det har hjälpt med dissociation och ångest. I stunder där mitt bagage blir ett hinder för mig i vardagen så försöker jag bli medveten. Jag fokuserar på min omgivning; vad finns här? Vilka färger? Vilka mönster? Vad känner jag för material mot kroppen? Hur känns det? Är det mjukt, hårt, strävt?

Någonting som jag har märkt är att mina negativa föreställningar kring känslor påverkar mitt mående något enormt. Jag tror alltid att det är destruktivt att känna, att vissa känslor inte borde få existera eller kännas, att om jag bara ansträngde mig lite mer så skulle jag må bättre och så vidare. Så fort jag hamnar i mina föreställningar så mår jag direkt sämre. Jag kan inte klandra mig själv längre för hur jag är. Det finns anledningar till varför jag agerar och reagerar som jag gör. Men det innebär inte att jag inte kan stoppa det. Jag kan hitta kontroll i kaoset, med rätt hjälpmedel.

Mitt mående har blivit sämre sen jag började med min ERGT behandling. Först skrämde det livet ur mig och jag tänkte att "detta är inte bra, jag håller på att gå sönder totalt igen" men egentligen var det ju något positivt. Jag blev så utmattad och trött på grund utav hur mycket jag jobbade med mig själv och mina känslor i huvudet. Jag har ett heltidsjobb som känslohanterare och det är enormt påfrestande att jobba 24 timmar om dygnet. Det är jobbigt att gå in i sig själv och verkligen möta mina känslor. Det är samtidigt väldigt jobbigt att öppna upp sig för 8 nya personer. Men jag känner mig väldigt bekväm med de andra och trots att vi är så olika känner vi igen varandras känslor och reaktioner. Det är så skönt att veta att "oj, jag är inte ensam i detta." Jag har så länge trott att det inte fanns någon som kände så mycket som jag gör och nu ser jag att det finns ju flera stycken och ännu fler än dem. Det är en enorm tröst.

Är jag villig att känna mina känslor? Är jag villig att möta dom? Vad händer om jag inte möter dom? Ett par veckor efter grumlighet fokuserade vi på just det; känslomässig villighet och acceptans. Jag märkte att när jag inte är villig att möta mina känslor så mår jag sämre. På papper är det helt klart för mig; jag mår ju sämre när jag inte möter dom, så varför tror jag att det ska göra mer ont om jag gör det? Varför tror jag att jag kommer må sämre när det finns klart och tydligt framför mig att det är tvärtom?

Jag jobbar hårt. Min ERGT är väldigt viktig för mig. Jag tror att detta kommer ge mig så många nya verktyg att hantera min sjukdom men jag är också medveten om att jag kommer behöva fortsatt behandling efter detta. Jag är bara glad att det händer någonting och att jag kommer någonstans.

Min sociala fobi utmanas varje vecka. Jag går fortfarande på soc-möte varje månad och kurator varje månad vilket gör att jag har 6 möten varje månad som jag måste gå på. Det är oerhört tufft. Det gör mig så trött och utmattad och jag sover väldigt mycket. Jag sover inte bara för att jag är utmattad utan också för att jag kan fly i sömnen. Jag vet att det inte är bra. Min järnbrist gör ju att min kropp blir helt hängig. Jag tror att anemi (b12 och järnbrist) är det absolut värsta jag någonsin känt rent fysiskt. Det slår allting. Den enorma trötthet och orkeslöshet som uppstår går inte att beskriva.

En ny start.

Min plan var först att skapa en helt ny blogg med inriktning på min psykiska ohälsa men... jag vill inte släppa den här bloggen riktigt än. Jag tänker att jag lägger det gamla bakom mig och börjar om på nytt. Jag tar inte bort några inlägg. Jag bara börjar om lite.

Vi kan göra en quick update;

Diagnoser

Fastställda:

• GAD - generaliserat ångestsyndrom. Kronisk ångest som jag har levt med i stort sett hela mitt liv och kommer att leva med i hela mitt liv, mer eller mindre kontrollerat. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Social fobi. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Depression. Periodvis högfunktionerande, kopplad till ångesten och den negativa påverkan den får på mitt liv och på min kropp. 
• PMDS - premenstruellt dysforiskt syndrom. Innebär att jag under ägglossning mår sämre och kan uppleva psykoser i samband med detta. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.

I väntan på utredning:

• BPD - borderline personlighetsstörning. En diagnos som innebär att jag är emotionellt instabil. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Utmattningssyndrom.

Väntande: 

• PTSD - posttraumatiskt stressyndrom. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• BDD - body dysmorphic disorder även kallad "inbillad fulhet." Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Paranoid personlighetsstörning. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.

Annat:

• Tidigare missbrukare av blandade droger och alkohol. Nykter sen tidiga juni 2018. 
• Självskadebeteende i olika former; fysisk, sexuell, ekonomisk. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Högkänslig personlighet.
• Upplever ofta dissociation (overklighetskänslor, prepsykos/gränspsykos) Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Upplever ofta vanföreställningar som också kan klassas som prepsykos eller gränspsykos. Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• I perioder svälter jag mig själv. 

Behandling:

• ERGT (gruppterapi) en gång i veckan. Finns att läsa mer om här http://nationellasjalvskadeprojektet.se/forskningsrapporter-och-arkivmaterial/ergt-och-erita/  . Jag kommer att göra ett separat inlägg om detta.
• Samtal hos kurator på vårdcentralen, remisser skickas regelbundet till vuxenpsykiatrin där jag står i kö.
• Medicinering: oxascand vid behov, theralen vid behov, propavan och stilnoct vid sömn, cymbalta 120 mg som ska trappas ner och tas bort. 
• Sjukskriven sen juli 2017. 

Annat: 

• Anemi (blodbrist) där behandling med järn och b12-tillskott inte har fungerat. Detta gör mig så oerhört trött och orkeslös så jag sover väldigt mycket. 
• Jag har adopterat två katter från Halmstads katthem. De kom till mig i juni 2018 och de är så fina och goa. De är två honor som är 2 år gamla. Den ena heter Sookie och den andra Sipper. 
• Alex och jag is still going strong med ca 7 månader bakom oss och fler framför oss, hopefully. 

Kaostankar - från min privata dagbok.

"Jag låg i sängen och lyssnade på Rammsteins låt Mein herz brennt och kände in musiken. Jag stirrade upp i taket och såg min mandalaväggboning och försökte fokusera på dess färg, mönster och former. Det kändes som om mitt hjärta slog flera slag i sekunden och jag började få, vad jag kallar för, "kaostankar." Kaostankar känns igen på det sättet att dom inte har någon logik i sig. Kaostankar är påhittade tankar om andra människor och vad de tycker och tänker om mig. De är mörka fantasier och scenarion som inte har någon som helst grund i sig. När jag är inne i kaoset så tycker ju jag såklart att det finns grund, att det finns bevis, att det finns sanning i kaostankarna. Men jag kan inte fungera normalt när jag är inne i kaoset, jag kan inte tänka klart. Det är en försvarsmekanism tror jag att ha kaostankar ibland. De liksom förbereder en inför att bli lämnad, avvisad, nekad och oälskad. Det finns olika sorters kaostankar och jag brukar ofta få alla efter varandra. De är en effekt utav varandra. Det är under kaosperioder som jag antingen stöter bort människor eller klamrar mig fast alldeles för hårt. Jag vet aldrig vilket utav det som det blir och ibland kan det skifta från att stöta bort till klamra sig fast så snabbt att människor inte hänger med. Jag blir helt oförutsägbar. Jag kan ena stunden vara mjuk och kärleksfull och sen helt plötsligt bli arg och nästan elak. Detta händer oftast i mitt huvud. Det är där allting händer, för jag agerar inåt. Jag kan tänka att jag älskar någon, att någon är så fin och bra och sedan tänka att personen egentligen inte är så fin och bra som jag tror. Då börjar jag tänka elakt om den personen. Jag ser hens brister och skrattar åt dem, irriterar mig på allt de säger eller gör. Sen kommer jag på mig själv och skäms... jag skäms för att jag tänkte hemskt om någon som jag faktiskt tycker om. Skammen kommer alltid efter kaostankarna har haft sin gång. Det har varit så att jag agerat detta utåt och då har det oftast varit min partner som hamnat i kläm eller väldigt nära vänner. De är ju där framför mig när kaostankarna sätter igång och blir jag inte lämnad ifred med dem så kommer någon att påverkas. Jag vill inte skada någon. Jag vill inte påverka någon negativt.
En annan sorts kaostankar är paranoia. De brukar oftast komma innan jag stöter bort eller klamrar mig fast. Jag får för mig att människor inte tycker om mig. Jag får för mig att de pratar om mig bakom min rygg eller bedrar mig på något sätt. Jag får för mig att de utnyttjar mig. Jag får för mig att de bara pratar eller umgås med mig för diverse fördelar som inte har med mig som person att göra. Att noja är fruktansvärt. Det är verkligen helt fruktansvärt att tvivla på om människor tycker om mig eller inte. För om de inte gör det och av någon anledning inte berättar det för mig så måste jag ta reda på om det ÄR så. Jag måste ha bevis på att mina kaostankar stämmer. Så jag börjar undersöka. Jag kan sitta i timmar och analysera meddelanden, statusuppdateringar, händelser, samtal... var gick det snett? När gjorde jag fel? När började personen tröttna på mig och tycka illa om mig? Jag kan inte fokusera på något annat än nojan. Jag är helt övertygad om att jag har rätt. Det är något som inte stämmer, en magkänsla, och den ska man ju alltid lita på sägs det. Det är inte en magkänsla. Det är kaostankar.
Kaostankar kan också vara behov eller narcissism. Behov av bekräftelse och uppmärksamhet. När jag har den sortens kaostankar så tänker jag mig själv som överlägsen alla andra. De är peasants och jag är royalty. Det är ett privilege att få ta del utav mig, tänker jag, och sprider ut mig inför någon på sätt som jag inte borde eller egentligen vill. Det är rena impulser drivna av behovet och narcissismen. Det är under dessa kaostankar som jag har destruktiva sexuella relationer med människor. Det är dem som driver den destruktiva lusten. Mestadels sker det ju online eftersom jag inte vill eller kan träffa människor. Dessutom bor de oftast i andra städer. Förstå mig inte fel nu, alla sexuella relationer jag har eller har haft online har inte varit kaostankar men de flesta har varit det. Jag blir hög på bekräftelsen och utmanar.
Under narcissistiska kaostankar känner jag mig väldigt ensam. Det är liksom så att ingen känner sig så ledsen som jag gör. Jag är helt ensam med min ångest vilket ÄR narcissism. Det är helt enkelt oförståeligt för mig att andra människor kan känna så som jag gör. Jag känner ju så som jag gör för att jag är för smart och för insiktsfull. Jag ser sånt som de inte ser. Jag förstår sånt som de inte förstår. "Jag har aldrig fel" är något som upprepas under alla sorters kaostankar. Jag har aldrig fel för jag förstår ju, jag är inte dum, tvärtom. Jag har aldrig fel och ni är alldeles för korkade för att dölja sanningen från mig så jag ska minsann hitta den, vänta ni bara.
Alla kaostankar kommer under en kaosperiod. Efter kaosperioden är jag utmattad. Det är då jag förstår vad det är jag har gjort. Det är då jag skäms så mycket att jag vill krypa ut ur min kropp. Det är då ångesten är som värst och som längst. Kaosperioder varar bara några timmar, ibland mindre beroende på om jag får alla kaostankar eller bara någon utav dem. Jag vill bekänna mina kaostankar för någon för jag skäms så mycket men jag vågar samtidigt inte berätta vilken hemsk och vidrig människa jag egentligen är. Jag vill inte berätta vilken destruktiv människa jag egentligen är."

A temporary high.

Jag är beroende. Vad är jag beroende utav? Shopping, mat, socker, män, att skära mig, periodvis alkohol, cigaretter... ah listan är tyvärr lång. Det skapar sådana enorma problem för mig. Jag vet varför det är så. Alla dessa sakerna ger mig en "temporary high". Anledningen till att jag blir temporärt hög av dessa är för att de kemikalier som spelar roll inte finns på samma sätt i min kropp som de gör hos andra.

Mina internetstudier visar; Serotonin och dopamin - tekniskt sätt de enda två sakerna som gör dig glad. De är kemikalier som finns i kroppen helt naturligt. Det går att få dessa på onaturligt sätt eller förhöja dem på onaturligt sätt som t.ex. droger. Anledningen till att droger som amfetamin och kokain är så populära är för att dessa förhöjer nivåerna av dopamin i hjärnan. Dopamin gör att du blir uppmärksam, alert, motiverad och helt enkelt en mer nöjd människa. Serotonin gör att du blir lugn och harmonisk, avstressad och hjälper dig att hålla dina känslor i balans. En brist på dopamin gör att du får svårighet med att minnas saker, du kan bli trögtänkt och din motivation och reaktionsförmåga försvinner eller blir sämre. En brist på serotonin gör dig impulsiv, aggressiv, ökar risken för suicidala tankar och ger dig ångest. Det är därför många med diagnosticerad depression och ångest får SSRI-medicin vilket är serotoninförhöjande läkemedel. Detta innebär dock inte att SSRI kan hjälpa vem som helst som är deprimerad eller har ångest. Vissa behöver istället dopaminförhöjande läkemedel. Brist på dopamin gör dig också deprimerad. Vissa behöver både och. Men framförallt behöver de flesta människor med depression och ångest terapi. Problemen är inte endast kemiska utan kan ha med erfarenheter, kriser och trauman att göra också. Det går inte att få bort sorg efter dessa med mediciner men mediciner kan göra det lättare att bearbeta och handskas med sorg.

Så varför shoppar jag och varför skär jag mig? För att dessa ökar nivåerna av serotonin och dopamin i min hjärna. Jag gör endast dessa sakerna när jag har ångest eller känner en extrem känsla av sorg.

Så vad jag gör jag? Hur gör jag för att sluta? Är det ens möjligt för mig att sluta på egen hand utan medicin och terapi? Svar: nej. Jag har accepterat det faktum att mina problem inte är någonting jag kan hantera själv längre. Jag är sjuk. Jag försöker därför ta ett steg tillbaka och inse att detta kommer bli bättre när JAG blir bättre. Det är okej. Det kommer att gå över och när det gör det kommer jag vara frisk nog att kunna hantera de negativa konsekvenserna av min ångest.

Jag skriver detta inlägget som en reminder till mig själv: detta är anledningen. Du gör inte som du gör bara för att du är värdelös, sämst, kass, misslyckad och dum i huvudet. Du gör det för det är en kemisk obalans inuti dig just nu. 

Abandonment & trust issues.

Det var längesen jag uppdaterade här. Mitt mående har förvärrats de senaste månaderna och det gör det svårt för mig att hitta tillräckligt mycket med koncentration för att kunna skriva ett blogginlägg. Tidigare har jag grävt ner mig i någonting, läst, studerat och sen skrivit om det. Jag har inte gjort det på väldigt länge nu. Det enda jag tycks kunna fokusera på är ångest. Jag klandrar inte mig själv för det. Jag är sjuk. Jag är oftast inte mig själv då.

Men de senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket och faktiskt kunnat skriva om det. Jag har gjort det på instagram istället. Jag har försökt gå in mycket i mig själv och reda ut knutarna eftersom det är så trassligt. Det är jobbigt. Jag har försökt att fly så länge från mina problem, både för att jag varit tvungen till det och för att jag helt enkelt inte orkat ta itu med dom. Det måste jag göra nu. Om jag ska kunna bli frisk från vad-det-nu-är måste jag gå in i mig själv. Jag måste gräva ner mig i mig själv. Jag måste studera mig själv. Jag måste skriva om mig själv.

De största problemen jag har är "abandonment issues" och "trust issues." Det innebär att jag är rädd för att bli övergiven och har svårt att lita på människor. Dessa två problemen är grunden till i princip all min ångest. Det är grunden för varje misslyckade relation jag har bakom mig. Jag agerar utifrån dessa problemen som att;

• knuffa bort och stänga ute människor ena minuten för att bli sjukligt klängig nästa, 
• jag kommer till varje pris undvika att bli lämnad och övergiven även om det är av människor som jag inte tycker om särskilt mycket eller vet är dåliga för mig, 
• jag kommer alltid att tro att det värsta som kan hända kommer att hända som att människor kommer bedra mig eller lämna mig.

För att hantera detta har jag försökt att omge mig med så många människor som möjligt, särskilt män, för att ha en eller två eller tre eller fyra backups ifall någon utav dem skulle överge mig. Detta gör att jag blir oärlig och svår att lita på till hundra procent. Om jag får för mig någonting eller om jag blir alldeles för rädd så kommer jag att söka bekräftelse eller uppmärksamhet för att trycka undan rädslan. Det är inte så att jag vill såra någon, som t.ex. en partner, och jag skulle aldrig säga att jag älskar eller att jag bryr mig om jag inte gör det. Detta leder till att jag inte kan lägga all min fokus på en person som en vän eller ett kärleksintresse. Jag kan inte binda mig till någon enstaka person eftersom rädslan att de ska överge mig i så fall blir så stor att jag bokstavligt talat blir galen av den. I början utav mina relationer har jag känt mig relativt trygg de första månaderna men sen har osäkerheten börjat komma. Jag har blivit sjukligt svartsjuk och nojig. Jag har blivit kontrollerande, försökt hacka mina partners konton för att komma åt meddelanden eller gått igenom deras mobiler/datorer i smyg. Jag har slutat sova, gråtit mycket, föreställt mig de värsta tänkbara scenarion om de inte svarar eller om de inte är med mig hela tiden. Jag har haft ångest som varit så stark att det enda sättet för mig att bedöva det är genom att på något sätt skada mig själv. Det finns oftast ingen logik i min rädsla men eftersom jag har blivit sårad så många gånger sitter det i mig som en försvarsmekanism. Det är till och med så att jag t.ex. tänker "de kommer ändå vara otrogna mot mig så bäst att jag är det först" även om jag aldrig varit otrogen i en relation. Detta gör mig väldigt olycklig i en relation och det är en utav de större anledningarna till varför jag mår mycket sämre i relationer än som singel.

Jag klarar inte av att bli "left on read" eller ignorerad. Jag klarar inte av minsta lilla förändring i tonen och jag kommer att analysera din "normala ton" i skrift eller hur du är i humör för att lättare kunna känna igen om du skulle börja tröttna på mig så jag kan förbereda mig inför katastrofen. 

Jag vill inte vara såhär... men jag är äntligen fullständigt medveten om det och jag kan erkänna detta offentligt nu. Bara för att jag har dessa problemen gör det inte mig mindre värd att älska samtidigt som det inte är en ursäkt för mig att behandla människor som faktiskt kommer att älskar mig illa. Det är inte okej för mig att agera på dessa problemen men det är just det som gör dom till ett problem; du kan inte hjälpa det. Jag kommer att jobba på detta i mig själv. Jag kommer att jobba tills jag lyckas bearbeta det så jag kan ha en meningsfull, lyckligt och rättvist relation i framtiden.

Detta gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskapsrelationer blir svåra för mig. Likt med en partner blir jag orolig, rädd och nojig på ett sätt som skulle kunna likna vanföreställningar om det bara tog ett steg längre fram. Jag får för mig att alla hatar mig. Jag får för mig att alla pratar illa om mig bakom min rygg, att de tröttnat på mig, att de retar mig och mina inlägg online, att de tycker att jag är jobbig, att de tycker att jag är äcklig, att de tycker att jag är irriterande och korkad, att de inte vill vara vän med mig längre. Jag har t.ex. märkt att alla människor som jag "ogillar" ogillar jag för att jag tror att de ogillar mig. Gällande många har jag dragits med i skitsnack om dessa eftersom jag ändå trott att de sa samma sak om mig eller ännu värre saker. När det sedan visat sig att de tyckte om mig mår jag så dåligt och hatar mig själv.
Jag blir så rädd för att mina vänner ska hata mig att jag distanserar mig från människor eller som en ren säkerhetsåtgärd bemöter det som jag "tror att de säger om mig" ofta då i inlägg på sociala medier som t.ex. "många stör sig säkert på att jag sminkar mig så mycket och ändrar på mitt utseende" och så försvarar jag det och så vidare. Ingen har faktiskt sagt dom sakerna till mig - det är bara jag som är rädd att någon SKA göra det så jag kan lika gärna ta upp det innan det händer.
För att hantera min noja blir jag också arg på mina vänner i hemlighet och försöker rada upp deras negativa egenskaper i huvudet för att inte bli lika ledsen när jag tänker på att de gör samma sak med mig. Dessa tankar kan vara i någon timme eller mindre. När jag sedan får det bekräftat att hallå, dina vänner älskar dig, känner jag sådan enorm skam över mig själv för att jag legat och tänkt negativt om mina vänner eller för att jag bara tvivlat på deras kärlek och ömhet till mig. Jag oroar mig alltid i onödan. Jag tänker alldeles för mycket. Jag överanalyserar.

Varför har jag dessa problemen? Jag vet inte om jag vågar skriva om det. Det känns för privat och jag vet inte om personerna inblandade kommer vara okej med att jag skriver om det. Jag kan dock säga att det ligger djupt rotat i mig sen barndomen. Det är en serie utav händelser som byggt upp mina abandonment och trust issues. Jag är skadad. Jag vet det. Jag ser på det utifrån och jag försöker jobba på det. Stå ut med mig. Förstå mig i mitt kaos. 

Jag vet varför jag mår dåligt.

The Great Pan Is Dead. 

Min ångest är inget mysterium. Tvärtom. Jag vet mycket väl varför jag mår så dåligt som jag gör. Det är inte den frågan som jag ligger och plågas med. Det jag undrar är när jag ska må bättre. Det sägs ofta att om man vet varför så vet man hur men när det kommer till min ångest... jag har vetat varför väldigt länge. Jag har fortfarande inte listat ut hur.

Jag är alldeles för känslig. Jag tänker alldeles för mycket. Jag är självupptagen in a paranoid way, jag tror att allt handlar om mig. Jag tror att allt är mitt fel. Jag tar allting personligt. Jag oroar mig. Jag har svårt att tänka grått, det blir antingen eller. Svart eller vitt. Jag blir alldeles för intensiv alldeles för snabbt. Jag blir för fäst vid människor. Jag har svårt att tänka logiskt. 

Jag är min egen psykolog. När jag behöver prata med någon pratar jag med mig själv. Jag är fullständigt och komplett medveten om min ångest. Jag är fullständigt och komplett medveten om mina svagheter och mina styrkor. Jag känner mig själv till 100% när det kommer till ångest. Jag vet varför jag reagerar som jag gör, varför jag agerar som jag gör, varför jag känner och tänker som jag gör. "Nu är du reckless, Jonna" brukar jag tänka. "Nu är du impulsiv." "Nu vill du ha uppmärksamhet men vet inte hur du ska be om det." "Nu är du destruktiv." Många gånger kan jag hindra mig själv när jag säger till mig själv på det viset. Jag hade varit mycket mer utåt om jag inte lärt mig att kontrollera mig själv, om jag inte lärt mig att stanna upp och tänka efter.
När jag skriver om mitt mående gör jag det på ett kontrollerat sätt. Jag kan bara minnas en enda gång jag låtit det släppas ut helt okontrollerat de senaste åren och det var natten innan jag flyttade tillbaka till Halmstad. Jag vill vara öppen för jag vet att det är bra för mig, och även för andra. Människor kan relatera till mig och jag vill att de ska kunna göra det. Jag kan ju sätta ord på hur jag mår. Jag kanske kan göra det åt dem som inte kan?

Jag spenderar flera timmar varje natt vid gungorna eftersom jag inte litar på mig själv om jag hade stannat inne. Jag vet att om jag inte går ut dit... om jag inte hanterar... så kommer jag att skada mig själv på ett eller annat sätt. Jag kan skada mig själv som i att vara alldeles för brutal med vad jag känner och tänker, kanske till och med skälla ut människor som inte förtjänar det bara för att jag är paranoid. Jag kan skada mig själv som i att publicera bilder och ord som jag sedan inte vill stå för. Jag kan skada mig själv som i att söka, och finna, sexuella kontakter som jag sedan ångrar. Jag kan skada mig själv som i att äta alldeles för mycket. Jag kan skada mig själv som i att slå mig själv eller skära mig själv. Jag kan skada mig själv som i att försöka döda mig själv. Min enda trygga plats är vid gungorna.

Ingen kan säga åt mig att jag inte kan hantera psykisk ohälsa.

Jag försöker vänja mig vid människors närvaro. Jag har varit ensam väldigt länge och varje social interaktion är unfamiliar. Jag blir väldigt lätt trött och jag är rädd att det ska tolkas som om jag är på dåligt humör men jag blir bara så utmattad. Jag försöker, jag utmanar, jag lär mig. Jag känner att detta gör att jag får ångest mycket lättare än tidigare vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Jag vill inte att min ångest ska missuppfattas. Jag vill inte att någon ska tolka min ångest fel. Jag kan bli bitter, rädd, trött och "underlig." Jag blir inte Jag. Min instinkt blir att fly och därför letar jag efter flyktvägar eller faktiskt flyr undan. Jag strävar efter en normalitet som jag aldrig riktigt haft och därför är det svårt att veta var jag ska börja. Jag tror att jag gör rätt, så som jag gör nu. Jag önskar att jag var en sån som hade lätt för saker men allting känns bara väldigt svårt och ansträngande. Jag försöker kliva ur mina comfort zones varje dag och vissa dagar är svårare än andra. Vissa dagar känns det hopplöst... men jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver ta små steg framåt och inte lägga alldeles för mycket på mig själv. Den här sommaren får ha fokus på; 1. Vila 2. Vänja mig vid människor 3. Lära mig hantera pengar 4. Bli mer självständig. Det låter som bra mål. Jag kan variera mellan dem så det inte blir allting på en gång. Exempelvis är en vecka utan köp på avbetalning en seger. (Någonting jag också vill lära mig den här sommaren är att få orgasm på egen hand utan skuld/skam eller ångest. Och jag vill också lära mig att ha fysisk och/eller romantisk kontakt med män utan att bli för rädd eller för intensiv. Det går sådär... Och det lär ta ett bra tag innan jag lär mig det...)