Atlas.

Allt känns så mörkt. När man är deprimerad blir man som en svamp som suger åt sig all negativitet helt omedvetet. Jag sitter och tänker på fredagen, på Stockholm, och det känns överväldigande just nu. Jag blev så illa berörd av det. Jag ska snart dit. Jag har flera gånger rört mig i det området när jag varit på besök. Jag vet hur det ser ut. Det känns alldeles för nära.. 

Pressen som kommer efter detta är för att jag engagerat mig politiskt. Det här blir en politisk fråga. Och jag orkar inte det mer. Människor är mer oroliga över hur SD som parti kommer växa efter detta än att det faktiskt skett ett terrordåd i Sverige. Det känns inte som om människor bryr sig om vad som händer i världen utan bara om vad som händer i Sveriges riksdag, om vad som händer i Sverige rent politiskt. Att människor dör spelar ingen roll. Att SD får fler röster - DET spelar roll. Jag förstår att vi lever i Sverige, att det är där vi lägger fokus eftersom Det påverkar Oss men det blir sån... debatt.. och sån hets. Och jag varken vågar eller orka yttra mig eftersom jag vet att människor just nu är extra känsliga och extra aggressiva. Det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. Jag kan inte smälta allting som händer just nu. Intrycken är så många och så starka. Det känns som om en stor våg har träffat mig och jag försöker nå ytan för jag kan inte andas. Mina lungor fylls sakta med vatten och jag kvävs. Min depression gör att min HSP känns mycket mer. Jag vill bara stänga in mig i ett mörkt rum och inte bry mig om någonting. Jag vill bara få andas igen utan att anstränga mig. Jag är rädd för, och vet, att människor tolkar min politiska trötthet som att jag blundar för problem.. för jag har ju varit så engagerad tidigare. Jag upprepar: det ska inte vara så. Det ska inte kännas så. 

Och idag... känner jag saknaden. Jag hade så gärna velat prata med honom idag. Om allt. Om ingenting. Det går inte. Det kommer aldrig att gå igen. 

Imorgon ska jag få färg på min tatuering. Jag ser fram emot det så mycket. Jag är aldrig nervös över smärtan, endast det sociala. Det känns så underligt att alla mina smärtor är psykiska och att jag klarar av fysisk smärta som ingenting. Jag kan ha migrän så det svartnar för ögonen och ändå vara någorlunda fungerande i vardagen. Pain, you got nothing on me.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra åt skolan. Jag kan inte plugga just nu. Det känns helt omöjligt. Jag hatar mig själv så innerligt för att jag säger så och för att jag känner så. Jag har alltid varit den som sagt att jag inte orkar men ändå alltid gjort det. Jag minns att Mimmi sa det till mig "du säger alltid att det kommer gå åt helvete och att du inte kommer orka och så helt plötsligt har du gjort 3 arbeten på några dagar". Jag vet att jag brukar säga så. Men jag brukar sällan känna det såhär länge. Jag har funderat på att ringa vc och fråga hur jag ska gå till väga för att bli sjukskriven ett tag. Men sen tänker jag... hur ska jag ha tid med det? Hur ska jag ha tid och ork till att samla mod och social energi till att 1. ringa 2. gå på massa möten 3. gå på fler möten 4. kontakta lärare 5. kontakta försäkringskassan... osv osv osv. Nej jag har inte tid eller energi till det. Jag har inte ens tid eller energi till att söka hjälp... hur ska det gå för mig? Jag vet att jag måste maila min lärare i Genusvetenskapen för nu ligger jag efter med 2 datum... och jag kan inte. Jag är inte negativ nu utan jag är realistisk. Jag tar alltid mer än vad jag klarar av.... Sen kommer min sociala ångest som hindrar mig från att kontakta henne och det hela är bara ett recept för kaos. Jag hatar mig själv, så mycket. Jag hatar att jag inte orkar. Jag hatar att allt påverkar mig så mycket. 

Politik politik politik.

När jag pratade med min vän Jennifer i helgen... så nämnde jag att mycket utav det jag skriver är diskussioner. Det är filosofiska diskussioner snarare än personliga värderingar och åsikter. Jag skriver alltid så. Jag skriver alltid som ett samtal och många har svårt att förstå det. Det är ingen hemlighet att mina kommentarsfält brukar ryka av ilskna människor som missförstår mig. "Du säger och tycker och tänker på det här sättet" brukar de säga och jag förstår ingenting. "Var har jag sagt att jag tycker det?" De tolkar mina svar helt fel. Jag har stängt in mig själv, mina känslor, mina tankar, mina åsikter och vägrat vara öppen. Det finns så mycket inuti mig som jag aldrig skriver om, eller pratar om. Jag försökte, här på bloggen, öppna upp mig mer under taggen "unpopular opinions" men inte ens där är jag till 100% ärlig. You don't know me and you never will. 

Jag är inte helt hundra på vad jag tycker, egentligen. Jag är allt och inget. Jag håller med och håller inte med på samma gång. Jag tror inte att politik är någonting för mig alls. Jag vill inte prata om politik på det sätt som de flesta gör. Jag vill diskutera för och emot, jag vill diskutera varför och varför inte, jag vill diskutera fördelar och nackdelar... med allting. Jag vill inte diskutera kring varför jag har "rätt". Och om jag ska kunna ha rätt måste jag tycka någonting först. Vad tycker jag? Jag vet inte egentligen. Jag identifierar mig själv som feminist men vad betyder det idag att göra det? Vad betyder feministstämpeln nu 2017? Stämmer den stämpeln överens med mina åsikter? Jag vet inte. Jag identifierar mig själv som kroppaktivist men vad innebär den stämpeln då? Vad innebär det att vara kroppaktivist? Stämmer den stämpeln överens med hur jag känner och tycker kring kroppaktivism? Jag vet inte. 

Det är därför det är så skönt för mig att prata med människor som Jennifer eftersom hennes politiska värderingar är väldigt olika från mina (de som jag tror att jag har), samtidigt som de är väldigt lika. Jag har kontakt med fler som inte tycker som jag, som utåt står emot allting jag står för. Vi är inte så olika ändå, trots att vi tycker olika. Och om vi tycker olika, hur intressant är det inte att prata om varför vi tycker olika? Vad har format oss? Vad har gjort oss såhär? Varför tycker vi såhär? Min fokus ligger aldrig på politiken. Den ligger på människor. Det är människor som intresserar mig. 

Vad jag försöker säga, egentligen, är att jag är vilse. Jag är inte påläst. Jag har inget intresse av att hitta mig själv politiskt och jag har inget intresse av att bli mer påläst. Min feminism är personlig och mitt intresse för feminism är högst personligt. Jag vill bara prata om fiktion... filmer, serier, böcker... eller konspirationsteorier? Spöken? Aliens? Kan vi inte prata om hur coolt det egentligen är att alla människor i världen ser månen? Är jag dum när jag tycker att det är coolt, vad tycker du? Kan vi inte prata om pinsamma saker vi har gjort? Kan vi inte prata om hur vi känner kring kärlek? Har du fått ditt hjärta krossat någon gång? Har du krossat någon annans hjärta? Kan vi inte prata om varför pengar är så viktigt och hur vi gör det mindre viktigt? Kan vi inte prata om hur vi känner kring att ljuga, hur känner du gällande vita lögner? Hur känner du gällande musik, vad betyder det för dig? Varför tror du människor är så olyckliga i Sverige, när vi egentligen har allt vi behöver? Varför tror du att det är så viktigt för vissa att vara vackra medan andra fokuserar på att vara intelligenta? Kan vi inte prata om sex? Vad tycker du om att göra "i sängen" och har du verkligen gjort det du tycker om att göra, har du utforskat? Varför har du inte vågat? Kan vi inte prata om något annat än politik, för en gångs skull? 

I've had it. Officially.

Jag hade egentligen inte några nyårslöften för 2017... men jag bestämde mig för att göra förändringar i mitt liv. Dessa förändringar var till för att endast gynna mig och mitt välmående.
Ett utav dessa löften/förändringar var; keep away from destructive people som ger andra skit för de inte är perfekta. Vad betyder detta, you might ask? Jo det betyder att jag är så jävla trött på bråk. Jag är trött på feminister som bråkar med andra feminister, kvinnor som bråkar med andra kvinnor och framförallt bråket mellan vänstern och typ alla andra.
Jag är seriöst väldigt vänster, jag har märkt det och håller fast vid det. Jag är vänster och jag är pk. Det innebär inte att jag krigar mot de som inte är som jag. Jag är antirasist, feminist, antinazist, pro-choice, krossa kapitalismen osv osv osv. Jag är sån. Jag tycker så. 
Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag inte känner att jag konstant behöver attackera människor med andra åsikter än mig själv som om vi vore på ett slagfält. Jag är tillräckligt trygg i mina åsikter att jag kan ta en diskussion med någon som inte tycker som jag och hålla nivån lugn och sansad. Jag känner inte ett behov av att försvara mina åsikter - för jag är trygg i dem. Jag vet att jag har rätt åsikter - jag behöver inte upprepa det eller övertyga andra om det för jag vet... att jag har rätt. När människor som inte är vänster eller inte är pk eller inte är feminister vill diskutera med mig så I'm all for it - let's discuss och se om vi kan lära oss någonting utav varandra!
Jag förstår att det är många som ser politik som ett slagfält; vi mot dem, liv eller död. Men jag tycker inte så. Jag tycker inte att det är rätt väg att gå för att driva sin politik eller presentera sin politik. Jag har helt respekt för att människor inte tycker som jag men jag tvivlar ibland på att de respekterar att jag inte tycker som dem. Det som är viktigt för mig är att känna igen; när ska jag slåss? När jag möter en rå-rasist online så känner jag det ganska snabbt; den här personen är rasist och den här personen är en idiot. Då slåss jag. Jag slåss på alla möjliga tänkbara sätt. Men.. det finns människor som kan bli tagna för rasister, transfober eller homofober när de egentligen bara är outbildade, ignoranta eller korkade. Ett exempel är Louise Andersson Bodin som fick en hel shitstorm efter sig med Adam Tensta i spetsen som under en TV4-intervju lämnade inspelningen eftersom TV4 bjudit in en "rasist." Vad hade Louise gjort? Hon hade gjort en video där hon sagt "jag tycker att n-ordet är ett vackert folk." Louise Andersson Bodin kommer ifrån och bor i Grums, en liten håla i Värmland. Hon hade ingen aning om att n-ordet var rasistiskt eller att det kunde uppfattas som rasistiskt. Hon fick dödshot och våldtäktshot. I do not fucking support any of that kind of shit. Det finns också människor som är rasister utan att de förstår det själva. Dessa människor går det oftast att styra i rätt riktning. "Du.. det är rasistiskt att säga n-ordet, säg inte det mer" och förstår hen fortfarande inte kan man länka till diverse texter om varför n-ordet är rasistiskt och så ser man hur hen tar emot det. Majoriteten utav gångerna jag har haft såna diskussioner har de slutat med "tack, nu vet jag, ska sluta säga det!". Det är en seger. Det är inte en seger att se någon bli av med sitt jobb för hen råkat säga eller skriva n-ordet utan att förstå att det är rasistiskt, likt Louise Andersson Bodin.

När jag skrev mitt inlägg om hur jag inte längre är vegan var jag livrädd. Jag var livrädd för jag vet att det finns veganer i min närhet, eller åtminstone såoppas nära i min umgängeskrets att de skulle kunna komma över min blogg, som skulle kunna ge mig enormt mycket skit för det inlägg. Min bästa vän Adam sa till mig, om det inlägget, "du behöver inte förklara dig. För någon" och han har helt rätt egentligen. Jag känner ett behov av att förklara mig för "vänstermänniskor" för jag är så jävla rädd för dem. Don't get me wrong, jag är rädd för rasister och nazister också på samma sätt MEN jag är inte nära några rasister eller nazister och därför är inte min rädsla lika stor (jämför dem inte, jämför bara rädslan). Jag ska inte behöva vara rädd för likasinnade. Det ska vara tryggt för mig i vänster-sammanhang men jag känner inte att det är det för mig längre. Om någon inte håller med mig - det är helt okej - men måste jag attackeras personligt för vi inte håller med varandra? Ska vi inte kunna umgås, prata eller ens andas i varandras närhet utan att slåss - bara för vi inte håller med varandra? Vi har ju samma grundåsikter. Vad spelar det för roll? Jag förstår det inte.

Jag håller på att ta avstånd från såna människor just nu. Jag håller på att ta avstånd från såna sammanhang och jag håller på att försöka stå upp för mig själv när jag inte håller med om något. Det går sådär men det går. De är inte bra för mig och de har aldrig varit bra för mig. Jag mår inte bra tillsammans med såna människor i längre perioder. Jag måste göra det som jag mår bra av... jag måste tänka på mig själv. Jag kommer dö annars, på riktigt. Jag har självmordstankar just nu och jag vill inte trigga igång dem och... såna här "bråk" triggar igång det.

Jag stöttar inte drev. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

-

Jag tror att det finns något gott i alla människor. Det innebär inte att man ska umgås med människor som gjort onda gärningar så som mördat någon eller misshandlat någon. Men det är en tanke jag har och jag vill inte förlora den. Jag accepterar att det finns dåliga människor och människor som egentligen inte förtjänar att leva men det ska krävas ganska mycket för att jag ska kunna se på någon som en genuint dålig människa. Det är min största styrka men jag vet också att det är en svaghet. Jag måste bara lära mig känna igen när det är en styrka och när det är en svaghet att tänka så. Jag har försökt att ändra på mig själv utan resultat. Jag är snäll och jag är möjligtvis naiv men... jag är sån. Det är jag. Sorry but if you don't like who I am then beat it. Jag vägrar ändra på mig själv mer nu. Det är inte fel på mig och jag vet det nu.

Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal.

Ingen föds till proffs.

Det här inlägget är inspirerat av en kär väns facebook-status som berörde mig väldigt mycket. Många utav hennes statusar och inlägg blir inspiration till mig, tack för det finaste, du är en riktigt pärla.

Jag tänker citera ordagrant.
"Jag känner mig fullständigt sönderpressad för att jag inte alltid skriver rätt, säger rätt, beter mig rätt osv osv. Jag är inte politiskt insatt och vill nog fan inte vara det heller för jag mår bara så förbannat dåligt av det. Jag orkar inte skriva korrekt jämnt för det tar så mkt på min energi. Jag gnäller nu över småsaker men jag har så himla mkt annat shit som tär på mig. Jag orkar därför inte med sådana här saker heller. För jag är helt slut av att ens försöka överleva och fungera. Im nothing and nowhere. Men jag försöker utvecklas och bli bättre. Men back off. Jag gör det jag kan."

Jag blev riktigt ledsen och arg när jag läste det för jag vet hur det känns. Jag är fortfarande relativt ny inom feminism och bodyshaming även om jag tycker själv att jag fått rätt bra koll på det. Det är två ämnen som jag verkligen känner enorm passion för, precis som min vän som känner enorm passion för veganism och djurens rättigheter. Den kunskap hon har om det ämnet är enorm och samma med passionen. Hon skriver väldigt bra, lättlästa och lättförståeliga saker om veganism och jag har lärt mig mycket nytt genom henne. 

Och jag måste erkänna något också; det finns vissa saker jag inte kan. Det finns ämnen som jag känner mig helt alien i. Ett utav de ämnena är rasism. Jag har jättesvårt att skilja på vad som faktiskt anses rasistiskt eller inte, vad som är okej eller inte. Det kanske låter som om jag är världens idiot nu men ni måste tänka på att jag inte är rasifierad och jag har inte växt upp med många rasifierade vänner som har kunnat lära mig om dessa ämnen. Jag är livrädd för att uttala mig klumpigt om rasism eftersom jag inte kan särskilt mycket alls om det. Jag läser aktivt i apor-gruppen på Facebook och följer media om rasism och kan betydligt mer om det idag än vad jag kunde för ett par år sedan men det är fortfarande svårt. Jag förstår att det är många som kommer tänka "det är ju bara common sense, alla vet ju vad rasism är" och nej, alla vet faktiskt inte. Jag försvarar inte heller rasister när jag säger såhär men många som klassas som är rasister är inte det utan bara helt oförstådda vad det är, vad det betyder eller vad det har för konsekvens. I skolan fick vi lära oss om apartheid. Alla vet att sånt är fel idag men när rasism övergått till något som apartheid har man gått otroligt långt. Hur började det? Hur blev det så? Vad är de första tecknen? Jag tror att många, speciellt i Sverige, förknippar rasism med det absolut värsta som kan hända. De förstår inte att "n-kung" i Pippi är rasistiskt eller att "n-boll" är rasistiskt för "det är ju inte det värsta som kan hända." 
Ett annat ämne som jag inte kan något om är trans. Jag vet vad trans är, jag vet vad cis är, jag vet vad trans innebär etc men trans är så nytt, oerhört nytt för alla även om det funnits länge men tidigare varit väldigt undangömt. Jag försöker lära mig mer om detta ämne och följer många transpersoner på sociala medier, speciellt YouTube och lär mig mycket genom det. Jag kan speciellt tipsa om PrincessJoules på YouTube. Hon tar upp sånt som alla undrar men inte vågar fråga eller sånt som andra undrar och frågar fast de inte alls borde eftersom det är privat. Det är svårt för alla, tror jag, att uttala sig rätt om transpersoner. Jag vet själv att jag har svårt med det... och vill inte bli kallad transfob för detta. Jag har sett människor som spyr ur sig transfob-stämpeln precis som människor spyr ur sig rasist-stämpeln bara för att de inte är utbildade och uttrycker sig klumpigt. Det kanske inte är så lätt alla gånger att skilja på riktiga transfober eller rasister och dem som bara är outbildade men man kan i alla fall försöka. 

Det jag försöker säga är att ni som kan mer - ni måste sluta. Ni måste faktiskt inse att ni bär på ett ansvar med er kunskap och det ansvaret är inte att trycka ner de som inte kan lika mycket som er utan att UTBILDA de som inte kan lika mycket som er. Ni måste agera lärare och man skrämmer inte/skäller inte någon till kunskap. Och jag vet, det är inte så lätt att skilja på idioter och de som är outbildade men jag tycker ändå ni borde försöka. Vi alla föds som en tom tavla, tabula rasa. Vi formas ju äldre vi blir, ju mer erfarenheter vi får. Ingen föds till rasist men ingen föds till antirasism-aktivist/feminist osv. heller. 

Backa.

(det här inlägget är skrivet med ilska, med känsla. Jag förstår att många kommer att bli arga eller att de kan ta åt sig. Gör det på rätt i så fall.) 

Jag har inte velat skriva om rasism och CA (cultural appropiation) tidigare. Låt mig först förklara varför; jag är vit. Det är den enda anledningen. Men det räcker inte som förklaring.
För det första; alla kanske inte märker detta men rasifierade, speciellt mörkhyade är fortfarande en förtryckt och en utsatt grupp. Exempel; hur polisen i USA mördar människor för att de är mörkhyade. Nu kanske ni tänker "ah med det är ju 'murica, inte samma här i Sverige" och nä polisen här mördar inte men det förekommer ändå rasism och förtryck även i vårt samhälle.
Grejen är att om jag skulle skriva ett inlägg om rasism och CA i min blogg så skulle mitt inlägg automatiskt få fler läsare, fler kommer att lyssna på mig och jag kommer få mer uppmärksamhet av bara EN enda anledning; för att jag är vit. 

Det senaste har jag varit väldigt irriterad över just detta. Jag är medlem i en del grupper på facebook där jag ständigt ser vita cis-personer ta ställning för transpersoner och rasifierade, som om de vore fucking white knights (det är egentligen ett uttryck för män som ska försvara kvinnor men jag tycker det passade här med) som "tar kampen." White people, you need to stop. Jag tycker absolut att det är jättebra att människor engagerar sig i verkliga problem i vårt samhälle, jag tycker att det är fint på ett sätt MEN ni tar för mycket plats.
Det är typiskt med vita människor - de ska ta plats - plats som rasifierade skulle ha fått och behöver. Det är deras röster som behöver komma fram, deras röster som spelar någon roll eftersom de har upplevt detta, de har tolkningsföreträde och det har inte ni "vita krigare mot rasismen."

Dessutom undrar jag... om dessa vita krigare verkligen gör detta för att de bryr sig eller för att få ett skjut i självkänslan? För ni är ju så jävla nobla när ni "tar kampen." 

Samma gäller transpersoner. Cis-personer som tar ställning för transpersoner... vilket jag också tycker är fint på ett sätt. Jag länkar glatt vidare citat av Caitlyn Jenner t.ex. för jag tycker hon är så satans stark och att det är viktigt att hennes ord kommer fram eftersom transpersoner DÖR på grund utav att de kastas i skuggan hela tiden. Folk förstår sig inte på transpersoner och det vill jag gärna ändra på. Men jag ÄR inte trans. Jag kan inte sitta och skriva eller prata om hur det känns för transpersoner, jag kan inte sitta och utbilda andra om transpersoner för jag ÄR INTE trans. Därför KAN inte cis-personer göra det. Jag har hört folk säga att eftersom psykologer kan förklara psykiska sjukdomar för de är utbildade inom ämnet så kan andra utbilda om trans men att vara trans är inte en jävla sjukdom. Det spelar ingen roll hur mycket du läser på - du kommer aldrig kunna FULLSTÄNDIGT förstå.

Detta gäller även män som är feminister. Män som ska komma där och skriva om förtryck mot kvinnor - ni är inte kvinnor, ni har ingen aning. Oavsett hur mycket er fru eller dotter förklarar för er hur det känns så är ni fortfarande män - ni har ingen aning. Och okej... machokulturen skadar män, patriarkatet skadar män men det är kvinnor som ingen vill lyssna på. Här har jag tolkningsföreträde för jag är kvinna. Jag ser ofta att människor länkar pappor som blivit feminister för de fått döttrar - åh fyfan vilken bra pappa han är. Eller män som blivit feminister för de har fått fruar - åh fyfan vilka bra män de är. Folk länkar vidare, applåderar. Men när en kvinna kommer ut som feminist blir hon satt i skuggan och i princip blir hatad för detta.

Och... okej... om du som vit/cis/man tänker "min röst är högre, så jag ska hjälpa de som inte blir lyssnade på . jag vill sätta dem i ljuset med hjälp utav mina fördelar i samhället" - det är SKITBRA men det ni i så fall kan göra är; länka vidare sånt som rasifierade/trans/kvinnor har skrivit. Skriv inte själva. Länka vidare. Backa.

Kvinnor måste få ta plats nu. Rasifierade måste få ta plats nu. Transpersoner måste få ta plats nu. Om ni verkligen bryr er - backa.