Jag känner mig inte trygg.

Har precis sett Magnus Betnérs video OCH Joakim Lamottes video om hur tryggt det är att bo i Sverige. Jag vet inte vem som har rätt. Det är svårt för mig att veta eftersom jag inte läser statistik och varje gång jag läser statistik så kommer det alltid någon som säger till mig att det inte stämmer - oavsett var jag har läst det. Det finns inga riktiga fakta verkar det som. Och sen tänker jag... vad spelar statistik för någon roll? Är statistik verkligen fakta?
Svar: nej.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag skiter i vad låtsaspolitiker säger på Youtube eller vad gangsterjournalister säger på Facebook. För nä, jag känner mig inte trygg.
Jag baserar inte den här rädslan på statistik eller fakta utan jag baserar dom på mina egna upplevelser. Det är en fakta ingen kan säga åt mig inte stämmer. Jag har upplevt det här. Jag var där. Det hände mig.

Ska jag berätta? Okej jag berättar.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier på krogen ett x antal gånger. Jag har dansat med mina tjejkompisar och plötsligt känt en främmande man tafsa mig över rumpan och magen. Då sparkade jag till honom. Jag har stått utanför med mina tjejkompisar och en främmande kille har frågat mig om jag fryser och sedan börjat tafsa mig över brösten för att "värma mig." Det har hänt så många gånger att jag inte ens kan räkna upp det.
Jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier när jag varit ute och gungat. En kille började kyssa mig och hålla fast mig fast jag flera gånger berättat att jag inte var intresserad. Den händelsen har ärrat mig enormt och jag vägrar gå ut och gunga ifall jag inte har min försvarsspray med mig. Jag har även blivit utsatt för blottare när jag varit ute och gungat. En äldre man kissade framför mig och sedan viftade med snoppen mot mig. Då sprang jag därifrån.
Övergrepp på internet... har hänt så många gånger att jag inte kan räkna. Främmande män har skickat bilder på sina kukar till mig från ingenstans och jag har alltid tyckt att det varit obehagligt. Jag vill inte se kukar på kik (såvida jag inte ber om det men det gör jag aldrig.)
Liknande händelser har hänt mig på andra ställen också. Ställen där jag borde känna mig trygg: hemma hos vänner eller bekanta. Och även i skolan, flera gånger.

Och jag kan säga såhär; alla mina kvinnliga vänner har liknande berättelser som mina. Alla mina kvinnliga vänner har någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier eller våldtäkt. ALLA. Många utav mina manliga vänner kan också berätta att de blivit utsatta för misshandel eller rån. Mina och deras upplevelser hamnar inte i statistiken - för de anmäler inte. Och de som har anmält har blivit nekade rättvisa för polisen tyckte inte att det fanns någon grund till anmälan eller att de inte skulle kunna gå vidare.

Jag skiter i statistik. Jag skiter i fakta. Jag går efter riktiga upplevelser. Och när man går efter dem... då känns inte Sverige särskilt tryggt längre... långt ifrån.

Note: Jag vet att Sverige är ett tryggt land jämfört med många andra länder. Det finns mycket trygghet i Sverige som jag erkänner och är oerhört glad för. Men det är inte den sortens trygghet jag pratar om nu utan en annan. Men ja... kände att det var viktigt att ta upp.