NEJ.

Nu kommer jag skriva någonting som kommer göra folk förbannade. Men jag kan inte låta bli för jag MÅSTE få detta ur mig.

Jag läser hela tiden om hur "jobbigt det är att vara smal." Visst är det förtryckande och helt förjävligt att höra "gå och ät en macka." Visst är det förtryckande och jävligt att höra "du är så smal, har du ätstörningar?" och VISST ÄR DET FÖRTRYCKANDE OCH JÄVLIGT ATT SE DIN KROPP ÖVERALLT I MEDIA OCH SE DIN KROPP HYLLAS PÅ TV OCH HYLLAS I MODEMAGASIN OCH SE ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS OCH ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS PÅ REAPRISER OCH ATT DIN STORLEK ALLTID HAR DE SNYGGASTE KLÄDERNA OCH HUR MÄNNISKOR TYCKER DU ÄR ATTRAKTIV FÖR DU ÄTER MYCKET TROTS ATT DU ÄR SMAL? FYFAN VAD JOBBIGT ASSÅ FYFAN VAD JOBBIGT FÖR DIG ATT DU ÄR SMAL FÖR FOLK SÄGER ÅT DIG ATT ÄTA EN MACKA!
Jag säger inte att det finns folk som skammar smala för absolut, det finns och jag säger inte att det inte finns ett ideal och att smala inte alltid har lätt att hitta kläder men jag säger att det är FAN INTE SYND OM DIG. Det är INTE synd om dig för att du är smal.
Folk tittar på dig för du "äter jättemycket trots att du är smal" och när de ser dig äta tycker dom är det är CHARMIGT, HÄLSOSAMT OCH SEXIGT. Det är ATTRAKTIVT att du som smal äter en påse chips och alla vill vara med dig. När folk ser mig äta en liten skål med chips så tycker dom att är jag äcklig, att jag är vidrig och att jag snart kommer dö i hjärtattack och "skyll dig själv."

Visste ni att folk har avslutat kontakten med mig när de fått reda på att jag varit tjock? Människor som jag har älskat, brytt mig om och uppskattat. Människor som jag har haft nära vänskapsrelationer med men som av någon anledning inte tycker att jag ens är värd att ha kontakt med för att jag är tjock. Och vet ni hur jävla ont det gjorde i mig när dessa människor gjorde så? För det har hänt mer än en gång. 
Visste ni att folk har sagt till mig att jag inte förtjänar kärlek på grund utav min vikt? Jo det är sant. "Hur kan han älska dig när du är så fet?" "Klart han gjorde slut med dig när du är så fet."
Visste ni att folk har VEVAT NER RUTAN och STANNAT SIN BIL bara för att få ropa "jävla fetto" till mig?

När någon skammar dig för du är smal så skammar dom dig för dom vill skamma någon. Det har ingenting med din kropp o göra. Dom kommer inte ha några antaganden om dig. Det är alltså inte personligt menat mot dig när någon skammar dig för du är smal. Men när någon skammar mig för jag är tjock ÄR det personligt. Det handlar inte bara om min vikt eller min kropp eller mitt utseende utan det handlar om MIG som person. När dom ser mig som tjock ser dom också en lat, jobbig, gnällig, svettig, vidrig, ansvarslös och tråkig individ. Det är ingen som ser på dig och tänker att du är alla dom sakerna för du är smal.

Förstår ni skillnaden?
Nej. Jag säger bara nej. Det är INTE synd om dig för du någon gång blivit skammad för du är smal. Bara NEJ.

Tjocka människor är egentligen inte människor.

Jag är egentligen inte särskilt obekväm i min tjocka kropp. 
Jag går gärna runt lättklätt hemma, speglar mig halvnaken (ej naken för ja... naken är jag inte jättebekväm hehe) och tycker att "fan vilken brud alltså". Jag kan ta bilder på mig själv och min kropp och tänka att det blev riktigt bra bilder som jag vill skryta med. Men det är här HEMMA. Här hemma finns det ingen som dömer mig, det finns ingen som ser snett på mig eller tänker illa om mig. Här hemma kan jag vara trygg.

Men jag möter det så mycket nu... föraktet mot min tjocka kropp. Det är inte ett förakt mot mig som person egentligen men folk antar att jag har en speciell sorts personlighet baserat på min tjocka kropp. Jag är antingen lat, tråkig och sur eller fantastiskt rolig, skämtsam och matglad. Jag blir inte sedd som mig själv.
För vem är jag? Är en tjockis eller är jag Jonna? Är jag ett fetto eller är jag Panda?
Jag kan inte vara både och enligt samhället för en tjock människa har ingen egen personlighet - de är bara en stor massa.
Vi blir inte sedda som människor och om vi blir sedda som människor blir vi sedda som mindre värda människor.

Så om samhället ändrar sin syn på tjocka människor så kommer jag att kunna leva ett så mycket bättre och enklare liv. För jag tycker om mig själv. Men jag vet att samhället inte gör det.

Jag förespråkar inte ohälsa.

Här bredvid är en tweet från den fantastiska Tess Holliday. "Är det verkligen någon som tittar på bilder av mig och säger 'hon ser så bra fet ut! Jag ska gå upp massor i vikt för att se ut som henne!' #använddinhjärna" 
Nej, det finns ingen som tänker så. Däremot tänker folk så om smala kvinnor och utvecklar ätstörningar. Detta bevisar hur icke-farligt det är att vara för tjockacceptans.
Det finns ingen inom tjockacceptans-rörelsen som säger "gå och ät 10 st Big macs, 7 påsar chips och 20 st chokladkakor!" Det finns ingen som uppmuntrar till ohälsosamt leverne.
Jag uppmuntrar bara till en enda sak: tyck om dig själv. Tyck om dig själv oavsett hur du ser ut, oavsett vad samhället tycker om din kropp. Tyck om dig själv för du är vacker.

Jag är inte delusional, jag vet att övervikt KAN vara ihopkopplat till ohälsa men om vi nu ska sitta och prata om ohälsa - varför pratar vi bara om övervikt? Varför pratar vi inte om smala som äter mer ohälsosamt än mig? Varför pratar vi inte om att ohälsa även kan betyda äta för lite, inte bara för mycket? Varför pratar vi inte om att smala som aldrig rör på sig långsamt dödar sig själva framför en datorskärm? Nej vi pratar inte om det, aldrig. Vi pratar bara om hur ohälsosamma tjocka är, hur tjocka dödar sig själva, hur tjocka äter för mycket och rör på sig för lite. DET om något är klockren fatshaming och handlar inte alls om välvilja.

Jag förespråkar också att folk ska få leva sina liv hur fan dom vill. Det handlar också om frihet - om fri vilja. Om någon är lycklig i sitt liv, varför ska denne inte få vara det? Bara för att hen är tjock? Det är helt sinnessjukt. "Du kan omöjligt vara lycklig i din tjocka kropp." Även det är klockren fatshaming. "Folk som är tjocka KAN inte vara lyckliga." Jo det kan man.
Jag kan helt ärligt säga att ingenting ni säger kan få mig att ändra på min livsstil. Det spelar ingen roll hur mycket ni försöker övertyga mig om att jag är ohälsosam, vilket kanske stämmer ibland, det enda det kommer göra med mig är att jag kommer hata mig själv ännu mer. Anledningen till att jag har dåligt självförtroende handlar inte om min kropp eller hur min kropp ser ut utan att jag VET vad ni tänker om min kropp. Jag vet att ni inte accepterar min kropp - därför har jag svårt att göra det också. Jag vet att ni tycker att jag är ful, äcklig, vidrig, en börda för samhället och ohälsosam.
Jag tar inte hand om min kropp när jag hatar den. Alltså är det omöjligt för mig att vara hälsosam om jag hatar min kropp. Varje gång jag har mått bra i mig själv har jag slutat tröstäta och slutat ligga i soffan hela dagarna för jag är så apatisk. Så om ni nu verkligen bryr er om mig och vill att jag ska bli hälsosam - säg att jag är vacker! Säg att ni älskar mig! Vad är mer hälsosamt än att tycka om sig själv?! INGENTING. 

Kurviga kvinnor är inte längre välkomna på instagram?

Jag ser just nu en video från den fantastiska Loey Lane som heter "curvy girls banned?!"
I videon berättar hon hur hastagen #curvy är bannad på instagram, så som #bbw (big beautiful women) och #thickgirls. Jag kollade upp det och det stämmer - dessa 3 taggar finns inte på instagram!

Detta gör mig oerhört upprörd, speciellt hashtagen #bbw som man ofta använder när man vill hylla den större kvinnokroppen.

Loey Lane berättar också att hastagen som innehåller män som stoppar kuken i strumpor fortfarande finns kvar (?) wtf

Dessutom finns #proanaa fortfarande kvar. Proanaa = "för ätstörningar" vilket är en hashtag som människor med ätstörningar använder för att trigga andra.

Varför plus-size borde finnas i butik.

Varför "fat-acceptance" är feministiskt.

Det kanske inte är så många som vet att fat-acceptance-rörelsen är ihopkopplad med feminism. Och det kanske är många som vet att det är det men inte riktigt förstår varför. Hittade ett fantastiskt inlägg om detta, tänkte kopiera, översätta och hänvisa det i det här inlägget.
http://thebodyisnotanapology.com/magazine/why-is-fat-a-feminist-issue/ <- hämtat härifrån.

Någon som är tjock vet väl nog att feta människor anses som andra klassens medborgare och behandlas som sådana i en rad olika sätt - till exempel inte lika många klädalternativ är tillgängliga för oss, vi betraktas inte som önskvärda anställda, vi får mindre betalt än våra smala motsvarigheter, vi blir dömda och / eller behandlade illa i läkarens kontor, och är verbalt och fysiskt trakasserade på gatorna. Syftet med fettaktivism är att bekämpa dessa olika former av orättvisor, och det är säkert att säga att vi har ett sätt att gå. Vad vi kämpar mot, trots allt, är ett djupt beläget samhällstänkesätt. Detta tänkesätt är beroende av Nya testamentets begrepp om synd och omvändelse. Feta människor utgör en syndig livsstil så som frosseri och lättja, som samhället översätter som att feta människor är "onda." Feta människor kan ångra genom att erkänna att de har begått synden att vara feta och söka förlåtelse från samhället genom att försöka gå ner i vikt. Oavsett om vi är religiösa människor eller inte, är detta tänkesätt ingrodd i våra psyken - om vi inte vidtar medvetna åtgärder för att utbilda oss ur det.

Någon som har upplevt livet som en kvinna vet att vi står inför många utav de problem som feta människor möter.  Nu behandlas kvinnor som människor, vi måste ses, höras, tänkas på som människor och eftersom vi fått en kollektiv röst har det gjorts möjligt för oss. Det är trots det svårt för en kvinna att höras och synas. Vi förväntas gömma oss i köket, stanna hemma hos familjen och endast ses som ja... något extra för en man, ett föremål för en man. Och det måste vara trevligt för en man att titta på oss.

Det som gör fettaktivism feministiskt är att feta kvinnor tar upp mer fysiskt utrymme, vi ses som ber besvärande och mindre trevliga att betrakta. Vare sig vi vill eller inte så tar vi upp mer utrymme. Samhället säger att vi är besvärande. Vi följer inte dess regler eftersom vi vägrar vara bra (där bra i det här fallet betyder smal.) Eftersom vi tar mer utrymme, är mer besvärande än vad vi ska, är fulare än vad vi ska så är vi exakt det patriarkatet inte vill att kvinnor ska vara. Vi är automatiskt på grund utav vår vikt ett hot mot patriarkatet. Därför försöker patriarkatet att få oss att skämmas och kalla oss för okvinnliga. Det försöker bryta ner oss.

Med det här menas inte att feta män inte utsätts för diskriminering men män förväntas inte vara osynliga eller ta liten plats. Män förväntas ta upp så mycket utrymme som de vill eller behöver. Män förväntas höras om något stör dem. Män baseras dessutom inte lika mycket på sitt utseende som vi kvinnor gör.

Därför är fettaktivism en feministisk fråga.



Fattitude Trailer 2015 from Fattitude the Movie on Vimeo.
Titta även på videon ovan. Det är jätteviktigt!

Att vara fet och söka vård som inte är vikt-relaterat.

Är så jävla arg just nu. Så arg så jag bara... kokar. Verkligen kokar inombords. Kan se hur rött mitt ansikte är under sminket.

En kompis berättade för mig idag att hon nyligen varit och testat sig för diverse saker, kvinnostuff... ah u know. De ringde tillbaka idag med ett glädjande besked: hon hade inga fel eller sjukdomar :) härligt! MEN då säger hon i luren: "det står här att du är överviktig... hur mycket väger du?" Och det här var ingen undersökning som har med vikt att göra. Hon hade inte ens vägt sig under sitt besök utan någon hade bara antecknat det baserat på hur hon såg ut.
Seriöst, är det här på riktigt?
Och alltså dessutom... den här tjejen är inte direkt tjock...

Det påminner mig om min fantastiska erfarenhet med vården och vikt.
När jag skulle få ppiller 2010 så tvingade de mig att väga mig. Och eftersom jag var "kraftigt överviktig" fick jag inga ppiller trots att mitt blodtryck var normalt. Efter det spam-ringde de mig och när jag väl svarade försökte de övertyga mig om att träffa en dietist.

Är det seriöst så konstigt att vi tjocka är rädda för att gå till läkare idag?
Så fort jag behöver gå till läkaren så får jag ångest, inte för att jag är rädd för läkare eller sjukhus... utan för att jag är rädd för att de ska vilja "hjälpa" mig med min vikt eller ens påpeka den. Ursäkta, men jag har inga hälsoproblem eller problem med min vikt. Stick.
VIKT HAR INGENTING MED HÄLSA O GÖRA.

Låt mig tillägga här: jag har en vän på Facebook som är helt underbar, en riktigt härlig lirare, men han lägger alltid upp bilder på onyttig mat han äter. Dagligen så är det skräpmat på menyn tillsammans med öl. Han är smal som en pinne. Ingen bryr sig. Pratade med min kompis om det, hon jag pratade om ovan och hon sa en sån jävla bra sak: man får visst skylla sig själv om man är tjock trots att man kan äta helt vanlig mat för man har dålig förbränning och ämnesomsättning - men det är ett prestige att vara smal för att man har bra förbränning och ämnesomsättning. Är det inte sjukt?

Jag kostar inte dig några pengar.

Jag la ut bilden "My body is none of your business" och en text till, ungefär likadan som den jag skrev igår. Nu fick jag en kommentar "but the money I have to pay for your unhealthy lifestyle is." Jag skrattade först nästan ihjäl mig för det är så fantastiskt roligt men nu blir jag bara förbannad. Anledningen till att personen skrev detta handlar bara om fatshame - inte om verkligheten. Det handlar ännu en gång om antagandet att en tjock person är så ohälsosam att denne behöver läkarvård.
Nej, jag kostar inte dig några pengar. Jag behöver inte läkarvård och även om jag behövde det - är inte det en mänsklig rättighet? Att få hjälp?

Jag antar att en utav argumenten är "att jag har valt det själv" men jag undrar om den här människan känner samma sak gällande de som skaffar barn, de som röker cigaretter och sedan blir sjuka på grund utav det, de som kör lite för snabbt på vägarna och sedan hamnar i olyckor, de som missbrukar droger och sedan vill bli rena etcetcetc... Läkarvård kostar pengar men det kostar inte lika mycket pengar som löner till de stora politikerna exempelvis. Jag undrar verkligen om den här människan klagar på allt "onödigt" skatten går till.
Och ytterligare en fråga; inkluderar detta smala människor med ohälsosam livsstil som behöver läkarvård för det sen? Troligtvis inte, för du tror väl inte att man som smal kan vara ohälsosam. 

Jag betalar gärna skatt för att människor ska få gratis läkarvård. Mer än gärna. Men nu är jag ju uppenbart en lite bättre människa än den personen som kommenterade på instagram... men ändå.

Min kropp, mina val.

För ett år sen skrev jag ett blogginlägg om fatshaming, fast jag inte riktigt förstod att det fanns ett begrepp för det då. Det kan du läsa här. Utdrag: "Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd." Den där händelsen sitter kvar inuti mig, trots att det var så längesen. Och det är inte första gången. Men det är inte det jag ska skriva om, utan det här: 

Jag har det senaste försökt så jävla hårt att vara body positive och försöker även sprida mitt budskap om detta, ibland fungerar det och ibland fungerar det inte. Det värsta är när folk omkring mig försöker kontrollera vad jag äter. De säger att det inte handlar om min vikt utan att det handlar om min hälsa, att de är oroliga för mig och att de "inte vill att jag ska dö." Och... okej jag kan tro på dem ibland för det är ju så idag att övervikt = ohälsa, det är inte deras fel utan samhällets. Men låt mig klaga lite på det nu då. 
Ni säger att ni är oroliga för mitt välmående när jag äter godis eller chips MEN när jag berättar för er att jag har så mycket ångest att jag inte ens kan gå utanför dörren, när jag berättar att jag inte sover mer än 2 timmar per natt numera, när jag berättar att jag känner för att skära mig igen, när jag berättar att jag inte ens har energin att kliva ur sängen eller soffan... så är det (nästan) ingen som är orolig för mitt välmående längre. Psykisk ohälsa dödar och förstör kroppen OCH SINNET mer än vad godis och chips gör. Och SJÄLVKLART är jag medveten om att mina matvanor inte alltid är jättehälsosamma men de är faktiskt inte SÅ dåliga. Och även om de vore det - det är MITT val. 
Jag äter inte godis och chips för att jag mår dåligt utan jag äter det för att det är gott. Jag gör det för att jag älskar det och jag mår bra utav det. Det är inte någon ätstörning (jag har tidigare lidit utav BED) men vet ni vad som får mig att vilja hamna i samma mönster? NI när ni kommenterar om min hälsa, mina ätvanor eller vikt. Endast DÅ vill jag tröstäta, äta så mycket att jag inte kan röra mig och sedan försöka göra allt för att inte kräkas upp det igen. Förstår ni inte att ni inte alls hjälper mig? Ni stjälper mig. Ni bryter ner den positiva bilden jag håller på att få av mig själv. Lägg av med det. Jag vill inte ha eran hjälp. 

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.