Det är inga onödiga utgifter för mig.

Jag vill först påpeka att jag absolut inte är arg på hen som skrev den här kommentaren som jag nu kommer att lägga upp utan det är mer så att jag fick inspiration från hens kommentar... 

Jag skrev en status på facebook om att jag funderar på att sluta röka mest för att jag vill kunna spara pengar till en ny tatuering och köpa mer kläder och smink  (glömde nämna hårfärg och löshår) och då fick jag den här kommentaren (ovan.) Det är inte första gången jag hör det där eller får en liknande pik om att mitt intresse till kläder, smink och hårfärg är "onödigt" eller "onödiga köp." Nej det är inte onödigt för mig. Att spendera pengar på t.ex. resor är för mig onödigt eftersom jag inte finner någon glädje i att resa - samma gäller elektronik. Jag är inte intresserad utav datorer eller kameror. Jag är intresserad utav smink, kläder, hår och möjligtvis inredning.

Jag blir ofta missförstådd när det gäller smink, hår och kläder. Daniel kan säga "varför sminkar du dig? du ska ju inte gå ut" eller "vem sminkar du dig för?" Jag sminkar mig för min egen skull! För att jag tycker att det är kul, det är mitt intresse! Samma gäller hårfärg och löshår. Det är mitt INTRESSE och jag ÄLSKAR det. När Daniel köpte en dator för typ 15 000 kr tyckte jag att det var onödigt för jag hade inte haft någon användning för en sån dator eftersom jag inte spelar onlinespel. Men jag tycker att han får göra vad han vill med sina pengar eftersom han vill köpa det. Men absolut blir Daniel lite sur när jag köper löshår för 1000 kr men han förstår ju inte... det är ju precis som en dator för mig. Det är en investering för mig. 

Jag blir jätteledsen när jag får skit för mina intressen som inte anses "okej" för andra. Kan vi någon gång sluta ge varandra skit när vi inte tycker likadant? 

Egentligen så är inte rökningen en onödig utgift för mig heller. Jag röker inte för att jag är beroende - utan för att jag vill röka. Nu kanske ni ser ner på mig för jag skriver så men då får ni göra det. Jag tycker om att röka. Det är gott och avslappnande och tillhör min rutin att gunga. Att gunga utan att röka är otänkbart för mig och att gunga är absolut livsviktigt för mig. Men jag har investerat i en e-cigg och jag tänkte försöka fortsätta endast med e-cigg. Om inte annat så kommer jag iaf dra ner på rökningen och endast röka när jag gungar (fast färre cigg.)

Öppnar upp mig.

Är inne i en sån period då jag bara tänker "fan också."
Jag kollar tumblr och kommer på mig själv med att relatera till alla "teen"-bloggar fast jag är 23 år gammal. Samma gäller alla filmer jag tittar på. All musik jag lyssnar på.
Jag börjar märka det mer och mer.

En stor del utav mig försöker tänka att det inte gör någonting. Idag växer man inte upp lika snabbt som man gjorde för kanske 20 år sen eller 10 år sen. 25 är det nya 15, försöker jag tänka.

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta de människor som skadat mig. De som gjorde mig sjuk... som förstörde två tredjedelar av mitt liv, som kanske fortfarande förstör mitt liv men bara inte lika uppenbart. För... eftersom jag fortfarande tänker på dom... så betyder det att de fortfarande finns kvar. Såret är fortfarande färskt och jag kliar upp det.
Jag märker nu mer än någonsin hur det påverkat mig och hur det fortfarande påverkar mig. Mina nutida relationer hänger i sköra trådar på grund utav mina gamla relationer. Jag försöker att inte klippa bort dem även om jag vet att det vore mindre smärtsamt att själv klippa tråden än att se någon annan göra det. Onödigt självförsvar... speciellt eftersom de människor som finns i mitt liv nu aldrig skulle utsätta mig för sån smärta. Trots att jag vet att det är så kan jag inte låta bli att undra, låta bli att komma på backup-planer i huvudet, låta bli att vara... rädd.

Jag försöker övertyga mig själv, och alla andra, om hur stark jag har blivit men det är svårt att tro på det när jag sitter här och försöker hålla i mig själv från att inte bita mig i handen, gråta bort mitt smink eller skära upp mina armar... Okej, jag kanske överdrev lite där på slutet... men ändå.

Jag tänker på Effy.
Hur jag så många gånger önskat att jag var som Effy eller i alla fall som andra tror att Effy är. Jag har önskat det så hårt att det känts som om jag börjat blöda inuti av ansträngning. Jag har försökt och försökt men jag kan inte.
Hur många gånger har jag inte försökt bli någon annan men misslyckats?
Jag kan inte, hur mycket jag än vill, bli en sådan människa som skadar andra, som inte bryr sig om andra, som är totalt jävla självständig, som agerar efter impuls, som alltid klarar sig no matter what. Jag är inte sån...
Jag är... snäll och svag.
Rädd och ömtålig.
Jag skulle hellre skada mig själv än andra. Lägger mig framför tåget för vem som helst. Och jag undrar om det är för att jag är så snäll eller för att jag desperat söker anledningar, en nobel anledning, till att döda mig själv.

Jag är 23 år gammal.
Jag hade ingen tonårstid.
Jag var för sjuk för att uppleva det.
Jag vet inte hur man gör för att växa upp,
för jag var för sjuk för att lära mig det.
Jag är... helt jävla vilsen.
Jag känner mig inte redo för att ta tag i saker ännu. Det finns alldeles för mycket i vägen för mig. Jag vet inte vad jag ska göra... och jag önskar att jag kommer på svaret till det imorgon när jag vaknar, för idag är det ingen idé. Ingen idé alls.

Släpper taget.

"Många utav mitt livs värsta plågor är de jag har upplevt nu efteråt, eftersom det är dags att släppa taget nu. Det är dags att lämna tryggheten som finns i att må dåligt och möta världen som finns utanför bubblan, och allt som ingår i den världen. Som ett rådjurskid tar sina första skakiga steg börjar jag ta skakiga steg emot ett bättre liv, ett liv där jag faktiskt kommer komma någonstans. Det är dags för mig att stänga dörren till mitt förflutna och möta det som jag alltid varit så rädd för att möta, det som jag alltid har hyst så stort hopp om. De steg jag tagit framåt hittills har jag tagit baklänges, jag har gått framåt men med ryggen mot framtiden, alltid tittandes mot mitt förflutna och varit fast där. Om jag inte släpper taget kommer jag att bli slukad, som så många gånger förr. Och det är svårt att lämna någonting bakom sig, eftersom rädslan alltid finns där – kommer det att bli som tidigare? Kommer jag att falla igen? Och självklart kommer man att falla någon gång, livets väg är faktiskt rätt så hal och har man blivit välsignad med fel sorters skor så… faller man ibland. Men man reser sig upp igen, och igen… och sen igen. Alltid igen. Alltid. "

Utdrag från min självbiografi som jag helst utav allt skulle vilja skriva klart i sommar. Känner att det är dags att släppa taget för gott nu, verkligen släppa taget. 

"Låt aldrig någon annan få dig att tro att du inte är värd något, för det är du. Oavsett hur mycket misstag du begår, oavsett hur mycket fel du än gör, så är du fortfarande värd någonting. Låt heller aldrig någon få dig att tro att du inte kan komma ut ur mörkret. Du är inte fast. Du kanske känner dig förlamad nu, men precis som man kan värma upp is till vatten så kan även du få tillbaka din styrka att komma någonstans. 

Människor har försökt att övertyga mig om att jag borde dö, om att jag verkligen inte borde få finnas kvar i livet. De hade fel, precis som de har med dig. Jag lever fortfarande, precis som du. Hur kan någon tro att de har rätten att bestämma över om vi ska få leva eller inte? "

Är inte.

Jag är inte den personen längre.
Jag vill inte... vara den personen längre. 
Jag vill bli sedd för min humor,
för mina ögon,
för min intelligens,
för mitt intellekt, 
för mitt sätt att skriva,
mitt sätt att le eller skratta,
min glädje och mina intressen.

Jag är inte bara ärr.
Jag är inte mina armar
eller mina ben,
Det finns så mycket mer utav mig...
och jag vill visa den delen utav mig själv,
och jag vill att andra ska vara villiga att se den. 

Mina armar ÄR inte vackra.

Nu har delningarna skjutit i höjden upp till över 900 stycken. Jag har under de senaste dagarna fått enorm uppmärksamhet på grund utav mitt inlägg om mina ärr, både positiv och negativ. Jag får bland annat in ungefär 10-15 stycken vänförfrågningar per dag och har blivit kontaktad utav media.

Det skrämmer mig ganska mycket om jag ska vara ärlig, jag hade ingen aning om att det skulle bli såhär stort. Jag är självklart otroligt glad och stolt över mig själv som vågade lägga ut det här offentligt men jag är fortfarande socialt rädd för nya människor.
Jag vet inte om människorna som lägger till mig lägger till mig för att de romantiserar mina ärr och min självskada (de flesta är unga tjejer) eller om de är intresserade utav mig som person och vill lära känna mig bättre eller följa mina inlägg. Jag vill inte att någon romantiserar min sorg och min smärta. Det här är inget fint, det är inget häftigt, det är inget poetiskt vackert över det. Mina armar ÄR inte vackra och jag förstår att ni bara vill vara snälla när ni säger det men jag tycker inte att de är det och jag kommer aldrig att ändra den åsikten. Mina armar förmedlar ingenting annat än smärta till mig, de påminner mig om en tid då jag var helt galen. Det påminner mig om hur jävla hemskt jag hade det, hur hemska människor är och har varit mot mig, hur hemsk jag varit mot mig själv... hur HEMSKT livet faktiskt kan vara. Jag får inget hopp när jag ser mina armar, bara smärta. Men jag vill inte känna så för evigt. Jag vill kunna låtsas som om de inte finns.

Idag är jag väldigt osäker. Osäker och socialt livrädd. Men om inte jag uppmärksammar det här... vem kommer annars göra det? Nu har jag gjort det. Och jag får fortsätta med det.

För er skull också, mina självskadesyskon, mest för er skull.

Hjälp jag är 20+

Jag tror att jag är i en slags ålderskris. Jag fyller snart 23 år och jag har inte ens gjort en fjärdedel av allt jag hade hoppats på att uppnå vid den här åldern... Herregud. Och jag är inte ens redo för de här sakerna som jag hade tänkt att uppnå.

Det kallas alltså för en "Quarter life-crisis" enligt internet. Den ska egentligen inträffa när man är 25, men jag tänker att den kan väl komma när som när man är mellan 20-30 år gammal. Man har levt en tredjedel av sitt liv och en hel del förväntningar kastas på en. 

Vid 25 års ålder hade jag hoppats på;

• Färdig högskoleutbildning. 
• Fast anställning, eller åtminstone på väg till fast anställning.
• Stadig ekonomi på något sätt. 
• All jävla tonårsacne är försvunnen.
• Ordentlig dygnsrytm.
• Ett liksom... SOCIALT NÄTVERK av människor omkring mig. 
• Friskt mående, speciellt gällande det sociala.

Och jag undrar... va... Det är ungefär såhär det ser ut nu;

• Ingen högskolekompetens. 
• Arbetslös (har dock haft 1 jobb i en månad! :D)
• Knackig ekonomi och inte superbra på att hantera pengar.
• Tonårsacnen from hell. 
• Vaknar efter 12 varje dag och har svårt att sova på nätterna.
• Ensam och osocial. 
• Fortfarande komplett galen. 

På två år har jag alltså jättejättemycket att göra. 

Och alltså... jag har verkligen ingen koll på någonting. Det känns som om hela livet är perioder där det bara finns olika anledningar till att vara deprimerad. När man var tonåring så fanns det ett x antal anledningar till varför och nu kommer nya. Jag mår inte dåligt för samma saker som jag mådde dåligt för när jag var 17, och därför är det så svårt att hantera - eftersom jag aldrig behövt hantera något liknande innan. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av att känna mig totalt vilse i vuxenvärlden, att inte ha någon som helst aning om vad som kommer hända i framtiden som bara kommer närmare och närmare. Jag vet inte alls vad jag vill jobba med eller vad jag vill göra i framtiden, jag vet inte VEM jag vill bli eller VEM jag ska utvecklas till att bli. 

Jag har misstänkt ett tag att jag är på väg att bli sjuk igen och jag tror att det här är anledningen. Det enda jag kan tänka på, och oroa mig över, är framtiden. Jag har ingen som helst koll... överhuvudtaget. Jag vill bara gråta, och jag har gråtit och gråter mer än vanligt. Jag orkar ingenting... jag har försökt att orka göra saker men det finns bara ingen energi kvar - inte ens till att ställa undan tallriken i köket. Är glad att jag har en pojkvän som Daniel som står ut med mig just nu... för jag hade nog inte stått ut med någon som var som jag just nu... Usch. 

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

Halmstad.

Jag är så trött på Halmstad. Jag är trött på centrum. Jag är trött på alla fulla människor som skriker på gatan, som kommer fram och pratar med mig när jag gungar, som vinglar bakom mig när jag är ute och går. Jag är så trött på mina grannar som festar, som pratar högljutt, och grillar på sin altan så det stinker tändvätska i mitt rum. Jag är så trött på att inte känna mig hel, att inte känna mig trygg. Jag måste dock påpeka att jag älskar Halmstad också, på ett sätt. Jag älskar alla parker, alla butiker. Jag älskar Nissan, Galgberget och Östra stranden. Jag älskar att min familj och mina vänner finns här. Men det räcker inte... vilket känns så hemskt att skriva, men det är sant. Jag har aldrig riktigt känt att jag vill bort från Halmstad i sig, utan bara området i Halmstad jag befunnit mig på, men nu känner jag verkligen hur Halmstad tröttar ut mig... men det kanske är tomheten staden har... för Daniel bor inte här. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig halv, för jag inte har haft honom innan, och nu när jag har honom vill jag bara vara nära hela tiden. Jag har aldrig känt att jag vill vara med någon hela tiden, aldrig någonsin... Måste bli en förändring. I augusti får jag skjuts upp till Daniel, och då följer Sansa med mig. Hon ska stanna där (och förbereda för den nya katten Saphira), så jag kan spendera så mycket tid som möjligt hos dem, min familj, mina älsklingar. Det ska nog gå bra...

31.

"Det är lugnt, vi hjälper dig." Men förstår ni inte? Jag vill inte ha mer hjälp nu. Det handlar inte om att jag inte vill få mina problem lösta för det vill jag men jag vill kunna lösa dem själv. Jag är så trött på att vara en liten bebis som inte klarar av någonting.
Jag försöker hela tiden att agera vuxen och normal men det går inte. Det sitter inuti mig. Det är någonting som är fel med mig och jag känner det i hela kroppen, i varje mm utav min hjärna - fel.
"Bara gör det." Jag hör det hela tiden. "Så fort det är gjort kommer det kännas bättre, bara gör det." Men det är inte "bara och göra det" för mig. Jag känner mig psykiskt handikappad för jag KAN inte göra sådana saker som andra människor kan och det går inte att beskriva för någon som inte varit där själv. Man kan inte be en lam att gå, att bara ta ett steg på marken och balansera sin vikt på foten, det går inte. Precis så är det med mig. Man kan inte be en lam att gå.
Jag vill inte vara sån här mer. Jag vill inte. Jag vill klara mig själv och jag vill komma någonstans med mitt liv och jag vill inte må dåligt mer. Jag vill inte ha ångest på kvällarna mer. Jag är rädd för att gå och lägga mig varje kväll för jag vet att ångesten kommer så fort jag sluter ögonen och försöker sova oavsett om jag lyssnar på ljudbok eller inte, oavsett om jag är så trött så jag inte kan göra något annat än o bara ligga... för det spelar ingen roll... ångesten är så stark.

Jag hatar mig själv för jag är som jag är. Jag hatar det så mycket och med ett sådant brinnande hat så jag inte kan beskriva det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara lite bättre, massor med bättre.

Och jag skiter i vad som händer nu. Jag förtränger det. Känsloexplosionen som kommer sen får helt enkelt komma. Jag måste trycka undan allt just nu. Annars kommer jag att förstöra allting. Som vanligt.

22.

"Dunkelheit" viskar han, samtidigt som hans långa klor river mig över halsen. Han drar ner klorna över bröstet och där stannar han, börjar istället och hugga med de vassa taggarna rakt in i mitt hjärta. Han, med sina långa klor, sina svarta ögon och raspiga röst är den perfekta avbilden av allt som jag någonsin älskat och förlorat, allt som jag någonsin varit rädd för, allt som jag kunde ha fått men aldrig förtjänade och han är den värsta påminnelsen om hur livet vridit sönder mig. "Du kan gömma dig hur mycket du vill, försök om du kan, men jag hittar dig alltid" viskar han. Han ligger bakom mig i sängen och ibland ligger han där utan att röra mig, men jag vet att han är där. Hans närvaro och hans existens sänder ut signaler och det stackars rädda lilla djuret inom mig vaknar till liv. Alla människor förvandlas någon gång till små rädda kaniner - bara det att jag har räven i hasorna. Han är räven, han är Satan, han är mörkret, han är rädslan, han är ångesten, han är kylan och han är alla minnen jag har försökt att förtränga.
Jag vänder mig om i sängen, stirrar in i avgrunden som är hans ögon och viskar tillbaka "kom då" sedan sätter jag upp mitt försvar, det lilla och trasiga försvar som jag har. Jag kämpar och han kämpar, vi kämpar mot varandra och jag har accepterat att kampen aldrig kommer att ta slut för han kommer aldrig att försvinna oavsett hur mycket jag försöker gömma mig. Han har rätt, jag kan försöka och gömma mig och han kommer att hitta mig - men det betyder inte att han har vunnit. Krigsärr, jo, visst är det ärr efter krig, både på insidan och på utsidan.

Vissa människor kommer aldrig att få fred med sig själva. Jag är en utav dem, och det gör inget. Så länge jag aldrig ger upp så gör det inget. Min rustning blir hårdare för varje dag, mer och mer härdad... starkare... och tjockare. Alltid en krigare. Alltid en soldat.

D.

Låt oss skapa en egen värld, en värld där bara du och jag existerar, en värld där mörker blott är ett minne, undangömt någonstans, någonstans där det inte kan nå oss...

Notes.

Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall.

Att tänka är destruktivt, iallafall för någon som mig. Jag tänker alltid för mycket. Jag tänker om, ifall att, kanske, måhända... och alltid massa teorier och konspirationer som inte hänger ihop och bara skapar kaos.
Grejen är... att så fort jag bestämmer mig för att sluta tänka och bara gör så plötsligt märker jag hur det blir kaos ändå, för jag har inte tänkt mig för och plötsligt är jag i en jävla massa strul som jag inte vill vara i.

Note to self:
- Bara för att du blivit sårad en gång betyder det inte att du kommer bli det igen.
- Du behöver inte bestämma dig nu, chilla för helvete... någon jävla gång.
- Uppskatta dig själv mer, på alla sätt o vis.
- Du kan inte vara snäll och passa upp för alla, det funkar inte så. Skit i vad som hänt tidigare, det är dig själv du ska sätta i första hand.
- Igen: chilla, FFS.

01.47

... för att jag inte orkar skriva om det så jag visade mina känslor på andra sätt. 
Jag vet inte om du någonsin sett någon i det tillståndet men det är så det ser ut. Ångest. 

Gott nytt år!

Hittade en rolig liten lista att fylla i på min systers blogg, så jag tänkte att jag kör samma sak.

Vilka ser du som de största händelserna under året? 
Att jag blev singel efter ett förhållande på ett och ett halvt år, födseln utav min allra första kusin och när jag fick min egen lilla bebis/mening med livet/livskraft/livs kärlek/själsfrände/katt Sansa. Det var även i år som min syster flyttade hem efter att ha bott utomlands och vi tre syskon delar nu lägenhet ihop. Varken jag eller min bror har bott ensamma förut. Jag gick även ner 12 kilo den här sommaren vilket var otroligt stort för mig.

Vad lyssnade du på?
Det här året har verkligen varit ett musik-år! Jag hittade ny musik och känner att jag verkligen har hittat "min musik" nu. De största fynden är Månegarm, Svartsot och Finntroll. Det finns så mycket som tänds inom mig när jag lyssnar på de tre banden och bara bra saker. Lyssnade även på tre utav de bästa böckerna jag har läst/lyssnat på nämligen Cirkeln, Eld och Nyckeln som också kallas för "Engelsforstrilogin."


Bästa boken?
Ja alltså, det svarade jag ju på tidigare... Men jag har även lyssnat på första boken "Kampen om järntronen" av George R.R. Martin flera gånger om, så den är också värd att nämnas.

Bästa filmen?
Jag såg i och för sig The Hobbit; An unexpected journey för första gången 2012 men det var 2013 som jag köpte den på DVD och har spammat den i stort sett hela hösten.

Lärde du känna några nya människor?
Ja, jättemånga!!! Det har varit jätteroligt och ganska otroligt att jag som haft så sociala problem 2013 lyckades träffa och lära känna så många nya människor och skapa nya kontakter. Det är även många som kommit mig närmare.

Planer för 2014?
Jag har så otroligt många. Framförallt så ska jag bli klar med mina komvux-studier och börja på högskolan, och därmed välja "riktig" utbildning och vad jag vill jobba med i framtiden. Jag ska också sluta skada mig själv, vilket jag tyvärr började med igen under 2013. Jag ska också tatuera mig, träffa Jenni <3 och fokusera på mig själv och bara mig själv. Det ska bli mitt år och jag vill bli frisk en gång för alla - även om det inte kommer ske i år så kommer det vara en början.

Tillägg:
Eftersom 2013 var ett riktigt musik-år så tänkte jag lista upp några låtar som beskriver mitt 2013, och om det finns en del utav låttexten som passar in så skrivs den också även upp... här kommer det;

Zara Larsson - Uncover
"Nobody sees, nobody knows,
We are a secret can't be exposed.
That's how it is, that's how it goes,
Far from the others, close to each other."
In flames - Metaphor
Black Sabbath - Paranoid
Black Sabbath - Fairies wear boots
Månegarm - Nattsjäl, drömsjäl
Månegarm - Eternity awaits
Pendulum - Watercolour
Placebo - Exit wounds
"Want you so bad I can taste it,
but you're nowhere to be found.
I'll take a drug to replace it,
or put me in the ground."
Svartsot - Havfruens kvad
Ozzy Osbourne - I just want you
The Rolling Stones - Laugh, I nearly died
Northland - Revenge
Tom Odell - Another love
"I wanna sing a song, that'd be just ours
But I sang 'em all to another heart
And I wanna cry, I wanna fall in love
But all my tears have been used up
On another love, another love"
Bloc Party - Signs
och alltid, alltid, alltid, ALLTID; Raubtier - Polarvargen

23.14

As the night darken the streets

I walk slowly underneath the trees

Knowing you are miles away

But so close to me inside my heart

Listening to songs that reminds me of you

Mimicking as I hear the words being sung

Words that I want you to hear

But it’s too late for them being said

You absence feels sharp as a blade

Killing me every minute that you’re not here

I don’t know what feels worse

That you don’t know of my sorrow

Or that you know but don’t care

As the sky lightens up by the sun

I find my way back home

Wondering if you slept alright tonight

Alone or with someone by your side

And if so I wonder if she feels the same as I do about you

If she makes you happy

There’s no point in asking me the same

Because happy is what I would have been with you…

Tack.

Snart är det här året slut, och jag kan inte vara mer glad för det. Det här året har varit ett utav de värsta åren i mitt liv och jag har stött på motgångar jag aldrig tidigare stött på och jag har kämpat mer än vad någon någonsin kan ana för att överleva. Jag har varit nere på botten, verkligen varit nere på botten och jag har varit fast där alldeles för länge. Jag kan inte säga att jag har kommit upp eller att jag är på god väg upp - men det är inte lika hopplöst hela tiden längre. Jag kan lova att jag kommer fortsätta kämpa så som jag har gjort och jag vägrar att ge upp.
Jag förstår att jag har varit väldigt svår att ha o göra med, speciellt när jag haft så svårt att öppna upp mig. Jag har haft svårt att ta emot hjälp och dessutom be om den när jag har behövt den vilket har varit en påfrestning inte bara för mig utan också för de som bryr sig om mig.

Jag la ut en bild på min instagram på två människor som jag ville ge lite extra cred; Jenni och Malin - men det finns så många fler. Det skulle ta lång tid att skriva upp alla person för person men jag hoppas att du som läser det här känner dig träffad.
Tack för att ni stått ut med mig ytterligare ett år, tack för att ni stöttat mig ytterligare ett år, tack för att ni har gett mig en anledning till att kämpa ytterligare ett år och tack för att ni bara existerar för eran existens är anledning nog för mig att fortsätta kämpa. 
Jag älskar er, så otroligt mycket.

Placebo.

Ett band som betyder och har betytt otroligt mycket för mig genom åren är Placebo. Ibland... när jag har svårt att uttrycka mig... så gör jag det på andra sätt. Det kan vara genom låttexter, bilder, dikter, gifs... ja allt möjligt. Jag vill uttrycka mig genom Placebo idag, för de vet precis hur jag känner idag och med deras låtar och låttexter får jag fram allt som jag känner inom mig idag.

Broken promise
I'll wait my turn,
To tear inside you,
Watch you burn,
I'll wait my turn.

Peeping Tom
I'm careful not to fall,
I have to climb your wall.
I'm weightless... I'm bare.
I'm faithless... I'm scared.

You don't care about us
You're too complicated, we should separate it.
Think I'll leave it all behind, save this bleeding heart of mine.

Because I want you
Fall into you, is all I seem to do..
When I hit the bottle, coz I'm afraid to be alone.
Tear us in two, is all it seems to do..

Blind 
If I could tear you from the ceiling,
I know the best have tried,
I'd fill your every breath with meaning,
And find a place we both could hide.
Don't go and leave me,
And please don't drive me blind,
You don't believe me, but you do this every time,
Please don't drive me blind.

Drag
I just gotta get off my chest,
That I think you're divine,
You're always ahead of the rest,
While I drag behind..


Protect me from what I want
Maybe we're victims of fate.
Remember when we'd celebrate?
We'd drink and get high until late.
And now we're all alone.

Song to say goodbye
I'm well aware of how it aches ,
And you still won't let me in.

Exit wounds
Want you so bad I can taste it,
but you're nowhere to be found.
I'll take a drug to replace it,
or put me in the ground. 

Teenage angst
Since I was born I started to decay.
Now nothing ever ever goes my way.

Every me every you 
Like the naked leads the blind.
I know I'm selfish, I'm unkind.
Sucker love I always find,
Someone to bruise and leave behind.

I do
I wanna take a bath with you
And wash the chaos from my skin
I wanna fall in love with you
So how do we begin?
I wanna paint the town with you
And tickle you until you scream
I wanna fall in love with you
The question is do you?


 

Andra: Running up that hill, Black-eyed, Protège moi, Pure morning.

Dunkelheit.

Jag känner det, hur det kommer, närmare och närmare. Jag börjar gå. Jag går på gator jag inte känner igen och jag bara går, går så snabbt jag kan. Jag har ingen speciell destination men jag går som om jag vore på väg någonstans och jag fortsätter att gå, snabbare och snabbare. Jag vill bara bort från allt, all osäkerhet, all press och alla känslor som jag inte klarar av att känna. Jag försöker att gå ifrån det, men jag känner flåsandet i nacken trots att jag har luva på mig och jag känner hur det kryper upp på mig och försöker ta över mig helt. Jag går snabbare, så snabbt att det gör ont i benen och så fötterna bränns. Mitt hjärta slår dubbla slag och jag andas stötvis med öppen mun men det är inte på grund utav ansträngningen. Jag röker cigarett efter cigarett, stannar bara för att tända en ny och jag försöker att tänka klart men tankarna virvlar omkring som kraftiga stormar i mitt huvud. Jag får panik och jag fortsätter att gå. Jag vill inte känna såhär mer och jag kämpar med allt jag har för att tränga bort det men det går inte. Jag har försökt så länge, längre och så mycket mer än vad du kan tro. Mörkret viskar och ångesten skrattar, biter, river, sliter och tuggar. Nu, när jag går så snabbt så benen knappt orkar med, så känns det inte som om jag någonsin kommer bli kvitt från allt det här och jag fortsätter att gå för kanske om jag går tillräckligt långt eller tillräckligt snabbt så kommer jag att komma bort. Jag kanske kommer gå ifrån allt och hamna någonstans där allt är bättre. Det uppenbarar sig för mig att det inte är omgivningen eller platserna som det är fel på utan det är jag. Jag är alldeles för svag, alldeles för patetisk, alldeles för känslig, alldeles för osäker och alldeles för dum. Tankarna kastas fram och tillbaka och misstänksamheten kommer upp och fraser som "ingen tycker om dig egentligen", "du är inget speciellt för någon", "trodde du verkligen att han skulle känna samma för dig?", "du är så lättlurad", "alla tycker att du är tråkig", "du kommer aldrig klara av ett normalt liv", "du är alldeles för trasig" och "vi kommer aldrig att försvinna, vi kommer finnas här för alltid" spelas upp som ett mantra i huvudet på mig. Jag håller inne tårarna men det känns som om jag kvävs. Jag kan inte gråta här mitt på gatan i mörkret och jag kan inte visa mig svag här där människor kan se mig. Jag kommer närmare min port och jag saktar ner takten. Jag kom ingenvart, jag bara gick runt i cirklar och sedan gick jag hem igen. Jag har gått runt i nästan en timme och hela kroppen gör ont. Nu sitter jag här och skriver, hoppas att det kanske får min ångest att lugna ner sig, men jag tror inte att det fungerar.

Och... Ångesten kommer inte ifrån Dig, mörkret kommer inte ifrån Dig men det är så svårt när mörkret och ångesten skrattar åt mig för att jag ibland mår bra på grund utav Dig. Jag har försökt att tänka negativt om Dig, jag har försökt att tänka positivt om Dig, jag har försökt att inte tänka för mycket på Dig, jag har försökt att fokusera på annat, jag har försökt att vänta och jag har försökt att hitta kontroll över det jag känner men det kommer alltid tillbaka. Du är egentligen inte dålig för mig men jag vet inte om det är värre eftersom jag alltid vill vara nära Dig, oavsett vad du säger, oavsett om du säger något eller inte, oavsett om du stöter bort mig och oavsett om du hatar mig eller inte, så händer det ingenting. Jag skriver ytterligare ett par sidor om Dig i min dagbok och jag försöker att få tillbaka kontrollen över mina känslor för Dig. Som jag har skrivit innan så hoppas jag att du aldrig läser det här men samtidigt skriver jag ju det här av en anledning, för jag vill inte lägga det minsta press på Dig men också för att jag är rädd att du ska försvinna, rädd att du ska säga något om det här, rädd att du ska misstolka, rädd för att det här är så ärligt för jag är så blyg och vågar inte, eller så kanske du inte ens förstår att det handlar om Dig... Jag önskar att jag inte kände såhär för Dig, för jag vet att du inte vill att jag ska göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det bara... kommer och jag bara känner... Så om du nu förstår, snälla säg inte att det inte är någon idé, säg inte att du inte vill ha mig, att du inte känner något för mig, att du inte bryr dig om dig, för jag vet redan och jag orkar inte få mitt hjärta krossat ännu en gång så jag lever hellre i ovetskap för tillfället för det är alldeles för svårt just nu.  

Relatera.

Identitet.

Vem är du? Vet du säkert? Kan du skriva upp punkter och peka exakt på vad som är du och inte? Du kanske inte vet exakt men du har iallafall en aning. Jag trodde att jag hade en aning. Jag trodde att jag hade hittat mig själv för två år sen, men jag hade fel. Alltså... okej, det är bara naturligt att man ändras genom livet för man kan ju inte stanna samma hela livet (eller?) och genom åren utvecklas man och mognar, speciellt i sina första 30 år.

För det första så är jag väldigt lättpåverkad av andras åsikter. Jag tänker ständigt på vad andra tycker och tänker om mig och gör i princip allt för att få andras "approval." Det här gäller speciellt människor jag tycker om väldigt mycket eller ser upp till, och med fokus på min pojkvän. Ingen utav mina pojkvänner har försökt att ändra på mig särskilt mycket egentligen men inte alla har haft samma smak/stil som jag och haft andra åsikter än jag gällande mitt utseende. I förhållanden är det viktigt att vara ärlig mot varandra, oavsett vad det gäller, men jag vänder och vrider så mycket på det på grund utav min psykiska ohälsa att jag omedvetet påverkas alldeles för mycket utav min partners åsikter. Det skulle inte spela någon roll om min partner sa "gör vad du vill" för jag skulle ändå, omedvetet, försöka passa in hos partnern. Det är för min självbild är så splittrad, men samtidigt känner jag mig själv så väl. Jag känner mig själv väldigt väl eftersom det är det man är tvungen till när man är så nerkörd som jag är men gällande utseendemässigt... så har jag ingen aning. Mina åsikter gällande t.ex. moral och etik utvecklas och förändras i takt med att jag får mer erfarenheter och jag är inte en trångsynt människa som vägrar ändra på mina åsikter vad som än händer. Jag utvecklas och jag gillar att lära mig saker och få erfarenhet.
Under de senaste åren har jag ändrat på mig, väldigt ofta, mer ofta än innan och då har det inte bara gällt utseendet utan även andra saker har ändrats som jag inte har känt igen mig i. Under 2009/2010 hade jag väldigt förvridna åsikter gällande Sverige och Sveriges regering och jag försökte helt enkelt hitta min plats inom politiken - vilket gick åt helvete. Jag väljer idag att avstå från ALL sorts politik, oavsett vad det gäller, dels för jag inte förstår någonting men också för att jag inte håller med någonting speciellt. Jag vill inte berätta vilka åsikter jag hade för det var inte "jag" att tycka så som jag gjorde.
I samma tidsperiod vågade jag inte klä mig så som jag egentligen ville klä mig vilket ledde till att jag hade stora bylsiga tröjor och joggingbyxor (också för att jag absolut hatade min kropp och vägrade visa den) och jag tror att identitetsmässigt så var det den värsta perioden i mitt liv. Jag försökte att ändra på mitt utseende genom piercing, hår, smink men ingenting hjälpte - jag hatade mig själv lika mycket och kände inte igen mig i någonting av vad jag ändrade på.

Under 2011 var min identitetskänsla mycket bättre och jag började sakta men säkert hitta mig själv. Jag kände att "det här är jag" men det fanns samtidigt mycket brister i den personen jag var. Efter ett tag började jag själv märka det att "det här är inte allt vad jag är... och det här är inte jag egentligen" så jag försökte ändra på mig igen. Under den här perioden försökte jag passa in hos andra vilket ledde till att vad jag än gjorde så var det för att jag blev påverkad utav andra och försökte se ut som andra. Den största källan var tumblr. Jag såg så många på tumblr som var så snygga och jag blev direkt påverkas utav pastel-stilen som finns på tumblr och tyckte att "shit... det här är jag" men det blev fel. Jag tyckte själv inte att den stilen passade mitt utseende eller min kroppsform och egentligen, oavsett vilken stil man hittar på tumblr så måste man egentligen vara pinnsmal för att kunna ha den. Jag kände, på ett sätt, att det var jag men det passade inte mig ändå, vilket ledde till en större identitetskris än någonsin. Jag försökte grunge, jag försökte pastel igen och jag försökte det och det och det men ingenting fick mig att känna mig bekväm. Nu i efterhand förstår jag ju... att det inte handlade om vem jag är utan snarare mer om mitt självhat. Under hösten 2012 fanns det så mycket med mig själv som jag absolut avskydde vilket ledde till ett enormt självhat, något som fortfarande håller i sig till en viss del, för ett sådant hat mot sig själv är svårt att bli av med. Det här gällde inte bara mitt utseende, egentligen mitt utseende minst utav allt, utan jag hatade mig själv i helhet - allt som var jag var fruktansvärt och fel. Oavsett vad jag gjorde så var jag fortfarande mig själv på ett sätt och kunde inte fly även om jag försökte likna andra. Min pojkvän under tiden försökte peppa mig och sa vid varje vaket tillfälle att jag var fin eller att han älskade mig men det hjälpte inte utan allt var så mörkt, och det fanns ingen väg ut.
Under våren 2013 var allt sämre än sämst men det fanns någonting inuti mig som jag inte haft tidigare - en aning om vem jag var. Under sommaren var jag inne på samma spår - pastel - men det kändes inte som jag alls. Jag kände mig inte längre sockersöt och pastel-aktig. Med tiden började jag hitta mig själv och min "nisch". Jag har aldrig varit känt mig som mig själv innan, men det gör jag nu. Det finns fortfarande mycket utav mitt forna självhat kvar vilket gör det svårt att vara mig själv för jag hatar mig själv så mycket - men ändå... det här är så svårt att förklara och så flummigt men jag kan inte säga det på ett annat sätt. 

Jag har sen i juni inte varit någon annan än mig själv. Jag har inte blivit påverkad av någon annan än mig själv. Jag har inte försökt vara någon annan än mig själv och jag har känt att jag har lyckats. Jag känner att för första gången sen... jag kan inte ens komma ihåg sist, så gör jag precis vad jag vill gällande mitt utseende och jag påverkas inte utav någonting mer än mig själv. Det är så otroligt skönt. Min inspiration kommer ifrån musiken som jag avgudar och älskar och naturen som jag också älskar. Även om inspirationen ligger hos annat - så är det ändå saker som Jag älskar, som Jag avgudar och som Jag känner igen mig i. Det är inte någon annans musik eller någon annans åsikter. Jag känner inte att det finns många omkring mig som ens är i närheten utav vad "jag är" men det kanske bara är så jag ser det själv, eftersom jag inte påverkas utav dem längre. Tidigare har jag försökt se ut som andra men misslyckats - för jag är ju ingen annan än mig själv - och vad som passar andras drag och utseenden kanske inte passar mitt. Jag baserar t.ex. min sminkning bara på mina egna ansiktsdrag och inte försöker likna andras.
Under 2014 kommer jag, förhoppningsvis, fortsätta gå igenom den här processen: bli mig själv och jag har planerat en ny garderob som innebär att slänga gammalt, fortsätta hålla mitt hår mörkt som jag känner mig så oerhört bekväm i, fortsätta lyssna på musiken som jag lyssnar på nu och fortsätta hitta ny musik i samma genre som jag känner är "min" musiksmak. Jag ser verkligen fram emot det.
Det största problemet just nu är att jag måste våga visa mig själv som jag egentligen är för andra. Jag vågar inte fullt ut visa mig själv längre vilket är ett stort hinder... och bottnar i mitt självhat och min ångest, men jag orkar inte skriva om mitt psykiska mående dels för att jag inte vågar och för att det är för mentalt utmattande. (min paranoia är värre än någonsin vilket är den största anledningen, det är väl allt jag kan säga)

Jag vet inte vad jag ville med detta inlägget mer än typ... var dig själv. Skit i vad andra säger och tycker. Det är vad du känner och tycker som räknas och känn ingen press - det är svårt att hitta sig själv och alla genomgår någon gång (säkert flera gånger) en identitetskris.