söndag 31 maj 2015

Att leva med ärr - del 2

Den här delen kommer att handla om negativa reaktioner från andra människor. Jag förstår att det här inlägget kommer att uppröra många människor men tänk på att detta är längesen och att det var flera år sedan jag fick såhär starka negativa reaktioner gällande mina ärr - och att jag inte tar åt mig på samma sätt idag.

Jag har alltid varit väldigt öppen med hur jag mår på internet, både genom bilder och text. Jag har alltid sett internet som min fristad på något vis eftersom där kunde jag förmedla ut allt jag kände till de omkring mig utan att behöva säga det öga mot öga.

Bilder som visade mina ärr och även relativt nyskurna sår var inte ovanliga på min gamla blogg som idag är låst och ibland kunde jag även lägga ut sådana bilder på bilddagboken (inga sår som blödde utan med sårskorpor över.)  Det är från bilddagboken majoriteten utav hat kommer. Bilddagboken heter idag dayviews och är en sida där man lägger ut bilder med en text till. Jag hade som högst 5-600 följare på bilddagboken och det var förmodligen för att jag var så öppen med mina känslor och mitt mående. Idag ångrar jag att jag var SÅ öppen eftersom att jag vet hur mycket jag triggade andra tjejer och killar som mådde dåligt. Det är så viktigt att man är försiktig med vem som kan läsa eller bli påverkad och jag vill försöka framhäva att man absolut inte kan hållas ansvar för vad andra människor gör när de ser dina bilder eller läser dina texter - men man borde ha det i åtanke.

Det första som hände var anonyma kommentarer. Det klassiska "ta livet av dig" upprepades ofta men även detaljerade kommentarer. Någon skrev en lång kommentar på säkert 7-8 rader om hur jag borde ta livet av mig eftersom alla omkring mig egentligen hatade mig, att jag är så värdelös som är öppen på internet och hur jag bara sökte uppmärksamhet. Att skriva en kort kommentar är inte särskilt ansträngande... men folk lade verkligen ner TID på att trycka ner mig, tid som jag undrar om de inte kunde spendera på något bättre?
Sen började samtalen. Någon fick tag på mitt nummer. Tjejer med grov skånsk dialekt ringde mig och frågade om jag satt och skar mig just nu, om jag även skar mig i fittan, vem kille skulle vilja ha mig?, säljer jag sex? de hade hört det, att jag var så jävla äcklig... och så vidare. Meddelanden spelades även in på min telefonsvarare när jag inte ringde. När jag precis hade blivit dumpad ringde de och spelade in att det var "jävligt bra att *** gjorde slut med mig för jag förtjänade ingen pojkvän."
Sen klottrade folk på staketen runt omkring mina gungor i Frennarp. "Emo-förbjudet" och liknande. Riktigt "kreativt" och usel handstil.
Folk har även skrikit efter mig på stan. "Emo!" "Ska du inte skära dig lite till?" Oftast har det rört sig om yngre personer, mycket yngre än mig. Ett tag plingade de på hos oss och kunde till och med öppna dörren och ropa in - mina syskon blev helt galna. Ett tag blev jag så trakasserad på Frennarp att jag inte KUNDE gå ut.

Något som är kopplat till negativa reaktioner - eller egentligen bara reaktioner som fått ett konsekvens är när människor har blivit rädda för mig.

Jag brukade ofta skriva om det, hur jag förlorade vänner och förälskelser oerhört snabbt för att de blev så rädda för mig och mitt mående. Jag brukade hata mig själv för det, klandra mig själv, klandra dem för att de var så svaga, klandra världen, klandra allt... Men egentligen finns det ingen eller ingenting att klandra.
Alla människor klarar inte av psykisk ohälsa. Det är inget fel i att vilja distansera sig från människor med psykisk ohälsa. Vi kan absolut vara psykiska vampyrer, stjäla energi och livskraft från andra eftersom vi har så lite utav det själva. Det är inte medvetet och det är inte vi som personer utan det är vår sjukdom. Självklart finns det människor som är oerhört duktiga på att både inte ta emot negativ energi från de med psykisk ohälsa och så finns det dem som är sjuka och oerhört duktiga på att inte sända ut negativ energi. Jag säger inte att man ska döma psykiskt sjuka människor eller att man ska vara rädd för dom för det ska man inte - men jag som har erfarenhet måste samtidigt vara ärlig med hur mycket det här kan bryta ner inte bara den sjuke utan även de omkring den sjuke.

Om jag hade vågat och kunnat få tag på de jag skrämt iväg eller de jag negativt påverkat så hade jag bett om ursäkt, tusen gånger om. Jag ber inte om ursäkt för hur jag mådde för det är ingenting jag kan hållas ansvarig för men jag ber om ursäkt för hur jag hanterade det - jag önskar att jag hade kunnat hantera det bättre. Men... jag vill inte bara be om ursäkt utan jag vill också få fram att - jag var 14-17 år gammal. Jag var sjuk och jag var ung. Och jag är inte samma person idag som jag var då.

Det sista jag någonsin vill är att skada någon annan eller negativt påverka någon, det är helt tvärtemot det jag vill göra i mitt liv. Det är viktigt att få fram att så illa som jag hanterade min ångest tidigare - så hanterar inte alla det. Jag önskar verkligen inte att någon permanent blivit rädd för psykisk ohälsa på grund utav mig. Troligtvis är det inte så.

Finns det någonting ni vill att jag ska skriva om? Någonting speciellt ni undrar och så vidare? Tror att ni kan vara anonyma i era kommentarer här på bloggen och ingen fråga är för dum och inget förslag är för tokigt.

Medium och andra kontakter med det andliga.

Tänk dig att du börjar drömma om någon som har avlidit, någon som stod dig väldigt nära i livet. Känns och låter rätt naturligt, eller hur? Men när du sedan börjar drömma om andra som avlidit, som du själv inte har någon koppling till. Tänk dig att du får reda på hemligheter genom dessa drömmarna, sånt som du omöjligt kunde veta - du får ett budskap, ett meddelande att skicka vidare. Detta meddelande är ett sådant meddelande som bara den avlidne kunde känna till. Och tänk dig sen - att ingen tror dig.
En kompis berättade nyligen för mig om det jag beskrivit ovan; hon drömmer om avlidna och de vill att hon ska skicka vidare meddelanden och budskap till deras nära och kära som fortfarande lever. Min kompis sa själv "det låter som om jag ljuger" och det klart att det är svårt att tro på något sånt - men jag tror ju samtidigt på att det är möjligt, tänk om? Och jag tänker för mig själv - tänk om JAG skulle uppleva något liknande och så är det ingen som tror på mig? 

Det finns mycket tv-program som tar upp medium, bland annat Det Okända på tv4 (numera på sjuan.) Programmet Insider "avslöjade" Jörgen Gustafsson, ett medverkande medium i Det Okända som fejk och man började ifrågasätta alla medium som var med i programmet. Och om nu Jörgen Gustafsson bara fejkar - hur ska man kunna tro på någon som faktiskt är på riktigt då? 
När jag tittar på Det Okända så kan jag inte låta bli att se ibland hur vissa medium tolkar kroppsspråket och miner som de runt omkring gör, på något sätt känns det som om de vill ha bekräftelse "är jag inne på rätt spår nu?" Samtidigt finns det medium som medverkar som jag tycker verkar helt trovärdiga. Hur vet man skillnaden? 
Vem är på riktigt? Vem är inte? 

fredag 29 maj 2015

Att leva med ärr - del 1.

Jag tänkte först göra detta till ett enda inlägg men eftersom det finns så mycket att ta upp delar jag upp det i olika delar. Det ska alltså handla om: ärr. Att leva med ärr. Jag tänkte att jag skulle ta upp de frågorna som jag fått många gånger och som jag vet att folk undrar, men kanske inte vågar fråga. Och lite annat...

Ångrar du dina ärr? 
Jag tror att just den frågan egentligen bara förväntas ha ett svar: att jag ångrar mig. Och det gör jag, periodvis så ångrar jag mig så mycket att jag kan må riktigt dåligt över det. Jag försöker alltid att tänka att "gjort är gjort" för det finns ju inget sätt för mig att få det ogjort och med tanke på den mängd utav ärr som jag har så är det oerhört svårt för mig att låtsas som om det inte har hänt. Människor med mindre ärr än mig, som kanske bara har på ena underarmen eller på benen kan "komma undan" på ett annat sätt än mig. Jag har ärr över egentligen majoriteten utav min kropp, ungefär 60 % ärr och 40 % ärr-fri hud. Men samtidigt så är inte det 60 % utav MIG utan bara min kropp och det är så jag går vidare. Det finns ingen mening i att sitta och ångra mig trots att jag kan hamna där ibland.

Vad tycker din sambo om dina ärr? 
Daniel har sällan nämnt mina ärr på något sätt eller ens gjort antydan på att de finns där. Han sa en gång att han ser ju mig som jag är och ärren är en del utav mitt utseende, men att han inte tänker på det. Jag tror också att just Daniel som själv sticker ut inte tänker på det lika mycket då heller för "normalitet" är ingenting som han känner till, med tanke på sina tatueringar och med tanke på hur han är som person. Varken jag eller Daniel är normala svenssons och allt som inte hör till normen är normalt för oss och då även ärr. Jag tror inte att Daniel ens tänker på dem längre, överhuvudtaget. När jag har varit ledsen över mina ärr har han mest ryckt på axlarna, vilket han gör åt mycket jag är ledsen över (och det är en av de anledningarna till att jag älskar honom så mycket.) Han ser att det jag ofta är ledsen över inte är någonting att vara ledsen över utan något jag bara borde hantera och gå vidare ifrån och samma gäller mina ärr. Han stöttar mig i att tatuera över dem och har rådfrågat sin tatuerare och även bokat tid åt mig nu i höst (iof ska jag inte tatuera ärr då men kommer försöka göra upp en slags plan tillsammans med tatueraren Peter)

Hur känns dina armar? Att ta på? 
Mina ärr är vad man kallar för keloider, alltså ärr som står upp och bucklar ut. Mina ärr känns väldigt mycket när man tar på dem och många har till och med uttryckt äckel inför det (inga jag träffat utan randoms på internet, som tur är) och det är ju inte äckligt men kanske bara väldigt ovant. Mina ärr på överarmarna är hårda och utstående till skillnad från mina underarmar och ben och jag brukar säga att det känns som att dra fingret över någonting med mönster på. Just nu sitter jag och dricker en liten pepsiflaska i 33 cl och längst ner på den flaskan är det mönster och utbuktningar och drar jag fingret över dem så känns det nästan likadant, fast en aning mjukare alltså. Om ni har just en sån flaska närvarande så, haha, känn på den.

torsdag 28 maj 2015

P3-dokumentär!

Alltså... jag är ett stort fan, en stor lyssnare, av p3-dokumentär. Det är verkligen helt fantastiskt roligt och intressant.  Med inspiration av mitt tidigare inlägg gör jag en lista på de bästa p3-dokumentärerna:

6. Södertäljeflickan
1992 döms en 51-årig pappa från Södertälje till 10 års fängelse för att ha förgripit sig på sin dotter och även förmedlat henne till andra män. Men polisen håller fler förhör med den s.k. Södertäljeflickan... Med stor detaljrikedom berättar hon om organiserad barnsexhandel, sexuella övergrepp med rituella inslag, kannibalism och mord och det massmediala intresset är enormt.

5. Alexandramannen 
Han har sagt att han är prins, kampsportsmästare, massör och magiker. Han har sagt att han är spanjor, stridspilot och shaolinmunk. Omkring millennieskiftet börjar han på nätet utge sig för att vara en... 25-årig kvinna vid namn Alexandra.

4. Verklighetens Lilja 4-ever
16-åriga Danguole Rasalite flyr till Sverige i november 1999 ifrån ett liv i extrem utsatthet i Litauen. Men i Sverige kommer hon att låsas in och utnyttjas hänsynslöst av en rad hallickar och torskar... Den 7 januari 2000 orkar hon inte längre och hoppar från en motorvägsbro. Efter sin död kom hon att ge traffickingoffren ett ansikte.

3. Mordet i Keillers park
Den varma sommaren 1997 hittas en man i Keillers park i Göteborg. Kroppen ger inte alltför många ledtrådar. Det lilla sticksåret på bröstet som man först tror är ett knivsår, visar sig under obduktionen... vara ett kulhål - och kulan har gått rakt genom hjärtat. Bredvid mannen ligger en keps som tillhör hans pojkvän; som först grips - men sedan släpps.När genombrottet väl kommer får polisen en inblick i en av 90-talets alla extrema grupperingars kultur. (fans av Dissection borde lyssna på den här) 

2. Knutbydramat
En man blir skjuten i huvudet och en kvinna mördad i sin säng när hon sover. Det visar sig att de tillhör samma, lilla Pingstförsamling.Bara två dagar efter dådet har en 26-årig kvinna, som varit inneboende hos kvinnan och hennes familj, anhållits och erkänt mordet och mordförsöket på grannen. Polisen misstänker svartsjuka. Brottet verkar snabbt uppklarat.Men vissa detaljer indikerar att det inte är så enkelt. Långsamt rullar en historia, märkligare och mer kittlande än man kunnat ana upp. En historia som innehåller sex, religion, vanföreställningar, manipulation och ond bråd död.Det ska visa sig att den unga kvinnan inte varit ensam. Att hon under månader manipulerats till dåden. Den som ligger bakom är pastorn i församlingen, tillika mordoffrets make.P3 Dokumentär berättar historien om ett mord som planerats i månader och om hur media, populärkulturen och hobbyspanare vägrar släppa taget om fallet som fascinerar.
1. Fallet Linda Chen
32-åriga Linda Chen försvinner den 1 augusti 2009; åtta dagar innan hon ska stå brud i Stora Kopparbergs kyrka i Falun. Hon skulle bara gå ut och träffa en vän, uppger hennes sambo, som själv bedriver... ett aktivt sökande med hjälp av släkten och en sierska. Han vädjar om hjälp i tidningar och tv, men ingen har sett henne. Sju veckor senare försvinner även sambon spårlöst. Två dagar senare kommer han springande till en stuga vid riksväg 80 mellan Falun och Rättvik. Brännskadad och i bar överkropp. Han säger att två asiatiska män drogat honom och förvarat honom i bagageluckan på en bil. Och matat honom med gamla friterade räkor. Sextiofem timmar senare dumpas han, enligt egen uppgift, i skogen intill Linda Chens kropp. I P3 dokumentär berättar vi historien om Linda och varför man inte kan döma någon för ett brott, när dödorsaken inte är fastställd.

Mina favorit-spökjägarprogram. (torsdag)

Självklart så gillar jag att titta på spökjägarprogram. Det finns så sjuuuukt många spökjägarprogram, speciellt amerikanska, och de flesta är så kassa eller så fake att man skäms. MEN det finns en del bra också, och jag tänkte dela med mig utav dem! Här är mina 5 favorit spökjägar-program:

5. Paranormal state 















4. Psychic Kids 

3. Det okända













2. Destination Truth

Josh Gates är sååå fantastisk! Rolig, smart och tuff. Destination Truth handlar inte bara om spöken utan även om sägner om monster/djur/varelser vilket gör att Destination Truth står ut och de reser runt omkring i hela världen. Tredje säsongen är den som är bäst och den som har mest trovärdiga bevis.
De har till och med varit i Sverige (!) i två avsnitt; de undersökte Storsjöodjuret och ön Blå Jungfrun.






















1. Ghost Adventures

Det här programmet har 10 säsonger och jag är ändå inte nöjd - det måste komma mer! De kan verka lite töntiga då och då - eftersom de provocerar - men det är så otroligt bra. De får trovärdiga bevis och de blir rädda på riktigt - något som gör MIG rädd! Det är bara dessa 3: Aaron, Nick och Zak som spenderar en hel natt inne i något hemsökt hus med sina kameror vilket också gör det så bra; eftersom det inte finns något stort kamerateam. Bästa säsongen? Alla.












onsdag 27 maj 2015

Ockult-onsdag.

Som ni kanske märkt (speciellt om ni följer mig på instagram) så är både jag och min sambo intresserade utav det ockulta (speciellt Daniel.) Vi har mängder utav böcker om det ockulta och även föremål kopplade till det ockulta.

Ockultism är en systematisk användning utav det "fördolda." Det kan handla om att tillexempel söka kontakt med andliga krafter. Det är ett samlingsord för all magisk tro och beteende som tillexempel astrologi, demonologi, spiritism och alkemi. Allting som är dolt, mystiskt och hemligt.
De personer som sysslar med ockultism söker kunskap om den dolda verkligheten skulle man kunna säga. En verklighet som för ockultisten existerar och ockultister ser detta som vetenskap istället för tro eller religion egentligen. Ockultisten menar också att man kan bemästra och utnyttja de dolda krafterna. Visdomen inom ockultismen är esoterisk vilket betyder att kunskapen bara känns till utav en speciell grupp invigda, en utvald grupp.

Astrologi är en uråldrig stjärntydningslära. Man finner samband mellan placeringar på solsystemets himlakroppar och händelser i människors liv. Exempel på detta är tillexempel våra stjärntecken och hur det sägs att man har olika personlighetsdrag baserat på sitt stjärntecken.
Demonologi är kunskapen och läran om demoner, om deras verkningar. Exempel är boken The Lesser Key of Solomon (Ars Goetia)
Spiritism är övertygelsen om att vi kan få kontakt med andar, speciellt de avlidnas andar.
Alkemi är en uråldrig slags vetenskap (numera klassas den som pseudovetenskap) som den moderna kemin växte fram ifrån. Man experimenterade med olika ämnen och metaller för att framställa nya. Tillexempel försökte man under medeltiden framställa ett livselixir eller guld från andra ämnen. Om man blandade ämnena rätt så kunde man få fram vilket annat ämne som helst.

Magi är övertygelsen att människor kan påverka den fysiska världen med övernaturliga krafter. Till magi räknas ritualer i olika former - man kan tillexempel tända ett ljus av en speciell färg och säga en "trollformel" och sedan få hjälp med sina sömnproblem eller liknande.
Magi är någonting som jag är väldigt intresserad utav och faktiskt tror på. Det kan låta väldigt löjligt i vissa öron men i mina låter magi som något helt naturligt. Jag tror på en slags magi i naturen, att man kan nå naturen genom sinnet på ett sätt. Det är också därför som jag tror på helande kristaller och stenar (jag har ett helt fat fullt med helande stenar och kristaller, jag har tidigare bloggat om det) vilket är kopplat till New Age (ett samlingsnamn för "nya" och små religioner ofta med övernaturliga inslag.)  Det finns mycket kraft i naturen och det är därför som jag gillar att promenera i skogen så mycket. Så fort jag kommer in i skogen eller bland natur så känner jag mig plötsligt lugn. Man kan säga att naturen har blivit min Gud och min religion. Jag känner mig hemma och trygg där.

Kopplat till det ockulta är satanismen. Det är en filosofisk men även religiös tro där man tar ställningstagande för satan-figuren istället för Gud. Idag är satanism kopplat till LaVey-satanism och inte "djävulsdyrkan" som man också kan säga.
LaVey-satanismen är en ateistisk tro (man tror varken på Gud eller djävulen) och säger istället att människan är sin egen Gud. Istället beskriver man Satan som en mänsklig instinkt - en djurisk drivkraft. Idén kommer ifrån Friedrich Nietzsche - att en människa måste hitta sin egen mening med livet. LaVey sa en gång att "satanister har en sjukdom som kallas självständighet." LaVey-satanister är aggressiva ateister och gör motstånd mot all (speciellt kristen) religion.
Inom LaVey-satanism så är det självklart med en sexuell frihet, vilket inte finns i exempelvis kristen religion. Så länge man inte skadar någon så ska man få göra som man vill. Tyvärr ogillade LaVey feminismen eftersom den "uppmuntrade kvinnor att hata sin femininitet" och att man med sin femininitet kunde få styrka och välbehag, han menade att man skulle utnyttja den.
LaVey-satanismen säger att man bara ska ge medkänsla och sympati till de som förtjänar det och det ska inte slösas på otacksamma eller svaga individer. LaVey menade att intelligenta och starka människor gav för mycket tid till såkallade "psykiska vampyrer" som är människor som alltid krävde uppmärksamhet eller omsorg och aldrig gav någonting tillbaka. Man måste undvika sådana vampyrer så gott som man kan eftersom de bara är skadliga för LaVey-satanisten.
I gymnasiet gjorde jag ett skolarbete om LaVey-satanism och är troligtvis den religion jag mest dras till, trots att jag faktiskt ibland tror på både Gud och djävulen. Men jag är en sådan som gillar "sympathy for the Devil." Jag och Daniel har haft tim-långa samtal om Lucifer och vem eller vad det är. Jag tror inte alls på kristnas syn om Lucifer, för mig är han missförstådd - han är bara fri. Han är människans sanna förebild eftersom han förespråkade att man inte skulle låta sig underkastas någon, speciellt inte någon som egentligen är lägre än en själv. Jag tror att Lucifer och demoner är svåra och ingenting som människan ska ha något att göra med eftersom de inte bryr sig om människan överhuvudtaget, varken på ett bra sätt eller ett dåligt sätt. De finns men de märks inte. Människor som tillber Lucifer och demoner är lite löjliga i mina ögon, jag vill fnissa åt dem eftersom jag tror att Lucifer inte vill bli tillbedd eftersom det var det står emot allt han står för.

Men egentligen så är naturen min Gud, som jag sa innan. Min tro skiftar rätt mycket. Så fort jag närmar mig skogen så känner jag hur långt bort all annan religion ligger... och hur dum den låter. Min religion finns rakt framför mig, jag kan ta på den och jag kan känna den.

Det finns sååå otroligt mycket man kan ta upp när man pratar om det ockulta... men kan inte ta upp allt. Hoppas att ni gillade detta lååånga inlägg!

Uterus wants revenge.

Idag är en utav de dagarna då jag är riktigt glad över att jag varken har jobb eller skola att gå till. Jag har så mycket mensvärk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Googlar huskurer mot det ena och det andra (ni vet väl att mens och ägglossning inte bara gör att man får lite ont i livmodern utan dessutom kan ge en massa andra fysiska problem samtidigt?)...

Panik-smsar till Daniel att köpa med sig diverse olika livsmedel och liknande från ICA och jag kommer bli jävligt pissed om han inte kommer hem med det... För jag får inte bara ont vid mens - jag kan även bli ett jävligt grinigt monster. Beware.





tisdag 26 maj 2015

Favorit-podden.

Måste ju också länka till min favorit-podd "Glädjeflickorna".
Jag kan nog iallafall hälften av avsnitten helt utantill eftersom jag repeat-lyssnat varje gång jag lagat mat eller städat eller bara haft tråkigt. Läs mer här: http://ladydahmer.nu/gladjeflickorna-en-cisadar-podd/ (podden finns också på appen podcaster)


Min mammas erfarenheter. (tisdag)

I det här inlägget tänkte jag dela med mig utav vad min mamma har berättat om sin mormor, min gammelmormor. Det är nog en utav de anledningarna till varför jag tror på det övernaturliga - för att min mamma gör det. 

När mamma var 13-14 år var hon och sina syskon ensamma hemma och hon och min moster sov i dubbelsängen. Min moster hade somnat och mamma låg och försökte somna. Då känner hon sig iakttagen och när hon tittar upp ser hon sin mormor stå vid fotändan av sängen och vinka till henne. Mamma reste sig upp och försökte få tag på henne men då försvann hon. 

Innan min gammelmormor dog så sa hon att "om det finns en andra sida, så ska jag komma tillbaka och visa mig" och det har hon gjort, inte bara för mamma. Mammas morbrors fru har också sett henne. 
Även ett medium har fått kontakt med henne. Mamma och några utav hennes vänner skulle få en reading av ett medium och mediumet berättade att redan tidigare under dagen när hon stod och tittade på ögonskuggor på Kicks kontaktade min gammelmormor henne och bestämt ville få fram att hon ville få kontakt med någon mediumet skulle träffa. Mediumet fick säga åt henne att "du får vänta, jag ska inte träffa dem än" och mamma visste direkt att det var gammelmormor som hade varit så ivrig. Mamma brukade ofta sminka gammelmormor så därför tror hon att det var därför hon kontaktade henne där. 

måndag 25 maj 2015

Byxor - bohemian style och "det nya idealet"



 Blev inbjuden till gruppen "bohemian royale" på Facebook och tänkte först "vad gör jag här?" men under månaderna som gått så har jag verkligen börjat fastna för bohem-stilen. Herregud så underbart snyggt det är - och det känns så jävla somrigt!

Så jag klickade hem dessa byxor <- från indiska och de andra två nedanför från H&M. Känns helt rätt och helt fantastiskt.

Brukar alltid ha svart, utan undantag, så att köpa tre par byxor som inte är svarta känns helt nytt för mig. I sommar kommer jag inte heller bry mig om om kläder sitter bra på mig eller inte - i stort sätt - för om kläderna i sig är snygga så är jag ju snygg i dom, eller hur? Kommer bli kämpigt men ska fan klara det.




Det är jättesvårt för mig att visa upp mig på sommaren. Det är ljusare, mer människor utomhus och man syns liksom mer på ett sätt då.

Jag har inte särskilt breda höfter eller "anaconda-rumpa" - vilket är det "nya idealet" bland kvinnor idag. Jag vet att det kanske menades som något bra - att kvinnor med stora lår och rumpor också ska få plats men det blev istället så att kvinnor med små och platta rumpor började hånas. Varför blir det alltid så? Varför är det alltid en speciell kropp som ska hyllas och de andra tryckas ner? Jag som har stora bröst brukade känna mig rätt okej med det innan eftersom det var idealet ett tag - storbystade kvinnor. Då kunde jag komma undan med att vara tjock på något sätt eftersom jag hade stora bröst. Nu känns det inte så längre. Jag kommer inte undan längre eftersom ingen "bryr sig om bröst längre." Låter jag dum som säger så? Jag bryr mig ju inte... egentligen... om vad andra tycker (speciellt inte män) men samtidigt är det en slags känsla... som omedvetet kommit dit. En omedveten oro.
Finns det fler "plattrövade" tjockisar där ute som känner igen sig? Eller bara "plattrövade" iallmänhet? Känner ni också er hotade av det här "nya idealet"?


Like a prayer.

Jag är faktiskt ett ganska stort fan utav Madonna... (inte hennes nya låtar tyvärr men hennes gamla) och jag sitter just nu och bara njuter utav "Like a prayer" i hörlurarna. Måste bara göra ett hyllnings-inlägg till den låten. Och till henne - är hon inte helt fantastiskt snygg i den videon?

 

 


Tips om bra feminist-podd!

Idag hittade jag "Unite the fight"-podden och kan inte sluta lyssna - och kan heller inte sluta bli LÄRD. Det är en oerhört intressant och utbildande podd. Här hittar ni den: https://unitethefightpod.wordpress.com/ (den finns även på appen podcaster)


Elisa Lam (mysteriemåndag)

Här kommer ytterligare ett inlägg om det övernaturliga (fast det här kanske inte är övernaturligt men det är absolut intressant och ett mysterie, så jag skriver om det ändå, det är oförklarligt iallafall)

Elisa Lam var en 21-årig student från Kanada som den 19 februari 2013 hittades död i en vattentank på taket till Cecil Hotel i Los Angeles. Hon hade varit saknad sen början utav februari och hittades när anställda på hotellet klagade över att vattnet smakade illa och såg missfärgat ut.

Det sista spåret man har gällande Elisa Lam är en övervakningskamera som fångade Elisa på film. I filmen går hon in och ut från hissen, pratar med någon som inte syns utanför hissen och gestikulerar, gömmer sig i hissen från någon utanför och gör underliga rörelser med händerna framför hissdörren... och det är det som är det mest obehagliga med hela den här historien.

När hon hittades var hennes kropp naken och hennes kläder och tillhörigheter flöt bredvid henne i vattnet. Dödsorsaken: troligtvis olycka.
För att kunna komma upp på taket till vattentankarna så måste man gå igenom en dörr som är låst och larmad och det är nästan omöjligt att kunna öppna locket till ett vattentank själv - och dessutom kunna stänga den efter sig. OM Elisa nu valde att ta livet av sig genom att dränka sig i vattentanken så måste hon ha kunnat komma förbi den låsta och larmade dörren, kunnat öppna locket och sedan stänga det efter sig. För att kunna få ut Elisas kropp från vattentanken var brandmännen tvungna att såga upp en öppning i vattentanken, få ut allt vatten och sedan ta ut kroppen genom öppningen. De kunde alltså inte få upp locket. Om inte de kunde - hur kunde Elisa?

Hela historien och övervakningsfilmen:


Det finns en legend om att man kan åka till en annan dimension genom en hiss om man trycker på rätt knappar i rätt ordning. Det här kan ju lika gärna vara påhittat men det finns skrämmande likheter med Elisas död och "the elevator ritual." Märker ni dessutom hur hissen inte stänger sina dörrar eller rör på sig medan Elisa står inuti den - eller utanför? 

2: Osynlighet. 
Elisa Lam twittrade innan sin död om att Kanada håller på att utveckla ett material som gör att soldater kan gå i krig osynliga. Osynlighetsteknologin är ett samarbete mellan USA och Syd-Korea. Efter hennes försvinnande sägs det ha dykt upp ett facebook-konto med namnet Lam Elisa med bara en vän - en amerikansk soldat som hade sin position i Syd-Korea... 

3: Dödlig spridning av TBC i området strax efter Elisas död.
Och vad heter testet som avgör om man har TBC eller inte? LAM-ELISA.

4: Hon hade bipolär sjukdom. 
Det finns rätt mycket uppgifter om att Elisa hade bipolär sjukdom och under en psykos tog livet utav sig - vilket också förklarar hennes underliga beteende i hissen. 

Läs mer här om teorier och sammanträffanden, bland annat en teori om satanism/det ockulta och Aleister Crowley: https://inthelandoftheblindoneeyeisking.wordpress.com/2013/02/27/elisa-lam-murder-and-the-signs-that-were-given/

Vad hände med Elisa? Varför dog hon? 
Detta är absolut det otäckaste mysteriet jag har läst om... är helt skakig nu haha. 
Får se om jag kan sova sen :S 

söndag 24 maj 2015

Bleka acne-ärr naturligt?


Du behöver:
1 tesked citronsaft
2 teskedar mjöl
1 tesked mjölk

Sitt med masken i 20 minuter.
Upprepa tills acne-ärren blekts.

Testar detta i några dagar och så får vi se om det händer någonting :)!

Tema-vecka: det övernaturliga!

Från och med idag (jag vet att det är söndag) så kommer jag att ha en tema-vecka här på bloggen. Den här veckans tema är DET ÖVERNATURLIGA!

Första inlägget har skrivits och nu ska jag schema-lägga de andra.

Mina erfarenheter med det övernaturliga (spöksöndag)

Det här är första inlägget gällande spöken och det övernaturliga, jag funderar faktiskt på att ha en egen sån tagg här i bloggen, eftersom det intresserar mig så mycket.

Det är söndag. Och jag vill inte städa (fast jag har städat sovrummet iallafall) så jag kollar på Ghost Adventures istället.

Om det är något som jag är riktigt intresserad utav så är det spöken och det övernaturliga. Jag har varit det sen så länge jag kan minnas. Det har i perioder nästan skrämt livet ur mig, jag har legat vaken på kvällarna och varken vågat blunda eller ha ögonen öppna för att jag varit så skrämd efter någon film eller berättelse som handlat om just spöken. Men trots det så har jag ändå fortsatt att titta, fortsatt att läsa, fortsatt att forska. Det är ett intresse jag förmodligen aldrig kommer att tröttna på.
Har jag upplevt något övernaturligt? Svar: ja. Vill ni att jag ska berätta? Svar: även om ni säger nej så tänker jag göra det ändå. (Jag respekterar absolut att det finns människor som inte tror på spöken, jag kan förstå det och jag tvingar inte er att tro mig egentligen - men samtidigt kan ingen säga till mig att det jag upplevde inte hände eftersom JAG vet att det hände... eller ja... men okej here it goes)

Först vill jag berätta om något som jag inte är helt säker på var något övernaturligt, även om det är jäkligt underligt. I högstadiet bodde min bästa vän Helena i en lägenhet i centrala Halmstad och vi brukade ibland gå dit på lunchrasterna. I den lägenheten såg jag en gång en siluett av en svart katt stryka sig mot ett par köksskåp, lite sådär i ögonvrån ni vet, och berättade det för Helena. Hon blev livrädd och berättade att även andra som hälsat på sett en siluett av en katt i köket - men inte de som bodde där.

Men...
Jag tror att det absolut första jag verkligen upplevde på riktigt var i Linas gamla lägenhet. Jag spenderade rätt mycket tid där när jag var 16-17 år och myyycket negativt hände i den lägenheten och det kanske var just det som triggade igång de "energier" som fanns där. I efterhand har vi diskuterat kring detta och vi undrar om inte vår egen negativ energi har öppnat en slags portal (OM man nu tror på sånt här, ni behöver inte, men jag gör) och därför har aktiviteten exploderat sen Lina flyttade in. Jag minns att Lina berättade för mig att när hon hade bott där i några månader hört steg ovanför på vinden på natten och att hon en gång till och med gått upp med en hammare för att hon var övertygad om att det var någon som hade fest eller liknande uppe på vinden - men såg ingen där. Det var självklart oerhört spännande men jag vet inte om jag riktigt trodde på henne i början om jag ska vara ärlig, jag försöker alltid att vara skeptisk trots att jag är så troende gällande sånt här.
Efter en lång tid av festande och allmänt idioti i lägenheten låg jag och Lina i bäddsoffan och skulle sova. Vill påpeka att vi varken hade alkohol i oss eller... något annat den kvällen. Lina hade somnat och jag låg och tittade runt i lägenheten och ut i hallen som man såg precis från sidan av bäddsoffan där jag sov. Rakt framför mig var alltså dörröppningen in till hallen. När jag tittar ut i hallen ser jag att någon står där. Först tror jag att det är skuggor från någonting men ju längre jag tittar desto mer säker på blir jag att det är någon som står där. Det är en lång, mörk skuggfigur med breda axlar och det liknar mer en man än en kvinna. Skuggfiguren lutar sig mot ena väggen på något sätt och kommer närmare och jag är - faktiskt helt oväntat - fullkomligt lugn. Jag är trött och tänker "jag inbillar mig" och vänder mig istället om och efter någon minut somnar jag. Jag tänker inte mycket mer på det sen... Förrän några månader senare när jag, Lina och några andra kompisar pratar om spöken och om hennes lägenhet. Jag säger lite skämtsamt "ja jag trodde ju att jag såg en man i din hall en gång haha" och Lina blir alldeles blek. "Har du också sett honom?" frågar hon. Det visade sig sen att även tidigare boendes i lägenheten har sett mannen i hallen. Mannen i hallen, fotstegen på vinden, den negativa och tunga energin i lägenheten - allt eskalerade. Lina spikade upp en filt framför dörröppningen till hallen och la salt vid tröskeln - och samma natt såg hon mannen igen men den här gången bara en bit ifrån henne i köksdelen av lägenheten. Lina flyttade till slut därifrån och sen dess har vi aldrig vågat gå dit igen, vi vågar knappt prata om det.

Och sen vill jag berätta lite om vår gamla lägenhet i centrala Halmstad som vi först bodde i tillsammans med mamma och Mange och sedan bodde vi tre barn där själva. Jag kommer ihåg att i början så stod mina garderobsdörrar ALLTID öppnade (inte mycket) varje gång jag kom hem ifrån skolan. Det störde mig rätt mycket och jag sa en gång till Mimmi och Simon (som brukade hämta mig innan skolan) att "kolla nu så ser ni att jag stänger dörrarna" och de skulle följa med mig hem sen. MEN såklaaart när vi kom hem så var dom stängda, bara för jag skulle visa... men jaja. Det var inget jag direkt tänkte på.
Jag har aldrig någonsin känt mig otrygg i den lägenheten, vill jag påpeka. Efter ett par år började de bygga om i huset, de byggde nya lägenheter under och bredvid oss. De höll på läänge och var ett jävla oväsen och precis då flyttade mamma ut så jag och Oskar bodde kvar ensamma (tror inte Emma bodde där då, om jag inte minns fel?). Det började med att Oskar frågade mig "har du dragit ur sladden till mitt xbox? (eller var det playstation? haha)" och han frågade det ofta - lika sur varje gång för han drar ju aldrig ur sladdarna själv. En liten mystisk grej som enskilt inte hade varit någonting direkt.
Sen berättade Oskar att en utav hans vänner hade sett en dörr öppnas utav sig själv, och man vet ju inte säkert men ändå... MEN det som verkligen var underligt var att min kompis Mimmi, som inte visste om det om Oskars kompis, berättade att när jag var ute och gungade en morgon när hon sov hos mig hade sett min dörr öppnas utav sig själv och hon hade blivit livrädd.
Och alltså... det känns typ som om när dom började bygga om och ha sig så blev någon eller någonting "stört" och jag vet inte, det var bara en känsla både jag och Oskar hade. Det kanske bara var vi som inbillade oss, jag är inte helt säker på att detta liksom var på riktigt eller inte men det finns ju alltid en möjlighet.

Har mina läsare upplevt något övernaturligt? Jag vill gärna veta! :D


fredag 22 maj 2015

... påtal om det där med fördelar.

Jag har nu skrivit 2 inlägg där jag nämnt att jag har fördelar i samhället.
Påtal om det där med fördelar så tänkte jag skriva lite om att man KAN ha fördelar men ändå inte passa in i samhället. I början kände jag lite, när folk sa att jag som cis-kvinna hade fördelar, att "vadå fördelar? Samhället spottar på mig varje dag" men så insåg jag att bara för att man har fördelar som vit cis-kvinna så har man inte fördelar gällande ALLT.

Jag är fortfarande missanpassad i samhället eftersom jag är t.ex. tjock och psykiskt sjuk. Samhället vill inte ha psykiskt sjuka tjockisar utan gör allt för alienera sådana som mig.
Vissa människor tycks ha svårt att förstå att bara för att man påpekar att man har fördelar så menar man inte att dessa passar in i samhället. Vissa delar utan den personen passar in i samhället, den personen passar mer in i samhället än rasifierade och trans (vi lever ju i ett patriarkat, tyvärr)

Så när någon säger att du har fördelar så betyder det inte att du har alla fördelar, eller att du passar in. Det är okej.

torsdag 21 maj 2015

Aloe vera och peeling.

Något som jag läste någonstans (kommer inte ihåg var) var att ett utav de största misstagen vi med akne eller hudproblem gör är att vi inte peelar innan vi rengör ansiktet. Jag tänkte att "det låter ju jävligt logiskt" och det ÄR det! När man peelar ansiktet så peelar man bort smuts och död hud och när man sedan rengör huden rengörs den på djupet. 
Så jag började peela varje kväll med min jordgubb-body-polish från The body shop innan jag använde min tea-tree-oil-rengöring från The body shop.
Och det funkade! Min hy känns mycket renare och mycket bättre sen jag började peela. (men massera bara, gnugga inte!) 
Har även börjat använda den här aloe-vera krämen som återfuktning varje kväll. 
Även den har hjälpt enormt. 





Dikt.

Jag släpper in dig igen,
gång på gång gör jag detta.

Jag lär mig aldrig.

Jag släpper in dig och ångrar mig kvickt,
försöker trycka ut dig igen,
och lyckas.

Du gör nästan inget motstånd.
Men plötsligt är du där igen,
när jag är som mest svag.
Som en varg som vädrar blod från ett skadat rådjurskid.

Och jag släpper in dig igen...
Och jag lär mig aldrig. 

Jag vet att det är dig jag aldrig ska öppna porten för,
och jag stänger ute alla andra,
du har skadat mig så. 

Du har ärrat mig så. 

Jag är ett rådjurskid som tillhör dig,
och jag välkomnar dina käftar.
Jag ger dig mitt blod.

Jag lär mig aldrig.
Jag släpper in dig igen,
och jag hatar det. 

Sluta avdramatisera andras känslor och upplevelser!

Igår såg jag den här videon av "KalelKitten" där hon förklarar hur hon gick in i en depression när hon fick vuxen-akne och jag kände igen mig, tyckte synd om henne och ville krama henne. Men majoriteten utav de som kommenterade tyckte inte som jag... De tyckte att hon var överdramatisk, att man inte kan bli deprimerad utav något som rör ens yttre och speciellt inte något så "litet" som akne.


Det gör mig så jävla förbannad att se människor MOBBA andra människor på det sättet - mobba någon för deras känslor. Det påminner mig om ett inlägg jag skrev för ett tag sen, att bara för att mina känslor är överdramatiska betyder det inte att dom inte är äkta och detta är samma sak.

Om du inte hade blivit deprimerad utav akne så betyder det INTE att alla känner som du eller är lika starka som du. Lär er sätta er in i någon annans situation, lär er att människor reagerar annorlunda och känner annorlunda starkt etc... bara lägg av.

Vad är en cis-person?

Med tanke på mitt tidigare inlägg där jag nämnde att jag är cis-kvinna så tänkte jag snabbt bara förklara vad cis betyder.
Många tror att det är något negativt att vara cis, att det är ett slags skällsord. En kompis till mig skrev en gång i chatten att han "blev anklagad för att vara cis" när han blivit medlem i någon feminist-grupp. Då sa jag "men du ÄR ju cis :O" och han hade ingen aning om vad det betydde.

En cis-kvinna är t.ex. en person som känner sig om och definierar sig som kvinna, ses av andra personer som kvinna, är född med snippa och xx-kromosomer, är skriven som kvinna och i stort sett beter sig utefter en kvinnlig könsroll. Det är motsatsen till en transperson.

Det är INGET fel i att vara cis, man kan ju inte hjälpa vem man är, eller hur?
MEN som cis måste man förstå och acceptera att man har fördelar, fördelar som transpersoner inte har.

Tolkningsföreträde - trans och rasifierade.

Något som jag ser ofta i feministiska facebook-internet-kretsar är att folk blir upprörda när människor utan tolkningsföreträde tar ställning i frågor som de egentligen inte borde veta någonting om. Tolkningsföreträde = (enligt Vardagsrasismen) "Kortfattat betyder tolkningsföreträde att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras. Personer som inte hör till gruppen får fortfarande ge sina tankar och åsikter men dessa har inte fullt samma betydelse och vikt som åsikterna från de inom gruppen." Och det känns som om detta är det största problemet inom feministiska kretsar - vem har tolkningsföreträde och hur ska man yttra sig om det man inte har tolkningsföreträde i? Det som jag mest ser gäller ämnen rörande trans eller rasism
Hur det funkar med tolkningsföreträde är att jag som är en vit cis-kvinna har automatiska fördelar i samhället, vilket jag är medveten om, och om jag då skulle skriva inlägg om problem som transpersoner upplever eller problem som rasifierade upplever så kommer folk automatiskt lyssna på mig mer - eftersom jag har fördelarna att vara vit cis-kvinna. De som verkligen upplever dessa problemen hamnar automatiskt under mig (visst är det sjukt?

Jag ser det hela tiden. Vita som ska skriva om rasism eller cis som skriver om hur transpersoner diskrimineras och jag ser också hela tiden att rasifierade och transpersoner verkligen har börjat tröttna på dessa. 
Därför har jag valt att inte ta upp problem som transpersoner eller rasisfierade upplever. Jag väljer att inte skriva om rasism eller diskriminering mot transpersoner av den anledningen. Det betyder inte att jag ställer mig utanför kampen på något sätt för jag vill fortfarande bekämpa rasism och diskriminering mot transpersoner men jag väljer att inte skriva om det - eftersom jag inte har tolkningsföreträde.

onsdag 20 maj 2015

Släpper taget.

"Många utav mitt livs värsta plågor är de jag har upplevt nu efteråt, eftersom det är dags att släppa taget nu. Det är dags att lämna tryggheten som finns i att må dåligt och möta världen som finns utanför bubblan, och allt som ingår i den världen. Som ett rådjurskid tar sina första skakiga steg börjar jag ta skakiga steg emot ett bättre liv, ett liv där jag faktiskt kommer komma någonstans. Det är dags för mig att stänga dörren till mitt förflutna och möta det som jag alltid varit så rädd för att möta, det som jag alltid har hyst så stort hopp om. De steg jag tagit framåt hittills har jag tagit baklänges, jag har gått framåt men med ryggen mot framtiden, alltid tittandes mot mitt förflutna och varit fast där. Om jag inte släpper taget kommer jag att bli slukad, som så många gånger förr. Och det är svårt att lämna någonting bakom sig, eftersom rädslan alltid finns där – kommer det att bli som tidigare? Kommer jag att falla igen? Och självklart kommer man att falla någon gång, livets väg är faktiskt rätt så hal och har man blivit välsignad med fel sorters skor så… faller man ibland. Men man reser sig upp igen, och igen… och sen igen. Alltid igen. Alltid. "

Utdrag från min självbiografi som jag helst utav allt skulle vilja skriva klart i sommar. Känner att det är dags att släppa taget för gott nu, verkligen släppa taget. 

"Låt aldrig någon annan få dig att tro att du inte är värd något, för det är du. Oavsett hur mycket misstag du begår, oavsett hur mycket fel du än gör, så är du fortfarande värd någonting. Låt heller aldrig någon få dig att tro att du inte kan komma ut ur mörkret. Du är inte fast. Du kanske känner dig förlamad nu, men precis som man kan värma upp is till vatten så kan även du få tillbaka din styrka att komma någonstans. 
Människor har försökt att övertyga mig om att jag borde dö, om att jag verkligen inte borde få finnas kvar i livet. De hade fel, precis som de har med dig. Jag lever fortfarande, precis som du. Hur kan någon tro att de har rätten att bestämma över om vi ska få leva eller inte? "

tisdag 19 maj 2015

Arthas, my son.

O Thanagor.....


An Karanir Thanagor,
Mor Ok Angalor.
Mor Ok Gorum
Palahm Raval.
Ro-mun A'l Ga
Ballog A'l Enthu
Korok Na Boda...
Ha! Ma! Da! Ma!
Erigo Eo Draco Modo!
Mor Ok Gorum Pala'ahm
Mor Ok Croval Angalor
Thanagor.....
Mor Ok Gorum
Pala Ah'm raval
Specto Su Praesenti...
Caligo Caelum...
Mor Ok Croval Anga'lor
Karanir Thanagor....
Karanir Thanagor!


The feels alltså. Spelat lite väl mycket WOW de senaste dagarna och Lich King-berättelsen är min absoluta favorit, samma med expansionen. Såg fram emot Mists of Pandaria rätt mycket innan den kom för ja, jag är ju Panda själv, men nä... den var väldigt tråkig. Längtar tills jag kan spela den nya, taggad som faaaa-an. 

"Now the Lich King, Arthas Menethil, has emerged from Icecrown Citadel to claim the world as his own. Heroes of the Alliance and Horde gather in Northrend to make a stand against the malevolent being that dares to declare himself Azeroth's one true king...and seeks to scour all life from the world."

Jag kostar inte dig några pengar.

Jag la ut bilden "My body is none of your business" och en text till, ungefär likadan som den jag skrev igår. Nu fick jag en kommentar "but the money I have to pay for your unhealthy lifestyle is." Jag skrattade först nästan ihjäl mig för det är så fantastiskt roligt men nu blir jag bara förbannad. Anledningen till att personen skrev detta handlar bara om fatshame - inte om verkligheten. Det handlar ännu en gång om antagandet att en tjock person är så ohälsosam att denne behöver läkarvård.
Nej, jag kostar inte dig några pengar. Jag behöver inte läkarvård och även om jag behövde det - är inte det en mänsklig rättighet? Att få hjälp?

Jag antar att en utav argumenten är "att jag har valt det själv" men jag undrar om den här människan känner samma sak gällande de som skaffar barn, de som röker cigaretter och sedan blir sjuka på grund utav det, de som kör lite för snabbt på vägarna och sedan hamnar i olyckor, de som missbrukar droger och sedan vill bli rena etcetcetc... Läkarvård kostar pengar men det kostar inte lika mycket pengar som löner till de stora politikerna exempelvis. Jag undrar verkligen om den här människan klagar på allt "onödigt" skatten går till.
Och ytterligare en fråga; inkluderar detta smala människor med ohälsosam livsstil som behöver läkarvård för det sen? Troligtvis inte, för du tror väl inte att man som smal kan vara ohälsosam. 

Jag betalar gärna skatt för att människor ska få gratis läkarvård. Mer än gärna. Men nu är jag ju uppenbart en lite bättre människa än den personen som kommenterade på instagram... men ändå.

måndag 18 maj 2015

Min kropp, mina val.

För ett år sen skrev jag ett blogginlägg om fatshaming, fast jag inte riktigt förstod att det fanns ett begrepp för det då. Det kan du läsa här. Utdrag: "Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd." Den där händelsen sitter kvar inuti mig, trots att det var så längesen. Och det är inte första gången. Men det är inte det jag ska skriva om, utan det här: 

Jag har det senaste försökt så jävla hårt att vara body positive och försöker även sprida mitt budskap om detta, ibland fungerar det och ibland fungerar det inte. Det värsta är när folk omkring mig försöker kontrollera vad jag äter. De säger att det inte handlar om min vikt utan att det handlar om min hälsa, att de är oroliga för mig och att de "inte vill att jag ska dö." Och... okej jag kan tro på dem ibland för det är ju så idag att övervikt = ohälsa, det är inte deras fel utan samhällets. Men låt mig klaga lite på det nu då. 
Ni säger att ni är oroliga för mitt välmående när jag äter godis eller chips MEN när jag berättar för er att jag har så mycket ångest att jag inte ens kan gå utanför dörren, när jag berättar att jag inte sover mer än 2 timmar per natt numera, när jag berättar att jag känner för att skära mig igen, när jag berättar att jag inte ens har energin att kliva ur sängen eller soffan... så är det (nästan) ingen som är orolig för mitt välmående längre. Psykisk ohälsa dödar och förstör kroppen OCH SINNET mer än vad godis och chips gör. Och SJÄLVKLART är jag medveten om att mina matvanor inte alltid är jättehälsosamma men de är faktiskt inte SÅ dåliga. Och även om de vore det - det är MITT val. 
Jag äter inte godis och chips för att jag mår dåligt utan jag äter det för att det är gott. Jag gör det för att jag älskar det och jag mår bra utav det. Det är inte någon ätstörning (jag har tidigare lidit utav BED) men vet ni vad som får mig att vilja hamna i samma mönster? NI när ni kommenterar om min hälsa, mina ätvanor eller vikt. Endast DÅ vill jag tröstäta, äta så mycket att jag inte kan röra mig och sedan försöka göra allt för att inte kräkas upp det igen. Förstår ni inte att ni inte alls hjälper mig? Ni stjälper mig. Ni bryter ner den positiva bilden jag håller på att få av mig själv. Lägg av med det. Jag vill inte ha eran hjälp. 

Fatshaming.

Nu kommer det... nu kommer det... nuuuu kommer det! En ny etikett/tagg ska läggas in här i bloggen som ska lyda "bodypositive/fatshaming" eller liknande. Så vi börjar med första inlägget då. 


VAD är fatshaming? 
Jag googlade först detta för att få en så bra beskrivning som möjligt och jag hittade i stort sett BARA hånfulla beskrivningar... Fatshaming är när man hånar någon för dess övervikt (jag gillar inte att använda den termen "överviktig" för jag har ingen övervikt, jag har en vikt precis som alla andra, bara den termen är ju lite... fatshame'ande) men ja. När man hånar någon, diskriminerar någon, förtrycker någon på grund utav den personens övervikt. Vill tipsa alla som läser här att läsa Lady Dahmers blogg om detta; -> länk. Klicka. Se så... klicka. Kolla även här.

Fatshaming sker överallt. Exempel:

  • Fatify: appen som gör dig fet, hysteriskt roligt. 
  • Miljarder "hysteriska roliga skämt" om tjocka som cirkulerar på nätet t.ex. tjockaemo-skämtet; When I'm sad I like to cut myself... another slice of cheesecake.
Men fatshaming handlar inte bara om att håna och skämta. Exempel:
  • BiB-avdelningen på H&M. "Big is beautiful" är en avdelning med storlekar upp till XXXL eller vad det nu är. Varför ska tjocka ha en egen avdelning? Får inte vi handla kläder på de vanliga avdelningarna? Nä vi får en egen LITEN LITEN LIIITEN avdelning av kläder som heter "big is beautiful", känns väldigt ironiskt om du frågar mig. 
  • Antagandet att man är ohälsosam bara för att man är tjock och antagandet att hälsa går att mäta i vikt. Jag känner människor som väger 80-90 kg och som äter nyttigt och tränar regelbundet och ser ut som helt vanliga tjocka människor. De är nyttiga och hälsosamma men ingen förstår hur och antar direkt att de äter McDonalds varannan dag och tar bilen till ICA som ligger 50 meter bort. 
Och en sak till som vi alla måste förstå och acceptera: vi är alla skyldiga. Fatshaming är en del utav samhället och vi alla har någon gång fatshame'at för det anses vara normalt. Jag har också fatshame'at, som bara den, och jag skäms för det idag. Men nu har jag utbildat mig om detta och jag känner bara hur jävla rätt det här är... hur bra det känns för mig att framhäva det här problemet som påverkat mig så många gånger i mitt liv. Genom att bli medveten om detta så inser jag att det inte är MIN KROPP det är fel på, det är inte MIN VIKT det är fel på utan det är SAMHÄLLET det är fel på. 

Nu har ni fått er en liten omgång i vad fatshaming innebär (men snälla glöm inte läsa länkarna, de förklarar det så mycket bättre än mig) 
Nu kan jag börja blogga om det. 

torsdag 7 maj 2015

Evenstar DnB-remix.

Den här låten får mig att tänka på två stycken onda människor.
Egentligen... så är de kanske inte onda men de var onda för mig,
och kanske alltid kommer att vara. 

"I think the reason why I get upset so quickly 
is because I would never hurt people the way they hurt me." 


A walking natural disaster.

06.20

"I have thunder in my hair,
lightning bolts shooting from my eyes.
I have the pouring rain under my skin,
the raging wind screaming from my mouth.
I have a heart made out of lava,
earthquakes rattling in my brain. 
I am
a walking
natural
disaster."

Jag har copyright på dikten. 

Är inte.

Jag är inte den personen längre.
Jag vill inte... vara den personen längre. 
Jag vill bli sedd för min humor,
för mina ögon,
för min intelligens,
för mitt intellekt, 
för mitt sätt att skriva,
mitt sätt att le eller skratta,
min glädje och mina intressen.

Jag är inte bara ärr.
Jag är inte mina armar
eller mina ben,
Det finns så mycket mer utav mig...
och jag vill visa den delen utav mig själv,
och jag vill att andra ska vara villiga att se den. 



lördag 2 maj 2015

Mina armar ÄR inte vackra.

Nu har delningarna skjutit i höjden upp till över 900 stycken. Jag har under de senaste dagarna fått enorm uppmärksamhet på grund utav mitt inlägg om mina ärr, både positiv och negativ. Jag får bland annat in ungefär 10-15 stycken vänförfrågningar per dag och har blivit kontaktad utav media.

Det skrämmer mig ganska mycket om jag ska vara ärlig, jag hade ingen aning om att det skulle bli såhär stort. Jag är självklart otroligt glad och stolt över mig själv som vågade lägga ut det här offentligt men jag är fortfarande socialt rädd för nya människor.
Jag vet inte om människorna som lägger till mig lägger till mig för att de romantiserar mina ärr och min självskada (de flesta är unga tjejer) eller om de är intresserade utav mig som person och vill lära känna mig bättre eller följa mina inlägg. Jag vill inte att någon romantiserar min sorg och min smärta. Det här är inget fint, det är inget häftigt, det är inget poetiskt vackert över det. Mina armar ÄR inte vackra och jag förstår att ni bara vill vara snälla när ni säger det men jag tycker inte att de är det och jag kommer aldrig att ändra den åsikten. Mina armar förmedlar ingenting annat än smärta till mig, de påminner mig om en tid då jag var helt galen. Det påminner mig om hur jävla hemskt jag hade det, hur hemska människor är och har varit mot mig, hur hemsk jag varit mot mig själv... hur HEMSKT livet faktiskt kan vara. Jag får inget hopp när jag ser mina armar, bara smärta. Men jag vill inte känna så för evigt. Jag vill kunna låtsas som om de inte finns.

Idag är jag väldigt osäker. Osäker och socialt livrädd. Men om inte jag uppmärksammar det här... vem kommer annars göra det? Nu har jag gjort det. Och jag får fortsätta med det.

För er skull också, mina självskadesyskon, mest för er skull.
Följ min blogg med Bloglovin