Att leva med ärr - del 2

Den här delen kommer att handla om negativa reaktioner från andra människor. Jag förstår att det här inlägget kommer att uppröra många människor men tänk på att detta är längesen och att det var flera år sedan jag fick såhär starka negativa reaktioner gällande mina ärr - och att jag inte tar åt mig på samma sätt idag.

Jag har alltid varit väldigt öppen med hur jag mår på internet, både genom bilder och text. Jag har alltid sett internet som min fristad på något vis eftersom där kunde jag förmedla ut allt jag kände till de omkring mig utan att behöva säga det öga mot öga.

Bilder som visade mina ärr och även relativt nyskurna sår var inte ovanliga på min gamla blogg som idag är låst och ibland kunde jag även lägga ut sådana bilder på bilddagboken (inga sår som blödde utan med sårskorpor över.)  Det är från bilddagboken majoriteten utav hat kommer. Bilddagboken heter idag dayviews och är en sida där man lägger ut bilder med en text till. Jag hade som högst 5-600 följare på bilddagboken och det var förmodligen för att jag var så öppen med mina känslor och mitt mående. Idag ångrar jag att jag var SÅ öppen eftersom att jag vet hur mycket jag triggade andra tjejer och killar som mådde dåligt. Det är så viktigt att man är försiktig med vem som kan läsa eller bli påverkad och jag vill försöka framhäva att man absolut inte kan hållas ansvar för vad andra människor gör när de ser dina bilder eller läser dina texter - men man borde ha det i åtanke.

Det första som hände var anonyma kommentarer. Det klassiska "ta livet av dig" upprepades ofta men även detaljerade kommentarer. Någon skrev en lång kommentar på säkert 7-8 rader om hur jag borde ta livet av mig eftersom alla omkring mig egentligen hatade mig, att jag är så värdelös som är öppen på internet och hur jag bara sökte uppmärksamhet. Att skriva en kort kommentar är inte särskilt ansträngande... men folk lade verkligen ner TID på att trycka ner mig, tid som jag undrar om de inte kunde spendera på något bättre?

Sen började samtalen. Någon fick tag på mitt nummer. Tjejer med grov skånsk dialekt ringde mig och frågade om jag satt och skar mig just nu, om jag även skar mig i fittan, vem kille skulle vilja ha mig?, säljer jag sex? de hade hört det, att jag var så jävla äcklig... och så vidare. Meddelanden spelades även in på min telefonsvarare när jag inte ringde. När jag precis hade blivit dumpad ringde de och spelade in att det var "jävligt bra att *** gjorde slut med mig för jag förtjänade ingen pojkvän."
Sen klottrade folk på staketen runt omkring mina gungor i Frennarp. "Emo-förbjudet" och liknande. Riktigt "kreativt" och usel handstil.
Folk har även skrikit efter mig på stan. "Emo!" "Ska du inte skära dig lite till?" Oftast har det rört sig om yngre personer, mycket yngre än mig. Ett tag plingade de på hos oss och kunde till och med öppna dörren och ropa in - mina syskon blev helt galna. Ett tag blev jag så trakasserad på Frennarp att jag inte KUNDE gå ut.

Något som är kopplat till negativa reaktioner - eller egentligen bara reaktioner som fått ett konsekvens är när människor har blivit rädda för mig.

Jag brukade ofta skriva om det, hur jag förlorade vänner och förälskelser oerhört snabbt för att de blev så rädda för mig och mitt mående. Jag brukade hata mig själv för det, klandra mig själv, klandra dem för att de var så svaga, klandra världen, klandra allt... Men egentligen finns det ingen eller ingenting att klandra.
Alla människor klarar inte av psykisk ohälsa. Det är inget fel i att vilja distansera sig från människor med psykisk ohälsa. Vi kan absolut vara psykiska vampyrer, stjäla energi och livskraft från andra eftersom vi har så lite utav det själva. Det är inte medvetet och det är inte vi som personer utan det är vår sjukdom. Självklart finns det människor som är oerhört duktiga på att både inte ta emot negativ energi från de med psykisk ohälsa och så finns det dem som är sjuka och oerhört duktiga på att inte sända ut negativ energi. Jag säger inte att man ska döma psykiskt sjuka människor eller att man ska vara rädd för dom för det ska man inte - men jag som har erfarenhet måste samtidigt vara ärlig med hur mycket det här kan bryta ner inte bara den sjuke utan även de omkring den sjuke.

Om jag hade vågat och kunnat få tag på de jag skrämt iväg eller de jag negativt påverkat så hade jag bett om ursäkt, tusen gånger om. Jag ber inte om ursäkt för hur jag mådde för det är ingenting jag kan hållas ansvarig för men jag ber om ursäkt för hur jag hanterade det - jag önskar att jag hade kunnat hantera det bättre. Men... jag vill inte bara be om ursäkt utan jag vill också få fram att - jag var 14-17 år gammal. Jag var sjuk och jag var ung. Och jag är inte samma person idag som jag var då.

Det sista jag någonsin vill är att skada någon annan eller negativt påverka någon, det är helt tvärtemot det jag vill göra i mitt liv. Det är viktigt att få fram att så illa som jag hanterade min ångest tidigare - så hanterar inte alla det. Jag önskar verkligen inte att någon permanent blivit rädd för psykisk ohälsa på grund utav mig. Troligtvis är det inte så.

Finns det någonting ni vill att jag ska skriva om? Någonting speciellt ni undrar och så vidare? Tror att ni kan vara anonyma i era kommentarer här på bloggen och ingen fråga är för dum och inget förslag är för tokigt.