Vad är PMDS?

Jag sitter och lyssnar på HEALTH och har haft en för-jäv-lig vecka. Jag har haft konstant ångest, upplevt sömnparalyser de få stunder jag faktiskt fått somna, mardrömmar, självmordstankar och en oändlig lust att på något sätt förstöra mitt liv. Varför har jag mått så dåligt just denna veckan? Jo.. PMDS. Jag har nämnt PMDS i min blogg tidigare, kanske till och med gjort ett inlägg precis som detta men jag måste ta upp det igen eftersom det just nu är en förklaring och framförallt, faktiskt, en ursäkt till mitt beteende och mående just nu.
Jag blir inte mig själv när jag har PMDS eller rättare sagt - när jag har PMDS har jag ingen aning om vem jag är egentligen är. Jag förlorar allting som är Jag, allt som är Kontroll, allt som är Kärlek, allt som är Harmoni och allt som är Lugn. Don't get me wrong, jag är inte en jätte-harmonisk och lycklig människa de resterande veckorna i månaden men det är som om allt jag försöker hantera, kontrollera och bearbeta kommer till ytan.


Vad är PMDS?
PMDS står för Premenstruell Dysforisk Störning.
Under ägglossning eller har mens sänder kroppen ut hormoner och det är dessa hormoner som ger PMS och PMDS. PMS är humörsvängningar, något som de flesta med mens kan uppleva, men PMDS är mycket allvarligare. Ett annat ord för PMDS, och kanske en svårare variant, är menstruationspsykos. PMDS är en depression som varar mellan 10 och 14 dagar vilket kanske låter milt och hanterbart, speciellt med tanke på att människor kan lida utav depression i flera år.
Ungefär 5% av alla med mens beräknas vara drabbade av PMDS men majoriteten har ingen aning om att de lider utav det. De som lider utav PMDS tros vara manodepressiva eftersom de upplever skiftningar i måendet precis som manodepressiva gör men det stämmer inte.

Symptom:
- Intensivt olycklig.
- Svårt att se framtiden som positiv.
- Värdelöskänslor.
- Överkänslighet, speciellt om man blir avvisad eller kritiserad.
- Attacker av sorgsenhet eller gråt. 
- Ängslighet eller spänningar - att man känner sig nervös eller uppjagad.
- Varaktig och påtaglig ilska vilket leder till ökade konflikter med andra människor.
- Svårighet att umgås med andra människor.
- Intresselust för vardagliga aktiviteter.
- Koncentrationssvårigheter.
- Trötthetskänsla eller energilöshet.
- Ökad aptit.
- Ökat sömnbehov eller sömnlöshet.
- Känsla av kontrollöshet.
- En känsla av att vara klumpig och fumlig.
- Minnet fungerar inte lika bra, man får svårt att lära sig nya saker.

Alla symptom stämmer in på mig. Och det spelar ingen roll att jag VET att detta kommer gå över, jag behöver bara stå ut några dagar till, för det spelar ingen roll... Min smärta är här och Nu. Den är kompakt och trycker in mig i de mörkaste hörnen av mitt sinne. Jag är så svår att leva med när detta drabbar mig och faktiskt, omega 3 har hjälpt mig väldigt mycket, det har gjort så mina symptom minskat med nästan 50% och det är helt hanterbart att lida utav PMDS då för mig eftersom jag är väldigt duktig på att bearbeta och hantera ångest (ååååår utav träning). Nu har mina omega 3-tabletter tagit slut och jag har inte råd att köpa nya så jag får helt enkelt stå ut... på bästa sätt...

Real ass talk/from my perspective.

Jag har, i ett par år, följt två stycken snubbar på YouTube; capndesdes (Destery Smith) och ahoynateo (Nathan Owens). För det mesta gör de komedi-videos men jag vill bara göra ett inlägg där jag tipsar om deras seriösa videos; Real ass talk och From my perspective.

Det är så viktigt att populära människor som t.ex. Destery och Nathan fortsätter visa för omvärlden att det inte är något fel i att må dåligt, att du inte är ensam och att det kommer gå över. Jag får intrycket av att de bara vill väl med sina videos vilket är (tråkigt nog) rätt ovanligt, speciellt på YouTube och speciellt bland män.

PMDS.

Nu börjar vi hamna där igen... dags för PMDS och dags för depression... (jag känner detta ungefär 1-2 veckor i månaden. De enda veckorna jag inte känner det är när jag har mens och strax före samt strax efter mensen. Under ägglossning helt enkelt." 

Det är faktiskt mest jobbigt när jag känner hur det börjar komma, hur jag börjar skifta från en helt okej, nöjd och lugn 23-årig kvinna till en ångestfylld, rädd och osäker 23-årigt vrak. De senaste dagarna har jag känt att det är något på gång, något håller på att komma, något fruktansvärt. Jag kan ana och förnimma mörkret som är på väg...
Och alltså. Det kan låta ganska dumt egentligen men det är nästan skönt när mörkret väl kommer fram för då kan jag ta på det, jag kan känna det, jag kan påbörja min hantering. Men när det bara smyger på mig såhär... jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar att vänta och speciellt på något som jag vet alltid är så jobbigt att känna.
Det är också så att jag aldrig riktigt vet HUR jobbigt det kommer att kännas den här gången. Oavsett hur mycket man känner igen depressionen så är man aldrig förberedd, det är alltid något nytt i det igenkännande... Det är som om man glömmer bort hur det känns varje gång man mår bra och sedan kommer det med full kraft. Jag tänker alltid "jag har aldrig mått såhär dåligt" och samtidigt som jag vet att jag har det så vet jag också att det jag tänker och känner är sant. För jag har aldrig mått så dåligt eftersom jag har glömt hur det kändes att må sämre.

Jag går runt och känner mig så rastlös. Ingenting smakar gott, filmer och serier är inte lika bra och tillfredsställer mig inte, musiken känns inte lika kraftfull och fantastisk, jag är aldrig utvilad, jag är aldrig trött...

Jag vet inte ens om det jag skriver låter snurrigt eller konstigt men jag bara måste få skriva om det. Jag bara måste få det ur mig, min rädsla och min panik. Jag går runt och väntar på stormen.
Jag hatar det.

Sluta avdramatisera andras känslor och upplevelser!

Igår såg jag den här videon av "KalelKitten" där hon förklarar hur hon gick in i en depression när hon fick vuxen-akne och jag kände igen mig, tyckte synd om henne och ville krama henne. Men majoriteten utav de som kommenterade tyckte inte som jag... De tyckte att hon var överdramatisk, att man inte kan bli deprimerad utav något som rör ens yttre och speciellt inte något så "litet" som akne.

Det gör mig så jävla förbannad att se människor MOBBA andra människor på det sättet - mobba någon för deras känslor. Det påminner mig om ett inlägg jag skrev för ett tag sen, att bara för att mina känslor är överdramatiska betyder det inte att dom inte är äkta och detta är samma sak.

Om du inte hade blivit deprimerad utav akne så betyder det INTE att alla känner som du eller är lika starka som du. Lär er sätta er in i någon annans situation, lär er att människor reagerar annorlunda och känner annorlunda starkt etc... bara lägg av.

Släpper taget.

"Många utav mitt livs värsta plågor är de jag har upplevt nu efteråt, eftersom det är dags att släppa taget nu. Det är dags att lämna tryggheten som finns i att må dåligt och möta världen som finns utanför bubblan, och allt som ingår i den världen. Som ett rådjurskid tar sina första skakiga steg börjar jag ta skakiga steg emot ett bättre liv, ett liv där jag faktiskt kommer komma någonstans. Det är dags för mig att stänga dörren till mitt förflutna och möta det som jag alltid varit så rädd för att möta, det som jag alltid har hyst så stort hopp om. De steg jag tagit framåt hittills har jag tagit baklänges, jag har gått framåt men med ryggen mot framtiden, alltid tittandes mot mitt förflutna och varit fast där. Om jag inte släpper taget kommer jag att bli slukad, som så många gånger förr. Och det är svårt att lämna någonting bakom sig, eftersom rädslan alltid finns där – kommer det att bli som tidigare? Kommer jag att falla igen? Och självklart kommer man att falla någon gång, livets väg är faktiskt rätt så hal och har man blivit välsignad med fel sorters skor så… faller man ibland. Men man reser sig upp igen, och igen… och sen igen. Alltid igen. Alltid. "

Utdrag från min självbiografi som jag helst utav allt skulle vilja skriva klart i sommar. Känner att det är dags att släppa taget för gott nu, verkligen släppa taget. 

"Låt aldrig någon annan få dig att tro att du inte är värd något, för det är du. Oavsett hur mycket misstag du begår, oavsett hur mycket fel du än gör, så är du fortfarande värd någonting. Låt heller aldrig någon få dig att tro att du inte kan komma ut ur mörkret. Du är inte fast. Du kanske känner dig förlamad nu, men precis som man kan värma upp is till vatten så kan även du få tillbaka din styrka att komma någonstans. 

Människor har försökt att övertyga mig om att jag borde dö, om att jag verkligen inte borde få finnas kvar i livet. De hade fel, precis som de har med dig. Jag lever fortfarande, precis som du. Hur kan någon tro att de har rätten att bestämma över om vi ska få leva eller inte? "

Dramaqueens/stress deluxe.

Jag har bestämt mig för att skriva det här inlägget - eftersom det är något som jag tycker att fler människor borde tänka på. Det ska alltså handla om dramaqueens och om överkänsliga personer, människor som helt enkelt inte blir tagna på allvar eftersom de är "för mycket." Jag vill även skriva lite om min nuvarande situation. Jag är en sådan människa och jag har sen så länge jag kan minnas blivit konstant nedtryckt på grund utav det. "Du bara överdriver" har varit en så vanlig fras som jag har hört att det har gjort mig rädd för att vara helt ärlig med hur jag känner. Jag har alltid försökt att uttrycka mina känslor så gott det går - eftersom de är så överväldigande - och blir kallad för dramaqueen.
Grejen är att bara för att jag är överdriven så betyder det inte att det jag känner inte är äkta. Om jag berättar att jag mår jättedåligt av någonting som du och majoriteten utav människor anser vara en skitsak så betyder det inte att jag ljuger. Jag blir så förbannad på människor i min närhet som ständigt ska avdramatisera mina känslor och mina problem bara för att de själva inte ser dessa problem och känslor som någonting speciellt. Jag känner ALLT som jag säger att jag känner och jag kan må oerhört dåligt för någonting ni bara borstar av er. Jag är överkänslig, ingen lögnerska.

Just nu är jag inne i en period av mitt liv då jag bara inte orkar mer... och jag är livrädd. Jag har pushat och blivit pushad på så mycket att jag bara brast nu. Det är som när man drar i ett gummiband, man kan dra jäkligt länge men förr eller senare kommer det att spricka och gå sönder. Jag har varit som ett gummiband de senaste kanske 9 månaderna.
Förra året vid den här tiden mådde jag superbra, jag skötte skolan (någorlunda) och jag var pigg och glad, sov ordentligt och åt ordentligt. Jag var frisk och jag var normal och det var första gången jag var frisk sen jag var 13. Det var skrämmande till en början men det var okej, jag lät inte min rädsla hålla mig tillbaka. När jag upptäckte att jag led utav PMDS så förstördes en del för mig men jag var fortfarande frisk. Jag är inte frisk längre. Anledningen till att jag inte är frisk är pga orsaker som bara radats upp, det är dessa som dragit i gummibandet.
- Jag kom inte in på högskolan till hösten. Jag fick reda på det under sommaren och allt krossades, bokstavligen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte söka in på en distansutbildning genom Halmstad kommun men min ansökan blev inte godkänd. Allt krossades igen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte göra Matte2-prövningen för att få godkänt i det. Jag klarade inte det. Jag borstade av mig det. 
- Jag flyttade 5 och en halv timme hemifrån, trots att allt var osäkert med ekonomi och sysselsättning. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte samma distansutbildning i Lindesberg kommun men min ansökan blev inte godkänd. Jag borstade av mig det.
- Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag var inte redo för att söka jobb. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte hjälp hos socialen och blev nekad. Jag borstade av mig det. 
- Jag fick väldigt snabbt ett helt fantastiskt jobb, som jag verkligen trivdes på. Alla i samband med jobbet var så sjukt underbara och det var en sjukt bra erfarenhet och upplevelse för mig. MEN det var ett krävande jobb och kanske inte det bästa jobbet för mig egentligen eftersom jag alltid lägger sådan oerhörd press på mig själv. Jag fick prestationsångest. Jag borstade av mig det. 
- Personliga problem mellan mig och Daniel, som jag inte tycker att jag borde gå in mer på men alla förhållanden är inte bra jämt. Jag borstade av mig det. 
- Saknad efter mina vänner och min familj... ensamheten som finns här i Lindesberg. Jag borstade av mig det. 
- Vuxenpress. "Nu är du vuxen och ska ha hela livet planerat och fixat, du ska ha allt "figured out" och klara av allt som kastas på dig och du ska klara det själv dessutom.

Allt detta har gjort att jag på något sätt gått in i väggen. Hela min kropp gör uppror emot mig.
Det började först med att min hy försämrades och jag har aldrig under hela mitt liv haft så dålig hy som jag har nu. Inte ens under tonåren var min hy på det här sättet.
Sen fick jag en infektion i foten efter skoskav och med tanke på alla sår, skoskav, skrapsår etc jag haft i mina år och aldrig haft infektion eller inflammation innan så är det väldigt underligt för mig att plötsligt få det. Har även haft ögoninflammation.
Sen blev jag sjuk i feber och halsont, som jag blir ibland, som alla blir ibland. Men 2-3 veckor senare fick jag halsfluss och blev alltså sjuk igen på så kort tid.
Jag har jättesvårt med att somna och jag vaknar minst 3 gånger per natt av ingen anledning.
Jag har börjat märka koncentrationssvårigheter som jag inte tidigare haft på samma sätt. Jag kan inte fokusera på bara en sak utan känner mig alltid "uppjagad" och multitaskar. Jag kan inte sitta och titta på serie eller film med Daniel utan att hålla på med mobilen samtidigt för jag kan inte koncentrera mig och blir rastlös oerhört snabbt.
Jag märker att jag glömmer bort saker. Jag glömmer bort att laga mat och att äta, jag glömmer bort att duscha, jag glömmer bort att köpa det jag ska köpa, jag glömmer bort var jag lägger saker, jag glömmer bort att gå ut med sopor, jag glömmer bort att svara när folk skriver eller ringer, jag glömmer bort nummer och bara nu senast idag märkte jag det när jag var o handlade. Jag hade glömt bort koden till mitt bankomatkort. Det bara stod helt still i huvudet och jag var tvungen att kolla mobilen där jag har den uppskriven. Samma gällde när jag skulle göra kaffe åt Daniel. Jag hällde upp till 2an med vatten och hade helt glömt hur många skopar kaffe man skulle ha i. Jag tänkte hälla i 4 och tappade räkningen efter 3 så hällde i kanske 6 stycken skopor, hällde ut kaffepulvret och började om. Och samma sak igen. Jag visste inte hur många man skulle ha i eller hur många jag hade hällt i trots att jag försökte räkna. Fick till slut ropa på Daniel och fråga hur många. 3 skulle det vara i.
Jag har ångest oftare än vanligt. Jag kan plötsligt börja gråta och få känsloutbrott, även ilska och irritation som jag sällan annars känner. Jag ser ingen mening med någonting. Jag är livrädd inför framtiden och tvivlar på mig själv och på att jag ens har någon framtid. Jag har skurit mig igen, en gång.
Och det absolut värsta - orkeslösheten. Jag bara... orkar ingenting. Det handlar inte om psykiskt utan fysiskt. Jag orkar inte resa mig upp, jag orkar inte röra på mig, jag orkar inte... min kropp känns som en stor och tung kloss och jag bara orkar inte. Jag orkar knappt gå på toaletten utan bara skjuter upp det tills jag absolut måste, så orkeslös är jag. Det går inte att beskriva. Det handlar inte om lathet utan jag är bara så oerhört utmattad. Trots att jag är så trött och utmattad så spelar det ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är alltid lika trött och min kropp känns aldrig pigg. Jag har ett fåtal gånger gått iväg och gått promenader men det har lämnat mig så trött efteråt att jag nästan kollapsat efteråt.

Jag vet inte vad jag ska göra mer... jag har nått min gräns nu. Jag erkänner mig själv besegrad. Jag ORKAR INTE MER NU. Jag har ingen som helst ork kvar i kroppen för att ta tag i saker, jag klarar inte av det. Jag försöker varje dag med att skriva "att göra"listor och peppa mig själv på kvällen att "imorgon gör du det och det och det" men jag klarar inte av det. Jag orkar inte. Om det gör mig till en dramaqueen så skiter jag i det för jag känner såhär på riktigt. Jag känner verkligen såhär.
Jag vill aldrig mer höra att jag överdriver, "bara gör det", att jag "klarar det här, gå iväg nu" och märker jag minsta lilla ton på att jag inte känner så som jag gör... så är det inte säkert att jag vill ha kvar dig i mitt liv. Jag vill bli tagen på allvar för en jävla gångs skull och jag vill att folk ska se problemet som jag har och att det inte är någonting jag löser på en vecka. Jag gråter när jag skriver det här för jag är så frustrerad, jag är så rädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Och jag är för orkeslös för att söka hjälp hos psykiatrin, vilket gör det jättejobbigt. Det är DET folk borde pusha mig på, inte på att gå till af och skaffa jobb...
Nu är jag livrädd och helt förstörd. Men jag har iallafall skrivit ner allting. Så.

Utseende-hets på instagram.

För ett par dagar sen fick jag ett slags ryck... som jag skäms otroligt mycket över, som alla andra gånger jag får sådana "ryck" eller "psykoser" som det är lättare kallat. Stunder då känslor helt enkelt tar över och jag bara agerar utefter dem. Den här gången handlade det om mitt utseende. Jag skrev såhär på min instagram "Har svårt att acceptera att jag inte är naturligt vacker som alla dessa tjejer jag följer på instagram... jag kanske inte ska följa sinnessjukt snygga människor för det är likt tortyr att veta att man är så långt ifrån deras utseenden som möjligt. Jag försöker alltid se ut som någon annan, jag försöker alltid kopiera människor jag vill se ut som. Att hata sig själv så mycket som jag gör är svårt och vissa kommer aldrig få uppleva hur det känns och jag önskar att ingen får uppleva hur det känns för det är nästan outhärdligt."
Okej, jag måste påpeka att jag inte alltid känner så som jag beskrev, även om det händer. Det finns stunder då jag kan se på mig själv i spegeln och tänka "fy fan så snygg jag är" men det finns alltid ett litet "om" i huvudet. OM jag hade större ögon, OM jag hade större läppar, OM jag hade mer markerade kindben, OM jag hade bättre hy, OM mina ögonbryn var jämna, OM jag inte hade dubbelhaka och så vidare... alltid detta OM. Jag vet att många tjejer kan relatera till det, och det gör mig så ledsen. Jag pratade nyss med en kompis om den här utseende-hetsen och jag bara måste skriva om det.

Jag följde innan mitt "ryck" 280 personer på instagram. När jag rensade följde jag 220. Jag följde alltså så många som 60 tjejer som bara gav mig ångest. Det finns lika snygga tjejer i min närhet, som jag har en personlig koppling till som jag inte avföljde men de ger mig inte ångest eftersom de är människor. Tjejer som bara lägger ut bilder på sig själva utan personliga inlägg, personliga svar på kommentarer eller liknande är inte hälsosamt för oss tjejer med dåligt självförtroende att följa. De är bara som ikoner, som dockor. Jag vill verkligen råda alla som läser detta att verkligen tänka efter - är det hälsosamt för mig att följa dessa snygga människor? Vad ger det mig? Jag tänkte efter och kom fram till, som ni också kommer, att det inte ger mig NÅGONTING att följa människor bara för att jag tycker att dom är snygga. I början trodde jag att jag följde dessa tjejer för inspiration, för det gör ju tjejer, men det blev till slut bara som ett sätt att skada mig själv att sitta och bläddra igenom deras bilder medan jag själv låg osminkad och ofixad i sängen och det slutade ofta med att jag grät åt mig själv i spegeln, för varför ser jag inte ut som dem?
Det som folk glömmer är: photoshop, vinklar, ljus, smink och dyra produkter. En annan sak som folk glömmer: det som är fint i en människas ögon är fult i en annans, och tvärtom.  Alla har olika smak, och det finns människor som jag tycker är snygga som du tycker är fula och människor som jag tycker är fula som du tycker är snygga. Man kan inte säga vad skönhet är, eftersom (det låter så jävla klyschigt) skönhet verkligen ligger i betraktarens ögon.
Det finns undantag, som jag tänker ta upp. Ni behöver inte hålla med mig om att dessa människor är snygga, alla har ju olika smak, men t.ex. Sindy Niklasson på instagram - hon är för mig helt galet snygg MEN hon ger mig inte ångest. Varför? För att hon skriver personligt, hon skriver blogg om personliga saker och delar med sig utav sitt liv och hon svarar ibland på kommentarer från random människor och träffar gärna sina följare. Hon är en människa, inte bara en snygg person.

Tips för er med dåligt självförtroende;

• Avfölj ALLA som inte ger dig någonting på instagram/facebook/tumblr osv. 
• Försök inte att sminka dig eller likna någon annan. Du har inte samma ansiktsdrag som andra utan du är unik och t.ex. ett par ögonbryn som passar någon annans drag kanske inte passar dina och det är INGET negativt.
• Tänk på att även de vackraste kvinnorna kan ha dåligt självförtroende, du kanske är en utav dem? Som inte inser hur vacker du är? Jag VET att du är en utav dem. Du inser inte hur vacker du är. 
• Använd inte redigeringsprogram åt dina bilder på dig själv, för det ger folk fel intryck utav dig. Du är fin som du är och ger du människor en annan bild utav dig på dina bilder blir det som en chock för dem när de träffar dig IRL. Du har väl själv träffat såna människor? Som faktiskt är väldigt fina naturligt men som redigerar sina bilder galet mycket vilket gör att deras naturliga skönhet liksom försvinner IRL, eller iaf blir annorlunda? 
• En dålig hy kan inte ge ett dåligt utseende. Finnar gör dig inte ful, eftersom finnar bara är på din hy. Titta på en tjej som du tycker är snygg bara lite snabbt och tänk dig henne med finnar i hela ansiktet - blir hon fulare? Nej. Hon är lika fin ändå, och det är DU också. 
• Kändisar har råd med ansiktsbehandlingar, operationer och dyra produkter vilket gör att de ser "bättre ut." Vanliga människor ser inte ut som kändisar, vilket bara ger människor fel intryck av hur en person ska se ut. Tänk på Cameron Diaz annars - hon har dålig hy trots allt hon har råd med. Inte ens kändisar är perfekta naturligt.
• Istället för att fokusera på det du inte tycker om - fokusera på det du tycker om med dig själv istället. Din ögonfärg? Dina läppar? Ditt leende? Det finns ALLTID något som du tycker om - framhäv det! 
• Utseendet är inte det viktigaste. Det gör verkligen gör en människa vacker är personligheten. Fokusera på personlighetsdrag som du tycker om med dig själv, små saker eller stora. Är du snäll mot djur? Är du trevlig mot kassörskan i affären? Jag brukar tillexempel alltid tycka att jag är så "käck" mot okända människor, som kassörskor eller liknande. Det gör mig glad att se att det uppskattas, för det gör det! Det blir mycket roligare för en kassörska att jobba om kunden är trevlig - en liten sak som blir stor för dig - och för andra!
• Le. Ofta. Mer. Alltid.

När jag för några dagar sen mådde så dåligt och skrev den där texten på instagram, så grät jag i Daniels famn. Det fick mig att skämmas, för att det inte verkar normalt i en killes ögon att reagera på det sättet. Det skrämde honom och han förstod inte. Det hemska är att det är normalt för tjejer. Vi tjejer tävlar ofta med varandra, på ett sätt eller ett annat. Daniel brukar ofta fråga mig om jag sminkar mig/fixar mig/bloggar/lägger ut bilder och så vidare för andra killars skull - och det är verkligen helt fel. Jag bryr mig inte om vad andra killar tycker. Om en kille tycker att jag är ful - so what? Jag har min man och han tycker att jag är fin och han är den enda mannen jag vill ska tycka att jag är fin - men det gäller inte tjejer. Jag vill att tjejer ska se på mig och tänka "fan va fin hon är, jag vill se ut som henne" eller "fan va smart hon är, jag inspireras utav henne." Den här osäkerheten som de flesta tjejer känner inom sig är så tragisk och jag önskar att jag skulle kunna säga att jag inte är en utav dem men jag är verkligen the poster-girl för en sådan tankebana och för ett sådant beteende. Det behöver dock inte alltid betyda att det är ohälsosamt för mig. Jag VILL hjälpa andra tjejer och jag vill hjälpa andra människor, jag vill att andra människor ska inspireras utav mig och vad jag skriver och må bra utav det - inte tvärtom. Det ger mig självförtroende och självkänsla att veta att jag kan hjälpa andra, för jag vet att jag kan det och att jag HAR det. Det är därför jag bloggar och det är därför jag skriver. För min och för andras skull - åt det positiva hållet. Det är därför det är så viktigt för mig att försöka förklara det här i mitt förhållande, utan att det ska bli fel, för det kan låta så fel om man inte är likadan själv.

Första "min vardag" inlägget!

Jag har tidigare inte haft någon helt ärlig vardagsblogg där jag kunnat skriva om mitt liv och min vardag utan att jag ska klämma in med något negativt. Och hur hemskt det än låter så är det sant - det finns mycket negativt i mitt liv och om inte i mitt liv i mitt mående och inuti mig själv. Jag har alltid tänkt att "no light without the darkness" liknande och ja.. jo det stämmer verkligen men man måste kunna se det på det ANDRA hållet också. Det här helt personligen men jag kan tänka mig att det finns folk som känner igen sig. Nu vänder vi på mitt livsmotto som är "det kan aldrig vara bra om det aldrig är dåligt"; Om det är dåligt hela tiden... så måste det ju vara bra någon gång? Hur ska du annars veta att något är dåligt? Plötsligt får det en helt ny annan mening! En helt vänd mening och man tänker "hmm... true true" och ja, så är det OCKSÅ! Hur ska du kunna må bra om det aldrig är dåligt men hur ska du kunna må dåligt om det aldrig är bra? Det är ju just de som gör att vi kan känna känslor som sorg eller lycka - för vi känner båda två någon gång. No darkness without the light, no light without the darkness.

En kär vän till mig kom med idén att jag skulle göra en "gladbok" att ha samtidigt som min dagbok där jag i princip bara skriver ner alla mina negativa tankar och när jag är ledsen - men det är ju det jag behöver få ur mig? Men jag behöver också bli påmind om att jag inte alltid är ledsen för det är jag faktiskt inte även om det känns så. Om än det bara är... 15 minuter om dagen ibland så är det alltid något och det är DE 15 minuterna jag måste fokusera på ibland, DE 15 minuterna jag måste försöka leva på. Det slog mig som en blixt att det här är PRECIS vad jag behöver. Jag gjorde en gång en gladbok till min bästa vän Malin när hon mådde dåligt, ett projekt som började redan 2008 som nu 2013 blev klart! Och nu tänkte jag då såhär... att precis som ingen får läsa min dagbok så får ingen läsa den här boken heller. För, tro det eller ej, men jag är mer privat av mig än vad folk tror. Så jag samlade ihop EN JÄVLA MASSA bilder på pandor, vargar, sjöjungfrur, John Bauer tavlor, kattdjur och en hel del utav de fina sakerna  folk har sagt till mig. För jag får så mycket beröm och så mycket pepp av de omkring mig egentligen men det är ibland så svårt att ta det till dig på direkten men jag vill ändå visa att JO jag bryr mig verkligen och JO jag uppskattar det VERKLIGEN! För det gör jag! Så mycket. Utan det fina sakerna i mitt liv så skulle jag ju inte finnas. Och som jag alltid har sagt innan, redan 2007 - det finns alltid någonting att leva för, någonting man tycker om såvida det är en familjemedlem/vän, ett husdjur eller McDonalds så är det alltid någonting! Tänk också jättegärna på det här - om du kan må dåligt så måste du ju också kunna må bra, hur ska du annars veta att du mår dåligt? Tänk verkligen på det.

Iallafall, vardagen var det jag. Dagen:
Igår hade jag en bra dag. Jag vaknade halv 7 på morgonen efter en lång sömn som jag gjorde idag också fast... inte sovit lika länge! x) Satt uppe och degade framför datorn och läste till och med igenom massa skolarbeten (jag valde alltså frivilligt att plugga!) och försökte göra ett men blev distraherad så fick avsluta. Men nu vet jag vad första filosofi 2 uppgiften handlar om :) Sen gick jag ut. Ja, jag gick ut. Jag med social ångest och så sociala svårigheter gick ut. Jag var i stan med mamma och vi gick till TGR, Apoteket (min medicin fanns inte den här gången heller) och Lagerhaus där vi köpte min gladbok, världens BÄSTA kap nämligen en av mina absoluta favoritfilmer Dorian Gray på dvd för 20 jävla spänn (!!!!!!!) och tavelramar och fick även choklad av mamma! Det kändes bra, verkligen bra. Jag mådde inte dåligt en enda gång, jag skämdes inte ens när mamma välte ner massa askar med sin väska så vi fick plocka upp. Hade jag haft en dålig dag hade något sånt fått mig o vilja dö på riktigt, uppmärksamhet är inte min grej vid såna tillfällen varken bra eller dålig. För det var ju ganska roligt? Haha! På kvällen lagade jag en riktig måltid och gjorde egna biffar "from scratch" med kokad potatis till. Bara det är så stort, att faktiskt gå upp och laga någonting. Men senare när jag skulle sova så började jag få kaos i huvudet och mådde dåligt men jag gick o la mig och kunde somna nästan direkt.

Til' next time; Fair winds!