Jag vänjer mig aldrig.

Nu är det PMDS-tid för mig igen och det är något som jag alltid tänker varje gång det händer; varför vänjer jag mig aldrig? 

Jag är van vid många saker och känslor man inte ska vara van vid som t.ex. bli behandlad dåligt i förhållanden, att inte känna mig tillräckligt uppskattad bland vänner eller att aldrig känna mig tillräcklig. Men när det gäller depression och ångest så vänjer jag mig aldrig. Det finns ett citat jag hörde för längesen "ångest blev mitt normaltillstånd" och även om det brukade stämma och ibland fortfarande stämmer på mig så... går det ändå inte vänja sig. 

Jag tror att det främst handlar om att jag inte VILL ha det såhär. 

Men vad gör man när man inte vill ha det såhär men tvingas ändå?...

Och dessutom; PMDS handlar inte bara om att känna sig deppig och ha ångest. Jag blir också väldigt arg och lättretlig som hade kunnat påverka mitt förhållande negativt (tur att Daniel är så förstående gällande detta.) Kolla bilden ovan, de är alla symptom man får under PMDS (eller PMDD.) 

Igår när jag och Daniel hade gått och lagt sig kände jag hur jag hade så otroligt ont i ryggen. Jag kunde inte ligga på något sätt för att det inte skulle göra ont. Det var så frustrerande. Känner även idag att jag har lite ont i ryggen men det är inte som igår. 

Och the food cravings... vågar inte ens berätta om dom. Men det är inte konstigt att jag går upp och ner i vikt när jag har PMDS. 

Usch... jag är helt tom i huvudet. Vill skriva så mycket mer och skriva mycket bättre om det här men ja... jag blir helt tom och har så svårt att uttrycka mig när jag känner mig tom. 

PMDS.

Nu börjar vi hamna där igen... dags för PMDS och dags för depression... (jag känner detta ungefär 1-2 veckor i månaden. De enda veckorna jag inte känner det är när jag har mens och strax före samt strax efter mensen. Under ägglossning helt enkelt." 

Det är faktiskt mest jobbigt när jag känner hur det börjar komma, hur jag börjar skifta från en helt okej, nöjd och lugn 23-årig kvinna till en ångestfylld, rädd och osäker 23-årigt vrak. De senaste dagarna har jag känt att det är något på gång, något håller på att komma, något fruktansvärt. Jag kan ana och förnimma mörkret som är på väg...
Och alltså. Det kan låta ganska dumt egentligen men det är nästan skönt när mörkret väl kommer fram för då kan jag ta på det, jag kan känna det, jag kan påbörja min hantering. Men när det bara smyger på mig såhär... jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar att vänta och speciellt på något som jag vet alltid är så jobbigt att känna.
Det är också så att jag aldrig riktigt vet HUR jobbigt det kommer att kännas den här gången. Oavsett hur mycket man känner igen depressionen så är man aldrig förberedd, det är alltid något nytt i det igenkännande... Det är som om man glömmer bort hur det känns varje gång man mår bra och sedan kommer det med full kraft. Jag tänker alltid "jag har aldrig mått såhär dåligt" och samtidigt som jag vet att jag har det så vet jag också att det jag tänker och känner är sant. För jag har aldrig mått så dåligt eftersom jag har glömt hur det kändes att må sämre.

Jag går runt och känner mig så rastlös. Ingenting smakar gott, filmer och serier är inte lika bra och tillfredsställer mig inte, musiken känns inte lika kraftfull och fantastisk, jag är aldrig utvilad, jag är aldrig trött...

Jag vet inte ens om det jag skriver låter snurrigt eller konstigt men jag bara måste få skriva om det. Jag bara måste få det ur mig, min rädsla och min panik. Jag går runt och väntar på stormen.
Jag hatar det.

Uterus wants revenge.

Idag är en utav de dagarna då jag är riktigt glad över att jag varken har jobb eller skola att gå till. Jag har så mycket mensvärk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Googlar huskurer mot det ena och det andra (ni vet väl att mens och ägglossning inte bara gör att man får lite ont i livmodern utan dessutom kan ge en massa andra fysiska problem samtidigt?)...

Panik-smsar till Daniel att köpa med sig diverse olika livsmedel och liknande från ICA och jag kommer bli jävligt pissed om han inte kommer hem med det... För jag får inte bara ont vid mens - jag kan även bli ett jävligt grinigt monster. Beware.

#SlutaSkäms !

Igår la bloggerskan Kissie ut en bild på sin tampong med taggen #slutaskäms  och texten "En av dom mest naturliga saker här i livet ✌ Fattar inte att man fortfarande gömmer det här med mens, man knyter näven med tampongen i på väg till toan så ingen ska se. Löjligt!! Tampong är lika naturligt som toapapper!" på instagram. Jag såg den på Facebook och blev positivt överraskad. I kommentarsfältet där finns det en kommentar med 50+ likes som lyder "någon gör en Zara Larsson ser jag" och det antyddes att Kissie bara gör detta för att få lika mycket positiv publicitet som Zara Larsson har fått det senaste.
Jag undrar... spelar det någon roll? Kissie har otroligt många läsare - och majoriteten är yngre tjejer. Är det något dåligt om det blir en trend att vara feministisk? Är det dåligt att fler tar efter Zara Larsson? Jag JUBLAR åt den tanken och den idén! Att det plötsligt skulle vara "inne" att vara feminist är någonting jag verkligen ser fram emot - och hoppas på ska ske! MER SÅNT HÄR! Sluta skäms! 

Kopparspiral.

I september förra året (2014) satte jag i min kopparspiral på ungdomsmottagningen i Halmstad. När man googlar "kopparspiral" eller "kopparspiral" + någon av de vanliga besvären så får man upp forum-trådar och blogginlägg med mardrömsliknande scenarion och rädda kvinnor som skrämmer upp varandra. De första 2 veckorna som jag hade min kopparspiral var jag livrädd. Man kunde enligt google DÖ av kopparförgiftning, få extrem mensvärk, spiralen kunde åka ut eller hamna på snedden, spiralen kunde växa fast i livmodern, spiralen kunde göra hål (!) på livmodern och andra diverse biverkningar. Under de veckorna tänkte jag "när jag haft min spiral i några månader... så MÅSTE jag skriva ett blogginlägg om mina erfarenheter..." och nu har det gått ett par månader - och nu kommer ett LUGNANDE inlägg till alla med kopparspiral.

Insättning

• Nej, det gör inte särskilt ont att sätta i kopparspiralen. Om du någon gång upplevt mensvärk så är det ungefär så det känns, fast kanske med en lite mer "sugande" känsla i livmodern, som om någon har satt en tiny-dammsugare i livmodern på dig (jag vet inte hur jag ska förklara det annars)
• Nej, du kan INTE svimma av smärta vid insättningen. Om man svimmar vid insättningen så är det för att man kommer åt någonting i livmodern - det är alltså inte så att kvinnor svimmar av smärta. Min BM förklarade det för mig! Efter insättningen får du ligga kvar så länge som du behöver för att se om du får yrsel eller liknande.

Efter insättning

• Jag satte in min spiral på morgonen och under den dagen hade jag lika ont som vid insättningen. Mensvärk och en sugande känsla, samt att jag kände mig väldigt öm vid livmodern. Ipren lindrade! 
• Smärtan försvann efter drygt 2-3 dagar för mig. 

Biverkningar? 

De biverkningar som jag har fått av min kopparspiral är;

• Under den första veckan illaluktande och blodblandade flytningar. 
• Mensvärk, i liknande form av den som vid insättningen, vid ägglossningen varje månad. 
• Mer mens och mens i ungefär 2-3 dagar extra än tidigare men INGEN mensvärk under mens.
• Veckan innan/några dagar innan mens har jag blodblandade flytningar och då vet jag att "snart kommer den"

Trådarna är inte särskilt svåra att hitta, och varken Daniel eller jag märker annars av dom. 

Kopparspiral är det absolut BÄSTA preventivmedlet jag har testat och jag har testat p-piller (cerazette, nouvletta och yaz) men jag klarar inte av hormoner. Om man mår dåligt av hormoner så rekommenderar jag kopparspiral - det är verkligen inte så farligt som det låter! 

PMDS.

I det här inlägget tänker jag skriva om PMDS även kallat PMDD. Det står för "pre-menstruellt dysforiskt syndrom." Det är en svårare form utav PMS (som alla säkert hört talas om men egentligen inte har någon större koll på vad det är) som står för "pre-menstruellt syndrom." Det som känns viktigt att nämna här är att PMDS skiljer sig från PMS på det sättet att det sätter käppar i hjulet för kvinnan som lider utav det.

PMDS-symptom;

• känslan av att vara intensivt olycklig
• svårighet att se framtiden som positiv
• värdelöshetskänslor
• överkänslighet mot avvisning eller kritik
• plötsliga attacker av sorgsenhet och gråt utan uppenbar anledning
• ängslighet och spänningar - nervositet eller att känna sig uppjagad
• påtaglig ilska, irritation eller ökade konflikter med andra människor
• svårighet att umgås med andra människor
• intresseförlust för vardagliga aktiviteter
• koncentrationssvårigheter
• ständig trötthetskänsla eller energilöshet
• ökad aptit/tröstätande
• ökat sömnbehov eller sömnlöshet
• känsla av kontrollöshet
• fumlighet
• försämrat minne
• svårighet för att läsa sig nya saker och ta in nya saker

I princip ALLA dessa symptom stämmer in på mig. 

Jag började märka det här redan för längesen men jag kallade det då "PMS" istället. PMDS är mycket mer allvarligt än PMS. Jag har, som känt, under mina år lidit utav depression vilket har gjort det svårt för mig att skilja på depression och PMDS. Det var i början på förra året som jag, efter flera år, blev frisk som jag började märka en skillnad. Det började med att jag 1 gång varje månad i 3 månad var övertygad och livrädd över att jag var sjuk igen. Jag kände alla symptom på depression och nästan starkare än tidigare eftersom de kom så plötsligt och eftersom de var en sån underlig kontrast till mitt friska liv. Varje gång problemen försvann glömde jag även bort det och tänkte "bara en fas." Jo, visst, det är bara en fas - men det är en fas som kommer varje månad. I mars stötte jag på begreppet PMDS på internet och började tänka efter... och alla bitar föll på plats... 

För att ta reda på om man lider utav PMDS är det viktigt att försöka följa mönstren och koppla ihop det med ägglossningen. Det är nämligen under ägglossningen som man får PMDS. Som många säkert vet så är menstruationscykeln en enda röra av hormoner som ska samspela (östrogen och progesteron). Hormonerna omvandlas precis innan ägglossningen till nedbrytningsprodukter och ett dygn innan ägglossningen stiger halten progesteron och dess nedbrytnngsprodukter och det är just detta som vi med PMDS är så känsliga för och det är då vi reagerar. Det är när mensen kommer som PMDS-besvären försvinner. 

I mars månad började jag hålla bättre koll på min mens och förde ett schema på vilka dagar i månaden jag hade mens via en app som heter "period-tracker" (åh en helt fantastiskt bra app!) och samtidigt förde jag dagbok på hur jag mådde under de olika dagarna under ägglossningen. I slutet utav maj var mönstret helt uppenbart - under VARJE ägglossning sen mars månad så har jag varit svårt deprimerad igen. Då kunde jag även se tillbaka och märka att samma gällde för februari och januari. Det var en enorm lättnad för mig - jag var ju inte sjuk igen! 

Under 1-2 veckor varje månad är jag svårt deprimerad igen och ibland är det lätt att hantera och ibland är det nästan olidligt. Jag har ett tag tillbaka försökt kontrollera min PMDS med Efamol (nattljusolja) eftersom det sägs hjälpa men jag har inte märkt någon skillnad än så länge vilket känns jättejobbigt. Jag fick en preliminär diagnos i Halmstad på PMDS men den fastställdes inte eftersom jag flyttade och här har jag inte orkat söka hjälp. Det är nämligen bara under min PMDS-tid som det här blir ett problem för mig... resterande veckor av månaden är jag ju helt frisk och glad igen. Och när jag väl har PMDS så orkar jag inte ens gå utanför dörren. Det här förstörde nästan för mig gällande mitt jobb hos Greenpeace första veckan men som tur var kom jag på att "hallå... det här är BARA PMDS... stå ut den här veckan och sen se" och ja självklart försvann min negativitet och osäkerhet efter första veckan när mensen kom. Jag vet att jag behöver antidepressiva för det här men jag har helt enkelt inte orkat eller haft tid - ÄN. Det bästa är alltid att söka hjälp för det finns hjälp att få! Det som är "skönt" med PMDS och antidepressiva är att de börjar verka redan efter 2 dagar och inte efter flera månader som när man är deprimerad. Pillren tas dessutom bara under PMDS-tiden och inte resten utav månaden.

De omkring mig vet om min PMDS och det gör det lättare för dem att hantera mig under den perioden. Daniel drabbas mest eftersom han är med mig hela tiden nu och jag kan bete mig riktigt illa mot honom under min PMDS-tid. Det värsta är inte ilskan och irritationen utan sorgen - den mörka och olidliga sorgen som kommer. Det är den jag behöver hjälp med och resten kan jag hantera. 

Mer info:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Premenstruell_dysforisk_st%C3%B6rning

http://www.1177.se/Orebrolan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/PMS-och-PMDS/

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=835

Måste få ur mig det här så jag kan sova.

Nu är klockan 04.59 och jag har fortfarande inte somnat. Jag har varit vaken sen ungefär 10 imorse och tog till och med en sömntablett innan jag gick och la mig... Mina ögon är trötta och det är svårt att hålla dem öppna, min kropp är trött och utmattad trots the occasional "myrkryp"... men min hjärna är inte trött. Den är på högvarv. Jag kan inte slappna av, inte ens litegrann. Jag hatar att stress tär så mycket på mig. Det känns som om jag inte kommer kunna klara av någonting när jag är så stresskänslig. Jag tål ju knappt någon stress alls... och vilken stress finns egentligen i mitt liv just nu? Det är väl att jag/vi ska flytta eller om jag kommer in på högskolan eller inte och om jag kommer klara av dem kurserna... Ett hem är så viktigt för mig, ett hem som jag vet inte är tillfälligt eller kan försvinna när som utan ett hem som jag vet är permanent. Men sen gissar jag ju iof på annat också...

Som många kanske redan vet så har jag misstänkt länge att jag lider utav något som kallas för PMDS. Premenstruellt dysforiskt syndrom, som det heter utan förkortning. Det innebär att 1-1 och en halv vecka varje månad i samband med min ägglossning så blir jag sjuk igen. Den andra tiden på månaden är helt okej för mig och jag glömmer alltid bort det när symtomen slår till, vilket är så typiskt. De veckorna jag känner mig glad så verkar inte det här som något problem, för problemet finns ju inte och när jag väl är på botten är jag alldeles för trött och nedstämd för att försöka göra något åt det.
SYMTOM:

• nedstämdhet
• irritabilitet
• humörsvängningar/affektlabilitet
• ångest/oro
• minskat intresse för dagliga aktiviteter
• koncentrationssvårigheter
• trötthet/minskad energi
• aptitförändring/sötsug
• sömnstörning
• känsla av kontrollförlust
• bröstspänning/-svullnad

Jag måste säga att jag känner av alla symtomen, absolut alla. Tidigare idag slog det till som värst, det som jag skrev om i mitt förra inlägg. Dessa små incidenter kallar jag för "psykoser" fast det är säkert helt fel term. När detta händer, vilket är så otroligt sällsynt nu för tiden, så är jag inte mig själv, därav "psykos." Det börjar med att jag får upp paranoida tankar i huvudet som kan handla om allt möjligt, men oftast handlar det om att Daniel är otrogen eller att någon utav mina vänner/familj/släkt hatar mig. När dessa tankarna väl är igång kommer ångesten och paniken, sen bruset. Jag blir någon annan. Jag gör eller säger saker jag annars aldrig skulle få för mig att göra eller säga, och jag kan inte kontrollera det. Lusten att skada mig själv är enorm, ibland blir jag till och med självmordsbenägen, men jag har inte skadat mig själv på 7 månader. Ibland är jag vid medvetande och ibland känner jag mig halvt vid medvetande, som om jag inte riktigt är där, som om jag är en åskådare. Jag gråter aldrig, vilket nästan är värre, för känslorna kommer inte ut på något sätt. Det kan sitta i flera minuter, ibland flera timmar. Det är även under sådana här "psykoser" som jag kan köpa mängder utav onödiga saker, utan att veta vad jag egentligen håller på med och det är vid såna tillfällen jag shoppat upp alla mina pengar. Det kan även bli att jag äter alldeles för stora mängder mat eller godis vilket gör att jag mår illa och nästan behöver kräkas. Mina impulser blir så himla starka och hastiga. Tiden försvinner för mig under "psykosen" och jag får ofta minnesluckor. Efteråt känner jag mig dum och skäms, och då kommer en annan sorts ångest. Jag känner mig värdelös igen... och jag vill bara fly från allt. Det är då jag måste återhämta mig, som alltid efter stressiga dagar eller en ångestattack. Det innebär total isolering och ett film eller seriemaraton som gör att jag tänker på annat. Men... detta händer så sällan nu för tiden. Jag kan bara komma på att det hänt kanske två gånger det här året, det brukade ske varje vecka och gick i perioder under min mörkaste sjukdomstid. Det gör mig så rädd för jag tror att jag håller på att få ett återfall, och det kanske det är på ett sätt men ändå inte. Det håller inte i sig och jag hamnar inte i sjukdomen igen, jag är fortfarande frisk men det kommer perioder... Jag tror att det var p.g.a. detta som de feldiagnosticerade mig med bipolär sjukdom, det låter ju rätt likt.

Det var väldigt skönt att få skriva ut det här. Nu vill jag inte att folk ska oroa sig för mig eller tro att jag är sjuk igen, för det är jag som sagt inte. Det är bara väldigt svårt för mig under dessa perioderna och jag hoppas att människorna omkring mig kan förstå och hjälpa mig hantera det. Förhoppningsvis orkar jag söka hjälp snart så det kan bli bättre, men just nu känner jag inte ens för att gå ur sängen. Känner ingen motivation till något och orkar inte ens laga mat trots att hungern skriker i magen. Nu ska jag försöka sova igen.