Dikt.

Jag släpper in dig igen,
gång på gång gör jag detta.

Jag lär mig aldrig.

Jag släpper in dig och ångrar mig kvickt,
försöker trycka ut dig igen,
och lyckas.

Du gör nästan inget motstånd.
Men plötsligt är du där igen,
när jag är som mest svag.
Som en varg som vädrar blod från ett skadat rådjurskid.

Och jag släpper in dig igen...
Och jag lär mig aldrig. 

Jag vet att det är dig jag aldrig ska öppna porten för,
och jag stänger ute alla andra,
du har skadat mig så. 

Du har ärrat mig så. 

Jag är ett rådjurskid som tillhör dig,
och jag välkomnar dina käftar.
Jag ger dig mitt blod.

Jag lär mig aldrig.
Jag släpper in dig igen,
och jag hatar det.