Shopping som självskada och beroende.

Jag har alltid haft svårt med pengar. Vi växte upp utan pengar så det fanns inte pengar för mig att hantera och redan tidigt märkte jag att köpa saker gav mig tröst och glädje som inte fanns någon annanstans. På något sätt såg jag inte att pengar hade något större värde eftersom jag inte förstod konsekvenserna - eller privilegierna att ha pengar.

När jag slutade skada mig själv fysiskt så tog mitt shoppingberoende en helt ny vändpunkt. Det blev tvångsmässigt och utvecklades till en självskada. Jag vill påstå att det finns vissa typer utav självskada som är "acceptabla" och shopping är inte ett sådant acceptabelt beteende. Shopping förknippas med materiell lycka och bortskämdhet. Om man shoppar så gör man det för att man vill, för att det är roligt, för att man kan, för att man inte bryr sig. Jag säger nu fullt ärligt att mitt shoppingberoende inte är på det viset. Jag shoppar inte för att det är roligt precis som jag inte skär mig eller slår mig för att det är roligt. Får jag en kick av det? Ja. Det är ju därför jag gör det. Det är ju därför jag har skadat mig själv fysiskt också. Adrenalinkicken kommer in och det materiella är bara en liten bonus på det. Men jag njuter inte vad jag köper. Jag köper allting som jag känner att jag skulle vilja ha eller behöva och det blir att jag bara köper för att köpa. En ny parfym? Jag har säkert 20 stycken men jag tar ju gärna en till. Och så är det igång.

Jag har skulder hos Klarna, Qliro, Ellos, H&M, Bonprix, Svea ekonomi och Resurs bank. Det är höga skulder om man räknar ihop dom totalt. Det gör att jag inte har råd med mat eller råd med sånt som är nödvändigt för att kunna leva värdigt. Jag har inte råd att göra saker ihop med mina vänner. Jag har inte råd att hälsa på mina vänner eller min pojkvän. Jag har inte råd att äta ute. Jag har inte råd att fika eller dricka kaffe ute. Jag lever just nu mestadels på mina föräldrar gällande mat och det känns inte bra. Som jag nämnde i mitt ERGT-inlägg så är självskada en kortsiktig njutning men helt tvärtom långsiktigt. Men när jag tänker på hur illa jag har det rent ekonomiskt så vill jag bara handla mer för att dämpa den ångesten. Ibland tänker jag att det kanske vore bättre om jag började skära eller slå mig själv igen. Det kanske vore bättre om jag missbrukade mina mediciner. För det kostar inga pengar.

Jag ser på människor omkring mig att de ser ner på mig när jag shoppar. När jag skadade mig själv fysiskt såg de inte på mig på det sättet. De blev oroliga. Nu blir de bara arga. Jag antar att det är en form av att bry sig men det känns värre. Det är så viktigt att inte bli arg på mig just nu. Jag klarar inte av ilska, varken hos mig själv eller andra. 

Jag blir så påverkad av social media som säger att materiella saker är viktiga. Det är viktigt att ha bra och fint smink, att ha fina kläder, att lukta gott, att ha det fint hemma och så vidare. Min mamma pratade med mig häromdagen om att jag borde ta en paus från sociala medier men det är ju mitt enda sociala nätverk. Jag går ju aldrig ut längre. Det är min största kontakt med omvärlden och med de jag bryr mig om. Så hur gör man?

"She cuts for attention"

Jag är så jävla förbannad just nu.

Det här är inte så jävla ovanligt. Jag har fått tonvis med kommentarer liknade de som står ovan för att jag har "visat" mina ärr på mina bilder. Det visar bara vilken jävla okunskap som finns kring att skada sig själv och då speciellt skära sig själv. Så låt mig utbilda er lite.

Det absolut vanligaste handlar om att någon "skär sig för att få uppmärksamhet". Jag har också varit sån - anklagat andra för att göra det "för uppmärksamhet" och därmed inte må dåligt på riktigt. Nu är jag äldre och förstår att jag periodvis varit likadan och under dessa perioderna har jag mått dåligt på riktigt. Vad innebär det om någon skär sig själv för att få uppmärksamhet? Varför vill vi ha uppmärksamhet på det sättet? För att vi mår dåligt. Det finns inget fel i att vilja ha uppmärksamhet för att man mår fucking piss. Att skära sig själv kan vara ett rop på hjälp till omgivningen och för att ropet på hjälp ska höras så visar man sina ärr/sår på något sätt. Jag har kämpat med självskadebeteende i 12 år nu. Jag började inte skära mig för att få uppmärksamhet men jag har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet. Jag skar mig huvudsakligen för att jag ville kontrollera min ångest men när skadan var gjord så använde jag ärren och såren till att få uppmärksamhet. Det blev som en dubbel användning av självskadebeteendet. När jag var 19-20 fick jag ett återfall efter att ha varit självskadefri i 2 år. Då handlade det plötsligt inte alls om att få uppmärksamhet och tiden efter handlade det inte om det heller. Jag var inte längre en osäker tonåring som behövde hjälp utan jag var en osäker vuxen som behövde kontroll. Jag ville inte att någon skulle se mina sår men jag struntade blankt i om någon gjorde det för jag brydde mig inte om någonting. När människor då försökte hindra mig från att skära mig så dolde jag det - för jag ville inte sluta. Det var mitt enda sätt att hantera ångest.

"Skär vertikalt för resultat, horisontalt för uppmärksamhet". Det finns ingen som skär sig för att dö. Att skära sig handlar inte om att dö på något sätt, det handlar om att hantera och bearbeta psykisk smärta genom att man byter ut den till en fysisk. Det kan handla om att skada sig själv för att man hatar sig själv. Det kan handla om att kontrollera ångest. Det kan handla om att rena sig själv. Det kan handla om att straffa sig själv. Det finns många olika anledningar till varför men inte en enda av dessa är för att man försöker ta livet av sig. Många har använt uttrycket "jag skär inte för att dö, jag skär för att leva" och det är faktiskt en ganska bra beskrivning av vad det egentligen innebär att skära sig själv.

(Och alltså... detta är egentligen ingenting jag vill skriva om längre, alls. Jag vill inte skriva om det på grund utav stigmat och okunskapen, på grund utav att det är triggande för mig, på grund utav att jag vill gå vidare och framförallt för jag inte längre vill vara "Jonna som skär sig". Den stämpeln har hemsökt mig i flera år och jag vill. inte. vara. den personen längre och jag är inte den personen längre. Jag blev bara så arg och så ledsen när jag läste deras kommentarer (som inte var till mig, det var till en annan tjej) att jag bara.. kände mig tvungen att skriva någonting om det.) 

Att leva med ärr - del 2

Den här delen kommer att handla om negativa reaktioner från andra människor. Jag förstår att det här inlägget kommer att uppröra många människor men tänk på att detta är längesen och att det var flera år sedan jag fick såhär starka negativa reaktioner gällande mina ärr - och att jag inte tar åt mig på samma sätt idag.

Jag har alltid varit väldigt öppen med hur jag mår på internet, både genom bilder och text. Jag har alltid sett internet som min fristad på något vis eftersom där kunde jag förmedla ut allt jag kände till de omkring mig utan att behöva säga det öga mot öga.

Bilder som visade mina ärr och även relativt nyskurna sår var inte ovanliga på min gamla blogg som idag är låst och ibland kunde jag även lägga ut sådana bilder på bilddagboken (inga sår som blödde utan med sårskorpor över.)  Det är från bilddagboken majoriteten utav hat kommer. Bilddagboken heter idag dayviews och är en sida där man lägger ut bilder med en text till. Jag hade som högst 5-600 följare på bilddagboken och det var förmodligen för att jag var så öppen med mina känslor och mitt mående. Idag ångrar jag att jag var SÅ öppen eftersom att jag vet hur mycket jag triggade andra tjejer och killar som mådde dåligt. Det är så viktigt att man är försiktig med vem som kan läsa eller bli påverkad och jag vill försöka framhäva att man absolut inte kan hållas ansvar för vad andra människor gör när de ser dina bilder eller läser dina texter - men man borde ha det i åtanke.

Det första som hände var anonyma kommentarer. Det klassiska "ta livet av dig" upprepades ofta men även detaljerade kommentarer. Någon skrev en lång kommentar på säkert 7-8 rader om hur jag borde ta livet av mig eftersom alla omkring mig egentligen hatade mig, att jag är så värdelös som är öppen på internet och hur jag bara sökte uppmärksamhet. Att skriva en kort kommentar är inte särskilt ansträngande... men folk lade verkligen ner TID på att trycka ner mig, tid som jag undrar om de inte kunde spendera på något bättre?

Sen började samtalen. Någon fick tag på mitt nummer. Tjejer med grov skånsk dialekt ringde mig och frågade om jag satt och skar mig just nu, om jag även skar mig i fittan, vem kille skulle vilja ha mig?, säljer jag sex? de hade hört det, att jag var så jävla äcklig... och så vidare. Meddelanden spelades även in på min telefonsvarare när jag inte ringde. När jag precis hade blivit dumpad ringde de och spelade in att det var "jävligt bra att *** gjorde slut med mig för jag förtjänade ingen pojkvän."
Sen klottrade folk på staketen runt omkring mina gungor i Frennarp. "Emo-förbjudet" och liknande. Riktigt "kreativt" och usel handstil.
Folk har även skrikit efter mig på stan. "Emo!" "Ska du inte skära dig lite till?" Oftast har det rört sig om yngre personer, mycket yngre än mig. Ett tag plingade de på hos oss och kunde till och med öppna dörren och ropa in - mina syskon blev helt galna. Ett tag blev jag så trakasserad på Frennarp att jag inte KUNDE gå ut.

Något som är kopplat till negativa reaktioner - eller egentligen bara reaktioner som fått ett konsekvens är när människor har blivit rädda för mig.

Jag brukade ofta skriva om det, hur jag förlorade vänner och förälskelser oerhört snabbt för att de blev så rädda för mig och mitt mående. Jag brukade hata mig själv för det, klandra mig själv, klandra dem för att de var så svaga, klandra världen, klandra allt... Men egentligen finns det ingen eller ingenting att klandra.
Alla människor klarar inte av psykisk ohälsa. Det är inget fel i att vilja distansera sig från människor med psykisk ohälsa. Vi kan absolut vara psykiska vampyrer, stjäla energi och livskraft från andra eftersom vi har så lite utav det själva. Det är inte medvetet och det är inte vi som personer utan det är vår sjukdom. Självklart finns det människor som är oerhört duktiga på att både inte ta emot negativ energi från de med psykisk ohälsa och så finns det dem som är sjuka och oerhört duktiga på att inte sända ut negativ energi. Jag säger inte att man ska döma psykiskt sjuka människor eller att man ska vara rädd för dom för det ska man inte - men jag som har erfarenhet måste samtidigt vara ärlig med hur mycket det här kan bryta ner inte bara den sjuke utan även de omkring den sjuke.

Om jag hade vågat och kunnat få tag på de jag skrämt iväg eller de jag negativt påverkat så hade jag bett om ursäkt, tusen gånger om. Jag ber inte om ursäkt för hur jag mådde för det är ingenting jag kan hållas ansvarig för men jag ber om ursäkt för hur jag hanterade det - jag önskar att jag hade kunnat hantera det bättre. Men... jag vill inte bara be om ursäkt utan jag vill också få fram att - jag var 14-17 år gammal. Jag var sjuk och jag var ung. Och jag är inte samma person idag som jag var då.

Det sista jag någonsin vill är att skada någon annan eller negativt påverka någon, det är helt tvärtemot det jag vill göra i mitt liv. Det är viktigt att få fram att så illa som jag hanterade min ångest tidigare - så hanterar inte alla det. Jag önskar verkligen inte att någon permanent blivit rädd för psykisk ohälsa på grund utav mig. Troligtvis är det inte så.

Finns det någonting ni vill att jag ska skriva om? Någonting speciellt ni undrar och så vidare? Tror att ni kan vara anonyma i era kommentarer här på bloggen och ingen fråga är för dum och inget förslag är för tokigt.

Normalitet för mig är ärr-fri hud.

"LÅT MIG FÅ KÄNNA MIG "NORMAL" I SOMMAR. 

Nu är snart sommaren här. Det börjar bli ljusare och varmare ute. Tidigare idag satt jag utanför mitt hus och solade, i linne. Trots att det inte var någon som kunde se mig eller någon som gick förbi så bultade mitt hjärta snabbt och hårt i mitt bröst. Jag var livrädd... Av EN anledning: mina armar. 
Jag vet att ärr från självskadebeteende tyvärr inte är särskilt ovanligt idag, men trots det kryllar det av oförståelse.
Jag har sen jag var 13 år vägrat visa mina armar publikt på sommaren eftersom ni PEKAR, ni VISKAR, ni ROPAR men framförallt så STIRRAR ni. Jag har stängt inne mig eller gått i tjocka långärmade tröjor. Jag vill också kunna njuta utav sommaren i år, utav värmen.
Jag vet att mina armar ser extrema ut, jag vet att det är svårt att inte stirra på dom ibland. Ni blir nyfikna, ni kanske blir förskräckta?
Jag har levt med mina ärr i 10 år nu. 10 år och jag vågar fortfarande inte visa dom publikt på gatan.
Jag vill inte behöva dölja mig mer. Jag vill börja leva igen. Låt mig få känna mig "normal" i sommar. Peka inte, viska inte bakom ryggen för jag ser er ändå, ropa inte och FÖRSÖK - snälla - att inte stirra.

Dela om ni vill." 

Jag la ut detta på Facebook igår och har fått 23 delningar. Det känns jättebra och jag har även fått massa fina kommentarer och pepp-ord. Det gör mig så himla glad men samtidigt så himla ledsen.. trots alla dessa fina och fantastiska människor som stöttar och peppar mig så är det ändå de människor som pekar och stirrar som berör mig mest. 

Någon nämnde "normal" och för mig är normalitet att inte ha ärr på armarna. Jag har levt med mina ärr i över 10 år. Jag har glömt bort hur det känns att inte ha ärr på armarna, jag vet verkligen inte hur det känns. Jag avundas de människor som inte har ärr, så otroligt mycket. 
Jag är väl medveten om att vi alla har problem och att vissa kan må dåligt utan att ha skurit sig själva. Det är inte mer synd om mig än er men det SYNS på mig, det syns inte på er. Ni kan gå på stan utan långärmat och komma undan med det. Jag kan inte det. Hela min kropp skriker ut min sjukdom (jag har över benen också, bara inte lika mycket) och det är så oerhört... jobbigt att inte kunna ta av sig tröjan en stekande varm sommardag utan att blotta mig själv och min sorg jag har känt och kanske alltid kommer att känna. 

Nu har jag flyttat 50 mil bort från min hemstad och jag tror att det kommer bli lättare här än i Halmstad. Jag och Mimmi skämtade igår att jag borde presentera mig med "Tja! Emo-Jonna, du kanske har hört talas om mig? ;)" i Halmstad eftersom ja.. det är rätt många som hört talas om "Emo-Jonna." Jag har så många gånger fått höra "det är du med ärren." 
Jag vill inte vara "hon med ärren" längre... Jag vill vara Jonna. Inte ett stackars cirkusdjur som jämt står i centrum. Jag vill vara en människa.
Jag tänker försöka, så gott jag kan, att inte dölja mig själv den här sommaren. Jag vill inte längre... jag måste acceptera mig själv, och jag måste skita i om andra inte gör det. Men jag vill samtidigt försöka hjälpa mig själv, och andra, genom att sprida kunskap om detta; hur det känns för OSS.