Mens är fan inte magiskt.

Alltså. Jag lider utav PMDS. Jag har bloggat mycket om det. Det är en utav de svåraste sjukdomarna kopplade till mens och hormoner. Det gör mig jävligt förbannad när människor lyfter fram mens som något "magiskt" för nä, det är fan inte magiskt för mig att ha mens. Det finns inget magiskt med mens överhuvudtaget, egentligen. Visst... det kanske är lite magiskt att kroppen kan berätta för oss om vi är gravida eller inte men.. mer än så? Nej.

"Vi måste prata om mens." Ja, det måste vi. Vi måste prata om hur hemskt det är att ha mens, för det mesta. Den enda gången mensen är välkommen är när man inte vill vara gravid och som en ansvarsfull vuxen hamnar man inte i såna situationer tillräckligt ofta för att tycka att mens är nice. Vi måste prata om hur katastrofalt hormoner kan påverka människor med mens. Vi måste prata om PMS och PMDS för vad det är.
Jag kan förstå varför en del feminister vill prata om mens som något "bra" för att få bort tabut och stigman kring mens. "Har du mens eller?!" så fort en kvinna är lite sur, t.ex. Jag avskyr att bli "anklagad för att ha mens" så fort jag är sur eller arg som om det inte finns någon logiskt förklaring till varför jag är sur eller arg. First of all: det finns aldrig en ologisk förklaring till varför jag är förbannad. Det kan vara så att du bara råkar finnas i min närhet. Är det ologiskt? Nej. Är det ologiskt att mina hormoner gör mig förbannad för att du stör mig med din oönskade närvaro? Nej. Låt mig vara och problem solved.

Och låt oss inte glömma mensvärken... en värk som gör att en stor portion av livmoderbärare behöver stanna hemma från jobb/skola eftersom de har alldeles för ont för att kunna prestera. Det är en värk som få värktabletter kan ta bort. Det är en smärta som kan göra att vi kräks och svimmar.
Och så känslorna... PMDS, exempelvis, gör mig självmordsbenägen. Är det magiskt att vara självmordsbenägen 1-2 veckor i månaden? Nej. Är det magiskt att gråta för ingenting, gråta för att man inte får upp ett lock eller gråta för att man ser en söt hund på gatan? Nej.

Jag håller inte med om att vi måste visa mens hela tiden. Vi behöver inte visa blodiga tamponger eller liknande för att göra en poäng. Vi kan prata om mens utan att visa mens. Vi kan prata om mens utan att romantisera mens. Vi kan prata om mens utan att göra mens till något äckligt. Vi kan säga att mens är äckligt (jag tycker dock att endast livmoderbärare ska få säga detta) utan att säga att de som har mens är äckliga.

To clarify: jag tycker uppenbarligen att vi ska prata mer om mens. Jag har själv varit i hetsiga debatter med män som tycker att mens är "så jävla äckligt" och t.ex. inte ens borde nämnas på något sätt och jämför det med bajs vilket är så jävla skrattretande... so I'm there with you. Jag tycker också att vi borde sluta se på mens som något äckligt på det sättet att inte kalla någon äcklig för denne råkar ha mensfläckar (det är inte alltid så lätt att upptäcka) eller bara för denne har mens.

mvh ska snart ha mens och är lite lättirriterad för detta

Jag vänjer mig aldrig.

Nu är det PMDS-tid för mig igen och det är något som jag alltid tänker varje gång det händer; varför vänjer jag mig aldrig? 

Jag är van vid många saker och känslor man inte ska vara van vid som t.ex. bli behandlad dåligt i förhållanden, att inte känna mig tillräckligt uppskattad bland vänner eller att aldrig känna mig tillräcklig. Men när det gäller depression och ångest så vänjer jag mig aldrig. Det finns ett citat jag hörde för längesen "ångest blev mitt normaltillstånd" och även om det brukade stämma och ibland fortfarande stämmer på mig så... går det ändå inte vänja sig. 

Jag tror att det främst handlar om att jag inte VILL ha det såhär. 

Men vad gör man när man inte vill ha det såhär men tvingas ändå?...

Och dessutom; PMDS handlar inte bara om att känna sig deppig och ha ångest. Jag blir också väldigt arg och lättretlig som hade kunnat påverka mitt förhållande negativt (tur att Daniel är så förstående gällande detta.) Kolla bilden ovan, de är alla symptom man får under PMDS (eller PMDD.) 

Igår när jag och Daniel hade gått och lagt sig kände jag hur jag hade så otroligt ont i ryggen. Jag kunde inte ligga på något sätt för att det inte skulle göra ont. Det var så frustrerande. Känner även idag att jag har lite ont i ryggen men det är inte som igår. 

Och the food cravings... vågar inte ens berätta om dom. Men det är inte konstigt att jag går upp och ner i vikt när jag har PMDS. 

Usch... jag är helt tom i huvudet. Vill skriva så mycket mer och skriva mycket bättre om det här men ja... jag blir helt tom och har så svårt att uttrycka mig när jag känner mig tom. 

Uterus wants revenge.

Idag är en utav de dagarna då jag är riktigt glad över att jag varken har jobb eller skola att gå till. Jag har så mycket mensvärk att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Googlar huskurer mot det ena och det andra (ni vet väl att mens och ägglossning inte bara gör att man får lite ont i livmodern utan dessutom kan ge en massa andra fysiska problem samtidigt?)...

Panik-smsar till Daniel att köpa med sig diverse olika livsmedel och liknande från ICA och jag kommer bli jävligt pissed om han inte kommer hem med det... För jag får inte bara ont vid mens - jag kan även bli ett jävligt grinigt monster. Beware.

#SlutaSkäms !

Igår la bloggerskan Kissie ut en bild på sin tampong med taggen #slutaskäms  och texten "En av dom mest naturliga saker här i livet ✌ Fattar inte att man fortfarande gömmer det här med mens, man knyter näven med tampongen i på väg till toan så ingen ska se. Löjligt!! Tampong är lika naturligt som toapapper!" på instagram. Jag såg den på Facebook och blev positivt överraskad. I kommentarsfältet där finns det en kommentar med 50+ likes som lyder "någon gör en Zara Larsson ser jag" och det antyddes att Kissie bara gör detta för att få lika mycket positiv publicitet som Zara Larsson har fått det senaste.
Jag undrar... spelar det någon roll? Kissie har otroligt många läsare - och majoriteten är yngre tjejer. Är det något dåligt om det blir en trend att vara feministisk? Är det dåligt att fler tar efter Zara Larsson? Jag JUBLAR åt den tanken och den idén! Att det plötsligt skulle vara "inne" att vara feminist är någonting jag verkligen ser fram emot - och hoppas på ska ske! MER SÅNT HÄR! Sluta skäms! 

Kopparspiral.

I september förra året (2014) satte jag i min kopparspiral på ungdomsmottagningen i Halmstad. När man googlar "kopparspiral" eller "kopparspiral" + någon av de vanliga besvären så får man upp forum-trådar och blogginlägg med mardrömsliknande scenarion och rädda kvinnor som skrämmer upp varandra. De första 2 veckorna som jag hade min kopparspiral var jag livrädd. Man kunde enligt google DÖ av kopparförgiftning, få extrem mensvärk, spiralen kunde åka ut eller hamna på snedden, spiralen kunde växa fast i livmodern, spiralen kunde göra hål (!) på livmodern och andra diverse biverkningar. Under de veckorna tänkte jag "när jag haft min spiral i några månader... så MÅSTE jag skriva ett blogginlägg om mina erfarenheter..." och nu har det gått ett par månader - och nu kommer ett LUGNANDE inlägg till alla med kopparspiral.

Insättning

• Nej, det gör inte särskilt ont att sätta i kopparspiralen. Om du någon gång upplevt mensvärk så är det ungefär så det känns, fast kanske med en lite mer "sugande" känsla i livmodern, som om någon har satt en tiny-dammsugare i livmodern på dig (jag vet inte hur jag ska förklara det annars)
• Nej, du kan INTE svimma av smärta vid insättningen. Om man svimmar vid insättningen så är det för att man kommer åt någonting i livmodern - det är alltså inte så att kvinnor svimmar av smärta. Min BM förklarade det för mig! Efter insättningen får du ligga kvar så länge som du behöver för att se om du får yrsel eller liknande.

Efter insättning

• Jag satte in min spiral på morgonen och under den dagen hade jag lika ont som vid insättningen. Mensvärk och en sugande känsla, samt att jag kände mig väldigt öm vid livmodern. Ipren lindrade! 
• Smärtan försvann efter drygt 2-3 dagar för mig. 

Biverkningar? 

De biverkningar som jag har fått av min kopparspiral är;

• Under den första veckan illaluktande och blodblandade flytningar. 
• Mensvärk, i liknande form av den som vid insättningen, vid ägglossningen varje månad. 
• Mer mens och mens i ungefär 2-3 dagar extra än tidigare men INGEN mensvärk under mens.
• Veckan innan/några dagar innan mens har jag blodblandade flytningar och då vet jag att "snart kommer den"

Trådarna är inte särskilt svåra att hitta, och varken Daniel eller jag märker annars av dom. 

Kopparspiral är det absolut BÄSTA preventivmedlet jag har testat och jag har testat p-piller (cerazette, nouvletta och yaz) men jag klarar inte av hormoner. Om man mår dåligt av hormoner så rekommenderar jag kopparspiral - det är verkligen inte så farligt som det låter! 

PMDS.

I det här inlägget tänker jag skriva om PMDS även kallat PMDD. Det står för "pre-menstruellt dysforiskt syndrom." Det är en svårare form utav PMS (som alla säkert hört talas om men egentligen inte har någon större koll på vad det är) som står för "pre-menstruellt syndrom." Det som känns viktigt att nämna här är att PMDS skiljer sig från PMS på det sättet att det sätter käppar i hjulet för kvinnan som lider utav det.

PMDS-symptom;

• känslan av att vara intensivt olycklig
• svårighet att se framtiden som positiv
• värdelöshetskänslor
• överkänslighet mot avvisning eller kritik
• plötsliga attacker av sorgsenhet och gråt utan uppenbar anledning
• ängslighet och spänningar - nervositet eller att känna sig uppjagad
• påtaglig ilska, irritation eller ökade konflikter med andra människor
• svårighet att umgås med andra människor
• intresseförlust för vardagliga aktiviteter
• koncentrationssvårigheter
• ständig trötthetskänsla eller energilöshet
• ökad aptit/tröstätande
• ökat sömnbehov eller sömnlöshet
• känsla av kontrollöshet
• fumlighet
• försämrat minne
• svårighet för att läsa sig nya saker och ta in nya saker

I princip ALLA dessa symptom stämmer in på mig. 

Jag började märka det här redan för längesen men jag kallade det då "PMS" istället. PMDS är mycket mer allvarligt än PMS. Jag har, som känt, under mina år lidit utav depression vilket har gjort det svårt för mig att skilja på depression och PMDS. Det var i början på förra året som jag, efter flera år, blev frisk som jag började märka en skillnad. Det började med att jag 1 gång varje månad i 3 månad var övertygad och livrädd över att jag var sjuk igen. Jag kände alla symptom på depression och nästan starkare än tidigare eftersom de kom så plötsligt och eftersom de var en sån underlig kontrast till mitt friska liv. Varje gång problemen försvann glömde jag även bort det och tänkte "bara en fas." Jo, visst, det är bara en fas - men det är en fas som kommer varje månad. I mars stötte jag på begreppet PMDS på internet och började tänka efter... och alla bitar föll på plats... 

För att ta reda på om man lider utav PMDS är det viktigt att försöka följa mönstren och koppla ihop det med ägglossningen. Det är nämligen under ägglossningen som man får PMDS. Som många säkert vet så är menstruationscykeln en enda röra av hormoner som ska samspela (östrogen och progesteron). Hormonerna omvandlas precis innan ägglossningen till nedbrytningsprodukter och ett dygn innan ägglossningen stiger halten progesteron och dess nedbrytnngsprodukter och det är just detta som vi med PMDS är så känsliga för och det är då vi reagerar. Det är när mensen kommer som PMDS-besvären försvinner. 

I mars månad började jag hålla bättre koll på min mens och förde ett schema på vilka dagar i månaden jag hade mens via en app som heter "period-tracker" (åh en helt fantastiskt bra app!) och samtidigt förde jag dagbok på hur jag mådde under de olika dagarna under ägglossningen. I slutet utav maj var mönstret helt uppenbart - under VARJE ägglossning sen mars månad så har jag varit svårt deprimerad igen. Då kunde jag även se tillbaka och märka att samma gällde för februari och januari. Det var en enorm lättnad för mig - jag var ju inte sjuk igen! 

Under 1-2 veckor varje månad är jag svårt deprimerad igen och ibland är det lätt att hantera och ibland är det nästan olidligt. Jag har ett tag tillbaka försökt kontrollera min PMDS med Efamol (nattljusolja) eftersom det sägs hjälpa men jag har inte märkt någon skillnad än så länge vilket känns jättejobbigt. Jag fick en preliminär diagnos i Halmstad på PMDS men den fastställdes inte eftersom jag flyttade och här har jag inte orkat söka hjälp. Det är nämligen bara under min PMDS-tid som det här blir ett problem för mig... resterande veckor av månaden är jag ju helt frisk och glad igen. Och när jag väl har PMDS så orkar jag inte ens gå utanför dörren. Det här förstörde nästan för mig gällande mitt jobb hos Greenpeace första veckan men som tur var kom jag på att "hallå... det här är BARA PMDS... stå ut den här veckan och sen se" och ja självklart försvann min negativitet och osäkerhet efter första veckan när mensen kom. Jag vet att jag behöver antidepressiva för det här men jag har helt enkelt inte orkat eller haft tid - ÄN. Det bästa är alltid att söka hjälp för det finns hjälp att få! Det som är "skönt" med PMDS och antidepressiva är att de börjar verka redan efter 2 dagar och inte efter flera månader som när man är deprimerad. Pillren tas dessutom bara under PMDS-tiden och inte resten utav månaden.

De omkring mig vet om min PMDS och det gör det lättare för dem att hantera mig under den perioden. Daniel drabbas mest eftersom han är med mig hela tiden nu och jag kan bete mig riktigt illa mot honom under min PMDS-tid. Det värsta är inte ilskan och irritationen utan sorgen - den mörka och olidliga sorgen som kommer. Det är den jag behöver hjälp med och resten kan jag hantera. 

Mer info:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Premenstruell_dysforisk_st%C3%B6rning

http://www.1177.se/Orebrolan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/PMS-och-PMDS/

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=835