Att leva med ärr - del 1.

Jag tänkte först göra detta till ett enda inlägg men eftersom det finns så mycket att ta upp delar jag upp det i olika delar. Det ska alltså handla om: ärr. Att leva med ärr. Jag tänkte att jag skulle ta upp de frågorna som jag fått många gånger och som jag vet att folk undrar, men kanske inte vågar fråga. Och lite annat...

Ångrar du dina ärr? 
Jag tror att just den frågan egentligen bara förväntas ha ett svar: att jag ångrar mig. Och det gör jag, periodvis så ångrar jag mig så mycket att jag kan må riktigt dåligt över det. Jag försöker alltid att tänka att "gjort är gjort" för det finns ju inget sätt för mig att få det ogjort och med tanke på den mängd utav ärr som jag har så är det oerhört svårt för mig att låtsas som om det inte har hänt. Människor med mindre ärr än mig, som kanske bara har på ena underarmen eller på benen kan "komma undan" på ett annat sätt än mig. Jag har ärr över egentligen majoriteten utav min kropp, ungefär 60 % ärr och 40 % ärr-fri hud. Men samtidigt så är inte det 60 % utav MIG utan bara min kropp och det är så jag går vidare. Det finns ingen mening i att sitta och ångra mig trots att jag kan hamna där ibland.

Vad tycker din sambo om dina ärr? 
Daniel har sällan nämnt mina ärr på något sätt eller ens gjort antydan på att de finns där. Han sa en gång att han ser ju mig som jag är och ärren är en del utav mitt utseende, men att han inte tänker på det. Jag tror också att just Daniel som själv sticker ut inte tänker på det lika mycket då heller för "normalitet" är ingenting som han känner till, med tanke på sina tatueringar och med tanke på hur han är som person. Varken jag eller Daniel är normala svenssons och allt som inte hör till normen är normalt för oss och då även ärr. Jag tror inte att Daniel ens tänker på dem längre, överhuvudtaget. När jag har varit ledsen över mina ärr har han mest ryckt på axlarna, vilket han gör åt mycket jag är ledsen över (och det är en av de anledningarna till att jag älskar honom så mycket.) Han ser att det jag ofta är ledsen över inte är någonting att vara ledsen över utan något jag bara borde hantera och gå vidare ifrån och samma gäller mina ärr. Han stöttar mig i att tatuera över dem och har rådfrågat sin tatuerare och även bokat tid åt mig nu i höst (iof ska jag inte tatuera ärr då men kommer försöka göra upp en slags plan tillsammans med tatueraren Peter)

Hur känns dina armar? Att ta på? 
Mina ärr är vad man kallar för keloider, alltså ärr som står upp och bucklar ut. Mina ärr känns väldigt mycket när man tar på dem och många har till och med uttryckt äckel inför det (inga jag träffat utan randoms på internet, som tur är) och det är ju inte äckligt men kanske bara väldigt ovant. Mina ärr på överarmarna är hårda och utstående till skillnad från mina underarmar och ben och jag brukar säga att det känns som att dra fingret över någonting med mönster på. Just nu sitter jag och dricker en liten pepsiflaska i 33 cl och längst ner på den flaskan är det mönster och utbuktningar och drar jag fingret över dem så känns det nästan likadant, fast en aning mjukare alltså. Om ni har just en sån flaska närvarande så, haha, känn på den.