Mina armar ÄR inte vackra.

Nu har delningarna skjutit i höjden upp till över 900 stycken. Jag har under de senaste dagarna fått enorm uppmärksamhet på grund utav mitt inlägg om mina ärr, både positiv och negativ. Jag får bland annat in ungefär 10-15 stycken vänförfrågningar per dag och har blivit kontaktad utav media.

Det skrämmer mig ganska mycket om jag ska vara ärlig, jag hade ingen aning om att det skulle bli såhär stort. Jag är självklart otroligt glad och stolt över mig själv som vågade lägga ut det här offentligt men jag är fortfarande socialt rädd för nya människor.
Jag vet inte om människorna som lägger till mig lägger till mig för att de romantiserar mina ärr och min självskada (de flesta är unga tjejer) eller om de är intresserade utav mig som person och vill lära känna mig bättre eller följa mina inlägg. Jag vill inte att någon romantiserar min sorg och min smärta. Det här är inget fint, det är inget häftigt, det är inget poetiskt vackert över det. Mina armar ÄR inte vackra och jag förstår att ni bara vill vara snälla när ni säger det men jag tycker inte att de är det och jag kommer aldrig att ändra den åsikten. Mina armar förmedlar ingenting annat än smärta till mig, de påminner mig om en tid då jag var helt galen. Det påminner mig om hur jävla hemskt jag hade det, hur hemska människor är och har varit mot mig, hur hemsk jag varit mot mig själv... hur HEMSKT livet faktiskt kan vara. Jag får inget hopp när jag ser mina armar, bara smärta. Men jag vill inte känna så för evigt. Jag vill kunna låtsas som om de inte finns.

Idag är jag väldigt osäker. Osäker och socialt livrädd. Men om inte jag uppmärksammar det här... vem kommer annars göra det? Nu har jag gjort det. Och jag får fortsätta med det.

För er skull också, mina självskadesyskon, mest för er skull.