Män som magneter.

Nu vill jag skriva om någonting som jag har tänkt att skriva om väldigt länge, men låtit bli med. Jag vet inte ens varför jag låtit bli men jag har känt att det varit... lite problematiskt...

På ett eller annat sätt har män alltid varit grunden till min olycka. Det kanske låter som om jag har haft en väldigt ytlig olycka men jag är psykiskt sjuk (som ett extra plus i kanten) vilket gjort att min olycka varit väldigt djupgående och störande i mitt vardagliga liv. Och inte ens i lyckliga relationer med män har jag lyckats komma undan min olycka. Man skulle kunna säga att jag är kroniskt olycklig. Men varför är då män grunden? Ptja... vi skulle kunna skriva hela livshistorien men då skulle jag flumma iväg så vi kan väl bara säga att dem är det, helt enkelt. Jag har haft riktigt jävla kassa encounters med män. Många. Och ofta. Och ändå... tycker jag ju om män. Vänta vad skrev hon nu?! Har hon blivit psykotisk?! Nej men faktiskt, jag tycker om män. Jag tycker att män är intressanta. Jag tycker om att ha intellektuella, djupa och långa samtal med män eftersom deras världsbild ofta skiljer sig väldigt mycket från min egen. I patriarkatet är vi tyvärr motpoler och det intresserar mig att veta hur den andra polen tänker och resonerar. Det är också intressant att se hur patriarkatet påverkar män olika, vilken negativ eller positiv inverkan det har haft på mannen som individ.

Jag är analytisk feminist och... kvinnor är därför inte lika intressanta för mig. Okej hon har verkligen fått en knäpp, vad fan säger hon?! Kvinnor som individer kan vara jäkligt intressanta, fantastiska och underbara och jag har så många intressanta och fantastiska kvinnor omkring mig men... när det kommer till feminism... så är män väldigt intressanta. Det kanske är just för jag sätter kvinnor så högt upp. Jag vet redan att kvinnor är awesome. Jag vet redan att kvinnor som grupp är så jävla mycket mer än vad patriarkatet målar upp. Jag vet att når jag ut till en kvinna så kommer jag få stöd, jag kommer få kärlek, jag kommer få utrymme och jag kommer få det jag behöver. Kvinnor ger mig så jävla mycket redan. De är mitt ultimata stöd, min klippa, min mark att stå stadigt på. Jag har inte kunnat leva utan så många kvinnor i mitt liv, som jag faktiskt har. Speciellt när dessa kvinnorna är så jävla fantastiska (men ja big suprise att kvinnor är det egentligen). Men män... vad får jag från män? Och jag vill gärna bli motbevisad. Det kanske är ett destruktivt intresse från min sida... vad jag har märkt det senaste så... ja, det är destruktivt.

Jag skulle gärna vilja säga också att jag inte ser könet - jag ser individen - när det kommer till mina vänskapsrelationer och det stämmer ju. Jag har vänner som är män, kvinnor och ickebinära och ingen är egentligen den andra lik. De är inte könsvarelser när de är mina vänner. Vänner är könsneutrala. Men... är det verkligen så enkelt? Tyvärr inte...

En liten röst inom skriker att "skit i män! fokusera på kvinnor och ickebinära! skiiiit i määään!" men jag kan inte. Jag dras till män som en jävla blodigel, som en jävla magnet. Och jag vet inte varför. Är det för att jag tror att män kan bekräfta mig? Att min bekräftelse och mitt värde ligger i vad män tycker om mig? *nynnar patriarkatet patriarkatet patriarkaaaatet*. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste hitta en lösning. För det har blivit ett problem för mig. Den senaste tiden har jag bara lagt all min fokus på män. Jag tänker inte säga hur många eller vilka men jag har bara fokuserat på dessa männen. Det kan ha varit så att de behövt stöd, att de behövt uppmärksamhet, att de behövt bekräftelse, att de behövt stimulans, en axel att gråta på, ett öra som lyssnar och så vidare... Och det har jag velat ge dom. Det har såklart strulat till det. Män och kvinnor kan inte vara vänner så lätt... och jag hatar att det är så. Vi lever inte i en utopi, vi lever i ett patriarkat. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag slagit mig själv i huvudet och skällt på mig själv, när dessa männen krossat mig gång på gång, att "varför fokuserar du inte på de fantastiska kvinnor och ickebinära vännerna du har som INTE skadar dig, som INTE krossar dig, som BARA ger dig kärlek och stöd?!"
Varför? Jag vet inte. Jag måste tänka mer, jag måste analysera mer, jag måste skriva mer. Jag måste hitta en lösning på detta enorma problem i mitt liv.

Kärlekens död.

Det är mitt i natten och jag lyssnar på The Orchestral Score till The Great Gatsby. Jag känner för att skriva om kärlek... utveckla lite tankar, tänka i text och så vidare.

Vi lever i ett samhälle där monogami är normen. Monogama relationer och monogam kärlek är det enda vi ser. Vi växer upp och lär oss att en människa ska en dag ge oss allt, vara allt. Disneyprinsessan får sin prins och de lever lyckliga i alla sina dagar. Även för vuxna finns den här normen; äktenskapet, tvåsamheten och föräldraskap. Det innebär splittring av familjen ifall den ena är otrogen, det är det värsta som kan hända. Otrohet är en synd. Det är det absoluta slutet på relationen och efter en otrohet kan ingenting läkas. Otrohet är det värsta som kan hända i en relation. Jag måste ställa den frågan... om det verkligen är så?

Jag tror inte på att en människa kan vara allt för en annan människa, för ingen människa är perfekt. Vi människor är inte pusselbitar som ska pusslas ihop med EN annan människa. Vi är ett oändligt pussel som kopplas samman med flera olika människor, på olika sätt. Ingen kärlek är den andre lik.
Människor har olika sorters behov. Det måste inte vara så att man behöver flera partners samtidigt men det man inte får av sin partner får man från vänskapsrelationer och tvärtom. Det är sällan så att man gör samma saker med sina vänner som med sin partner och tvärtom, det är sällan så att man pratar på samma sätt med sin partner som med sina vänner och tvärtom. Jag tror på att vänskapsrelationerna är våra riktiga relationer - och de romantiska förhållandena är bara en grej vid sidan av. Inga har krossat mitt hjärta så hårt som vänner har gjort. Det är den ultimata smärtan, att få sitt hjärta krossat av en vän, inte av en kärlekspartner. Och vänskapsrelationer tar pauser och på så sätt kan de fortsätta - länge - så varför gör vi inte samma med våra partners? Vi har vänner vid sidan av våra vänner och på så sätt tröttnar vi aldrig på varandra. Så varför gör vi inte samma med våra partners? 

Otrohet innebär att man ställer sig själv frågan; duger jag inte till för min partner? Och det är så hemskt egentligen... att vi tror att vi ska duga till 100% för våra partners. Det är en enorm press att alltid duga till, alltid vara perfekt, alltid vara ren och att alltid matcha med varandra. Den här pressen är det som dödar kärleken. Så fort vi känner att vi inte duger till, att vi inte matchar, så gör vi slut. Vi tar död på den kärlek vi skulle kunna ha och dela eftersom vi inte känner att vi längre kan vara allt för varandra. Döden sprider sig som ett mörker, som ett oändligt mörker, och slukar all den kärlek som finns emellan två partners eftersom - de inte längre kan vara allt för varandra. Är det värt det?

Varifrån kommer den här pressen? Kort svar: från fiktion. Vi ser som barn på Aladdin och Lilla Sjöjungfrun. Som tonåringar tittar vi på Twilight. Som vuxna tittar vi på The Notebook. Monogami. Tvåsamhet. "Allt för varandra." Dessa filmer visar inte verkligheten. Det är beskrivningar av känslor som visas i handlingar. För så som Bella och Edward känner för varandra - känner säkert människor för varandra i verkliga livet - men det går inte till på det sättet som det gör i Twilight.

Kärleken dör. Tack vare fiktion...

Och vidare på det här med att vara perfekta för varandra. Det är så oerhört skadligt. Vi tror att kärleken övervinner allt, amor vincit omnia och så vidare. Varför skriver så många kvinnor romantiska brev till seriemördare? Varför blir så många kvinnor tillsammans med män som tidigare slagit, våldtagit eller mördat andra kvinnor? För de tror att kärleken övervinner allt. De tror att deras kärlek kan läka männen, att deras kärlek kan förändra männen och göra männen till bättre människor. Kärlek är den stora helaren, tror man. Men.. nej. Kärlek kan inte läka. Kärlek kan inte hela. Kärlek kan hjälpa på traven, vara en spark i rumpan, en anledning att vilja kämpa eller vilja förändra men kärlek för sig... har inte den styrkan. Låter jag väldigt pessimistisk när jag skriver såhär? Kanske det. Men jag vet också att det är realistiskt.

Extrem form av internkritik som blir till drev.

Alltså... jag skulle faktiskt kunna säga att jag är rätt trött på feminister. Inte feminism - men feminister. Jag har ingen lust att förknippas med människor som är skadliga, som suger ut energi, som förstör, som saboterar. Och det är just många feminister som blivit sådana - de saboterar.

I högra hörnet har vi QUEERFEMINISTERNA! I vänstra hörnet har vi RADIKALFEMINISTERNA! 
LET'S GET READY TO RUMBLEEEEEE!!!!! *ding ding*

Det känns inte längre som om vår fiende är mannen eller patriarkatet. Vår fiende är - varandra. Vi ska slåss mot varandra, feminister mot feminister, och vi ska inte bara slåss utan vi ska förstöra. Jag känner inte att det är någonting jag vill förknippas med. Jag tror inte på den form av extrema internkritik (läs; mobbning) som just nu pågår inom feminismen. Feminismen har blivit genomsyrad av elitism och I can't stand it alltså.
Jag förstår att det är viktigt att säga åt varandra att "hörru du, det där är problematiskt". Jag håller med om att det är jävligt viktigt att rätta varandra, när det behövs. Och det ÄR inte så svårt att hålla det till internkritik-nivå istället för att gå över till mobbning. Det gäller att förklara varför det är problematiskt, hur man kan undvika att vara problematisk och systerligt och kamratligt hjälpa varandra att bli mindre problematiska.

Det finns faktiskt inte så många feminister. Det kanske verkar så men nej, vi är inte så många. Vi kan inte slåss gentemot varandra för då kommer vi dö ut. Vi kommer skrämma bort potentiella feminister och vi kommer tysta ner feminister som faktiskt kan göra positiv förändring i samhället. Ska vi ta exempel? Okej vi tar exempel; Fanny Åström. Det pågår just nu ett drev mot Fanny eftersom Fanny, efter en lång tids tystnad, har blivit inbjuden att hålla tal för någon förening (har inte full koll). Varför ska Fanny tystas ner då, tycker feministerna? Pga hennes "transfobiska" inlägg och tweets.
Låt mig förklara här. Fanny är radikalfeminist. Vad innebär radikalfeminism? Det innebär, bland annat, oftast, att man tror på att kön är en social konstruktion. Så för en radikalfeminist är det inte så konstigt att uttala sig om kön och genus - eftersom det är en ganska stor grej inom just den grenen av feminism. Det Fanny Åström har skrivit om kön och genus i sin blogg kan kanske tolkas som transfobi. Fanny Åström förnekar dock inte transpersoner i sina blogginlägg och de inläggen jag fått länkade till mig som påstås vara transfobiska är - 2 år gamla. Ett inlägg handlade om att transpersoner identifierar sig med den sociala konstruktionen av att vara kvinna vilket, enligt Fanny, är misogynt. Det finns också inlägg där Fanny förklarat om radikalfeminism och trans.
Sen är det ju hennes tweets... hennes 3 tweets om genderfluid.
Genderfluid är, om jag förstått det rätt, människor som skiftar mellan man-kvinna-ickebinär. De är inget alls eller antingen eller.  Fanny tweetar om detta och säger att "de kopplar ihop genus och vilka kläder de vill ha vilket är antifeminism" och ja - det är antifeminism enligt Fanny, och mig själv, och andra feminister, att hävda att man vill ha en sorts typ av kläder på grund utav sitt kön. Det spär på bilden av att kvinnor och män är olika, att de är på olika sätt och tycker om olika saker på grund av deras kön. Att maskulint = manligt och feminint = kvinnligt. Att kvinnor gillar rosa och män gillar blått. Att kvinnor är känsliga och män är känslokalla. Det ÄR problematiskt, i en radikalfeminists ögon. (Det är inte säkert att alla som är Genderfluid tycker så, det är inte säkert att de "är" så. De kanske bara är Genderfluid och identifierar sig med både man och kvinna eller man-kvinna och ickebinär...) Hon skriver också att "kön är en social konstruktion, det är ingen känsla." Och exakt - exakt där har vi det. Det är alltså fullt förståeligt varför Fanny skriver som hon gör.
Men... nu kommer the million dollar question: Är det transfobi att hävda att kön är en social konstruktion? Jag kan nog inte svara på det... Det jag KAN svara på däremot är att oavsett om kön är en social konstruktion eller inte - så finns transpersoner. De finns och de ska få finnas. De ska få utrymme och de SKA få höras. Men om svaret är ja... om det är transfobi att hävda att kön är en social konstruktion... vad gör vi då med radikalfeminismen? 

En annan sak jag tycker är viktig att flika in är att cis-personer kommer ALDRIG förstå sig på transpersoner. Jag, och andra cis-personer som t.ex. Fanny, kommer inte till 100% förstå oss på transpersoner och vilken kamp de går igenom inom sig eftersom vi har enorma privilegier i att vara trygga i det kön vi blivit tilldelade vid födseln (jag... vet inte om detta är ett problematiskt uttryck, rätta mig i så fall). Att cis-personer är problematiska pga detta är ett faktum - och man kan ju försöka så gott det går att utbilda cis-personer... men hur utbildar man någon? Genom drev? Genom mobbning? Genom att tysta ner? Svar: Nej.

Edit: Så som Fanny beskriver Genderfluid i sina tweets är inte nödvändigtvis en korrekt beskrivning av vad det innebär att vara Genderfluid. Jag är ingen TERF. Jag försvarar inte TERFs. Jag är radikalfeminist men jag vill, så gott det går, inkludera ALLA transpersoner i min feminism. Om jag skrivit luddigt - fråga mig! Jag pratar gärna.

Manshat 2.O

Sitter och lyssnar på Portishead och fy Satan så bra. Låten just nu är "Glory box" och tycker iof om versionen "Scorn" bättre men det får duga (Scorn finns inte på spotify). "I just want to be a woman, so don't you stop being a man." Hej igen förresten. Jag är tillbaka.

Jag åkte bil innan. Då tänkte jag på att jag är så jävla trött på snubbar... vilket jag alltid är men nu mer än någonsin. Jag är manshatare, tänkte jag. Manshatare... det är jag. Det är all so clear. Och jag förnekar det jämt, trots att det faktiskt är helt förståeligt och TROTS att mitt manshat inte påverkar någon annan än mig själv osv osv osv. Jag tänkte på Onision och andra män som erkänner sig själv som manshatare och jag undrar... vilken sorts hat får dem på grund utav det? Vilka konsekvenser kan deras manshat ha? För det finns ju absolut män som också är manshatare. Men är deras manshat samma som mitt? Jag tror nog inte det. Manshat grundar sig i att man hatar sina förtryckare. Blir män förtryckta av andra män? En del skulle nog säga ja och jag... är ju inte man.. så jag kan ju egentligen inte uttala mig. Men jag skulle svara nej på den frågan.
Finns det destruktiva manshatet i männen som hatar andra män? Män är ju bevisligen mer aggressiva och våldsamma än kvinnor så... skulle mäns manshat vara det där destruktiva manshat som det ofta talas om? Innebär hat olika för män och kvinnor? Kvinnor uppfostras att hantera sina känslor inåt och manshat är inget annat än en känsla. Män är mer utåtagerande. Skulle de alltså kunna agera ut sitt manshat?

Jag har skrivit om manshat innan. Jag är inte särskilt nöjd med det inlägget idag. Det känns inte som jag beskrev det så som jag egentligen skulle vilja beskriva det och att det var någon slags "nej jag lovar jag hatar inte män egentligen jag hatar mansrollen hehehehehe nervös". Det är mycket mer invecklat och komplicerat än så som jag beskrev det då. Jag skulle vilja försöka beskriva det igen...
Manshat är en känsla. Det är en känsla som grundar sig i förtryck och den allmänna hopplösheten kvinnor känner gentemot män.
Manshat skadar ingen. Tvärtom - det gynnar bara, speciellt den som känner det. Försök nu inte med att Valerie Solanas minsann sköt Andy Warhol pga sitt manshat för nej, det gjorde hon inte. Om ni har någon koll på Valerie Solanas så vet ni att hon blev pissed för Andy Warhol nekade hennes pjäs/slarvade bort hennes pjäs I don't remember the details men nej, det var INTE för att han var en man som hon gjorde det. 
Manshat innebär att man inte ursäktar män längre. Det innebär alltså, egentligen, att man ser män som enskilda individer och inte en grupp. Manshatare tycker inte att gruppen män har gemensamma eller speciella beteenden, speciella lustar, drivkrafter och personlighetsdrag. Allt som män har gemensamt har dem gemensamt på grund utav patriarkatet.
Jag skrev i en facebook-kommentar; "Och jämförelse av kvinnohat och manshat; 
Kvinnohat handlar om att se kvinnor på ett speciellt sätt. Det handlar om att man ser på kvinnor som "bråkiga" med varandra, som inte kan vara flera stycken i ett sammanhang utan att snacka skit om varandra. Det handlar om att man ser på kvinnor som känslovarelser. Det handlar om att man ser på kvinnor att de saknar sexuell lust. Det handlar om att man ser ner på kvinnor, att de är svaga och ointelligenta och mindre värd. Att man ser på kvinnor på det här sättet innebär att kvinnor mördas. Kvinnor mördas av män för att detta kvinnohat, som oftast är helt omedvetet, finns inuti män och inuti andra kvinnor också. Det finns i samhället.
Manshat handlar om att INTE se på män på ett speciellt sätt. Det handlar om att vi INTE ser på män som trygga varelser. Det handlar om att vi inte tycker att det är "charmigt" när de likt Edward i Twilight vakar över oss när vi sover eller nästan dödar en snubbe för han stöter på oss/säger något förminskande till oss. Det handlar om att vi inte ger män ursäkter för destruktiva beteenden. Det handlar om att vi förnekar att det finns en genetisk orsak till destruktiva beteenden precis som vi förnekar att det finns en destruktiv orsak till såna "kvinnliga beteenden". Manshat dödar inte. Manshat ser inte ner på män. Manshat förminskar inte män.
Så ja. Enorm skillnad.´"Och där har vi det. Det är manshat och det är kvinnohat. Det finns inga fler frågor kring det.
Och don't get me wrong nu, det finns absolut manshat som kan vara mer aggressivt än den typen av manshat jag beskrev ovanför - men det är känslor. Vi blir förbannade för att män beter sig så som de gör, på grund utav patriarkatet. Vi blir förbannade för att vi inte kan ha värdefulla relationer med män, på grund utav patriarkatet. Vi blir förbannade för att vi blir förtryckta, för att vi blir förminskade, för att vi blir våldtagna och mördade på grund utav vårt kön. Klart vi blir förbannade. 
Men manshat är något personligt. Det är ingenting vi agerar på, förutom då att vi kanske väljer att inte ha relationer med män eller så många relationer med män eller som, för mig, inte ger några ursäkter åt män längre. Mitt manshat påverkar ingen man jag känner. Det påverkar ingen man jag inte känner. Det påverkar mig. Det gynnar mig. Punkt.

Selfie-skammen.

Att älska sig själv är något skämmigt idag. Att tycka om och vilja ha uppmärksamhet är ännu mer skämmigt. Vi ska vara ödmjuka och inte visa för mycket av oss själva online. Vi ska ha ett liv utanför internet och vi ska inte bry oss om våra utseenden, det är inte attraktivt att vara fåfäng osv... Men alltså... lägg av.

Selfies är ett fantastiskt sätt att uttrycka sig. Det är ett fantastiskt sätt att få självförtroende. Jag vill inte bli skammad för att jag tycker om att ta bilder på mig själv.

Folk kanske undrar "men du som är så osäker på dig själv, varför tar du massa selfies?" och det är ganska lätt att besvara den frågan; det är jag som bestämmer. Jag bestämmer ljuset, vinkeln, uttrycket i ansiktet.

Jag tar hur många jävla selfies jag vill, lägger ut hur många jag vill och det gör inte mig till en mindre attraktiv människa eller en sämre människa.

Erfarenhet går före fakta.

Igår la jag ut en video på Facebook där jag sa "fuck storlekarna i affärerna och fuck skönhetsideal" och ja, jag var redigt förbannad. På bara några veckor har två av mina närmaste vänner skrivit till mig i enorm panik och sorg eftersom de inte fått på sig kläder i storlek 42 (byxor). Jag menar inte att dessa kompisar har något emot storlekar över 42, verkligen inte, men de ÄR inte en storlek över 42. De är båda kurviga med breda höfter och de tycker båda om sina kroppar. Båda sa exakt samma saker "jag tycker ju om min kropp" "jag vill inte ändra på min kropp" och sen: "men jag får inte på mig de kläderna jag vill ha." Kläder kan vara en enorm del i ens identitet. Det kan vara ett sätt för oss att uttrycka oss och uttrycka oss själva. Kläder kan vara väldigt viktigt för oss.

Jag la som sagt ut min frustration på Facebook och det strömmade in kommentarer där människor kände igen sig, av alla storlekar. Så många som 13 stycken kände igen sig i det jag skrev och de flesta tyckte det gällde H&M och jag håller med. 2 stycken höll inte med. Jag menar inget illvilligt mot dessa, absolut inte, och jag hoppas inte de ser detta som ett slags påhopp. Dessa 2 kom med "fakta" om att det vi känner faktiskt inte kan stämma. En sa "gå och mät" och den andra påpekade hur storlekarna faktiskt blivit större sen 50-talet. Nu är det såhär va... att i detta fallet tror jag erfarenhet går före "fakta." Skönhetsindustrin är där för att hjärntvätta oss. Det klart att de inte skulle erkänna att deras kläder blivit mindre i storlekarna. Ja, storlekarna har blivit större sen 50-talet men det var inte 50-talet vi pratade om utan för 10 år sen. För 6 år sen kunde jag få på mig ett par byxor i storlek 44 och då vägde jag kanske 10 kg mer än vad jag gör idag. Idag får jag inte ens på mig 48. Däremot får jag på mig trikåbyxor i storlek M utan problem. Det är jättekonstigt. Och jag är inte ensam om att ha märkt detta. 

Erfarenhet går före fakta. 

Syster eller potentiellt ligg?

Nu vill jag säga detta utan låta skrytig men jag har väldigt många vänner. Jag har vänner som är ickebinära, vänner som är kvinnor och vänner som är män. När man har så många vänner som jag har så går det inte att undvika drama och tjafs för människor i grupp fungerar sällan särskilt bra, tyvärr.

Jag är en sån person som försöker (och lyckas) se individen före könet.. Jag är väldigt öm mot mina vänner, verkligen. Jag säger att de är underbara, att de är vackra, att de är snygga, att jag tycker om dom och att jag älskar dom. Det är mer socialt accepterat att jag säger dessa sakerna till mina kvinnliga vänner än till mina manliga. Varför?

För det första har alla mina partners uttryckt svartsjuka när jag sagt att en manlig vän är snygg och den svartsjukan har inte existerat när jag sagt samma sak om en kvinnlig vän. För det andra så KAN mina komplimanger starta ett dilemma hos mina manliga vänner - är hon min syster eller är hon ett potentiellt ligg? 

Hos vissa känns det som antingen eller. Jag har hört från mina tjejkompisar att deras manliga vänner envisats med att kalla dem för "syrran" eller "sis" och att "de aldrig skulle kunna se på dom på det sättet" och så vidare och - va? Varför kan inte en vän av det motsatta könet bara vara en vän? Måste mina killkompisar vara mina bröder? Jag vill inte vara en syster. Jag vill inte vara ett syskon. Jag vill vara en individ. Jag vill vara deras VÄN. Jag vill att de ska kunna se mig som Jonna, inte som en syster. Jag vill inte behöva övertyga min partner om att "de är som mina bröder" bara för att han inte ska bli svartsjuk och orolig. Och alltså... jag är pansexuell vilket innebär att jag skulle kunna bli kär och tända på alla kön - men varför är det ingen av mina partners som nojat när jag sovit hos tjejkompisar? 

Jag är så jäkla trött på detta. Det är patriarkatet som genomsyrat och förstört många av mina vänskapsrelationer med män. Det är inte jag som gått in och pajat stämningen utan det är patriarkatet. Det känns inte så jävla kul tbh. Jag vill kunna ha vänner av alla kön och det ska vara SAMMA JÄVLA VÄNSKAP HELA TIDEN.

Jag är dessutom jävligt förbannad på människor som ska anta att jag är kär i mina killkompisar eller att dom är kära i mig. En KAN ha en kemi med någon och en nära relation med någon utan att kärlek ska bli inblandad. Det finns manliga vänner i mitt liv som jag älskar mer än späckhuggaren älskar havet och det säger jag gärna till dom - eller säger det om dom. Jag visar samma ömhet till dem som jag visar till Malin, Maya, Lina eller Mimmi. Jag är en känslig person. Jag visar mycket ömhet och kärlek. Och jag gör det till vem fan jag vill. 

HEALTH

Dimman har lättat lite. Jag känner inte för att gråta, jag känner inte för att ta livet av mig eller skada mig och jag kunde sova inatt utan mardrömmar (hade till och med en mysig dröm).

Under den här PMDS-perioden har jag lyssnat väldigt mycket på HEALTH och tänkte göra ett inlägg helt dedikerat till dem med låttexter från deras senaste album och bilder... bara för att ytterligare uttrycka mig.

STONEFIST:

Remember; love's not in our hearts
Are we all the same, different?
Promise you, the fire's hot
Are we all the same, different?
Promised you to promise more
And though we know how far we've grown
We know it's not in our heart
No, not in our hearts

DRUGS EXIST:

Live as you'd like
Everybody dies
Pray if you must
Try to love the ones who loved us
There was no blood
We've worried all but numb
There lies no ghost
The dead will call us home
Live as you'd like
It's hard to know what's right
Pray if you like
But try to love the ones who don't


L.A. LOOKS:

It's not love
It's not love but I still want you
It's not love, it's not love
It's not love but I still want you
Are we torn like this?
Are we stuck in our skin?
Am I sick of myself?
I'll never be anyone else

Vad är PMDS?

Jag sitter och lyssnar på HEALTH och har haft en för-jäv-lig vecka. Jag har haft konstant ångest, upplevt sömnparalyser de få stunder jag faktiskt fått somna, mardrömmar, självmordstankar och en oändlig lust att på något sätt förstöra mitt liv. Varför har jag mått så dåligt just denna veckan? Jo.. PMDS. Jag har nämnt PMDS i min blogg tidigare, kanske till och med gjort ett inlägg precis som detta men jag måste ta upp det igen eftersom det just nu är en förklaring och framförallt, faktiskt, en ursäkt till mitt beteende och mående just nu.
Jag blir inte mig själv när jag har PMDS eller rättare sagt - när jag har PMDS har jag ingen aning om vem jag är egentligen är. Jag förlorar allting som är Jag, allt som är Kontroll, allt som är Kärlek, allt som är Harmoni och allt som är Lugn. Don't get me wrong, jag är inte en jätte-harmonisk och lycklig människa de resterande veckorna i månaden men det är som om allt jag försöker hantera, kontrollera och bearbeta kommer till ytan.


Vad är PMDS?
PMDS står för Premenstruell Dysforisk Störning.
Under ägglossning eller har mens sänder kroppen ut hormoner och det är dessa hormoner som ger PMS och PMDS. PMS är humörsvängningar, något som de flesta med mens kan uppleva, men PMDS är mycket allvarligare. Ett annat ord för PMDS, och kanske en svårare variant, är menstruationspsykos. PMDS är en depression som varar mellan 10 och 14 dagar vilket kanske låter milt och hanterbart, speciellt med tanke på att människor kan lida utav depression i flera år.
Ungefär 5% av alla med mens beräknas vara drabbade av PMDS men majoriteten har ingen aning om att de lider utav det. De som lider utav PMDS tros vara manodepressiva eftersom de upplever skiftningar i måendet precis som manodepressiva gör men det stämmer inte.

Symptom:
- Intensivt olycklig.
- Svårt att se framtiden som positiv.
- Värdelöskänslor.
- Överkänslighet, speciellt om man blir avvisad eller kritiserad.
- Attacker av sorgsenhet eller gråt. 
- Ängslighet eller spänningar - att man känner sig nervös eller uppjagad.
- Varaktig och påtaglig ilska vilket leder till ökade konflikter med andra människor.
- Svårighet att umgås med andra människor.
- Intresselust för vardagliga aktiviteter.
- Koncentrationssvårigheter.
- Trötthetskänsla eller energilöshet.
- Ökad aptit.
- Ökat sömnbehov eller sömnlöshet.
- Känsla av kontrollöshet.
- En känsla av att vara klumpig och fumlig.
- Minnet fungerar inte lika bra, man får svårt att lära sig nya saker.

Alla symptom stämmer in på mig. Och det spelar ingen roll att jag VET att detta kommer gå över, jag behöver bara stå ut några dagar till, för det spelar ingen roll... Min smärta är här och Nu. Den är kompakt och trycker in mig i de mörkaste hörnen av mitt sinne. Jag är så svår att leva med när detta drabbar mig och faktiskt, omega 3 har hjälpt mig väldigt mycket, det har gjort så mina symptom minskat med nästan 50% och det är helt hanterbart att lida utav PMDS då för mig eftersom jag är väldigt duktig på att bearbeta och hantera ångest (ååååår utav träning). Nu har mina omega 3-tabletter tagit slut och jag har inte råd att köpa nya så jag får helt enkelt stå ut... på bästa sätt...

Kraftdjur

Om du är ett naturbarn som mig har du säkerligen ett eller flera stycken djur som du känner dig extra förtjust i eller intresserad utav. Dessa djur kallar jag för kraftdjur eftersom de för mig representerar en slags kraft. Jag vet inte varför jag känner ett sådant drag till dessa djur men det känns som om min dragningskraft till dessa djur ligger på ett djupare plan. De ligger mig så nära om hjärtat och själen, både på positiva och negativa sätt. Man skulle kunna kalla dem för totemdjur och enligt traditionen ska vi ha 9 st totemdjur. Totemdjuren är vår kraftkälla, våra följeslagare. De representerar våra rädslor, utmaningar, inre förmågor och tillgångar. Här är mina 9 kraftdjur och vad de representerar;

9. Get 

Totemdjuret i Öst - guide och beskyddare

Geten är oberoende och överflödig. Den hjälper till med att nå nya höjder och förstå naturen. Geten står också för säkerhet. 

Jag älskar getter. För mig utstrålar de inte bara ett slags komiskt lugn, något som jag behöver, utan också styrka och vägledning. Getter som lever i bergen och på något sätt kan ta sig till ställen som tycks vara omöjliga inspirerar mig. Jag vill också kunna ta mig till ställen som för mig tycks vara omöjliga.


8. Rådjur

Totemdjuret i Söder - inre oskuldsfullhet 

Rådjuret är graciöst och snabbt. Rådjuret kan uppenbara sig för att sedan försvinna på ett ögonblick. Den symboliserar pånyttfödelse och förnyelse. 

Jag har alltid känt en barnslig glädje och upprymdhet när jag sett ett vilt rådjur. Det spelar ingen roll hur ofta det händer, varje gång ger mig ett pirr i magen. Jag har i synnerhet fastnat för honorna eller rådjurskiden eftersom de känns ömtåliga, precis som jag känner mig ibland. 




7. Orm

Totemdjuret i Väster - inre sanningar


Ormen står för återhämtning och auktoritet. Den hjälper dig att inte tänka så mycket utan följa din egen väg. 

För mig symboliserar ormen just det - sanning. Den symboliserar verkligheten. Lucifer tog formen utav en orm för att lura Eva att äta det förbjudna äpplet i Edens lustgård eftersom det skulle ge henne sanning, en bättre bild utav verkligheten. Det är därför jag har just en orm och ett äpple tatuerat på armen. 

6. Katt

Totemdjuret i Norr - kommunikation, tystnad och förståelse för ord 

Katten står för magi, oberoende och överflöd. Den är välkänd för sin självständighet och överlägsna ställning. 

Katter är inte särskilt verbala med sitt språk utan kommunicerar mest med kroppsspråk. Jag är inte ett så stort fan av hundar eftersom de är för högljudda och för mig väldigt svåra att förstå till skillnad från katter. Jag förstår katter, jag förstår deras kroppsspråk och signaler. När någonting känns fel för en katt visar den det med hela sin kropp - samma gäller om någonting känns bra eller rätt. (Visserligen är mina katter, speciellt Sansa väldigt verbal och pratig... haha) 



5. Späckhuggare

Djuret ovanför - vägledare i drömmarna

Valar står för helande av känslor, frid och intuition. 

Jag har drömt om späckhuggare många gånger, både mardrömmar och glädjedrömmar. De symboliserar verkligen den frid jag söker när jag vill sova, och drömma. De är fantastiska djur och det är därför jag har en späckhuggare tatuerad på armen. 



4. Fjäril 

Djuret nedanför - en stadig förankring i Moder Jord 

Fjärilen står för distans och glädje. Den står också för flyktighet, förändring och utveckling. 

När jag känner att jag behöver distans eller fly går jag till skogen. Där känner jag mig trygg. Varje gång jag ser en fjäril flyga förbi mig där känner jag mig ännu mer trygg. Jag brukar önska att den vill sätta sig på mig, bli min vän och sedan få mig att flyga iväg med den. Det går tyvärr inte men i huvudet kan jag det. Jag gillar också den transformationen larv - puppa - fjäril. Jag gillar inte ordet förändring för man förändras sällan, man bara utvecklas. 

3. Sjöhäst 

Totemdjuret på Höger sida - faderlig energi 

Sjöhästen står för perspektiv, vänlighet och tålamod. Den står också för beskydd. Den är kopplad till faderskap och föräldraskap. 

Det är hanen som bär och föder barnen - vilket är unikt eftersom det oftast är honan som bär och föder fram barn i djurriket. Om jag skulle koppla detta till min pappa så är det klockrent. Min pappa har alltid haft tålamod med mig vilket har hjälpt mig att växa enormt. Han har också alltid stått bakom mig till 100%, hjälpt mig se på saker på ett bättre sätt och hjälpt mig slappna av i situationer då jag varit hysterisk av känslor. Han är min beskyddare och mitt allt. 

2. Lodjur 

Totemdjuret på Vänster sida - moderlig energi

Lodjuret står för personlig kraft. Den står också för gåvor och skatter. Lodjuret sprider känslan av att inte vara ensam eller rädd för mörkret eftersom ljuset alltid finns där.

Min mamma har aldrig fått mig att känna mig ensam. I stunder då jag behövt ljus har hon funnits för att ge det till mig. Min mamma har en otroligt bra aura av energi omkring sig, det är svårt att tycka illa om henne eller inte dras med i hennes sprudlande energi. Hon gav mig livets gåva och så mycket mer. 

1. Varg 

Totemdjuret inom dig. 

Totemdjuret inom dig är till för att bekräfta att du är värdig och älskad. 

Vargen står för unika egenskaper, nya tankar och stolthet. Den står också för mod, maskulinitet, vägledning, sociala relationer, ledarskap, beskydd av familjemedlemmar, lära, kunskap och lojalitet. 

Vargen har ett starkt sinne för familj och det sociala livet samtidigt som den kan symbolisera ett ensamt liv som ensamvarg. Den är mycket tillgiven och undviker gärna konfrontationer men är villig att försvara både sig själv och familjemedlemmar. Vargen är en naturlig lärare, full av kunskap som den gärna delar med sig. 

Nu kanske ni trodde att pandan skulle vara kraftdjuret som finns inom mig men jag känner faktiskt inte en så stark koppling till pandan som man skulle kunna tro. Vargar däremot... 

När jag har mått dåligt har jag börjat tänka på vargar och genast mår jag bättre. Jag går in på YouTube, söker på "wolf videos" och bara låter deras energi och kraft hela mig. Allt med vargar tilltalar mig och då speciellt den vita vargen; polarvargen. Jag har en sådan respekt och kärlek för vargar precis som jag har respekt och kärlek till mig själv. Det finns en stark själslig koppling mellan mig och vargen. 

Vilka är era 9 kraftdjur/totemdjur? 

Jag är inget sexobjekt.

Igår var jag jätterädd för att lägga ut bilder på mig själv på instagram (jag var skitsnygg btw) av en enda anledning: man såg lite lite lite klyfta på bilderna. Jag låg ner i sängen och hade linne på mig (som var rätt uppdraget) men med E-kupa kan man inte direkt dölja sina bröst i linne och verkligen inte när man ligger ner.

Jag skrev "Jag hatar mina bröst ibland. Jag gillar inte att visa urringning eller det faktum att jag har stora bröst... vilket är underligt för jag brukade älska att göra det. Jag vill bara inte bli sexualiserad längre. Jag vill kunna ta bilder där jag ligger ner eller när jag har linne utan att de ska vara så synliga." Jag fick fantastiska svar och jag har fantastiska följare/vänner. 
Men jag tycker det är synd. Jag hade velat kunna visa urringning utan att få så stora reaktioner för det är liksom... bara bröst? Alla har sett bröst någon gång. Det är inget mystiskt direkt utan någonting som alla vet finns.

Jag bryr mig inte om vad du tycker.

Så fort jag lägger ut bild där man ser min kropp samtidigt som jag skriver en text om kropps-positivitet kommer det ALLTID någon man som antingen säger; men jag tycker faktiskt mer om kurviga tjejer eller tjejer "med något o ta i" ;) eller; du är jättefin ju, enligt mig. du behöver inte vara nojig.  Jag vet att många skriver detta med välvilja men nej, det är inte er män jag försöker vara bekväm inför. Det handlar inte om er. Jag skiter fullständigt i vad ni enstaka män eller män i allmänhet tycker om min kropp. Män är faktiskt inte sååå kräsna tbh... Jag har och har aldrig haft några svårigheter att få män... motsatsen faktiskt. Dessutom har jag en attraktiv man vid min sida och mer behövs inte.

Grejen är att min kamp om kropps-positivitet inte handlar NÅGONTING om hur män ser på mig för jag kunde inte bry mig mindre och har inget intresse av att veta era åsikter om min kropp (speciellt inte när jag inte ber om den.)

Min kropp är inte till för att bli bedömd utan min kropp ska bara få finnas. Jag vill få finnas, som den tjocka individ jag är. Jag vill kunna visa min tjocka kropp utan åsikter, utan kommentarer, utan att någon ska bedöma den. Min kropp är min. Och den bara finns.

NEJ.

Nu kommer jag skriva någonting som kommer göra folk förbannade. Men jag kan inte låta bli för jag MÅSTE få detta ur mig.

Jag läser hela tiden om hur "jobbigt det är att vara smal." Visst är det förtryckande och helt förjävligt att höra "gå och ät en macka." Visst är det förtryckande och jävligt att höra "du är så smal, har du ätstörningar?" och VISST ÄR DET FÖRTRYCKANDE OCH JÄVLIGT ATT SE DIN KROPP ÖVERALLT I MEDIA OCH SE DIN KROPP HYLLAS PÅ TV OCH HYLLAS I MODEMAGASIN OCH SE ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS OCH ATT DIN STORLEK ALLTID FINNS PÅ REAPRISER OCH ATT DIN STORLEK ALLTID HAR DE SNYGGASTE KLÄDERNA OCH HUR MÄNNISKOR TYCKER DU ÄR ATTRAKTIV FÖR DU ÄTER MYCKET TROTS ATT DU ÄR SMAL? FYFAN VAD JOBBIGT ASSÅ FYFAN VAD JOBBIGT FÖR DIG ATT DU ÄR SMAL FÖR FOLK SÄGER ÅT DIG ATT ÄTA EN MACKA!
Jag säger inte att det finns folk som skammar smala för absolut, det finns och jag säger inte att det inte finns ett ideal och att smala inte alltid har lätt att hitta kläder men jag säger att det är FAN INTE SYND OM DIG. Det är INTE synd om dig för att du är smal.
Folk tittar på dig för du "äter jättemycket trots att du är smal" och när de ser dig äta tycker dom är det är CHARMIGT, HÄLSOSAMT OCH SEXIGT. Det är ATTRAKTIVT att du som smal äter en påse chips och alla vill vara med dig. När folk ser mig äta en liten skål med chips så tycker dom att är jag äcklig, att jag är vidrig och att jag snart kommer dö i hjärtattack och "skyll dig själv."

Visste ni att folk har avslutat kontakten med mig när de fått reda på att jag varit tjock? Människor som jag har älskat, brytt mig om och uppskattat. Människor som jag har haft nära vänskapsrelationer med men som av någon anledning inte tycker att jag ens är värd att ha kontakt med för att jag är tjock. Och vet ni hur jävla ont det gjorde i mig när dessa människor gjorde så? För det har hänt mer än en gång. 
Visste ni att folk har sagt till mig att jag inte förtjänar kärlek på grund utav min vikt? Jo det är sant. "Hur kan han älska dig när du är så fet?" "Klart han gjorde slut med dig när du är så fet."
Visste ni att folk har VEVAT NER RUTAN och STANNAT SIN BIL bara för att få ropa "jävla fetto" till mig?

När någon skammar dig för du är smal så skammar dom dig för dom vill skamma någon. Det har ingenting med din kropp o göra. Dom kommer inte ha några antaganden om dig. Det är alltså inte personligt menat mot dig när någon skammar dig för du är smal. Men när någon skammar mig för jag är tjock ÄR det personligt. Det handlar inte bara om min vikt eller min kropp eller mitt utseende utan det handlar om MIG som person. När dom ser mig som tjock ser dom också en lat, jobbig, gnällig, svettig, vidrig, ansvarslös och tråkig individ. Det är ingen som ser på dig och tänker att du är alla dom sakerna för du är smal.

Förstår ni skillnaden?
Nej. Jag säger bara nej. Det är INTE synd om dig för du någon gång blivit skammad för du är smal. Bara NEJ.

Säg inte åt mig att vara tyst.

Har varit så rädd för att blogga det senaste... jag har känt mig extra uttittad, extra utsatt och extra osäker. Det låter narcissistiskt att säga att det känns som om jag står i centrum för allas uppmärksamhet och hat och... jag tror att osäkerhet och paranoia inte är långt ifrån narcissism - men omvänt. Jag tycker inte det är roligt att känna så. Det är inte så att jag får några bekräftelsebehov uppfyllda eftersom jag tror att alla hatar mig.

Jag har fått höra så många gånger att jag klagar alldeles för mycket, att jag är dramatisk och att jag är fjortis som uttrycker mina missnöjen och negativa känslor online. Jag har aldrig förstått det riktigt. Om jag behöver ventilera - låt mig? Det stör inte dig på något sätt och du kan dölja mina inlägg. Och jag tycker att det är viktigt att bryta tabun för man MÅSTE kunna prata om psykisk ohälsa. Man måste kunna erkänna att idag har jag en skitdag för alla har det! Det är så viktigt med igenkännande och trygghet när det kommer till psykisk ohälsa. "Jag är inte ensam med dessa tankar."

Jag vill inte vara tyst längre. Mina problem, oavsett hur små eller patetiska de känns för någon annan så upplever JAG dom som jobbiga och jag behöver prata om dom. Det är bara att bläddra vidare om det är jobbigt eller irriterande att läsa.

Smal-drömmen.

Idag är en sån dag igen då jag faktiskt gråter... för att jag inte är smal. "Du är ju nöjd med din kropp säger du och du förespråkar ju body positivity, pratar om fatshaming och allting, hycklare?!" 
Det handlar inte om hyckleri. Men vi lever i en värld där smala människor romantiseras, där smala människor är idealet och där tjocka människor demoniseras och hatas. Att tros vara en lat idiot i andras ögon är fan inte lätt ska jag säga, det är inget lätt liv. Vi behöver inte ta upp vem som har det värst - låt mig bara få prata om detta.

Jag har svårt att fokusera just nu... för visst skulle jag kanske vara mer lycklig som smal? Jag skulle kunna köpa kläder i alla affärer... min storlek skulle aldrig ta slut. Jag skulle kunna få plats på sätet på bussen... jag skulle bli hyllad i media, överfuckingallt och det skulle anses charmigt om jag köpte en påse chips en vardagskväll, om jag inte brydde mig om att äta nyttigt hela tiden.
Det finns så mycket som jag inte får vara en del utav eftersom jag är tjock. Det finns så mycket människor jag missar att lära känna för de inte vill lära känna mig pga min storlek, knappt ens ta mig i hand och hälsa.

Tjocka människor börjar ta mer plats. Plussize blir "inne" men vadå... det är inte min kropp. Min kropp är inte "plussize" och den är inte "tjock enligt media". Den är OBESE och OATTRAKTIV. (Att det fortfarande finns människor som tänder på mig är ju ett rent jävla mirakel pga all jävla hets från världen) Och jag blir så jävla förbannad. Dessa nya "tjocka" Barbie-dockor som fortfarande är smala, kläder som ska vara "större" men som fortfarande kräver att jag köper ett eller flera X innan L'et. VAR FINNS JAG? VAR FINNS MIN KROPP? VAR KAN JAG TA PLATS? NÄR SKA JAG, MIN KROPP, ANSES VACKER?  Och ni som undrar om det är så jävla viktigt att anses vacker så kan jag säga - utan den minsta tvekan - att ja det är viktigt. Vi lever i ett utseendefixerat samhälle och jag som inte passar in i idealet passar inte in i samhället. Jag finns inte. Jag borde rensas ut, borde utrotas.

Jag vet inte vad jag hatar med mig själv mest -
att jag vill vara smal eller för att jag känner såhär? 
Jag vet bara att jag hatar...

My fellow babes - vad gör ni åt allt detta? I need help.

Ghost Radar.

Det finns en app som går att ladda ner gratis som tydligen ska hitta och få kontakt med andar. Jag har länge velat testa appen sen jag såg Shane Dawson och Trevor Moran använda den i två videos men inte vågat tidigare. Hade helst velat testa den tillsammans med någon och gå runt någonstans och testa men vågar inte själv, haha!

Tror jag på appen? Hm... vet inte. Kan lika gärna vara random ord som ibland passar ihop. Men nu har jag testat den. Vad tror ni?

Det första jag fick upp när jag startade appen var en grön prick och ordet "Pen." Det ligger en penna rakt framför mig så jag tar upp den och börjar skriva upp vad appen säger. Då säger den "Doctor" och "Factor." Det ligger en apotekspåse framför mig så kan ju ha något med det o göra men ja... Sen är det tyst ett tag. Jag tittar runt omkring i vardagsrummet och när jag tittar mot bokhyllan säger den "Religious." I våran bokhylla har vi enormt mycket ockulta symboler och föremål bland annat två posters på Ouija-bräden så det skrämde mig rätt mycket tbh, haha.
Sen gick jag ut i hallen. En grön prick igen. När vår ena katt kommer fram mot mig säger den "Animal." I köket säger den "Farm" och sen "Hang" och "Knew." Det var ganska obehagligt.
I sovrummet säger den "Became."
I Daniels rum säger den "Path."
När jag går ut i hallen igen och tittar ut säger den "Coast" och just då blåser det extra mycket ute, kanske har med det o göra? När vår andra katt kommer fram säger jag "ska du vara med mig?" då säger den "Everywhere" och ja det stämmer ju, katterna är med mig överallt.
I köket säger den "Did".
I vardagsrummet "Direct."
Andra ord: Honor, Advice, America, Arrive, Sharp, Escape, First, Pour och Managed.
Sen var det få ord och få andar som kom fram. Kändes rätt tryggt ändå att knappt få någon kontakt. Det kanske bara inte spökar här?

Vad färgerna betyder: Hur stark och närvarande anden är som den får kontakt med. Röd är starkast, Gul är lite svagare än röd, Grön är lite svagare än gul och Blå visar en svag ande.

Ladda ner appen på Appstore; https://itunes.apple.com/se/app/ghost-radar-classic/id368470785?mt=8

Se Shane och Trevor här:

Sömnparalys och Hattmannen.

Håller just nu på att titta på dokumentären "The nightmare" som handlar som sömnparalyser. För er som inte vet vad sömnparalys innebär så kan jag förklara det snabbt; Det är ett förlamande tillstånd som kan hända mellan vaket och sovande tillstånd. Under detta tillståndet känner du dig förlamad, ibland mer ibland mindre och du kan även få hallucinationer samtidigt. 
Många kopplar detta till en övernaturlig upplevelse, vilket jag kan förstå. Men samtidigt fick jag en bra vetenskaplig förklaring till detta av min vän Michael. Han sa att sömnparalys i stort sett är samma sak som att gå i sömnen, bara tvärtom. När du går i sömnen fungerar kroppen som om den är vaken men du själv sover, under sömnparalys fungerar hjärnan och medvetandet precis som om den är vaken men kroppen sover. Det är bara en slags felkoppling i hjärnan. Men det går inte att neka till att det är obehagligt att diskutera... och ännu värre uppleva själv.

Jag har upplevt sömnparalys ett par gånger men då har jag inte varit medveten om att det fanns ett namn för det. Redan när jag var liten kunde jag hamna mellan "vaket och sovande tillstånd" och oftast höra skrik, gråt och röster från olika håll. Det varade bara några sekunder och jag vaknade snabbt upp igen. Under de sekunderna var jag paralyserad. Men eftersom jag vaknade så snabbt så tyckte jag bara att det var obehagligt för stunden och ingenting som jag kopplade till varken övernaturligt eller underligt.
Nyligen upplevde jag en längre upplevelse. Jag vaknade bredvid Daniel och jag låg på sidan, men kunde inte röra på mig. Jag kände en obeskrivlig rädsla och skräck direkt när jag vaknade. Jag ville direkt väcka Daniel så jag försökte säga hans namn men det gick inte. Munnen vill inte röra på sig och jag ansträngde mig i säkert en-två minuter innan jag gav upp. Att försöka skicka signaler från hjärnan till kroppen utan att lyckas är verkligen skrämmande - och ansträngande dessutom. Skräcken jag kände var verkligen enorm och jag är glad att jag hade min ögonmask på mig... Det som jag var mest rädd för var tystnaden, så jag försökte röra mig för att sätta på en ljudbok på mobilen. Det gick inte. Efter ytterligare ett par minuters ansträngning lyckades jag få liv i kroppen och jag kunde till slut sätta på ljudboken och somna om igen.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om mina erfarenheter gällande det övernaturliga som ni kan läsa här. I det inlägget nämnde jag skuggmannen som både jag, Lina och en tidigare boende sett i en gammal lägenhet. Det som jag inte skrev då var att den som bodde där tidigare hade sett mannen med en hatt eller cowboyhatt på sig, eftersom jag tänkte att det inte var så viktig info. Men nu när jag ser den här dokumentären... En kille nämner nämligen att han har sett skuggmän både med och utan cowboyhatt och att det är vanligt. Men varför det? Och om det kan förklaras vetenskapligt - varför upplever alla samma sak och hur kunde vi uppleva det på samma ställe men inte någon annanstans? Jag har för mig att jag läst om detta innan också.  "The hat-man"/hattmannen är en skuggfigur som många har påstått sig sett i samband med sömnparalys. Skillnaden mellan hattmannen och andra skuggfigurer är att hattmannens närvaro upplevs som mycket mer skrämmande. Han stannar även en längre tid vid offret och kan ibland röra eller attackera den som upplever sömnparalysen. Många har också sagt att det känns som om hattmannen "livnär sig på rädslan de känner."

Här kan ni se dokumentär om hattmannen; 

Berätta vad ni tycker! Har ni upplevt sömnparalys eller har ni sett hattmannen? 

SCUM (TW: självskada)

Jag vill ibland tro att jag föddes skadad, att jag redan var förlorad vid födseln. Jag lägger hellre skulden på mig själv än på andra människor eftersom jag vägrar tro att människor kan vara så hemska, att de är kapabla till att förstöra en människa. Men jag vill inte längre lägga skuld på mig själv... jag vill lyfta upp mig själv.

Många undrar säkert varför jag blivit så extrem gällande mitt manshat det senaste. Få förstår att det kan ligga sorg bakom hat eller att det kan ligga personliga erfarenheter bakom hat. Hat är någonting man bara känner utan anledning, vill man tro. Det kanske är för man inte vill ta itu med en sådan känsla som hat eftersom man känner att det inte går, men det gör det. Analysera hatet. Förstå hatet. 

Alla mina ärr har en historia och bakom mina ärr ligger sorg och hat; mestadels manshat. För det är helt sant - det är mestadels män som fått mig att skada mig själv på det här sättet. Absolut beror det på psykisk sjukdom, en psykisk sjukdom som jag vet funnits där sen barnsben men... varför utvecklades den? Vad matade min sjukdom så mycket att den exploderade och omringade mig? Jag kan berätta det: män.  Jag har vägrat hata män i mitt förflutna. Jag har bara älskat, jag har bara bjudit in och försökt förstå. Jag har litat på män, försökt se det goda i män. Om jag hade lärt mig att hata män redan när jag var 13 hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Jag hade varit en så mycket mer lycklig individ.

Män har våldtagit mig, flera gånger. Män har våldtagit mig oralt och vaginalt, försökt analt. 
Män har utnyttjat mig och min godhet, behandlat mig som en soptunna där de kunde tömma både känslor och säd när ingen annan fanns där för dem. 
Män har tagit mina pengar, levt på mig när de själva slösat bort sina pengar på alkohol eller droger. 
Män har fått mig att överge både ansvar och skola vilket lett till ett stort fördärv i mitt liv. 
Män har tryckt ner mig, flera gånger. Män har sagt att jag varit värdelös, äcklig, vidrig, ful... att jag varit en hora, att jag förtjänar att dö och att jag borde ta livet av mig eller skära mig lite till. 
Män har manipulerat mig. Män har övertygat mig om att de älskar mig när det egentligen handlat om att ha mig som en slav, både sexuellt och känslomässigt. 
Män har tvingat mig att offra andra människor som jag älskar eller bryr mig om. 
Män har drivit med mig. Män har legat med mig sedan skrattat åt det tillsammans med vänner. Män har sagt att de älskat mig, fått mig att älska dem tillbaka och sedan skrattat åt mig, gärna tillsammans med andra.
Män har ljugit om mig, gett mig rykten som sträckt sig över hela Halmstad. 
Män har lovat att hjälpa mig, att stötta mig bara för att låta mig öppna upp mig själv och sedan lämnat mig ensam med min sorg, blottad och förtvivlad. 
Män har tafsat på mig utan min tillåtelse. Män har förföljt mig på stan och tagit på min kropp, kysst min kropp och fått mig att känna att min kropp inte tillhör mig själv utan alla andra. 
Män har förstört människor omkring mig, på sätt som ni inte ens skulle kunna drömma om. 
Och jag kan fortsätta med den här listan men jag tror att min poäng kommit fram.

Jag känner egentligen inte att jag behöver förklara mig. Men jag är helt förstörd idag. Jag har haft en förjävlig vecka/månad och ännu mer förjävlig dag. Nästa gång ni ser ner på mig för mitt manshat, nästa gång ni anklagar mig för att vara dum i huvudet som någon gång då och då uttrycker hat mot män... läs ovanstående lista. Om ni vill ha mer ingående detaljer kan jag ge er det. Jag skäms inte längre för hur män har förstört mig. Jag erkänner det och jag har all jävla rätt att hata om jag vill.

Samtidigt vill jag att ni ska tänka på hur många män det faktiskt finns i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, trots allt hemskt som män har utsatt mig för. Det är starkt av mig att inte hata män så fullt ut som jag kanske borde.

Jag vill också säga att trots detta inlägg så har ni ingen aning. Ni har inte sett mig påverkas, ni har inte hört mig påverkas eller varit med mig under de stunder då män påverkat mig negativt. Det finns få vänner som verkligen sett, hört och varit med. Och inte ens dem vet fullt ut hur skadad jag är, hur lemlästad min själ och mitt hjärta är på grund utav män. Det var allt. Nu ska jag inte vara lika öppen med mina känslor gällande detta för jag får bara skit för det ändå. 

Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."

Antifeminist-skräcken.

Jag vet egentligen inte varför jag väljer att ta upp diskussioner med dem som kallar sig själva för antifeminister. Kanske handlar det om att jag vill frälsa alla.
Eller... så handlar det om att jag är livrädd för att leva i en värld där det finns människor som förnekar mig rättigheter för jag råkar vara kvinna och om det finns någonting jag kan göra för att stoppa dem så gör jag det. 
Det är nästan som att jag tar upp diskussionerna för att försäkra mig om att "okej... de kallar sig inte feminister men KAN de ändå möjligtvis tycka som jag?" för det går, tror jag. Precis som det finns feminister som inte har särskilt bra feministiska åsikter finns det människor som inte kallar sig feminister som har bra feministiska åsikter. För mig är den stämpeln oerhört viktig; FEMINIST. Det är jag, det är mitt liv, det är mina åsikter, det är vad jag tror på och vad jag lever för.

Jag vill inte tro att det finns människor som förnekar mig rättigheter, som ser mig som en lägre varelse på grund utav mitt kön. Det är egentligen underligt eftersom diskussioner om feminism ofta går ut på att prata om alla dessa människor som tycker så, som inte vill att jag ska ha rättigheter. Men för mig har det bara varit en "massa". Det har varit strukturer, kulturer, patriarkat... det har inte varit människor, individer, på samma sätt. Så när jag väl möter dessa individer så blir jag rädd för - ni ska ju bara vara en massa?

Detta är en slags skräck för mig. En skräck som jag lever med dagligen. "Kommer den här personen som jag tycker om, bryr mig om och respekterar hata mig för jag är feminist eller plötsligt vilja attackera och döda mig på grund utav mina feministiska åsikter?"

Detta gör mig så oerhört rädd och ledsen. Jag vill egentligen inte dra paralleller med sånt som jag inte exakt vet hur det känns men... jag kan ju känna sympati. Detta är nog det närmaste jag kan komma till hur en rasifierad känner sig när det gäller rasister.

Rasister bryr sig bara om en enda sak.

Ni som läser måste lära er och förstå en så jävla viktig sak: rasister bryr sig INTE om er.

(fyi: alla män är inte rasister, kvinnor kan också vara rasister men jag använder "man" som exempel)

Ni kanske tror att mannen som argt skriver om hur upprörd han är över attackerna i Köln är upprörd för att han bryr sig om offren, att han tycker synd om offren. Det stämmer inte. Den här mannen är rasist. För honom är det "rena julafton." Han har bara väntat på att något sånt här ska hända så han kan utnyttja situationen till sin egen rasistiska vinning. Gå inte på hans manipulation för han bryr sig inte - trust me on this. Rasister bryr sig bara om en enda sak - sin egen rasism. Det finns ingenting annat som betyder mer i en extrem-rasists ögon än hens egna förvridna åsikter. 

Låt er inte luras av "jag vill beskydda kvinnorna från taharrush" för det borde översättas till "jag använder kvinnors utsatthet för att jag hatar människor från andra länder"

Om de män som skriver om attackerna i Köln verkligen hade brytt sig om hur kvinnor lider av sexuella trakasserier hade de skrivit om det tidigare. De hade lyssnat på de kvinnor som i FUCKING ÅRATAL försökt belysa världen om att sånt här händer, varje dag, varje minut i VARJE jävla land. 

Sexuella trakasserier har ingen etnicitet men det har ett kön - det manliga.

Pratade mycket igår om "varför feminister inte pratar om det som händer i Köln utan verkar vilja prata om annat" och det är väldigt viktigt att få fram det här: Feminister är för det första inte förvånade. Feminister är, oftast iaf, inte rasister och väldigt belysta om hur rasister fungerar eftersom en kamp mot rasismen ofta ingår i feminism. Vi vet att det här bara kommer vändas till rasisternas vinning och vi vet att rasisterna FÖRSTÖR så jävla mycket för oss. Vi försöker få fram att det som hände i Köln hände inte för att gärningsmännen var "utländska" utan för att dom var vidriga jävla män. Och vi försöker få fram att dessa vidriga jävla män finns i varje kultur, i varje land med olika färger på sin hud. Det är ingen unik sak för "utländska män" att begå såna här brott. Men om det nu är så att "taharrush" existerar och att det bara är något som utförs av muslimska män - hur fan ska man kunna ta den diskussionen? Det går inte. För rasisterna förstör.

Om ni undrar vart "feministerna tagit vägen" och varför vi inte tar upp problem som taharrush så finns det ett enkelt svar på det; för rasisterna gör det. De försöker bygga upp en mask som säger att de är för jämställdhet och för feminism men egentligen är de bara rasister. Det gör mig så jävla förbannad. 

Dustin Hoffman och Samir Badran.

Det är sällan jag brukar bli imponerad av män men det händer - absolut. Min syster länkade en video till mig för ett tag sen, en intervju med Dustin Hoffman. Jag länkade vidare den på min Facebook-sida men fick varken likes eller kommentarer, antar att ingen brydde sig och can't blame them, det är ju en man (!) med i videon. Men iaf. Jag läste nyss Samir Badrans blogginlägg om hur tjejer ser honom som ett "sexobjekt" sen han blev kändis och hur tjejer bara vill ligga med honom för att kunna berätta det för sina kompisar sen. Tragiskt men knappast ovanligt, varken för kändismän eller kändiskvinnor. Var tvungen att kommentera "Välkommen till sexobjektsklubben, jag själv blev ofrivilligt medlem när jag föddes (jag är kvinna). Skönt för dig att du bara upplevt detta sen du blev "kändis"." Först ville jag skriva något mer ilsket typ "och du går säkert bara ute efter såna modellsnygga tjejer för deras utseenden och missar bra personligheter för du bara bryr dig om utseende" (menar inte att snygga tjejer inte kan ha en awesome personlighet) men njae, det hade han faktiskt inte förtjänat. Men jag tänkte så i alla fall i några ilskna minuter. Sen tänkte jag att.. So what? Alla har egna preferenser och smaker, man får tycka om precis vad man vill oavsett om det är modellsnygga, trådsmala tjejer med perfekt hy eller tjocka tjejer med flottigt hår och finnig hy (dvs jag.)
Sen kom jag och tänka på Dustin Hoffman-videon igen... och vad han säger i den, vad han faktiskt förmedlar. Så jag vill länka den här också och ifall ni är tveksamma eller lata gällande intervjun så tänkte jag citera den;

"Jag var chockad över att jag inte var mer attraktiv. Jag sa att okej ni har fått mig att se ut som en kvinna men gör så att jag ser ut som en vacker kvinna. För jag trodde att jag skulle vara vacker, att om jag skulle vara kvinna så skulle jag vilja vara så vacker som möjligt. De sa till mig att det var så vackert som det kunde bli, bättre än såhär blir det inte. Och under det tillfället fick jag en uppenbarelse så jag gick hem och började gråta samtidigt som jag pratade med min fru. Jag sa att jag ÄR en intressant kvinna och jag vet att om jag hade träffat mig själv på en fest hade jag ALDRIG pratat med mig själv eftersom jag inte uppföljer det fysiska som vi tänker att kvinnor måste ha för att vi ska bjuda ut dem på dejt. Och min fru frågade vad jag menade och jag sa *börjar gråta* att det finns alldeles för många intressanta kvinnor som jag inte haft upplevelsen att lära känna för att jag har blivit hjärntvättad. Och *gråter* det var aldrig en komedi för mig."



Jag vill att alla, oavsett vilket kön du har, lyssnar på vad han försöker få fram. Jag vill att alla, oavsett kön, ska tänka efter och bestämma hur viktigt de tycker att utseende är när det gäller till vem de inleder en kärleksrelation med. Hur viktigt är det, egentligen?
Hur många intressanta människor har DU missat i ditt liv - för att inte ansetts "vackra"?