Den här veckan har varit tuff för mig på ett väldigt annorlunda sätt. Sen jag träffade Alex i mars har vi knappt varit utan varandra och nu kommer det dröja en stund innan vi kan vara med varandra eftersom han är iväg och marknadsför sitt företag på en mässa i Polen. Jag tänkte ta den möjligheten till ensamtid med att verkligen göra sånt som jag tycker om att göra själv. Jag har mest sovit, lyssnat på musik och läst manga, pratat med babesen på discord och gått på mina möten. Det har varit väldigt givande på många sätt men samtidigt tufft. När Alex inte är här så tvingas jag möta många av de känslorna som jag gärna bara vill trycka undan...
"Fear of abandonment". Jo, jag vet. (Jag har skrivit om det innan här i bloggen och finns under kategorin "Sjukdomen" på höger sida).
Vad gör man när huvudet vägrar samarbeta? När logiken vägrar samarbeta med rädslan? Jag har under väldigt få stunder nojat gällande Alex. Eftersom han är så ärlig med mig jämt och jag med honom så har många rädslor försvunnit till skillnad från mina tidigare relationer. Jag har haft stunder där jag fått panik för han inte svarat men det har så uppenbart inte handlat om honom eller hur han är mot mig i vår relation utan mitt bagage. Det är inte logiskt att tro att ens pojkvän är död eller otrogen om han inte svarar på 3 timmar. Jag vet ju det. Men mycket av min noja i det förflutna HAR varit relativt logisk men kanske förstärkt av min sjukdom. Män som inte svarar, svarar kort eller trycker undan mig vill faktiskt inte ha med mig att göra. Det låter hårt men jag har lärt mig det. Visst, man kan inte alltid ha tid för alla, men vill man prata med någon eller vara med någon så får man det att fungera på bästa möjliga sätt för båda parter.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min pojkvän. Det låter ohälsosamt men inte när det kommer ifrån mig. Det innebär att jag har släppt in Alex i mitt liv. Han är en del av mitt liv nu och därför är det otänkbart för mig att leva ett liv där han inte finns med. Jag går inte aktivt och tänker på att förlora honom. Och i och med detta har jag inga plan B's och inga mentala förberedelser som gör att det finns ett gap mellan oss genom hela relationen. Jag är engagerad i honom, i oss.
Självklart finns det känslor och bagage från det förflutna som fortfarande hemsöker mig, speciellt när jag är ensam, men det är inga direkta hinder. Ett tag trodde jag att om jag inte var kapabel att kunna komma över mitt bagage så kunde jag inte ha en ny relation. Det är inte sant. Jag kan reflektera och älta och fortfarande vara lycklig och engagerad i min nya relation. För ja... jag är väldigt lycklig i min relation. Jag känner inte att jag behöver bevisa det för någon och därför skriver jag inte om Alex särskilt mycket jämfört med vad jag brukade göra om mina tidigare relationer. Allt jag känner säger jag till honom och inte till andra online. Men... eftersom det är viktigt för mig att uttrycka hur en relation kan se ut i psykisk ohälsa måste jag ju skriva om det ibland. (Och såklart skryta lite.)
Visar inlägg med etikett kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kärlek. Visa alla inlägg
måndag 15 oktober 2018
torsdag 4 oktober 2018
Relationer när man är psykiskt sjuk.
Det är inte lätt att vara vän med eller ha en partner som är psykiskt sjuk. Det krävs enormt mycket tålamod och förståelse för att det ens ska kunna vara möjligt men framförallt för att det ska kunna vara givande. Jag har haft relationer med människor som inte gynnat mig och mitt mående mer än på ett negativt sätt och det leder till slut att min psykiska ohälsa förvärras. Det tog väldigt lång tid för mig att inse att om människor inte kan acceptera eller hantera min sjukdom så är det inte värt för mig att lägga energi och tid på dom. Det måste inte vara så att man klipper bort dom helt, även om det kan behövas också, men att man kanske tar en paus ifrån varandra tills måendet blivit bättre.
Min pojkvän är en helt fantastisk människa. Jag har aldrig mött någon som varit så tålmodig, förstående och stöttande som han är. Han lyfter mig utan att det innebär press och tvingar aldrig mig att göra någonting som jag inte klarar av. Det är tungt för honom att se mig må så dåligt som jag kan må men eftersom mina positiva sidor skiner igenom känner han att det är värt det. Jag är så mycket mer än min sjukdom. Alex visste redan från början att det skulle vara en utmaning att gå in i en relation med mig men han var villig att möta den och nu nästan 7 månader senare har vi fortfarande en stabil och hälsosam relation med varandra. Kommunikation är nyckeln. När jag träffade Alex var jag väldigt noga med att "det här ska göras rätt." Jag har varit 100% ärlig med honom redan från början. När jag säger 100% så menar jag verkligen 100%. Jag kan inte komma på någonting som han inte vet om mig. Han vet om alla mina trauman, allt mitt bagage, alla mina tidigare relationer och han är väldigt engagerad i mig precis som jag försöker vara engagerad i honom. Om jag inte hade pratat med honom om min sjukdom som jag gör så hade det här aldrig fungerat. Och hade han aldrig öppnat upp sig för mig och för min sjukdom hade det inte heller fungerat. Han vet varför jag är som jag är, han vet varför jag reagerar som jag gör och han vet varför jag inte orkar ibland.
Jag är inte lätt att ha en relation med just nu varken vänskapligt eller kärleksmässigt. Jag är nojig, skiftar i humör, nedstämd och jag kan helt enkelt inte göra allt som jag vill göra i en relation. Jag kan inte vara social eller energisk 100%. Jag kan inte alltid fokusera på annat än min sjukdom. Jag kan inte ens beskriva hur lyckligt lottad jag är som hittade någon som Alex.
Jag har avslutat kontakten med en del vänner och vissa utav dom har jag helt enkelt en paus ifrån. Jag kan inte fokusera på alla samtidigt och de vet om det. Om jag inte har kontakt med en vän på ett par månader så är ingenting förändrat när vi väl har kontakt igen. Det finns inga måsten i mina relationer mer än att jag försöker och jag lyckas ibland. Jag har väldigt svårt att ha relationer med andra människor som är destruktiva på samma sätt som jag är eller som jag har varit eftersom det triggar mig att bli destruktiv igen. Det känns sorgligt för mig att inte kunna stötta dom men det är faktiskt helt okej att sätta mitt eget mående först gällande det. Om någon verkligen skulle behöva mig så skulle jag finnas där men det finns en respekt oss emellan att vi inte når ut till varandra i våra mest destruktiva stunder. Mina vänner bjuder inte med mig på fester eftersom de vet att jag kommer få ångest av det, både att säga nej och om jag skulle följa med. Jag är väldigt lyckligt lottad som har dom också.
Allt är möjligt med rätt sorts nätverk. Jag känner att jag har det. Jag känner inte bara att jag själv har viljan att bli bättre men också att de omkring mig pushar mig åt rätt håll.
Jag är inte lätt att ha en relation med just nu varken vänskapligt eller kärleksmässigt. Jag är nojig, skiftar i humör, nedstämd och jag kan helt enkelt inte göra allt som jag vill göra i en relation. Jag kan inte vara social eller energisk 100%. Jag kan inte alltid fokusera på annat än min sjukdom. Jag kan inte ens beskriva hur lyckligt lottad jag är som hittade någon som Alex.
Jag har avslutat kontakten med en del vänner och vissa utav dom har jag helt enkelt en paus ifrån. Jag kan inte fokusera på alla samtidigt och de vet om det. Om jag inte har kontakt med en vän på ett par månader så är ingenting förändrat när vi väl har kontakt igen. Det finns inga måsten i mina relationer mer än att jag försöker och jag lyckas ibland. Jag har väldigt svårt att ha relationer med andra människor som är destruktiva på samma sätt som jag är eller som jag har varit eftersom det triggar mig att bli destruktiv igen. Det känns sorgligt för mig att inte kunna stötta dom men det är faktiskt helt okej att sätta mitt eget mående först gällande det. Om någon verkligen skulle behöva mig så skulle jag finnas där men det finns en respekt oss emellan att vi inte når ut till varandra i våra mest destruktiva stunder. Mina vänner bjuder inte med mig på fester eftersom de vet att jag kommer få ångest av det, både att säga nej och om jag skulle följa med. Jag är väldigt lyckligt lottad som har dom också.
Allt är möjligt med rätt sorts nätverk. Jag känner att jag har det. Jag känner inte bara att jag själv har viljan att bli bättre men också att de omkring mig pushar mig åt rätt håll.
torsdag 8 juni 2017
Hur män respektive kvinnor "ska" hantera psykisk ohälsa.
Män och kvinnor ses ofta som två helt olika arter. Vi är alien för varandra. Vi skiljer oss så mycket ifrån varandra att det är omöjligt för oss att leva tillsammans. Vi förstår inte varandra, vi kan inte kommunicera eller samarbeta.
Mycket utav mina tankar kretsar just nu (och har väldigt länge) kring varför det är så svårt för mig, som kvinna, att samspela med män i olika situationer och relationer. Jag skulle vilja göra en ny tagg på min blogg som handlar om just detta men jag vet inte vad jag ska kalla den. Män vs kvinnor? Hm. Det jag skriver är inte faktabaserat utan erfarenhetsbaserat. Jag hör ofta att kvinnor känner igen sig i vad jag skriver. Det måste finnas någon sorts sanning i det då eftersom det är så många som känner igen sig?
Inom psykologi tycks det finnas en manlig och en kvinnlig sfär. Det finns alltså "typiska manliga" och "typiska kvinnliga" problem. Hur vi väljer att åtgärda dessa problemen skiftar också beroende på om det är en man eller en kvinna som har dem. När en man med psykisk ohälsa i sin bakgrund träffar en kvinna som har psykisk ohälsa i sin bakgrund blir det plötsligt en kollision trots att deras forna problem liknar varandra. De har bearbetat sin psykiska ohälsa på två helt olika sätt vilket gör det svårt för dem att tillsammans bearbeta nya psykiska problem.
Hur har jag märkt att mäns psykiska ohälsa hanterats?
1. Medicinering.
2. Problemhantering av olika slag där aktiva åtgärder sätts in som distraktion; en fysisk aktivitet eller en hobby.
Och hur har jag märkt att kvinnors psykiska ohälsa hanterats?
1. Samtalsterapi.
2. Rådgivning av olika slag.
3. Medicinering.
Vad jag har märkt är alltså att när män mår dåligt måste problemen lösas genom någonting fysiskt och när kvinnor mår dåligt måste problemen lösas genom att prata om det. Män får aldrig prata om sina problem. Jag känner fler män som blivit medicinerade vid psykisk ohälsa än kvinnor eftersom kvinnorna har fått sin psykiska ohälsa hanterad genom samtalsterapi. Därför känner jag också fler kvinnor som blivit av med sin psykiska ohälsa än män. Män behöver också prata om sina problem.
Detta grundar sig i hur vi ser på män och kvinnor. Vi ser på kvinnor som känslovarelser men vi ser inte på män på samma sätt. Jag hörde en gång ett citat som löd "män slåss och kvinnor skär sig". Det är ett problematiskt citat men samtidigt är det ett viktigt citat eftersom det speglar hur vi ser på män som hanterar saker utåt och kvinnor som hanterar saker inåt.
Hur påverkar detta då kvinnor och män när de tillsammans ska lösa ett psykiskt problem?
I mina tidigare relationer märkte jag ofta, när jag uttryckte mina känslor, att min partner tog det som en uppmaning att "fixa" mitt problem. "Vad ska vi göra åt det?" "Jag kan inte göra någonting åt det." "Nu tar vi tag i det här problemet!" Jag ville inte göra någonting åt det. Jag ville prata om det. Det slog mig då också att mina partners aldrig har pratat om sina problem. Det fick mig att undra om de faktiskt skulle må bättre om de bara fick prata om det...
Jag har också märkt ett stort motstånd mot att prata om problemen, speciellt när det gäller problemen som kanske finns i relationen. Ett problem kan behöva pratas om i flera månader utan att det faktiskt löser sig. Är det för att män aldrig har behövt eller fått "älta" sina problem på samma sätt som kvinnor? De har inte behövt eller fått gå till grunden till sina problem? "Nu har vi pratat om det och nu är det över" ungefär. Så är det ju inte alls. Jag tror på att kommunikation är nyckeln till allt, både psykisk ohälsa och problem inom en relation. Visserligen tror jag också på att man bör släppa vissa saker och gå vidare när man "tagit tag i dom" t.ex. genom att prata om det men det kan ta längre tid ibland...
Mycket utav mina tankar kretsar just nu (och har väldigt länge) kring varför det är så svårt för mig, som kvinna, att samspela med män i olika situationer och relationer. Jag skulle vilja göra en ny tagg på min blogg som handlar om just detta men jag vet inte vad jag ska kalla den. Män vs kvinnor? Hm. Det jag skriver är inte faktabaserat utan erfarenhetsbaserat. Jag hör ofta att kvinnor känner igen sig i vad jag skriver. Det måste finnas någon sorts sanning i det då eftersom det är så många som känner igen sig?
Inom psykologi tycks det finnas en manlig och en kvinnlig sfär. Det finns alltså "typiska manliga" och "typiska kvinnliga" problem. Hur vi väljer att åtgärda dessa problemen skiftar också beroende på om det är en man eller en kvinna som har dem. När en man med psykisk ohälsa i sin bakgrund träffar en kvinna som har psykisk ohälsa i sin bakgrund blir det plötsligt en kollision trots att deras forna problem liknar varandra. De har bearbetat sin psykiska ohälsa på två helt olika sätt vilket gör det svårt för dem att tillsammans bearbeta nya psykiska problem.
Hur har jag märkt att mäns psykiska ohälsa hanterats?
1. Medicinering.
2. Problemhantering av olika slag där aktiva åtgärder sätts in som distraktion; en fysisk aktivitet eller en hobby.
Och hur har jag märkt att kvinnors psykiska ohälsa hanterats?
1. Samtalsterapi.
2. Rådgivning av olika slag.
3. Medicinering.
Vad jag har märkt är alltså att när män mår dåligt måste problemen lösas genom någonting fysiskt och när kvinnor mår dåligt måste problemen lösas genom att prata om det. Män får aldrig prata om sina problem. Jag känner fler män som blivit medicinerade vid psykisk ohälsa än kvinnor eftersom kvinnorna har fått sin psykiska ohälsa hanterad genom samtalsterapi. Därför känner jag också fler kvinnor som blivit av med sin psykiska ohälsa än män. Män behöver också prata om sina problem.
Detta grundar sig i hur vi ser på män och kvinnor. Vi ser på kvinnor som känslovarelser men vi ser inte på män på samma sätt. Jag hörde en gång ett citat som löd "män slåss och kvinnor skär sig". Det är ett problematiskt citat men samtidigt är det ett viktigt citat eftersom det speglar hur vi ser på män som hanterar saker utåt och kvinnor som hanterar saker inåt.
I mina tidigare relationer märkte jag ofta, när jag uttryckte mina känslor, att min partner tog det som en uppmaning att "fixa" mitt problem. "Vad ska vi göra åt det?" "Jag kan inte göra någonting åt det." "Nu tar vi tag i det här problemet!" Jag ville inte göra någonting åt det. Jag ville prata om det. Det slog mig då också att mina partners aldrig har pratat om sina problem. Det fick mig att undra om de faktiskt skulle må bättre om de bara fick prata om det...
Jag har också märkt ett stort motstånd mot att prata om problemen, speciellt när det gäller problemen som kanske finns i relationen. Ett problem kan behöva pratas om i flera månader utan att det faktiskt löser sig. Är det för att män aldrig har behövt eller fått "älta" sina problem på samma sätt som kvinnor? De har inte behövt eller fått gå till grunden till sina problem? "Nu har vi pratat om det och nu är det över" ungefär. Så är det ju inte alls. Jag tror på att kommunikation är nyckeln till allt, både psykisk ohälsa och problem inom en relation. Visserligen tror jag också på att man bör släppa vissa saker och gå vidare när man "tagit tag i dom" t.ex. genom att prata om det men det kan ta längre tid ibland...
onsdag 7 juni 2017
Kan inte jag vara både intelligent OCH sexig?
Hora - madonna-komplexet. Vad betyder det? Vad är det? Begreppet kommer ifrån Sigmund Freud och är ett psykoanalytiskt begrepp som menar att vissa män har svårt att se kvinnor som både romantiska och sexuella. Kvinnorna delades upp som antingen älskade eller älskarinnor. Det betyder att män ser den älskade som ren och fri från den smutsiga sexualiteten. Men män har ett sexuellt behov och skaffar då vid sidan av älskarinnor. Denna teorin menar att det därför blir svårt för kvinnor att både ses som respekterade och sexuellt eftertraktade.
Jag är väldigt intelligent. Jag kan säga det utan någon som helst skam. Det är inte en slump att jag "övertänker", överanalyserar och "överkänner." Jag gör det för att jag är alldeles för smart, just nu för mitt eget bästa. Jag tycker om att vara sån, oftast och jag tycker om att uttrycka det, oftast. Men... det ställer till det för mig eftersom jag också anser mig själv vara sexuell. Jag tycker om sex, jag njuter av sex och jag vill ha sex. Jag behöver bli stimulerad både genom intelligenta samtal och sexuella upplevelser. Det är sällan jag får både och. Jag blir antingen en hora eller en madonna.
Jag pratade med min vän Kim om detta en gång. "Bara för du utstrålar sexualitet betyder det inte att du är mindre av en människa." Det är helt sant. Jag önskar att fler kunde tänka så om mig. För jag känner mig sällan som en människa i mäns ögon längre eftersom jag det senaste har börjat strunta i om jag visar hud på bilder eller inte. Min personliga stil är sån. Jag ber inte om ursäkt för att jag är mig själv. Jag tycker om spets, urringning, stay-ups, satin och framförallt att visa mina kurvor.
Jag tycker om böcker. Jag tycker om musik. Jag tycker om psykologi och filosofi. Jag tycker om feminism. Jag tycker om politik. Jag tycker om rymden. Jag tycker om det paranormala. Jag tycker om religion. Det är så intressant att diskutera allt detta och jag gör det gärna hela tiden (även om jag också from time to time uppskattar lite hjärndöd och lättsam humor.) Jag har ganska starka åsikter och jag är egentligen inte rädd för att uttrycka dem men... det senaste har jag varit det. Jag har märkt att jag både omedvetet och medvetet har "dummat ner mig" när jag blivit intresserad av någon. Många har då uttryckt att det är gulligt eller charmigt att jag är "lite trög." Jag vågar inte visa min intellektuella sida för jag vet att då kommer han att sluta se mig som ett sexuellt objekt utan jag blir istället "systern" eller "vännen." Jag är rädd för att skrämma bort män med mina tankar, känslor och funderingar eftersom de är så djupa... så djupa att jag oroar mig för att de är löjliga. Jag är så rädd att någon ska skratta åt mig eftersom jag tänker. Så fort jag har försökt att visa mitt riktiga jag och mina riktiga funderingar har de stött bort mig. Det senaste har jag också haft svårt att prestera och sortera alla mina tankar eftersom jag psykiskt mår så dåligt.
Kan inte jag få vara både och? Ursäkta mitt grova språk här nu men det är såhär jag tänker kring detta; Kan inte jag få charma dig med min hjärna samtidigt som jag lockar in dig med mina bröst? Kan jag inte ömsom få läsa poesi för dig och ömsom suga av dig?
Jag är väldigt intelligent. Jag kan säga det utan någon som helst skam. Det är inte en slump att jag "övertänker", överanalyserar och "överkänner." Jag gör det för att jag är alldeles för smart, just nu för mitt eget bästa. Jag tycker om att vara sån, oftast och jag tycker om att uttrycka det, oftast. Men... det ställer till det för mig eftersom jag också anser mig själv vara sexuell. Jag tycker om sex, jag njuter av sex och jag vill ha sex. Jag behöver bli stimulerad både genom intelligenta samtal och sexuella upplevelser. Det är sällan jag får både och. Jag blir antingen en hora eller en madonna.
Jag pratade med min vän Kim om detta en gång. "Bara för du utstrålar sexualitet betyder det inte att du är mindre av en människa." Det är helt sant. Jag önskar att fler kunde tänka så om mig. För jag känner mig sällan som en människa i mäns ögon längre eftersom jag det senaste har börjat strunta i om jag visar hud på bilder eller inte. Min personliga stil är sån. Jag ber inte om ursäkt för att jag är mig själv. Jag tycker om spets, urringning, stay-ups, satin och framförallt att visa mina kurvor.
Jag tycker om böcker. Jag tycker om musik. Jag tycker om psykologi och filosofi. Jag tycker om feminism. Jag tycker om politik. Jag tycker om rymden. Jag tycker om det paranormala. Jag tycker om religion. Det är så intressant att diskutera allt detta och jag gör det gärna hela tiden (även om jag också from time to time uppskattar lite hjärndöd och lättsam humor.) Jag har ganska starka åsikter och jag är egentligen inte rädd för att uttrycka dem men... det senaste har jag varit det. Jag har märkt att jag både omedvetet och medvetet har "dummat ner mig" när jag blivit intresserad av någon. Många har då uttryckt att det är gulligt eller charmigt att jag är "lite trög." Jag vågar inte visa min intellektuella sida för jag vet att då kommer han att sluta se mig som ett sexuellt objekt utan jag blir istället "systern" eller "vännen." Jag är rädd för att skrämma bort män med mina tankar, känslor och funderingar eftersom de är så djupa... så djupa att jag oroar mig för att de är löjliga. Jag är så rädd att någon ska skratta åt mig eftersom jag tänker. Så fort jag har försökt att visa mitt riktiga jag och mina riktiga funderingar har de stött bort mig. Det senaste har jag också haft svårt att prestera och sortera alla mina tankar eftersom jag psykiskt mår så dåligt.
Kan inte jag få vara både och? Ursäkta mitt grova språk här nu men det är såhär jag tänker kring detta; Kan inte jag få charma dig med min hjärna samtidigt som jag lockar in dig med mina bröst? Kan jag inte ömsom få läsa poesi för dig och ömsom suga av dig?
torsdag 12 januari 2017
Exit wounds.
Det finns en låt... som är extra speciell för mig. Det är Placebo - Exit wounds. Jag har säkert länkat den flera gånger tidigare. Men... jag vet inte om jag verkligen skrivit om den på det här sättet som jag tänker göra nu.
Den 18e oktober 2016 såg jag Placebo live i Stockholm. Det förmodligen viktigaste ögonblicket under hela konserten var när jag fick höra Exit wounds live (förutom Soulmates). Den låten har bara funnits med mig några få år men den beskriver så mycket utav mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mina erfarenheter och mitt liv. Den har följt med mig, fått mig att gråta, fått mig att förstå, fått mig att vilja leva, fått mig att vilja dö. Om mitt känsloliv skulle vara en låt skulle det vara denna. Och alltså... Brian veeeet verkligen vad han sjunger om...vilket gjorde liveframträdandet så mycket mer episkt och sorgligt.
Låten handlar om att älska någon man inte kan vara med. Jag tror att vi alla någon gång har varit i den situationen, på något sätt. Ni som läser bara måste lyssna på låten, eller läsa texten. Feel it!
"In the arms of another who doesn't mean anything to you
There's nothing much to discover
Does he shake, does he shiver as he sidles up to you
Like I did in my time?
Den 18e oktober 2016 såg jag Placebo live i Stockholm. Det förmodligen viktigaste ögonblicket under hela konserten var när jag fick höra Exit wounds live (förutom Soulmates). Den låten har bara funnits med mig några få år men den beskriver så mycket utav mina känslor, mina tankar, mina drömmar, mina erfarenheter och mitt liv. Den har följt med mig, fått mig att gråta, fått mig att förstå, fått mig att vilja leva, fått mig att vilja dö. Om mitt känsloliv skulle vara en låt skulle det vara denna. Och alltså... Brian veeeet verkligen vad han sjunger om...vilket gjorde liveframträdandet så mycket mer episkt och sorgligt.
Låten handlar om att älska någon man inte kan vara med. Jag tror att vi alla någon gång har varit i den situationen, på något sätt. Ni som läser bara måste lyssna på låten, eller läsa texten. Feel it!
There's nothing much to discover
Does he shake, does he shiver as he sidles up to you
Like I did in my time?
As you wake does he smother you in kisses long and true?
Does he even think to bother?
And at night under covers as he's sliding into you
Does it set your sweat on fire?
Does he even think to bother?
And at night under covers as he's sliding into you
Does it set your sweat on fire?
Want you so bad I can taste it
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground
In the arms of another who doesn't mean anything to you
Do you lose yourself in wonder?
If I could, I would hover while he's making love to you
Make it rain as I cry
Do you lose yourself in wonder?
If I could, I would hover while he's making love to you
Make it rain as I cry
Want you so bad I can taste it
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground"
But you're nowhere to be found
I'll take a drug to replace it
Or put me in the ground"
torsdag 29 december 2016
Kärlekens död.
Det är mitt i natten och jag lyssnar på The Orchestral Score till The Great Gatsby. Jag känner för att skriva om kärlek... utveckla lite tankar, tänka i text och så vidare.
Vi lever i ett samhälle där monogami är normen. Monogama relationer och monogam kärlek är det enda vi ser. Vi växer upp och lär oss att en människa ska en dag ge oss allt, vara allt. Disneyprinsessan får sin prins och de lever lyckliga i alla sina dagar. Även för vuxna finns den här normen; äktenskapet, tvåsamheten och föräldraskap. Det innebär splittring av familjen ifall den ena är otrogen, det är det värsta som kan hända. Otrohet är en synd. Det är det absoluta slutet på relationen och efter en otrohet kan ingenting läkas. Otrohet är det värsta som kan hända i en relation. Jag måste ställa den frågan... om det verkligen är så?
Jag tror inte på att en människa kan vara allt för en annan människa, för ingen människa är perfekt. Vi människor är inte pusselbitar som ska pusslas ihop med EN annan människa. Vi är ett oändligt pussel som kopplas samman med flera olika människor, på olika sätt. Ingen kärlek är den andre lik.
Människor har olika sorters behov. Det måste inte vara så att man behöver flera partners samtidigt men det man inte får av sin partner får man från vänskapsrelationer och tvärtom. Det är sällan så att man gör samma saker med sina vänner som med sin partner och tvärtom, det är sällan så att man pratar på samma sätt med sin partner som med sina vänner och tvärtom. Jag tror på att vänskapsrelationerna är våra riktiga relationer - och de romantiska förhållandena är bara en grej vid sidan av. Inga har krossat mitt hjärta så hårt som vänner har gjort. Det är den ultimata smärtan, att få sitt hjärta krossat av en vän, inte av en kärlekspartner. Och vänskapsrelationer tar pauser och på så sätt kan de fortsätta - länge - så varför gör vi inte samma med våra partners? Vi har vänner vid sidan av våra vänner och på så sätt tröttnar vi aldrig på varandra. Så varför gör vi inte samma med våra partners?
Otrohet innebär att man ställer sig själv frågan; duger jag inte till för min partner? Och det är så hemskt egentligen... att vi tror att vi ska duga till 100% för våra partners. Det är en enorm press att alltid duga till, alltid vara perfekt, alltid vara ren och att alltid matcha med varandra. Den här pressen är det som dödar kärleken. Så fort vi känner att vi inte duger till, att vi inte matchar, så gör vi slut. Vi tar död på den kärlek vi skulle kunna ha och dela eftersom vi inte känner att vi längre kan vara allt för varandra. Döden sprider sig som ett mörker, som ett oändligt mörker, och slukar all den kärlek som finns emellan två partners eftersom - de inte längre kan vara allt för varandra. Är det värt det?
Varifrån kommer den här pressen? Kort svar: från fiktion. Vi ser som barn på Aladdin och Lilla Sjöjungfrun. Som tonåringar tittar vi på Twilight. Som vuxna tittar vi på The Notebook. Monogami. Tvåsamhet. "Allt för varandra." Dessa filmer visar inte verkligheten. Det är beskrivningar av känslor som visas i handlingar. För så som Bella och Edward känner för varandra - känner säkert människor för varandra i verkliga livet - men det går inte till på det sättet som det gör i Twilight.
Kärleken dör. Tack vare fiktion...
Och vidare på det här med att vara perfekta för varandra. Det är så oerhört skadligt. Vi tror att kärleken övervinner allt, amor vincit omnia och så vidare. Varför skriver så många kvinnor romantiska brev till seriemördare? Varför blir så många kvinnor tillsammans med män som tidigare slagit, våldtagit eller mördat andra kvinnor? För de tror att kärleken övervinner allt. De tror att deras kärlek kan läka männen, att deras kärlek kan förändra männen och göra männen till bättre människor. Kärlek är den stora helaren, tror man. Men.. nej. Kärlek kan inte läka. Kärlek kan inte hela. Kärlek kan hjälpa på traven, vara en spark i rumpan, en anledning att vilja kämpa eller vilja förändra men kärlek för sig... har inte den styrkan. Låter jag väldigt pessimistisk när jag skriver såhär? Kanske det. Men jag vet också att det är realistiskt.
Vi lever i ett samhälle där monogami är normen. Monogama relationer och monogam kärlek är det enda vi ser. Vi växer upp och lär oss att en människa ska en dag ge oss allt, vara allt. Disneyprinsessan får sin prins och de lever lyckliga i alla sina dagar. Även för vuxna finns den här normen; äktenskapet, tvåsamheten och föräldraskap. Det innebär splittring av familjen ifall den ena är otrogen, det är det värsta som kan hända. Otrohet är en synd. Det är det absoluta slutet på relationen och efter en otrohet kan ingenting läkas. Otrohet är det värsta som kan hända i en relation. Jag måste ställa den frågan... om det verkligen är så?
Jag tror inte på att en människa kan vara allt för en annan människa, för ingen människa är perfekt. Vi människor är inte pusselbitar som ska pusslas ihop med EN annan människa. Vi är ett oändligt pussel som kopplas samman med flera olika människor, på olika sätt. Ingen kärlek är den andre lik.
Människor har olika sorters behov. Det måste inte vara så att man behöver flera partners samtidigt men det man inte får av sin partner får man från vänskapsrelationer och tvärtom. Det är sällan så att man gör samma saker med sina vänner som med sin partner och tvärtom, det är sällan så att man pratar på samma sätt med sin partner som med sina vänner och tvärtom. Jag tror på att vänskapsrelationerna är våra riktiga relationer - och de romantiska förhållandena är bara en grej vid sidan av. Inga har krossat mitt hjärta så hårt som vänner har gjort. Det är den ultimata smärtan, att få sitt hjärta krossat av en vän, inte av en kärlekspartner. Och vänskapsrelationer tar pauser och på så sätt kan de fortsätta - länge - så varför gör vi inte samma med våra partners? Vi har vänner vid sidan av våra vänner och på så sätt tröttnar vi aldrig på varandra. Så varför gör vi inte samma med våra partners?
Otrohet innebär att man ställer sig själv frågan; duger jag inte till för min partner? Och det är så hemskt egentligen... att vi tror att vi ska duga till 100% för våra partners. Det är en enorm press att alltid duga till, alltid vara perfekt, alltid vara ren och att alltid matcha med varandra. Den här pressen är det som dödar kärleken. Så fort vi känner att vi inte duger till, att vi inte matchar, så gör vi slut. Vi tar död på den kärlek vi skulle kunna ha och dela eftersom vi inte känner att vi längre kan vara allt för varandra. Döden sprider sig som ett mörker, som ett oändligt mörker, och slukar all den kärlek som finns emellan två partners eftersom - de inte längre kan vara allt för varandra. Är det värt det?
Varifrån kommer den här pressen? Kort svar: från fiktion. Vi ser som barn på Aladdin och Lilla Sjöjungfrun. Som tonåringar tittar vi på Twilight. Som vuxna tittar vi på The Notebook. Monogami. Tvåsamhet. "Allt för varandra." Dessa filmer visar inte verkligheten. Det är beskrivningar av känslor som visas i handlingar. För så som Bella och Edward känner för varandra - känner säkert människor för varandra i verkliga livet - men det går inte till på det sättet som det gör i Twilight.
Kärleken dör. Tack vare fiktion...
Och vidare på det här med att vara perfekta för varandra. Det är så oerhört skadligt. Vi tror att kärleken övervinner allt, amor vincit omnia och så vidare. Varför skriver så många kvinnor romantiska brev till seriemördare? Varför blir så många kvinnor tillsammans med män som tidigare slagit, våldtagit eller mördat andra kvinnor? För de tror att kärleken övervinner allt. De tror att deras kärlek kan läka männen, att deras kärlek kan förändra männen och göra männen till bättre människor. Kärlek är den stora helaren, tror man. Men.. nej. Kärlek kan inte läka. Kärlek kan inte hela. Kärlek kan hjälpa på traven, vara en spark i rumpan, en anledning att vilja kämpa eller vilja förändra men kärlek för sig... har inte den styrkan. Låter jag väldigt pessimistisk när jag skriver såhär? Kanske det. Men jag vet också att det är realistiskt.
onsdag 23 april 2014
Han.
Jag springer. Jag springer någonstans men jag vet inte var. Jag har sprungit i hela mitt liv, försökt fly från det jag inte klarat av att möta. Det har flåsat mig i nacken, rivit mig i ryggen och försökt sätta upp hinder men jag har fortsatt att springa. Livet är väl lite som ett slags maratonlopp...
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.
Nu när jag springer ser jag mig inte om som jag gjorde innan. Nu vet jag att vad jag än springer ifrån snart kommer ifatt, men jag är beredd nu. Jag har saktat ner.
Jag har alltid sprungit ensam, ensam på det där förtvivlade sättet, på det där sättet som nästan varit outhärdligt. Efter ett tag gjorde jag ensamheten till min vän, till min rustning. Ensamheten blev min trygghet. Misslyckade förhållanden, känslor som inte passat in och knivar i ryggen... Jag blev så van.
Jag vill inte vara ensam mer, av den enda anledningen att jag har hittat någon jag vill vara med. Att vara med någon bara för att man vill vara med någon är inte hälsosamt, det är svagt. I sådana tillfällen är ensam stark. Jag är stark i hans sällskap, i hans blotta närvaro, i hans existens. Med honom kom så mycket annat. Visst är det underligt hur en person kan ta med sig så mycket, göra så mycket och väcka till liv så många känslor? Han får mig att vilja nå ut och framförallt; han får mig att vilja springa åt ett annat håll. Det finns fler vägar än en. Vi skapar en egen väg och jag har aldrig känt mig mer säker på att det är det här jag vill, att det här är rätt väg. Om han försvinner, om han lämnar mig, om han sviker... Så hade jag bara fel. Jag bryr mig inte om att jag kanske har fel. Det är en risk man måste ta. Och det finns en annan risk, eller snarare chans; jag kan ha rätt. En chans jag skulle kunna dö för. Han får mig att lita på människor, för jag litar på honom. Han får mig att våga älska andra människor, för att jag älskar honom. Han får mig att öppna upp mig för andra människor, för jag öppnade upp mig för honom och det ledde till kärlek och det ledde till lycka. Det KAN bli bra också.
Jag tänker på de jag har förlorat och känner att jag inte behöver dem. De som är menade att stanna stannar. Jag har lärt mig det nu.
Han har gjort mig till en bättre människa. Hans kärlek väckte mig... Och idag lever jag, springandes men inte längre flyende.
tisdag 28 januari 2014
Daniel.
Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så
Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår
Det har bara gått några dagar och jag saknar dig redan så mycket så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Du får mig att känna mig så trygg, så hemma... Det är så mycket jag inte förstår; hur du kan vilja kalla dig min, hur du kan ens se åt mitt håll, hur du kan få mig att må så bra eller att det ens är möjligt att vara så vacker som du...
Kan knappt vänta tills vi ses igen, shekh ma shieraki anni.
måndag 20 januari 2014
D.
Låt oss skapa en egen värld, en värld där bara du och jag existerar, en värld där mörker blott är ett minne, undangömt någonstans, någonstans där det inte kan nå oss...
tisdag 17 december 2013
Amour, amour.
Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.
För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;
Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen?
- Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen?
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta?
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?
Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.
Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.
Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.
För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;
Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen?
- Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen?
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta?
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?
Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.
Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.
söndag 15 december 2013
Din lista - metaphor.
Det finns en spellista på spotify som heter "Din lista - Metaphor" som består utav känsliga låtar, mestadels metal. Jag tänkte på det och... vad finns det för riktigt bra metal-ballader eller metal-låtar som handlar om kärlek? Nu menar jag inte det där uppenbara som t.ex. Scorpions eller HIM utan de där små godbitarna som finns. Jag har hittat en del som får mig att blöda lite inombords, kanske för jag har sån stark personlig koppling till dem. Tänkte dela med mig utav dem.
Raubtier - Dobermann
Det här är faktiskt en utav de finaste kärlekslåtar jag någonsin har hört. Det är väl för den är så brutal och beskriver hur brutal kärlek faktiskt kan vara men också för att kärleken som beskrivs är så stark. Det var en utav de första låtarna jag hörde med Raubtier och har varit en av mina favoriter sen dess.
In Flames - Metaphor
Det här är en utav mina gråt-låtar som beskriver så mycket utav det man känner när man är kär och det är sådär... hopplöst på något sätt.
Sonata Arctica - Shy
En helt otroligt vacker och sorgsen låt. Det finns en del utav låten som alltid får mig att tänka på Peter Pan från 2003 och som jag kan relatera väldigt mycket till; "I see, can't have you, can't leave you there cause I must sometimes see you and I don't understand how you can keep me in chains" och det är en sådan sann känsla, och en känsla som jag kan relatera till väldigt mycket.
Helloween - Hold me in your arms
Den här är bara så fin, och jag kan inte säga mycket mer än att den verkligen är sååååå fin.
Ozzy Osbourne - I just want you
Så många nätter som jag har lyssnat på den här på repeat och bara gråtit. Ozzy gör verkligen bra känsliga låtar också och hans röst har en speciell känsla i den här låten som gör mig helt knäsvag.
Tyr - Evening star
Den här får mig, såklart, att tänka på Aragorn och Arwen och deras kärlek. Jag älskar verkligen sångarens röst, och ännu mer i den här låten.
Sturm Und Drang - Molly the murderer/That's the way I am
Jag har alltid älskat Sturm Und Drang, redan så långt tillbaka som 2007 ungefär och de har två speciella låtar som är så fina. Den andra låten är speciellt fint i akustisk version. Det är som är så jäkla häftigt med just det här bandet är hur unga de är, och sångaren har verkligen en röst som låter mycket äldre och är så underbart fantastisk - och ännu mer så när man tänker på hur ung han är.
Raubtier - Dobermann
Det här är faktiskt en utav de finaste kärlekslåtar jag någonsin har hört. Det är väl för den är så brutal och beskriver hur brutal kärlek faktiskt kan vara men också för att kärleken som beskrivs är så stark. Det var en utav de första låtarna jag hörde med Raubtier och har varit en av mina favoriter sen dess.
In Flames - Metaphor
Det här är en utav mina gråt-låtar som beskriver så mycket utav det man känner när man är kär och det är sådär... hopplöst på något sätt.
Sonata Arctica - Shy
En helt otroligt vacker och sorgsen låt. Det finns en del utav låten som alltid får mig att tänka på Peter Pan från 2003 och som jag kan relatera väldigt mycket till; "I see, can't have you, can't leave you there cause I must sometimes see you and I don't understand how you can keep me in chains" och det är en sådan sann känsla, och en känsla som jag kan relatera till väldigt mycket.
Helloween - Hold me in your arms
Den här är bara så fin, och jag kan inte säga mycket mer än att den verkligen är sååååå fin.
Ozzy Osbourne - I just want you
Så många nätter som jag har lyssnat på den här på repeat och bara gråtit. Ozzy gör verkligen bra känsliga låtar också och hans röst har en speciell känsla i den här låten som gör mig helt knäsvag.
Tyr - Evening star
Den här får mig, såklart, att tänka på Aragorn och Arwen och deras kärlek. Jag älskar verkligen sångarens röst, och ännu mer i den här låten.
Sturm Und Drang - Molly the murderer/That's the way I am
Jag har alltid älskat Sturm Und Drang, redan så långt tillbaka som 2007 ungefär och de har två speciella låtar som är så fina. Den andra låten är speciellt fint i akustisk version. Det är som är så jäkla häftigt med just det här bandet är hur unga de är, och sångaren har verkligen en röst som låter mycket äldre och är så underbart fantastisk - och ännu mer så när man tänker på hur ung han är.
söndag 3 november 2013
onsdag 13 februari 2013
Otrohet i olika situationer.
En kompis skrev för ett tag sen att hennes pojkvän varit otrogen mot henne och vi satt båda och ba "vilket svin, fyfan vilket svin, han ska dö, han ska plågas och kastreras" och okej det är jävligt dumt att vara otrogen men jag förstår folk som är det beroende helt på situationen. Nu visade det sig att pojkvännen blivit kär i tjejen han var otrogen med och hon hade blivit kär i honom och han hade bara inte hittat rätt tillfälle att göra slut med min kompis för han hade tappat känslorna. Okej hennes pojkvän kunde ha skött det här mycket bättre än vad han gjorde men jag måste vara ärlig och säga att nej jag tycker inte att han är ett svin överhuvudtaget. Jag försöker alltid se saker från bådas perspektiv gällande otrohet och inte döma för snabbt. När jag då sa detta till min kompis blev hon fly förbannad och jag fick en hel tjejarmé efter mig men det är inget nytt...
Samma gäller när den som partnern varit otrogen med blir attackerad. Egentligen... det är väl inte hans eller hennes fel om den man har sex med har partner? För om jag hade haft sex med någon jag inte visste hade haft partner och sen fått skit för det och hans partner hade tyckt att det var mitt fel så hade jag blivit så jävla arg. Det är väl för fan inte mitt fel?! Det första man pratar om när man raggar är ju om man har någon respektive och säger någon nej så litar man ju på det, eller hur? Självklart hade jag velat styckmörda tjejen Crippe var otrogen med om han nu skulle vara otrogen med någon men jag skulle inte säga att det var hennes fel eller anklaga henne. Sen är jag delad gällande om hon nu hade vetat... För det är inte hennes ansvar att se till att han är trogen och sen beror det helt på om kärlekskänslor är inblandade eller ej. Om hon hade varit kär i min pojkvän en längre tid och han hade legat med henne hade jag förstått om hon inte sa nej. Folk borde bli mer fucking sympatiska... Trots att jag själv hatar och blir förbannad på småsaker så hatar jag samtidigt andra NÄSTAN likadana idioter och håller på med sånt här jävla trams. EDIT: Om Crippe varit otrogen mot mig med en tjej han hade känslor för men ändå valt att avsluta allt med för min skull för han känner att han älskar mig med... hade jag kunnat förlåta det? Ja. Det måste man kunna, man måste kunna se det från varandras sidor och om jag hade varit med om samma hade jag verkligen uppskattat förståelse och en annan chans. Folk är mer hatiska gällande förhållanden än allt annat, hata på roliga saker istället som folk som skriver "SNÖ!" när det snöar på facebook precis som om folk inte visste det redan...
Och sen tycker jag IOCHFÖRSIG att man som singel måste ha en viss spärr inom sig att man ligger inte med någon som har partner. Jag skulle aldrig kunna ligga med någon som har partner... Det är moraliskt fel enligt mig även om jag inte begår något "förhållandebrott."
Jag vet inte, vad tycker du? Om din partner hade varit otrogen mot dig med en tjej han är kär i samtidigt som han är kär i dig - hade du kunnat förlåta honom? Om inte förlåta så du fortfarande varit ihop med honom men förlåta honom och behålla honom som vän eller iallafall inte hata honom? Och om det nu är så att han var kär i henne och vill göra slut med dig för han hellre velat vara med henne - hur fel hade det varit? Och hade inte du om du hamnat i samma situation velat bli förstådd? I såna här situationer försöker jag alltid tänka att om JAG själv vore i samma situation hur hade jag velat bli bemött? Och ja väldans vad seriöst inlägg detta blev men ja denna bloggen ska inte bara handla om saker jag hatar för då hade jag väl döpt den till "sakerjaghatar."
-------------------------------------------------------------------------------
Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.
Samma gäller när den som partnern varit otrogen med blir attackerad. Egentligen... det är väl inte hans eller hennes fel om den man har sex med har partner? För om jag hade haft sex med någon jag inte visste hade haft partner och sen fått skit för det och hans partner hade tyckt att det var mitt fel så hade jag blivit så jävla arg. Det är väl för fan inte mitt fel?! Det första man pratar om när man raggar är ju om man har någon respektive och säger någon nej så litar man ju på det, eller hur? Självklart hade jag velat styckmörda tjejen Crippe var otrogen med om han nu skulle vara otrogen med någon men jag skulle inte säga att det var hennes fel eller anklaga henne. Sen är jag delad gällande om hon nu hade vetat... För det är inte hennes ansvar att se till att han är trogen och sen beror det helt på om kärlekskänslor är inblandade eller ej. Om hon hade varit kär i min pojkvän en längre tid och han hade legat med henne hade jag förstått om hon inte sa nej. Folk borde bli mer fucking sympatiska... Trots att jag själv hatar och blir förbannad på småsaker så hatar jag samtidigt andra NÄSTAN likadana idioter och håller på med sånt här jävla trams. EDIT: Om Crippe varit otrogen mot mig med en tjej han hade känslor för men ändå valt att avsluta allt med för min skull för han känner att han älskar mig med... hade jag kunnat förlåta det? Ja. Det måste man kunna, man måste kunna se det från varandras sidor och om jag hade varit med om samma hade jag verkligen uppskattat förståelse och en annan chans. Folk är mer hatiska gällande förhållanden än allt annat, hata på roliga saker istället som folk som skriver "SNÖ!" när det snöar på facebook precis som om folk inte visste det redan...
Och sen tycker jag IOCHFÖRSIG att man som singel måste ha en viss spärr inom sig att man ligger inte med någon som har partner. Jag skulle aldrig kunna ligga med någon som har partner... Det är moraliskt fel enligt mig även om jag inte begår något "förhållandebrott."
Jag vet inte, vad tycker du? Om din partner hade varit otrogen mot dig med en tjej han är kär i samtidigt som han är kär i dig - hade du kunnat förlåta honom? Om inte förlåta så du fortfarande varit ihop med honom men förlåta honom och behålla honom som vän eller iallafall inte hata honom? Och om det nu är så att han var kär i henne och vill göra slut med dig för han hellre velat vara med henne - hur fel hade det varit? Och hade inte du om du hamnat i samma situation velat bli förstådd? I såna här situationer försöker jag alltid tänka att om JAG själv vore i samma situation hur hade jag velat bli bemött? Och ja väldans vad seriöst inlägg detta blev men ja denna bloggen ska inte bara handla om saker jag hatar för då hade jag väl döpt den till "sakerjaghatar."
-------------------------------------------------------------------------------
Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.
Varför ska man bojkotta alla hjärtans dag?
Den där dagen på året där alla singlar vill dö och folk i förhållande inte vill göra annat än o leva.
Typiska facebook uppdateringar;
- Man ska uppskatta varandra alla andra dagar på året också, varför ha en speciell dag för det?!
- Bara jag som inte tänker fira alla hjärtans dag?
- Jag är ensam på alla hjärtans dag och jag är ledsen för det...
- FUCK YOU ALLA HJÄRTANS DAG SINGEL FO LIIIIIIIIFE
- Vad är alla hjärtans dag?
- Ska fira alla hjärtans dag med älskling vi ska gå ut o äta bo på hotell och ha vilt sex fast vi låtsas vara sådär jättefina på facebook :3 (okej detta är ingen uppdatering men ville klämma in den xD)
Öh? Haha! Nu jävlar läser vi lite på wikipedia, brb *läser* så. Ja det handlar om kärlek. Och? Man firar väl bara de högtider man vill fira, iallafall såna här högtider? Folk verkar ju ändå hata den här högtiden mer än o älska och när jag var singel så bojkottade jag fan inte alla hjärtans dag som alla andra som följer grupptrycket. KÄRLEK kan vara annat än just ett förhållande utan man kan väl visa sin uppskattning till en vän eller familjemedlem? Och vadå uppskatta varann alla andra dagar också - ja det klart men det är väl LÄTTARE för de lite mer inkompetenta inom känslor och hur man ska visa dom att bli tillrättavisad att IDAG ska jag visa känslor :) Det är inget fel på alla hjärtans dag - fira om ni vill men om ni inte vill fira gör inte det då. Jag gnäller mer än någon på facebook men jag HATAR de här gemensamma gnällen som jämt förekommer t.ex. när det snöar, när Sverige spelar fotboll o förlorar eller något, när det regnar, när det är jul, alla hjärtans dag, att det är varmt, SOLEN ÄR HÄR vi ska bada och så vidare...
Personligen så ska jag på alla hjärtans dag försöka påminna de omkring mig som jag faktiskt älskar att jag älskar dem och att jag tänker på dem och bryr mig om dem och allt annat sådär fint. Gör du det med - singel eller inte. Och om du spenderar alla hjärtans dag ensam så bjud dig själv på något fint, gör något fint för dig själv. För du borde uppskatta dig själv också, inte bara andra.
EDIT: Och alla hjärtans dag går ju mycket ut på att man ska skicka kort till varandra om man är förälskad i någon, speciellt någon som man inte är tillsammans med? Så om du har en secret crush - skicka ett vykort!!! Eller ta tillfället i akt och berätta hur du känner eller ja det klassiska "be my valentine?" ;D
-------------------------------------------------------------------------------
Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.
måndag 11 februari 2013
En diss är för mycket begärt.
Tydligen är det för svårt idag för män och kvinnor att ge varandra ett ärlig svar gällande diverse kärleksförhållanden. "Gick vår dejt bra?" är det heller ingen som frågar, nej men hur kan man? Vem vågar vara så öppen och rak efter bara en dejt? Och om man nu faktiskt är det - får man ett ärligt svar tillbaka då?
Typiskt konversation mellan man och kvinna eller kvinna och kvinna eller man och man efter att man "kollat på film" tillsammans efter 3-5 dejter utan ligg och nu måste ställa sig frågan "går vi vidare tillsammans eller ensamma?" Person nr 1 vill gärna starta någonting seriöst medan person 2 inte vill det.
Person 1: Hej! Det var kul och träffa dig igår, jag skulle gärna vilja träffa dig igen... :$
Person 2: ah det var trevligt. javisst men tyvärr är jag lite upptagen ett tag framöver
Person 1: Det är ingen fara, jag förstår, så kan det ju bli :/
Person 2: yes
(lägg märke till hur person 2 är ett sådant as som inte använder smilys eller stora bokstäver eller frågetecken and so on :@)
Person 1 en vecka senare: Hej fina du, hur mår du?
Person 2 några timmar senare: det är väl bra, sj då sötnos
Person 1: Jo det är väl bra :) saknar dig.
Person 2: desamma!
Person 1: Har du kanske... tid o ses denna veckan?
Person 2: har fortfarande massor o göra men jag kan nog nästa vecka.
Nu är det såhär att person 2 aldrig ville gå på en andra dejt med person 1 men är alldeles för chicken för att säga det ärligt, istället kör person 2 det som kallas "rinna ut i sanden metoden." Person 1 är inte dum, person 1 förstår att denne blir dissad, men hoppet finns ju kvar för person 2 har ju inte SAGT att person 2 inte vill träffa person 1, eller hur? Person 2 sa ju till och med att denne saknade person 1! Person 1 börjar tappa tålamodet och skriver till slut till person 2 och vill ha ett rakt svar.
Person 1: Jag känner att du inte är lika intresserad som jag. Gick det inte bra när vi sågs sist? Jag vet att du är upptagen men jag vill gärna ses igen och var bara ärlig mot mig nu, vill du verkligen träffa mig igen? Jag vill inte tjata men det har gått 10 år nu så vill gärna veta om jag ska gå vidare eller ej...
Person 2: nejnej förlåt min mamma har haft det lite ekonomiskt kämpigt så har funnits där för henne så det är inte alls menat så men så fort jag kan ses hör jag av mig kram
Person 1 känner lågan tändas till liv igen. Vilken bra människa person 2 är som hjälper sin mamma! Efter 3 veckor utan att person 1 eller 2 träffas igen så börjar person 1 förstå... på riktigt den här gången. Så person 1 skriver igen.
Person 1: Jag har förstått att du inte vill ses igen, du kunde iallafall varit ärlig med det. Tack o hej.
Person 2 svarar inte. Person 2 har redan made his/her point. SE NU HUR MYCKET SMÄRTA OCH TID SOM GICK ÅT FÖR PERSON 2 INTE VÅGADE DISSA PERSON 1?
Herregud är detta så svårt? Jag själv har varit med om detta och jag vet många andra som varit med om det också. Omogna svin som inte förstår att det faktiskt finns en person 1 och det handlar säkerligen om att person 2 vill känna sig som en bättre människa, person 2 TROR att person 2 är en bra människa. Person 2 slapp ju det där "pratet" som man måste ha när man ska dissa någon. Det var säkert inte ens så att person 2 utnyttjade person 1 för sex utan helt enkelt tappade intresset och kände att "nae jag tycker inte om person 1 på det sättet" och så kan det ju vara ibland? Det är inget brott att inte vilja vara tillsammans med någon man inte tycker om, så varför är folk så rädda för att vara ärliga i detta? Så... alla ni som läser detta och har varit med om sådana här jordens avskum så tänk bara att de inte har stake nog, dude eller brud, de har helt enkelt inte stake nog. Och ni är bättre, så jävla mycket bättre. Och om ni nu är som person 2... snälla, för guds skull, var ärlig. Vill ni hindra lidande så var ärliga i denna situationen! Ja, snälla?
-------------------------------------------------------------------------------
Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.
Typiskt konversation mellan man och kvinna eller kvinna och kvinna eller man och man efter att man "kollat på film" tillsammans efter 3-5 dejter utan ligg och nu måste ställa sig frågan "går vi vidare tillsammans eller ensamma?" Person nr 1 vill gärna starta någonting seriöst medan person 2 inte vill det.
Person 1: Hej! Det var kul och träffa dig igår, jag skulle gärna vilja träffa dig igen... :$
Person 2: ah det var trevligt. javisst men tyvärr är jag lite upptagen ett tag framöver
Person 1: Det är ingen fara, jag förstår, så kan det ju bli :/
Person 2: yes
(lägg märke till hur person 2 är ett sådant as som inte använder smilys eller stora bokstäver eller frågetecken and so on :@)
Person 1 en vecka senare: Hej fina du, hur mår du?
Person 2 några timmar senare: det är väl bra, sj då sötnos
Person 1: Jo det är väl bra :) saknar dig.
Person 2: desamma!
Person 1: Har du kanske... tid o ses denna veckan?
Person 2: har fortfarande massor o göra men jag kan nog nästa vecka.
Nu är det såhär att person 2 aldrig ville gå på en andra dejt med person 1 men är alldeles för chicken för att säga det ärligt, istället kör person 2 det som kallas "rinna ut i sanden metoden." Person 1 är inte dum, person 1 förstår att denne blir dissad, men hoppet finns ju kvar för person 2 har ju inte SAGT att person 2 inte vill träffa person 1, eller hur? Person 2 sa ju till och med att denne saknade person 1! Person 1 börjar tappa tålamodet och skriver till slut till person 2 och vill ha ett rakt svar.
Person 1: Jag känner att du inte är lika intresserad som jag. Gick det inte bra när vi sågs sist? Jag vet att du är upptagen men jag vill gärna ses igen och var bara ärlig mot mig nu, vill du verkligen träffa mig igen? Jag vill inte tjata men det har gått 10 år nu så vill gärna veta om jag ska gå vidare eller ej...
Person 2: nejnej förlåt min mamma har haft det lite ekonomiskt kämpigt så har funnits där för henne så det är inte alls menat så men så fort jag kan ses hör jag av mig kram
Person 1 känner lågan tändas till liv igen. Vilken bra människa person 2 är som hjälper sin mamma! Efter 3 veckor utan att person 1 eller 2 träffas igen så börjar person 1 förstå... på riktigt den här gången. Så person 1 skriver igen.
Person 1: Jag har förstått att du inte vill ses igen, du kunde iallafall varit ärlig med det. Tack o hej.
Person 2 svarar inte. Person 2 har redan made his/her point. SE NU HUR MYCKET SMÄRTA OCH TID SOM GICK ÅT FÖR PERSON 2 INTE VÅGADE DISSA PERSON 1?
Herregud är detta så svårt? Jag själv har varit med om detta och jag vet många andra som varit med om det också. Omogna svin som inte förstår att det faktiskt finns en person 1 och det handlar säkerligen om att person 2 vill känna sig som en bättre människa, person 2 TROR att person 2 är en bra människa. Person 2 slapp ju det där "pratet" som man måste ha när man ska dissa någon. Det var säkert inte ens så att person 2 utnyttjade person 1 för sex utan helt enkelt tappade intresset och kände att "nae jag tycker inte om person 1 på det sättet" och så kan det ju vara ibland? Det är inget brott att inte vilja vara tillsammans med någon man inte tycker om, så varför är folk så rädda för att vara ärliga i detta? Så... alla ni som läser detta och har varit med om sådana här jordens avskum så tänk bara att de inte har stake nog, dude eller brud, de har helt enkelt inte stake nog. Och ni är bättre, så jävla mycket bättre. Och om ni nu är som person 2... snälla, för guds skull, var ärlig. Vill ni hindra lidande så var ärliga i denna situationen! Ja, snälla?
-------------------------------------------------------------------------------
Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)