SCUM (TW: självskada)

Jag vill ibland tro att jag föddes skadad, att jag redan var förlorad vid födseln. Jag lägger hellre skulden på mig själv än på andra människor eftersom jag vägrar tro att människor kan vara så hemska, att de är kapabla till att förstöra en människa. Men jag vill inte längre lägga skuld på mig själv... jag vill lyfta upp mig själv.

Många undrar säkert varför jag blivit så extrem gällande mitt manshat det senaste. Få förstår att det kan ligga sorg bakom hat eller att det kan ligga personliga erfarenheter bakom hat. Hat är någonting man bara känner utan anledning, vill man tro. Det kanske är för man inte vill ta itu med en sådan känsla som hat eftersom man känner att det inte går, men det gör det. Analysera hatet. Förstå hatet. 

Alla mina ärr har en historia och bakom mina ärr ligger sorg och hat; mestadels manshat. För det är helt sant - det är mestadels män som fått mig att skada mig själv på det här sättet. Absolut beror det på psykisk sjukdom, en psykisk sjukdom som jag vet funnits där sen barnsben men... varför utvecklades den? Vad matade min sjukdom så mycket att den exploderade och omringade mig? Jag kan berätta det: män.  Jag har vägrat hata män i mitt förflutna. Jag har bara älskat, jag har bara bjudit in och försökt förstå. Jag har litat på män, försökt se det goda i män. Om jag hade lärt mig att hata män redan när jag var 13 hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Jag hade varit en så mycket mer lycklig individ.

Män har våldtagit mig, flera gånger. Män har våldtagit mig oralt och vaginalt, försökt analt. 
Män har utnyttjat mig och min godhet, behandlat mig som en soptunna där de kunde tömma både känslor och säd när ingen annan fanns där för dem. 
Män har tagit mina pengar, levt på mig när de själva slösat bort sina pengar på alkohol eller droger. 
Män har fått mig att överge både ansvar och skola vilket lett till ett stort fördärv i mitt liv. 
Män har tryckt ner mig, flera gånger. Män har sagt att jag varit värdelös, äcklig, vidrig, ful... att jag varit en hora, att jag förtjänar att dö och att jag borde ta livet av mig eller skära mig lite till. 
Män har manipulerat mig. Män har övertygat mig om att de älskar mig när det egentligen handlat om att ha mig som en slav, både sexuellt och känslomässigt. 
Män har tvingat mig att offra andra människor som jag älskar eller bryr mig om. 
Män har drivit med mig. Män har legat med mig sedan skrattat åt det tillsammans med vänner. Män har sagt att de älskat mig, fått mig att älska dem tillbaka och sedan skrattat åt mig, gärna tillsammans med andra.
Män har ljugit om mig, gett mig rykten som sträckt sig över hela Halmstad. 
Män har lovat att hjälpa mig, att stötta mig bara för att låta mig öppna upp mig själv och sedan lämnat mig ensam med min sorg, blottad och förtvivlad. 
Män har tafsat på mig utan min tillåtelse. Män har förföljt mig på stan och tagit på min kropp, kysst min kropp och fått mig att känna att min kropp inte tillhör mig själv utan alla andra. 
Män har förstört människor omkring mig, på sätt som ni inte ens skulle kunna drömma om. 
Och jag kan fortsätta med den här listan men jag tror att min poäng kommit fram.

Jag känner egentligen inte att jag behöver förklara mig. Men jag är helt förstörd idag. Jag har haft en förjävlig vecka/månad och ännu mer förjävlig dag. Nästa gång ni ser ner på mig för mitt manshat, nästa gång ni anklagar mig för att vara dum i huvudet som någon gång då och då uttrycker hat mot män... läs ovanstående lista. Om ni vill ha mer ingående detaljer kan jag ge er det. Jag skäms inte längre för hur män har förstört mig. Jag erkänner det och jag har all jävla rätt att hata om jag vill.

Samtidigt vill jag att ni ska tänka på hur många män det faktiskt finns i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, trots allt hemskt som män har utsatt mig för. Det är starkt av mig att inte hata män så fullt ut som jag kanske borde.

Jag vill också säga att trots detta inlägg så har ni ingen aning. Ni har inte sett mig påverkas, ni har inte hört mig påverkas eller varit med mig under de stunder då män påverkat mig negativt. Det finns få vänner som verkligen sett, hört och varit med. Och inte ens dem vet fullt ut hur skadad jag är, hur lemlästad min själ och mitt hjärta är på grund utav män. Det var allt. Nu ska jag inte vara lika öppen med mina känslor gällande detta för jag får bara skit för det ändå. 

Feminismen räddade mitt liv.

Igår när jag inte kunde sova låg jag och tänkte ut flera helt fantastiska inlägg till min blogg men... det verkar som om sömnen har gjort att jag glömt bort nästan totalt hur jag ska formulera mig. Typiskt... det blir alltid så...

För det första vill jag börja med att skriva att det är många som precis lärt känna mig som kanske inte har någon som helst aning om hur jag brukade vara, eller hur jag brukade visa mig själv. Ända fram till slutet av 2012 var jag oerhört osäker, rädd och förvirrad gällande vem jag var, hur jag ville att andra skulle se mig, hur andra såg mig och jag ville bli omtyckt och älskad utav alla. Jag försökte på alla möjliga sätt jag kunde för att få folk att älska mig. Jag kan nämna - för er som kommer ihåg - mina gamla bilder på mig själv. Har man sett dom gamla bilderna så vet man vad jag pratar om. Ni som inte vet så kan jag bara säga att det är ett perfekt exempel på en osäker och olycklig kvinnas bilder där hon visar alldeles för mycket - inte för att hon själv känner sig trygg med det - utan för att hon vill att andra ska se henne eftersom hon inte ser sig själv. Det var ofta folk (män alltså) som kommenterade mina bilder och kallade mig vacker, underbar, snygg och skrev till mig i chatten och ville bli mina vänner och gillade mina bilder. Jag blev så himla glad - för att jag blev objektifierad. Jag trodde att det var det värdet jag behövde - dvs ingenting alls egentligen.
Det slutade med att jag förnedrade mig själv på alla möjliga sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse vilket slutade i totalt kaos för mig och mitt liv. Jag hamnade i en utav de värsta depressioner jag har haft och var inte långt ifrån min egen undergång.

Det var då som jag fann feminismen. Det kan låta rätt otroligt men jag hade faktiskt ingen aning om att jag kunde ha ett värde tidigare, inte på det sättet som jag känner att jag har nu. Feminismen räddade mig från det misär jag befann mig i och för det kommer jag aldrig att be om ursäkt. 
Män, och kvinnor, vill gärna klanka ner på mig för att jag är öppen feminist och verkar tro att jag är mindre värd bara för att jag är feminist. Jag var mindre värd när jag inte var feminist och jag är mindre värd när jag är feminist. När ska jag blir värd någonting egentligen?! Det handlar inte om att vara feminist eller inte - det handlar om att jag är kvinna och i vissa ögon kommer kvinnor aldrig ha något värde.
Jag är livrädd för det här. Jag är livrädd för att bli negativt dömd i förväg för att jag är öppen feminist. Jag är rädd att mina vänner, Daniels vänner och mina vänners vänner ska se ner på mig och ha en förutfattad mening om mig bara för detta. Jag är inte en dålig människa, jag är inte någon som kommer säga åt dig att "du är en äcklig man och borde dö" första gången vi träffas. Jag kommer inte att trycka ner dig bara för att du är man. Det finns ett uttryck som säger "du är en idiot tills du bevisat motsatsen" men jag tillhör den sortens människor som tänker precis tvärtom. "Du är en kär vän till mig tills du har bevisat motsatsen." Det gäller alla kön!

Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag äntligen ser mitt eget värde?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag ser andra kvinnors värde och äntligen vågar säga vad jag tycker och tänker?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är kvinna?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är feminist?
Varför ska jag få skit kastad på mig?!
Det finns inget vettigt svar på "varför."

För er som inte vet det så handlar inte feminismen om att hata män och utrota män.
Det handlar inte egentligen om att ta makt ifrån männen utan det handlar om att GE makt till kvinnorna.
Det handlar inte om att trycka ner männen och ta fram kvinnorna utan det handlar om att TA FRAM kvinnorna.
Det handlar inte om att kvinnorna ska stå över männen utan det handlar om att kvinnorna ska stå LIKA HÖGT SOM MÄNNEN.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva "om du inte tycker om att jag är feminist så dra åt helvete" men jag kan inte det. Jag kan inte sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, för jag är så osäker i mig själv. Men jag kan säga såhär; om du inte tycker om att jag är feminist så kommer det ändå inte att ändra på mina åsikter. 


Slutkläm; Det som folk heller inte tycks förstå är att man kan komma överens trots att man inte har samma åsikter. Jag har inga andra politiska åsikter mer än att jag är feminist och jag sitter inte och pratar om mina feministiska åsikter till alla - inte ens med särskilt många omkring mig. Jag skriver bara det här på min blogg eller på min facebook. Jag pratar gärna om andra saker så som film, musik, nyheter och humoristiska saker än något så allvarligt som feminism. Du måste inte vara feminist för att jag ska tycka om dig, du måste inte vara feminist för att komma överens med mig och du måste inte vara feminist för att vara min vän. Jag dömer inte dig för att du inte är feminist och jag vill gärna ha samma tillbaka - döm mig inte. Pls.