Har varit så rädd för att blogga det senaste... jag har känt mig extra uttittad, extra utsatt och extra osäker. Det låter narcissistiskt att säga att det känns som om jag står i centrum för allas uppmärksamhet och hat och... jag tror att osäkerhet och paranoia inte är långt ifrån narcissism - men omvänt. Jag tycker inte det är roligt att känna så. Det är inte så att jag får några bekräftelsebehov uppfyllda eftersom jag tror att alla hatar mig.
Jag har fått höra så många gånger att jag klagar alldeles för mycket, att jag är dramatisk och att jag är fjortis som uttrycker mina missnöjen och negativa känslor online. Jag har aldrig förstått det riktigt. Om jag behöver ventilera - låt mig? Det stör inte dig på något sätt och du kan dölja mina inlägg. Och jag tycker att det är viktigt att bryta tabun för man MÅSTE kunna prata om psykisk ohälsa. Man måste kunna erkänna att idag har jag en skitdag för alla har det! Det är så viktigt med igenkännande och trygghet när det kommer till psykisk ohälsa. "Jag är inte ensam med dessa tankar."
Jag vill inte vara tyst längre. Mina problem, oavsett hur små eller patetiska de känns för någon annan så upplever JAG dom som jobbiga och jag behöver prata om dom. Det är bara att bläddra vidare om det är jobbigt eller irriterande att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar