Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."

Stress.

Stress. Jag tror aldrig att jag upplevt stress tidigare när jag upplever den nu. Stress som i stress som håller i sig, som är där varje dag, inte bara panikstressen-innan-ett-viktigt-uppdrag som kvällen före ett prov och man inte har pluggat. Nej den här stressen är här varje dag.
Jag kan inte sova längre, knappt alls. Sover drygt 4-5 timmar varje natt och sover jag längre vaknar jag minst 3 gånger på 10-15 minuter. Jag blir aldrig riktigt utvilad. Jag går runt och är konstant trött och utmattad men kan ändå inte sova, kan inte ens sova powernaps längre.
Jag kan knappt äta längre. Sällan jag känner mig hungrig men jag äter ändå "bara för att man måste" och då äter jag inte bra mat (när har jag någonsin ätit bra mat?) och jag orkar inte laga någonting. Energin och lusten att göra någonsin är helt död. Bara en sån liten grej är liksom uteslutet på något sätt.
Jag kan inte koncentrera mig. Kan inte ens se på film eller serier längre, isåfall bara ett avsnitt i taget. Jag tröttnar och vandrar iväg, kanske för att jag är så trött hela tiden, och det tar ungefär 4-5 timmar för mig att se en hel film eftersom jag pausar och gör annat emellanåt.
Jag kan verkligen inte plugga, vilket är det sämsta, och roten till all stress. Plugg och pengar. Blir så sugen på att bara skita i allt... köpa ett tält för mina sista kronor och bara fly iväg. Jag orkar liksom inte ha det såhär mycket länge till .

Något som jag absolut hatar och avskyr är när folk får förutfattade meningar om mig. Iof - jag får det om andra också, det är svårt att inte låta bli och det är ju helt mänskligt, men ändå. Min noja är 100000 % starkare. Jag menar - "folk" tror att jag har ett chill liv, ett lugnt liv, ett awesome och avslappnat liv som bara är hemma, pluggar distans, äter pommes frites och ligger i sängen. Nej. Det är inte chill. Det är inte lugnt. Det är inte awesome eller avslappnat, inte ens i närheten. Det är stressat, som fan. Även om jag ligger helt still en dag så är inte min hjärna eller tankar stilla - de är fortfarande lika stressade. Bara för att kroppen slappnar av så gör inte hjärnan det. Och min känns att vara på högvarv hela tiden.

Blö.

Äckliga lärare.

Så. När jag inte kunde sova, eller egentligen så KUNDE jag ju sova men ville inte skrev jag ner en hel lista på saker jag ska skriva om i bloggen. Nu ligger min iPhone en bit bort och jag ska bara hämta den. Så. Listan var en hel del flummigare än vad jag trodde... oj. Iallafall. I en blandning mellan wannabes och mineralvatten hittar jag ett ämne jag vill skriva om!

Lärare. Inte vilka lärare som helst utan förskolelärare. Och jag menar speciellt de förskolelärare som hatar barn. Alltså? Vi har säkert alla träffat på den där tjuriga tanten eller stränga mannen som jobbar med barn som är på väg att växa upp men istället behandlar de som smuts, eller bara allmänt illa. NÄR HUR VAR vaknade de upp en morgon och bara "jag ska bli lärare :) men jag hatar barn" ?! Påminner om den där rektorn Agatha Trunchbull i den underbara filmen/boken "Matilda." Nu är hon iof en påhittad människa men det finns faktiskt liknande fall i verkliga livet! Vafalls jag blir helt galen!!! Varför ska man jobba med något man hatar? Och för att bli förskolelärare krävs ju en ordentlig högskoleutbildning och ja kanske inte det LÄTTASTE att bli för man kan ju bli städerska istället eller kanske hora eller något.

Jag själv har stött på såna här äckliga lärare. En lärare som jobbade på en skola jag en gång gick på (o.O) var HEMSK. Hon brukade tvinga barnen att städa undan efter andra barn och tryckte jämt och ständigt ner dom så det enda som fanns av deras självförtroende var ett litet korn där långt inne i skallen som sedan tog år av terapisessioner att hitta och bygga upp igen. Det värsta hon sa var till en kille som var stökig nämligen "du kommer aldrig bli någonting i framtiden om du håller på sådär" och vem FASEN säger så till ett barn?! Alltså. Va? Fittiga jävla lärare som förstör en hel barndom... jobba fan inte med barn om du nu ska vara elak eller ja du kanske är sadist men då tycker jag inte om dig. Som tur var så jobbade hon på en annan avdelning.

Slutsats: om du råkat stöta på en sån här lärare så kom ihåg att den läraren är en jävla idiot och borde  torteras. Nuff said.

EDIT:  Fick precis höra om en lärare som jobbade på vår skola på Frennarp som tvingade ett av barnen städa upp sin egen spya... -.- och okej jag skrattade så mycket att jag nästan pissade ner mig men fyfan va elakt.
-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.