Jag vet egentligen inte varför jag väljer att ta upp diskussioner med dem som kallar sig själva för antifeminister. Kanske handlar det om att jag vill frälsa alla.
Eller... så handlar det om att jag är livrädd för att leva i en värld där det finns människor som förnekar mig rättigheter för jag råkar vara kvinna och om det finns någonting jag kan göra för att stoppa dem så gör jag det.
Det är nästan som att jag tar upp diskussionerna för att försäkra mig om att "okej... de kallar sig inte feminister men KAN de ändå möjligtvis tycka som jag?" för det går, tror jag. Precis som det finns feminister som inte har särskilt bra feministiska åsikter finns det människor som inte kallar sig feminister som har bra feministiska åsikter. För mig är den stämpeln oerhört viktig; FEMINIST. Det är jag, det är mitt liv, det är mina åsikter, det är vad jag tror på och vad jag lever för.
Jag vill inte tro att det finns människor som förnekar mig rättigheter, som ser mig som en lägre varelse på grund utav mitt kön. Det är egentligen underligt eftersom diskussioner om feminism ofta går ut på att prata om alla dessa människor som tycker så, som inte vill att jag ska ha rättigheter. Men för mig har det bara varit en "massa". Det har varit strukturer, kulturer, patriarkat... det har inte varit människor, individer, på samma sätt. Så när jag väl möter dessa individer så blir jag rädd för - ni ska ju bara vara en massa?
Detta är en slags skräck för mig. En skräck som jag lever med dagligen. "Kommer den här personen som jag tycker om, bryr mig om och respekterar hata mig för jag är feminist eller plötsligt vilja attackera och döda mig på grund utav mina feministiska åsikter?"
Detta gör mig så oerhört rädd och ledsen. Jag vill egentligen inte dra paralleller med sånt som jag inte exakt vet hur det känns men... jag kan ju känna sympati. Detta är nog det närmaste jag kan komma till hur en rasifierad känner sig när det gäller rasister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar