Oceans.

Den här veckan har varit tuff för mig på ett väldigt annorlunda sätt. Sen jag träffade Alex i mars har vi knappt varit utan varandra och nu kommer det dröja en stund innan vi kan vara med varandra eftersom han är iväg och marknadsför sitt företag på en mässa i Polen. Jag tänkte ta den möjligheten till ensamtid med att verkligen göra sånt som jag tycker om att göra själv. Jag har mest sovit, lyssnat på musik och läst manga, pratat med babesen på discord och gått på mina möten. Det har varit väldigt givande på många sätt men samtidigt tufft. När Alex inte är här så tvingas jag möta många av de känslorna som jag gärna bara vill trycka undan... 

"Fear of abandonment". Jo, jag vet. (Jag har skrivit om det innan här i bloggen och finns under kategorin "Sjukdomen" på höger sida).
Vad gör man när huvudet vägrar samarbeta? När logiken vägrar samarbeta med rädslan? Jag har under väldigt få stunder nojat gällande Alex. Eftersom han är så ärlig med mig jämt och jag med honom så har många rädslor försvunnit till skillnad från mina tidigare relationer. Jag har haft stunder där jag fått panik för han inte svarat men det har så uppenbart inte handlat om honom eller hur han är mot mig i vår relation utan mitt bagage. Det är inte logiskt att tro att ens pojkvän är död eller otrogen om han inte svarar på 3 timmar. Jag vet ju det. Men mycket av min noja i det förflutna HAR varit relativt logisk men kanske förstärkt av min sjukdom. Män som inte svarar, svarar kort eller trycker undan mig vill faktiskt inte ha med mig att göra. Det låter hårt men jag har lärt mig det. Visst, man kan inte alltid ha tid för alla, men vill man prata med någon eller vara med någon så får man det att fungera på bästa möjliga sätt för båda parter.

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min pojkvän. Det låter ohälsosamt men inte när det kommer ifrån mig. Det innebär att jag har släppt in Alex i mitt liv. Han är en del av mitt liv nu och därför är det otänkbart för mig att leva ett liv där han inte finns med. Jag går inte aktivt och tänker på att förlora honom. Och i och med detta har jag inga plan B's och inga mentala förberedelser som gör att det finns ett gap mellan oss genom hela relationen. Jag är engagerad i honom, i oss.

Självklart finns det känslor och bagage från det förflutna som fortfarande hemsöker mig, speciellt när jag är ensam, men det är inga direkta hinder. Ett tag trodde jag att om jag inte var kapabel att kunna komma över mitt bagage så kunde jag inte ha en ny relation. Det är inte sant. Jag kan reflektera och älta och fortfarande vara lycklig och engagerad i min nya relation. För ja... jag är väldigt lycklig i min relation. Jag känner inte att jag behöver bevisa det för någon och därför skriver jag inte om Alex särskilt mycket jämfört med vad jag brukade göra om mina tidigare relationer. Allt jag känner säger jag till honom och inte till andra online. Men... eftersom det är viktigt för mig att uttrycka hur en relation kan se ut i psykisk ohälsa måste jag ju skriva om det ibland. (Och såklart skryta lite.)

Relationer när man är psykiskt sjuk.

Det är inte lätt att vara vän med eller ha en partner som är psykiskt sjuk. Det krävs enormt mycket tålamod och förståelse för att det ens ska kunna vara möjligt men framförallt för att det ska kunna vara givande. Jag har haft relationer med människor som inte gynnat mig och mitt mående mer än på ett negativt sätt och det leder till slut att min psykiska ohälsa förvärras. Det tog väldigt lång tid för mig att inse att om människor inte kan acceptera eller hantera min sjukdom så är det inte värt för mig att lägga energi och tid på dom. Det måste inte vara så att man klipper bort dom helt, även om det kan behövas också, men att man kanske tar en paus ifrån varandra tills måendet blivit bättre.

Min pojkvän är en helt fantastisk människa. Jag har aldrig mött någon som varit så tålmodig, förstående och stöttande som han är. Han lyfter mig utan att det innebär press och tvingar aldrig mig att göra någonting som jag inte klarar av. Det är tungt för honom att se mig må så dåligt som jag kan må men eftersom mina positiva sidor skiner igenom känner han att det är värt det. Jag är så mycket mer än min sjukdom. Alex visste redan från början att det skulle vara en utmaning att gå in i en relation med mig men han var villig att möta den och nu nästan 7 månader senare har vi fortfarande en stabil och hälsosam relation med varandra. Kommunikation är nyckeln. När jag träffade Alex var jag väldigt noga med att "det här ska göras rätt." Jag har varit 100% ärlig med honom redan från början. När jag säger 100% så menar jag verkligen 100%. Jag kan inte komma på någonting som han inte vet om mig. Han vet om alla mina trauman, allt mitt bagage, alla mina tidigare relationer och han är väldigt engagerad i mig precis som jag försöker vara engagerad i honom. Om jag inte hade pratat med honom om min sjukdom som jag gör så hade det här aldrig fungerat. Och hade han aldrig öppnat upp sig för mig och för min sjukdom hade det inte heller fungerat. Han vet varför jag är som jag är, han vet varför jag reagerar som jag gör och han vet varför jag inte orkar ibland.

Jag är inte lätt att ha en relation med just nu varken vänskapligt eller kärleksmässigt. Jag är nojig, skiftar i humör, nedstämd och jag kan helt enkelt inte göra allt som jag vill göra i en relation. Jag kan inte vara social eller energisk 100%. Jag kan inte alltid fokusera på annat än min sjukdom. Jag kan inte ens beskriva hur lyckligt lottad jag är som hittade någon som Alex. 

Jag har avslutat kontakten med en del vänner och vissa utav dom har jag helt enkelt en paus ifrån. Jag kan inte fokusera på alla samtidigt och de vet om det. Om jag inte har kontakt med en vän på ett par månader så är ingenting förändrat när vi väl har kontakt igen. Det finns inga måsten i mina relationer mer än att jag försöker och jag lyckas ibland. Jag har väldigt svårt att ha relationer med andra människor som är destruktiva på samma sätt som jag är eller som jag har varit eftersom det triggar mig att bli destruktiv igen. Det känns sorgligt för mig att inte kunna stötta dom men det är faktiskt helt okej att sätta mitt eget mående först gällande det. Om någon verkligen skulle behöva mig så skulle jag finnas där men det finns en respekt oss emellan att vi inte når ut till varandra i våra mest destruktiva stunder. Mina vänner bjuder inte med mig på fester eftersom de vet att jag kommer få ångest av det, både att säga nej och om jag skulle följa med. Jag är väldigt lyckligt lottad som har dom också.

Allt är möjligt med rätt sorts nätverk. Jag känner att jag har det. Jag känner inte bara att jag själv har viljan att bli bättre men också att de omkring mig pushar mig åt rätt håll. 

Hur män respektive kvinnor "ska" hantera psykisk ohälsa.

Män och kvinnor ses ofta som två helt olika arter. Vi är alien för varandra. Vi skiljer oss så mycket ifrån varandra att det är omöjligt för oss att leva tillsammans. Vi förstår inte varandra, vi kan inte kommunicera eller samarbeta. 

Mycket utav mina tankar kretsar just nu (och har väldigt länge) kring varför det är så svårt för mig, som kvinna, att samspela med män i olika situationer och relationer. Jag skulle vilja göra en ny tagg på min blogg som handlar om just detta men jag vet inte vad jag ska kalla den. Män vs kvinnor? Hm. Det jag skriver är inte faktabaserat utan erfarenhetsbaserat. Jag hör ofta att kvinnor känner igen sig i vad jag skriver. Det måste finnas någon sorts sanning i det då eftersom det är så många som känner igen sig?

Inom psykologi tycks det finnas en manlig och en kvinnlig sfär. Det finns alltså "typiska manliga" och "typiska kvinnliga" problem. Hur vi väljer att åtgärda dessa problemen skiftar också beroende på om det är en man eller en kvinna som har dem. När en man med psykisk ohälsa i sin bakgrund träffar en kvinna som har psykisk ohälsa i sin bakgrund blir det plötsligt en kollision trots att deras forna problem liknar varandra. De har bearbetat sin psykiska ohälsa på två helt olika sätt vilket gör det svårt för dem att tillsammans bearbeta nya psykiska problem.

Hur har jag märkt att mäns psykiska ohälsa hanterats?
1. Medicinering.
2. Problemhantering av olika slag där aktiva åtgärder sätts in som distraktion; en fysisk aktivitet eller en hobby.
Och hur har jag märkt att kvinnors psykiska ohälsa hanterats?
1. Samtalsterapi.
2. Rådgivning av olika slag.
3. Medicinering.
Vad jag har märkt är alltså att när män mår dåligt måste problemen lösas genom någonting fysiskt och när kvinnor mår dåligt måste problemen lösas genom att prata om det. Män får aldrig prata om sina problem. Jag känner fler män som blivit medicinerade vid psykisk ohälsa än kvinnor eftersom kvinnorna har fått sin psykiska ohälsa hanterad genom samtalsterapi. Därför känner jag också fler kvinnor som blivit av med sin psykiska ohälsa än män. Män behöver också prata om sina problem. 
Detta grundar sig i hur vi ser på män och kvinnor. Vi ser på kvinnor som känslovarelser men vi ser inte på män på samma sätt. Jag hörde en gång ett citat som löd "män slåss och kvinnor skär sig". Det är ett problematiskt citat men samtidigt är det ett viktigt citat eftersom det speglar hur vi ser på män som hanterar saker utåt och kvinnor som hanterar saker inåt. 

Hur påverkar detta då kvinnor och män när de tillsammans ska lösa ett psykiskt problem?
I mina tidigare relationer märkte jag ofta, när jag uttryckte mina känslor, att min partner tog det som en uppmaning att "fixa" mitt problem. "Vad ska vi göra åt det?" "Jag kan inte göra någonting åt det." "Nu tar vi tag i det här problemet!" Jag ville inte göra någonting åt det. Jag ville prata om det. Det slog mig då också att mina partners aldrig har pratat om sina problem. Det fick mig att undra om de faktiskt skulle må bättre om de bara fick prata om det...
Jag har också märkt ett stort motstånd mot att prata om problemen, speciellt när det gäller problemen som kanske finns i relationen. Ett problem kan behöva pratas om i flera månader utan att det faktiskt löser sig. Är det för att män aldrig har behövt eller fått "älta" sina problem på samma sätt som kvinnor? De har inte behövt eller fått gå till grunden till sina problem? "Nu har vi pratat om det och nu är det över" ungefär. Så är det ju inte alls. Jag tror på att kommunikation är nyckeln till allt, både psykisk ohälsa och problem inom en relation. Visserligen tror jag också på att man bör släppa vissa saker och gå vidare när man "tagit tag i dom" t.ex. genom att prata om det men det kan ta längre tid ibland...

Kärlekens död.

Det är mitt i natten och jag lyssnar på The Orchestral Score till The Great Gatsby. Jag känner för att skriva om kärlek... utveckla lite tankar, tänka i text och så vidare.

Vi lever i ett samhälle där monogami är normen. Monogama relationer och monogam kärlek är det enda vi ser. Vi växer upp och lär oss att en människa ska en dag ge oss allt, vara allt. Disneyprinsessan får sin prins och de lever lyckliga i alla sina dagar. Även för vuxna finns den här normen; äktenskapet, tvåsamheten och föräldraskap. Det innebär splittring av familjen ifall den ena är otrogen, det är det värsta som kan hända. Otrohet är en synd. Det är det absoluta slutet på relationen och efter en otrohet kan ingenting läkas. Otrohet är det värsta som kan hända i en relation. Jag måste ställa den frågan... om det verkligen är så?

Jag tror inte på att en människa kan vara allt för en annan människa, för ingen människa är perfekt. Vi människor är inte pusselbitar som ska pusslas ihop med EN annan människa. Vi är ett oändligt pussel som kopplas samman med flera olika människor, på olika sätt. Ingen kärlek är den andre lik.
Människor har olika sorters behov. Det måste inte vara så att man behöver flera partners samtidigt men det man inte får av sin partner får man från vänskapsrelationer och tvärtom. Det är sällan så att man gör samma saker med sina vänner som med sin partner och tvärtom, det är sällan så att man pratar på samma sätt med sin partner som med sina vänner och tvärtom. Jag tror på att vänskapsrelationerna är våra riktiga relationer - och de romantiska förhållandena är bara en grej vid sidan av. Inga har krossat mitt hjärta så hårt som vänner har gjort. Det är den ultimata smärtan, att få sitt hjärta krossat av en vän, inte av en kärlekspartner. Och vänskapsrelationer tar pauser och på så sätt kan de fortsätta - länge - så varför gör vi inte samma med våra partners? Vi har vänner vid sidan av våra vänner och på så sätt tröttnar vi aldrig på varandra. Så varför gör vi inte samma med våra partners? 

Otrohet innebär att man ställer sig själv frågan; duger jag inte till för min partner? Och det är så hemskt egentligen... att vi tror att vi ska duga till 100% för våra partners. Det är en enorm press att alltid duga till, alltid vara perfekt, alltid vara ren och att alltid matcha med varandra. Den här pressen är det som dödar kärleken. Så fort vi känner att vi inte duger till, att vi inte matchar, så gör vi slut. Vi tar död på den kärlek vi skulle kunna ha och dela eftersom vi inte känner att vi längre kan vara allt för varandra. Döden sprider sig som ett mörker, som ett oändligt mörker, och slukar all den kärlek som finns emellan två partners eftersom - de inte längre kan vara allt för varandra. Är det värt det?

Varifrån kommer den här pressen? Kort svar: från fiktion. Vi ser som barn på Aladdin och Lilla Sjöjungfrun. Som tonåringar tittar vi på Twilight. Som vuxna tittar vi på The Notebook. Monogami. Tvåsamhet. "Allt för varandra." Dessa filmer visar inte verkligheten. Det är beskrivningar av känslor som visas i handlingar. För så som Bella och Edward känner för varandra - känner säkert människor för varandra i verkliga livet - men det går inte till på det sättet som det gör i Twilight.

Kärleken dör. Tack vare fiktion...

Och vidare på det här med att vara perfekta för varandra. Det är så oerhört skadligt. Vi tror att kärleken övervinner allt, amor vincit omnia och så vidare. Varför skriver så många kvinnor romantiska brev till seriemördare? Varför blir så många kvinnor tillsammans med män som tidigare slagit, våldtagit eller mördat andra kvinnor? För de tror att kärleken övervinner allt. De tror att deras kärlek kan läka männen, att deras kärlek kan förändra männen och göra männen till bättre människor. Kärlek är den stora helaren, tror man. Men.. nej. Kärlek kan inte läka. Kärlek kan inte hela. Kärlek kan hjälpa på traven, vara en spark i rumpan, en anledning att vilja kämpa eller vilja förändra men kärlek för sig... har inte den styrkan. Låter jag väldigt pessimistisk när jag skriver såhär? Kanske det. Men jag vet också att det är realistiskt.