Trauma.

En enorm TW på det här inlägget; våldtäkt, självskada, droger. 

Jag vaknade... mina händer skakar och plötsligt gick allt i slow motion. Jag hade tappat greppet om nuet. Vart är jag? Är jag där? Varför drömde jag om det här just nu? 

Jag vaknade för ungefär en timme sedan. Jag drömde om mitt första stora trauma. Det var 13 år sedan och det var när jag hade sex för första gången. Jag minns det fortfarande ibland som om det var igår men ändå klassar jag ofta mig själv som färdig med det traumat. Det var en sådan bisarr händelse, så många bisarra omständigheter och det var till och med så bisarrt att det låter som om det inte har hänt, som om det inte skulle kunna hända. Jag blev inte våldtagen. Jag skulle inte klassa det som det. Men samtidigt var det som om våldtäkten kom efteråt. Jag kände mig som om jag hade blivit våldtagen men inte förrän någon månad efter. Och åren efter... jo. Jag var ett våldtäktsoffer. Jag blev sexuellt utnyttjad och manipulerad. Jag var bara 13 år. Jag visste inte vad jag gjorde eller varför jag gjorde det. Det bara hände. Jag minns hans tröja, hans halsband som gungade fram och tillbaka framför mitt ansikte.

Hela min tonår handlade om om att antingen återuppleva traumat eller fly ifrån det. Det kanske låter underligt att antingen vilja komma så nära det som möjligt eller bara komma iväg ifrån det så långt bort som möjligt. Jag lyckades med båda. Jag försökte antingen ha sex med alla eller med ingen alls. Jag skulle verkligen inte säga att alla mina sexuella relationer under tonåren var destruktiva men i slutändan handlade det så mycket om det; min första sexuella upplevelse. Jag blev tvingad till oralsex som 14-åring. Jag äcklades så mycket av mig själv, av allting. Jag ville veta om det gick att ha sex på något annat sätt än att bli utnyttjad, om det ens var möjligt. Periodvis såg jag sex som något vackert, som något mellan partners och mellan några som genuint respekterade varandra. Periodvis var det samma sak... och jag blev våldtagen två gånger.

Den första gången var det av en gemensam vän till gänget som hängde på helgerna. Vi var båda höga på bensodiazepiner. Vi låg på en madrass i en lägenhet där de andra två hade däckat i soffan. Min kropp var alldeles lam. Han la sig ovanpå mig.. allt är fragment... jag ropar på min vän i soffan men hon sover för djupt.. jag kanske inte ens ropar, jag kanske bara viskar... allt är fragment... och sedan kastade han ut kondomen genom fönstret. När jag och min bästa vän vaknade kastade hon ut dom. Det var som om något inte stämde med den morgonen. Trots att hon var helt däckad så visste hon; någonting hade hänt. Jag bad pappa hämta mig och köra hem mig till mamma, satte mig i badkaret, satte på duschen på iskallt vatten och lät det rinna över mig i några minuter. Jag bara stirrade framför mig. Jag hade fortfarande linne och trosor på mig. Jag ville inte vara naken framför mig själv. Jag tog tvål 4-5 gånger och skrubbade kroppen som var synlig. Jag skar upp hela överarmen. Jag var smutsig och jag kunde inte bli ren oavsett hur mycket jag först skrubbade sen skar och tömde mig på blod. Nej... jag kommer aldrig bli ren. 

Den andra gången var det av en vän som under flera veckor försökt övertyga mig om att han älskade mig. Han ringde jämt, smsade jämt och anklagade mig för att inte bry sig om honom. Jag vågade inte träffa honom. Jag visste ju knappt vem han var. Men en natt när jag hade ångest behövde jag någon att prata med så jag gick dit, från min bästa väns lägenhet där hon låg och försökte sova. "Jonna..." sa hon. "Ha inte sex med honom." Jag lovade att jag inte skulle ha det. Han slet av mig kläderna efter bara några minuter, tog mig bakifrån trots att jag protesterade och när jag med tårar i ögonen försökte säga hur ont det gjorde snabbade han på takten. Efteråt somnade han på någon minut och jag satt på sängkanten och grät. "Nej, hallå, gråt inte" sa han och försökte ta min hand och hålla om mig. "Jag vill gå hem." Och så gick jag tillbaka till min bästa vän. Jag var inte vid medvetande. Jag la mig i sängen bredvid henne. "Hade ni sex?" frågar hon. "Ja" svarar jag. Sen känner jag hennes armar omkring mig... och jag kunde somna så. För hon visste att det inte var sex, hon visste att det var något annat... så hon la sig närmare mig, tröstade mig utan att säga ett ord. 

Under en fest blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök av en mycket äldre vän. Jag var påverkad och kunde knappt prata så han la sig över mig, hela sin tyngd ovanpå mig och våldsamt drog ner mina byxor. Jag vet inte ens hur jag lyckades ta mig loss. Jag, 16 år gammal och säkert 40 kg lättare än honom och säkert 15 cm kortare lyckades på något sätt kasta bort honom och ställa sig upp med byxorna på sig igen. "Vad gör du?" frågade jag. "Du är ju min vän... vad gör du?" Han var i chock, låg där med täcket över midjan och försökte övertala mig om att komma tillbaka till sängen. Inte ens med hot kunde han få mig att gå tillbaka. Jag snubblade ut, snubblade bland skor, snubblade i trapphuset, snubblade runt på Halmstads gator... "aldrig igen" tänkte jag. Nej, aldrig igen. Nu räcker det. Och efter det minns jag inte mycket utav vad som hände men jag minns att det slutade. Det blev som en slags vändpunkt. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde påverka och jag förstår att det är så många som inte kan det. Det är inte lätt att undslippa en våldtäkt. Men jag gjorde det. Och jag bara drogade konstant i flera veckor... raderade allting som gick att radera i huvudet. 

Det tog väldigt lång tid för mig att återhämta mig. Det tog väldigt lång tid för mig att se på män som något annat än destruktiva verktyg. Jag såg dem inte som människor för människor ska inte göra en illa på det sättet. Det är inte det som är meningen med människor. Men det blev så... väldigt mycket.

Jag är tveksam inför att publicera det här inlägget. Jag ville bara skriva det någonstans.

Jag ser på sex så annorlunda nu. Om jag hade fått välja hade jag valt bort nästan hälften av mina sexuella partners jag har haft. Det var inte förrän jag fyllde 19 och lämnade en lång destruktiv relation bakom mig som jag började ta för mig, utforska mig själv och utforska världen där man kunde ha sex och faktiskt tycka om det. Det har funnits perioder efter det som jag har gjort samma sak; använt sex som någonting destruktivt. Men jag känner ändå att jag är färdig med den sortens destruktivitet. Jag hade så många möjligheter i 20-års åldern att bara göra som jag gjorde i tonåren; ba' ha sex med dom som ville ha sex med mig men jag ville verkligen inte. Jag hindrade mig. Jag visste att trauma skulle uppstå igen och jag vill inte ha mer trauma i mitt liv. Om jag på något sätt kan undvika det så gör jag det. Sex är frihet för mig, när jag får bestämma själv. Och jag bestämmer alltid själv. Även om någon uttrycker att de vill ha sex med mig innan jag ens kommit på tanken är det mitt val om vi faktiskt ska ha det. Allt annat är helt otänkbart. Det kommer aldrig hända.

Jag vet att jag inte borde klassa detta som "över." Det kommer aldrig vara över för mig... men det påverkar inte mitt liv på samma grad som det brukade göra. Det är minnen... det är trauma... sånt som bara finns men som inte gör sig till känna längre... på samma sätt...

Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."