Incel.

Idag fick jag "incel" på reddit länkat till mig (https://www.reddit.com/r/Incels/?count=26&before=t3_6hqzu5) och... it was all pure joy from there. En "incel" är alltså någon som lever i ofrivilligt celibat (en man, kvinnor kan inte vara incels) och anledningen till att han inte får ligga eller får en flickvän är kvinnors fel eftersom kvinnor är så satans utseendefixerade. Kvinnor får ju ligga när dom vill oavsett hur dom ser ut. En tråd hette "du kan aldrig veta vad någon varit med om baserat på hudfärg, kön eller religion men 100% av fula män har någon gång i sitt liv blivit "abused" av en kvinna förut." Kvinnor skiter i personlighet så länge någon är snygg vilket också förklarar varför incels aldrig får ligga (dom har ju alla personligheten där liksom... bara att dom inte är snygga)
Now... jag tror inte att jag behöver förklara varför detta är complete and utter bullshit egentligen men med tanke på hur enormt triggad jag blev (jag vet jag vet) så måste jag skriva om det. Forumet är genomsyrat av kvinnohat och slutshaming.

Först måste jag skratta lite. För jag tror aldrig jag hört om någon som är "för ful" för att få ligga, oavsett kön.
För det andra; Vi lever i ett utseendefixerat samhälle. En effekt av att leva i ett samhälle där endast "snygga" människor får ta plats är att människorna som bor i det samhället blir mer utseendefixerade. Det gäller inte bara hur de ser på andra utan hur de ser på sig själva också. Självhat är någonting enormt utbrett i sådana samhällen oavsett hur man ser ut. Även den snyggaste människan kan hata sitt utseende.
För det tredje: människor har olika sorters preferenser. Det finns ingenting som är skönhet egentligen, det finns bara ideal som säger åt oss VAD skönhet ska vara för någonting vilket gör att vi tror att det finns någonting som heter snygg eller ful.

Det som är viktigast är kanske att det inte stämmer att en kvinna bara bryr sig om ett utseende. Det stämmer att kvinnor ofta hamnar i relationer med män som behandlar dem illa och det stämmer att kvinnor stannar kvar i såna relationer, trots att det är medvetna om att de blir behandlade illa. Detta har ingenting med utseende o göra. Detta är en effekt av hur vi som kvinnor lär oss att "om han drar dig i håret (översatt till om han är elak mot dig) så betyder det att han är kär i dig" och kvinnor lär sig att de vilda djur som är män går att tämja om man bara är en tillräckligt bra kvinna. Detta gör automatiskt att kvinnan klandrar sig själv när hon inte kan få en ond man att bli god. Vi lär oss detta bland annat i min (tyvärr hehe) favoritfilm Skönheten och Odjuret.


Jag känner inte någon snygg kvinna som inte någon gång varit tillsammans med en "ful" kille. Turns out att män är svin oavsett hur dom ser ut. Personlighet är i princip allt. Det kan göra en "ful" människa snygg och en "snygg" människa ful.

På vilket sätt kan manshat vara bra?

Jag ska försöka förklara detta så lätt, så bra och så utförligt som jag bara kan.

Om patriarkatet; patriarkat är ett samhälle där män styr. Män har, i patriarkatet, den sociala, ekonomiska och politiska makten i samhället och då även - över kvinnor. 
Först måste vi ta upp hur patriarkatet påverkar män och vilket ideal som finns för män på grund utav patriarkatet. Hur ska en man vara? Enligt patriarkatet ska män vara framgångsrika, sociala, rika, vita, dominanta, starka och kompetenta. Män har ett yttre ideal såväl som ett inre. Män formas utifrån patriarkatet och uppfostras utifrån just detta ideal. Detta innebär en enorm press för män som inte passar in i beskrivningen av hur en man "ska vara."
Män ska vara sexuella och endast se på kvinnor som sexuella föremål. Män uppmanas att hela tiden tänka på sex eller att agera utefter sina sexuella lustar. Detta innebär att män har svårt med vänskapsrelationer med kvinnor eftersom vi också lever i ett heteronormativt samhälle. Det innebär också att mäns sexualitet på ett sätt är begränsad eftersom män inte "får" säga nej till sex eller inte "får" tycka om vissa typer av sex så som exempelvis att få analsex. Män ska också vara händiga och praktiska. Män ska kunna fixa vad som helst och bygga vad som helst. Det är också manligt med skägg. Män som inte har skägg/kan få skägg är omanliga och därmed inte accepterade.
Hur får män inte vara? Män får inte vara svaga, de får inte gråta och de får inte ha några känslor. Detta innebär att män tar till helt andra metoder att bearbeta sina känslor så som alkoholmissbruk och agerar ofta ut en destruktiv ilska istället för exempelvis sorg.
Läs mer här: https://www.bustle.com/articles/124983-6-ways-the-patriarchy-is-harmful-to-men-because-feminism-isnt-just-for-women och http://www.vagabomb.com/Ways-Patriarchy-Is-Equally-Harmful-to-Men/  
Mycket utav detta grundar sig i kvinnohat. Varför får män inte vara svaga? För män får inte vara som kvinnor, på något sätt. Det är absolut förbjudet att vara feminin som man eftersom det är "kvinnligt" och kvinnor ses ned på. Alltså innebär feminism, som går ut på att lyfta fram kvinnor, en enorm positiv förändring för män också. Men... vad har detta med manshat och göra? 

Alla män är olika och påverkas olika av patriarkatet men det finns något patriarkalt med varje man. Att män påverkas negativt av patriarkatet kan innebära att de blir som patriarkatets ideal och att de inte blir som patriarkatets ideal. Om de påverkas och blir som patriarkatet vill så blir män automatiskt skadliga för kvinnor. För en kvinna blir det svårt att ha en relation med en man som exempelvis inte får visa känslor eller känner att han behöver/måste styra över henne.
Vad jag har märkt så är just detta - de personliga relationerna - anledningen till varför många kvinnor känner manshat. Det kan vara en pappa, en bror eller en pojkvän (eller alla) som varit så påverkade av patriarkatet att de utsatt kvinnan för förtryck av olika slag. Det kan också vara så att kvinnan blivit särbehandlad på sitt jobb/i skolan eller sett män blir positivt särbehandlade på sitt jobb/i skolan vilket lett till att hon känt sig förtryckt. Det kan finnas andra anledningar till manshat men jag valde att ta upp de som, jag märkt, är mest vanliga.
På vilket sätt kan manshat vara stärkande för dessa kvinnor? Det beror på hur hennes manshat yttrar sig;
1. Det är ett sätt för henne att få ut aggressioner över sin situation och sitt liv om hennes manshat innebär att hon skriver om det eller pratar om det med likasinnade.
2. Hon tar medvetet avstånd från män eller relationer med män eftersom hon anser att det är destruktivt för henne. Hon känner inte att hon behöver en man i sitt liv för att vara "hel" eller må bra. På så sätt blir hennes liv lättare att leva.
3. Hon litar inte på män eller litar inte på mäns bedömning av henne. Det gör att hon känner sig mer säker i sig själv och kritiskt kan granska män och deras "att de har rätt i allt." Det kan också vara så att hon inte utsätter sig för situationer där hon kan hamna i fara på grund utav män, i och med att hon inte litar på dem.
4.  Hon klandrar inte längre sig själv för att hon blivit förtryckt eller illa behandlad av män. Detta gör att hon känner sig bättre i sig själv och kan gå vidare från traumatiska/dåliga upplevelser i sitt liv.
5. Hon lyder inte längre män. Det kan exempelvis vara sexuellt: hon har inte sex med män hon inte vill ha sex med, hon har inte sex på sätt som hon inte vill ha sex på och så vidare (finns ju massa olika exempel på hur man inte längre kan lyda män).
Det kan, som sagt, yttra sig på ett sätt eller på alla sätt jag tagit upp. Det kan till och med yttra sig på andra sätt än dessa. Det är helt individuellt hur manshat yttrar sig och det är helt personligt.

På vilket sätt är manshat bra för mig? Och på vilket sätt yttrar sig mitt manshat?
Jag har varit väldigt beroende av män tidigare i mitt liv. Jag har trott att en man är det som kommer läka mig, som kommer göra mig lycklig. Jag har känt mig fullständigt värdelös utan en man som kan bekräfta mig. Manshat, och kanske främst feminism egentligen, har gjort att jag känner ett egenvärde. Jag baserar inte längre mitt värde utefter vad män tycker, tänker eller känner om mig (detta är jättesvårt och skiftar dag till dag men det är ett mål jag har). Det är ganska svårt för mig att sära på manshat och feminism när jag försöker rada upp på vilket sätt manshat varit bra för mig. När jag radar upp varför feminism varit bra för mig så låter det ganska likadant. Men flera exempel: Jag kan stå upp för mig själv mer när det gäller mot män. Om en man säger något till mig som jag inte håller med om så vågar jag säga ifrån eftersom han inte står högre upp än mig. Jag ger inga ursäkter till män längre. Om män behandlar mig illa så finns det inga ursäkter till det vilket gör att jag kan lämna destruktiva män eller destruktiva relationer med män på ett lättare sätt. Jag klandrar inte mig själv längre för att män har behandlat mig illa. Det är inte mitt fel att jag blivit våldtagen till exempel. Jag skulle vilja säga att mitt manshat även gör att jag tar avstånd från män men det stämmer inte. Jag tar avstånd från män som jag märker är destruktivt patriarkala men jag har fortfarande många män omkring mig. Mitt manshat yttrar sig också så att jag inte tycker det är charmigt med patriarkala beteenden. Det är inte charmigt att han känner att han vill ta hand om mig ekonomiskt eller vill skydda mig från allt ont eftersom det grundar sig i ett maktspel och patriarkatet. Manshat har hjälpt mig att se på män på ett annorlunda sätt. Manshat har hjälpt mig att känna igen destruktiva "manliga" beteenden och beteenden som grundar sig i patriarkatet. Det har hjälpt mig att sålla ut män jag inte vill ha mitt liv och män jag vill ha i mitt liv.
Men... manshat innebär också för mig att jag får lov att hata män. Jag får lov att vara arg på män. Jag får lov att säga att män är skit, att män är destruktiva, att män är idioter och att män är dåliga för mig. Jag måste inte redogöra "inte alla män" eller "vissa män" eftersom de som känner manshat vet precis vad jag menar när jag säger så.

Fick jag fram detta bra? Förstår ni lite mer? Förhoppningsvis. Manshat är någonting som jag försöker lista ut och klura ut. Det är något som jag vill lära mig mer om. Jag vill analysera manshat. Jag skriver inte bara om manshat och feminism för att andra ska acceptera mig eller förstå mig - det handlar också om att jag ska kunna acceptera och förstå mig själv.

Män som magneter.

Nu vill jag skriva om någonting som jag har tänkt att skriva om väldigt länge, men låtit bli med. Jag vet inte ens varför jag låtit bli men jag har känt att det varit... lite problematiskt...

På ett eller annat sätt har män alltid varit grunden till min olycka. Det kanske låter som om jag har haft en väldigt ytlig olycka men jag är psykiskt sjuk (som ett extra plus i kanten) vilket gjort att min olycka varit väldigt djupgående och störande i mitt vardagliga liv. Och inte ens i lyckliga relationer med män har jag lyckats komma undan min olycka. Man skulle kunna säga att jag är kroniskt olycklig. Men varför är då män grunden? Ptja... vi skulle kunna skriva hela livshistorien men då skulle jag flumma iväg så vi kan väl bara säga att dem är det, helt enkelt. Jag har haft riktigt jävla kassa encounters med män. Många. Och ofta. Och ändå... tycker jag ju om män. Vänta vad skrev hon nu?! Har hon blivit psykotisk?! Nej men faktiskt, jag tycker om män. Jag tycker att män är intressanta. Jag tycker om att ha intellektuella, djupa och långa samtal med män eftersom deras världsbild ofta skiljer sig väldigt mycket från min egen. I patriarkatet är vi tyvärr motpoler och det intresserar mig att veta hur den andra polen tänker och resonerar. Det är också intressant att se hur patriarkatet påverkar män olika, vilken negativ eller positiv inverkan det har haft på mannen som individ.

Jag är analytisk feminist och... kvinnor är därför inte lika intressanta för mig. Okej hon har verkligen fått en knäpp, vad fan säger hon?! Kvinnor som individer kan vara jäkligt intressanta, fantastiska och underbara och jag har så många intressanta och fantastiska kvinnor omkring mig men... när det kommer till feminism... så är män väldigt intressanta. Det kanske är just för jag sätter kvinnor så högt upp. Jag vet redan att kvinnor är awesome. Jag vet redan att kvinnor som grupp är så jävla mycket mer än vad patriarkatet målar upp. Jag vet att når jag ut till en kvinna så kommer jag få stöd, jag kommer få kärlek, jag kommer få utrymme och jag kommer få det jag behöver. Kvinnor ger mig så jävla mycket redan. De är mitt ultimata stöd, min klippa, min mark att stå stadigt på. Jag har inte kunnat leva utan så många kvinnor i mitt liv, som jag faktiskt har. Speciellt när dessa kvinnorna är så jävla fantastiska (men ja big suprise att kvinnor är det egentligen). Men män... vad får jag från män? Och jag vill gärna bli motbevisad. Det kanske är ett destruktivt intresse från min sida... vad jag har märkt det senaste så... ja, det är destruktivt.

Jag skulle gärna vilja säga också att jag inte ser könet - jag ser individen - när det kommer till mina vänskapsrelationer och det stämmer ju. Jag har vänner som är män, kvinnor och ickebinära och ingen är egentligen den andra lik. De är inte könsvarelser när de är mina vänner. Vänner är könsneutrala. Men... är det verkligen så enkelt? Tyvärr inte...

En liten röst inom skriker att "skit i män! fokusera på kvinnor och ickebinära! skiiiit i määään!" men jag kan inte. Jag dras till män som en jävla blodigel, som en jävla magnet. Och jag vet inte varför. Är det för att jag tror att män kan bekräfta mig? Att min bekräftelse och mitt värde ligger i vad män tycker om mig? *nynnar patriarkatet patriarkatet patriarkaaaatet*. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste hitta en lösning. För det har blivit ett problem för mig. Den senaste tiden har jag bara lagt all min fokus på män. Jag tänker inte säga hur många eller vilka men jag har bara fokuserat på dessa männen. Det kan ha varit så att de behövt stöd, att de behövt uppmärksamhet, att de behövt bekräftelse, att de behövt stimulans, en axel att gråta på, ett öra som lyssnar och så vidare... Och det har jag velat ge dom. Det har såklart strulat till det. Män och kvinnor kan inte vara vänner så lätt... och jag hatar att det är så. Vi lever inte i en utopi, vi lever i ett patriarkat. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag slagit mig själv i huvudet och skällt på mig själv, när dessa männen krossat mig gång på gång, att "varför fokuserar du inte på de fantastiska kvinnor och ickebinära vännerna du har som INTE skadar dig, som INTE krossar dig, som BARA ger dig kärlek och stöd?!"
Varför? Jag vet inte. Jag måste tänka mer, jag måste analysera mer, jag måste skriva mer. Jag måste hitta en lösning på detta enorma problem i mitt liv.

Syster eller potentiellt ligg?

Nu vill jag säga detta utan låta skrytig men jag har väldigt många vänner. Jag har vänner som är ickebinära, vänner som är kvinnor och vänner som är män. När man har så många vänner som jag har så går det inte att undvika drama och tjafs för människor i grupp fungerar sällan särskilt bra, tyvärr.

Jag är en sån person som försöker (och lyckas) se individen före könet.. Jag är väldigt öm mot mina vänner, verkligen. Jag säger att de är underbara, att de är vackra, att de är snygga, att jag tycker om dom och att jag älskar dom. Det är mer socialt accepterat att jag säger dessa sakerna till mina kvinnliga vänner än till mina manliga. Varför?

För det första har alla mina partners uttryckt svartsjuka när jag sagt att en manlig vän är snygg och den svartsjukan har inte existerat när jag sagt samma sak om en kvinnlig vän. För det andra så KAN mina komplimanger starta ett dilemma hos mina manliga vänner - är hon min syster eller är hon ett potentiellt ligg? 

Hos vissa känns det som antingen eller. Jag har hört från mina tjejkompisar att deras manliga vänner envisats med att kalla dem för "syrran" eller "sis" och att "de aldrig skulle kunna se på dom på det sättet" och så vidare och - va? Varför kan inte en vän av det motsatta könet bara vara en vän? Måste mina killkompisar vara mina bröder? Jag vill inte vara en syster. Jag vill inte vara ett syskon. Jag vill vara en individ. Jag vill vara deras VÄN. Jag vill att de ska kunna se mig som Jonna, inte som en syster. Jag vill inte behöva övertyga min partner om att "de är som mina bröder" bara för att han inte ska bli svartsjuk och orolig. Och alltså... jag är pansexuell vilket innebär att jag skulle kunna bli kär och tända på alla kön - men varför är det ingen av mina partners som nojat när jag sovit hos tjejkompisar? 

Jag är så jäkla trött på detta. Det är patriarkatet som genomsyrat och förstört många av mina vänskapsrelationer med män. Det är inte jag som gått in och pajat stämningen utan det är patriarkatet. Det känns inte så jävla kul tbh. Jag vill kunna ha vänner av alla kön och det ska vara SAMMA JÄVLA VÄNSKAP HELA TIDEN.

Jag är dessutom jävligt förbannad på människor som ska anta att jag är kär i mina killkompisar eller att dom är kära i mig. En KAN ha en kemi med någon och en nära relation med någon utan att kärlek ska bli inblandad. Det finns manliga vänner i mitt liv som jag älskar mer än späckhuggaren älskar havet och det säger jag gärna till dom - eller säger det om dom. Jag visar samma ömhet till dem som jag visar till Malin, Maya, Lina eller Mimmi. Jag är en känslig person. Jag visar mycket ömhet och kärlek. Och jag gör det till vem fan jag vill. 

SCUM (TW: självskada)

Jag vill ibland tro att jag föddes skadad, att jag redan var förlorad vid födseln. Jag lägger hellre skulden på mig själv än på andra människor eftersom jag vägrar tro att människor kan vara så hemska, att de är kapabla till att förstöra en människa. Men jag vill inte längre lägga skuld på mig själv... jag vill lyfta upp mig själv.

Många undrar säkert varför jag blivit så extrem gällande mitt manshat det senaste. Få förstår att det kan ligga sorg bakom hat eller att det kan ligga personliga erfarenheter bakom hat. Hat är någonting man bara känner utan anledning, vill man tro. Det kanske är för man inte vill ta itu med en sådan känsla som hat eftersom man känner att det inte går, men det gör det. Analysera hatet. Förstå hatet. 

Alla mina ärr har en historia och bakom mina ärr ligger sorg och hat; mestadels manshat. För det är helt sant - det är mestadels män som fått mig att skada mig själv på det här sättet. Absolut beror det på psykisk sjukdom, en psykisk sjukdom som jag vet funnits där sen barnsben men... varför utvecklades den? Vad matade min sjukdom så mycket att den exploderade och omringade mig? Jag kan berätta det: män.  Jag har vägrat hata män i mitt förflutna. Jag har bara älskat, jag har bara bjudit in och försökt förstå. Jag har litat på män, försökt se det goda i män. Om jag hade lärt mig att hata män redan när jag var 13 hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Jag hade varit en så mycket mer lycklig individ.

Män har våldtagit mig, flera gånger. Män har våldtagit mig oralt och vaginalt, försökt analt. 
Män har utnyttjat mig och min godhet, behandlat mig som en soptunna där de kunde tömma både känslor och säd när ingen annan fanns där för dem. 
Män har tagit mina pengar, levt på mig när de själva slösat bort sina pengar på alkohol eller droger. 
Män har fått mig att överge både ansvar och skola vilket lett till ett stort fördärv i mitt liv. 
Män har tryckt ner mig, flera gånger. Män har sagt att jag varit värdelös, äcklig, vidrig, ful... att jag varit en hora, att jag förtjänar att dö och att jag borde ta livet av mig eller skära mig lite till. 
Män har manipulerat mig. Män har övertygat mig om att de älskar mig när det egentligen handlat om att ha mig som en slav, både sexuellt och känslomässigt. 
Män har tvingat mig att offra andra människor som jag älskar eller bryr mig om. 
Män har drivit med mig. Män har legat med mig sedan skrattat åt det tillsammans med vänner. Män har sagt att de älskat mig, fått mig att älska dem tillbaka och sedan skrattat åt mig, gärna tillsammans med andra.
Män har ljugit om mig, gett mig rykten som sträckt sig över hela Halmstad. 
Män har lovat att hjälpa mig, att stötta mig bara för att låta mig öppna upp mig själv och sedan lämnat mig ensam med min sorg, blottad och förtvivlad. 
Män har tafsat på mig utan min tillåtelse. Män har förföljt mig på stan och tagit på min kropp, kysst min kropp och fått mig att känna att min kropp inte tillhör mig själv utan alla andra. 
Män har förstört människor omkring mig, på sätt som ni inte ens skulle kunna drömma om. 
Och jag kan fortsätta med den här listan men jag tror att min poäng kommit fram.

Jag känner egentligen inte att jag behöver förklara mig. Men jag är helt förstörd idag. Jag har haft en förjävlig vecka/månad och ännu mer förjävlig dag. Nästa gång ni ser ner på mig för mitt manshat, nästa gång ni anklagar mig för att vara dum i huvudet som någon gång då och då uttrycker hat mot män... läs ovanstående lista. Om ni vill ha mer ingående detaljer kan jag ge er det. Jag skäms inte längre för hur män har förstört mig. Jag erkänner det och jag har all jävla rätt att hata om jag vill.

Samtidigt vill jag att ni ska tänka på hur många män det faktiskt finns i mitt liv som jag älskar och bryr mig om, trots allt hemskt som män har utsatt mig för. Det är starkt av mig att inte hata män så fullt ut som jag kanske borde.

Jag vill också säga att trots detta inlägg så har ni ingen aning. Ni har inte sett mig påverkas, ni har inte hört mig påverkas eller varit med mig under de stunder då män påverkat mig negativt. Det finns få vänner som verkligen sett, hört och varit med. Och inte ens dem vet fullt ut hur skadad jag är, hur lemlästad min själ och mitt hjärta är på grund utav män. Det var allt. Nu ska jag inte vara lika öppen med mina känslor gällande detta för jag får bara skit för det ändå. 

Feminismen räddade mitt liv.

Igår när jag inte kunde sova låg jag och tänkte ut flera helt fantastiska inlägg till min blogg men... det verkar som om sömnen har gjort att jag glömt bort nästan totalt hur jag ska formulera mig. Typiskt... det blir alltid så...

För det första vill jag börja med att skriva att det är många som precis lärt känna mig som kanske inte har någon som helst aning om hur jag brukade vara, eller hur jag brukade visa mig själv. Ända fram till slutet av 2012 var jag oerhört osäker, rädd och förvirrad gällande vem jag var, hur jag ville att andra skulle se mig, hur andra såg mig och jag ville bli omtyckt och älskad utav alla. Jag försökte på alla möjliga sätt jag kunde för att få folk att älska mig. Jag kan nämna - för er som kommer ihåg - mina gamla bilder på mig själv. Har man sett dom gamla bilderna så vet man vad jag pratar om. Ni som inte vet så kan jag bara säga att det är ett perfekt exempel på en osäker och olycklig kvinnas bilder där hon visar alldeles för mycket - inte för att hon själv känner sig trygg med det - utan för att hon vill att andra ska se henne eftersom hon inte ser sig själv. Det var ofta folk (män alltså) som kommenterade mina bilder och kallade mig vacker, underbar, snygg och skrev till mig i chatten och ville bli mina vänner och gillade mina bilder. Jag blev så himla glad - för att jag blev objektifierad. Jag trodde att det var det värdet jag behövde - dvs ingenting alls egentligen.
Det slutade med att jag förnedrade mig själv på alla möjliga sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse vilket slutade i totalt kaos för mig och mitt liv. Jag hamnade i en utav de värsta depressioner jag har haft och var inte långt ifrån min egen undergång.

Det var då som jag fann feminismen. Det kan låta rätt otroligt men jag hade faktiskt ingen aning om att jag kunde ha ett värde tidigare, inte på det sättet som jag känner att jag har nu. Feminismen räddade mig från det misär jag befann mig i och för det kommer jag aldrig att be om ursäkt. 
Män, och kvinnor, vill gärna klanka ner på mig för att jag är öppen feminist och verkar tro att jag är mindre värd bara för att jag är feminist. Jag var mindre värd när jag inte var feminist och jag är mindre värd när jag är feminist. När ska jag blir värd någonting egentligen?! Det handlar inte om att vara feminist eller inte - det handlar om att jag är kvinna och i vissa ögon kommer kvinnor aldrig ha något värde.
Jag är livrädd för det här. Jag är livrädd för att bli negativt dömd i förväg för att jag är öppen feminist. Jag är rädd att mina vänner, Daniels vänner och mina vänners vänner ska se ner på mig och ha en förutfattad mening om mig bara för detta. Jag är inte en dålig människa, jag är inte någon som kommer säga åt dig att "du är en äcklig man och borde dö" första gången vi träffas. Jag kommer inte att trycka ner dig bara för att du är man. Det finns ett uttryck som säger "du är en idiot tills du bevisat motsatsen" men jag tillhör den sortens människor som tänker precis tvärtom. "Du är en kär vän till mig tills du har bevisat motsatsen." Det gäller alla kön!

Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag äntligen ser mitt eget värde?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag ser andra kvinnors värde och äntligen vågar säga vad jag tycker och tänker?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är kvinna?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är feminist?
Varför ska jag få skit kastad på mig?!
Det finns inget vettigt svar på "varför."

För er som inte vet det så handlar inte feminismen om att hata män och utrota män.
Det handlar inte egentligen om att ta makt ifrån männen utan det handlar om att GE makt till kvinnorna.
Det handlar inte om att trycka ner männen och ta fram kvinnorna utan det handlar om att TA FRAM kvinnorna.
Det handlar inte om att kvinnorna ska stå över männen utan det handlar om att kvinnorna ska stå LIKA HÖGT SOM MÄNNEN.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva "om du inte tycker om att jag är feminist så dra åt helvete" men jag kan inte det. Jag kan inte sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, för jag är så osäker i mig själv. Men jag kan säga såhär; om du inte tycker om att jag är feminist så kommer det ändå inte att ändra på mina åsikter. 


Slutkläm; Det som folk heller inte tycks förstå är att man kan komma överens trots att man inte har samma åsikter. Jag har inga andra politiska åsikter mer än att jag är feminist och jag sitter inte och pratar om mina feministiska åsikter till alla - inte ens med särskilt många omkring mig. Jag skriver bara det här på min blogg eller på min facebook. Jag pratar gärna om andra saker så som film, musik, nyheter och humoristiska saker än något så allvarligt som feminism. Du måste inte vara feminist för att jag ska tycka om dig, du måste inte vara feminist för att komma överens med mig och du måste inte vara feminist för att vara min vän. Jag dömer inte dig för att du inte är feminist och jag vill gärna ha samma tillbaka - döm mig inte. Pls.

Rättar till ett gammalt inlägg om män.

Oh god... Skäms över mina gamla inlägg. Hade tydligen skrivit ett inlägg om att "det är synd om männen också" och det var helt sjukt dåligt formulerat och jag vill bara dö skämsdöden... Herre gud vad jag måste ha varit hjärntvättad. Jag måste ha varit arg på någon eller något och skrivit det bara för att irritera. Är ju tur att man lär sig vad som är rätt någon gång... (feminist forever)

Fast ändå... det jag hade skrivit är ändå någonting jag fortfarande kan hålla med om, bara att jag vill formulera det bättre. Jag hade skrivit;
"Det cirkulerar bilder på "heta killar" utan tröja med tvättbräda och feta biceps men det pågår knappt diskussioner om hur män blir "sexifierade" i media och liknande. David Beckham's H&M reklam sätter ett ideal på hur killar ska se ut för att vara extra snygga. Det pågår knappt diskussioner om hur ansträngande det faktiskt är att bygga upp dessa muskler och klara av en stadig diet för detta. Det pågår knappt diskussioner om ätstörningar bland män. Det pågår inte alls några "big is beautiful" kampanjer för män. Är verkligen utseende-hysterin bara en kvinnlig grej? Nej det är det inte. Killar kämpar precis likadant med att passa in och se bra ut som tjejer. Vilka killar ser ut som David Beckham, Johnny Depp, Orlando Bloom eller Brad Pitt idag?" 
Och det ju helt sant. Nästan alla individer bryr sig om sitt utseende. Det som jag inte tog upp i det gamla inlägget är att det är mer accepterat för en man att vara småtjock än vad det är för en tjej. Det anses idag vara "manligt" att ha lite kulmage eller kött på benen. Anledningen till att det inte finns några "big is beautiful" kampanjer för män är för att det inte behövs. Killar döms inte på deras utseende lika mycket som kvinnor gör utan de bedöms för hur de agerar och vad de presterar. Du kan själv gå in i en affär som t.ex. Pressbyrån och läsa artiklar från magasin för kvinnor och män. Typiska rubriker för magasin för kvinnor; hur du får din drömkille/hur du får drömkroppen, bli hetast på dejten med dessa x steg, flörtknep, hur du får drömhåret, hur du tolkar hans signaler etc... Typiska rubriker för magasin för män handlar om att festa och hur man blir en businessman och där fokuserar man istället på hur man blir framgångsrik istället för hur man blir snygg. Männen som pryder omslagen är där för att de är framgångsrika - inte för att de är snygga. Kvinnorna som pryder omslagen är där för att de är snygga - inte för att de är framgångsrika.

Hysterin kring utseende är i grunden formad utav MÄN och det är MÄN som säger till andra män hur de ska se ut och det är män som säger till kvinnor hur de ska se ut (och när det är kvinnor som säger till andra kvinnor är det för att de vill säga till andra kvinnor hur de ska behaga män) så allt grundar sig i vad män tycker och vad män vill ha. Shit vad det där måste låtit flummigt och osammanhängande på något sätt men jag är trött. 

Hade också skrivit som slutkläm; "Till slut vill jag bara säga till alla män där ute; Hur man än ser ut så är man vacker, det finns alltid någon som älskar ju din kroppstyp och ditt utseende precis som de finns folk som kanske inte gör det. Det är okej att inte passa in i normen på hur en man ska vara och det kommer komma någon som älskar alla dina egenskaper + ditt utseende någon dag. Man behöver inte vara muskulös för att vara snygg, eller smal, eller problemfri hy, eller ha stor kuk, eller en fast liten rumpa och breda axlar..."
Där hade jag fokuserat på mäns utseende men egentligen hade jag skrivit helt fel. Låt oss tänka lite på det jag hade skrivit, exempelvis "problemfri hy." Det är MER accepterat för en man att ha problemhy än vad det är för en kvinna. Jag behöver ju inte direkt visa er hur mycket smink det finns ute på marknaden - smink som är för KVINNOR för att de ska dölja sina skavanker och framförallt deras problemhy. Män behöver inte smink för de blir accepterade ändå.