Nu vill jag skriva om någonting som jag har tänkt att skriva om väldigt länge, men låtit bli med. Jag vet inte ens varför jag låtit bli men jag har känt att det varit... lite problematiskt...
På ett eller annat sätt har män alltid varit
grunden till min olycka. Det kanske låter som om jag har haft en väldigt ytlig olycka men jag är psykiskt sjuk (som ett extra plus i kanten) vilket gjort att min olycka varit väldigt djupgående och störande i mitt vardagliga liv. Och inte ens i lyckliga relationer med män har jag lyckats komma undan min olycka. Man skulle kunna säga att jag är kroniskt olycklig. Men varför är då män grunden? Ptja... vi skulle kunna skriva hela livshistorien men då skulle jag flumma iväg så vi kan väl bara säga att dem är det, helt enkelt. Jag har haft riktigt jävla kassa encounters med män. Många. Och ofta. Och ändå... tycker jag ju om män.
Vänta vad skrev hon nu?! Har hon blivit psykotisk?! Nej men faktiskt, jag tycker om män. Jag tycker att män är intressanta. Jag tycker om att ha intellektuella, djupa och långa samtal med män eftersom deras världsbild ofta skiljer sig väldigt mycket från min egen. I patriarkatet är vi tyvärr motpoler och det intresserar mig att veta hur den andra polen tänker och resonerar. Det är också intressant att se hur patriarkatet påverkar män olika, vilken negativ eller positiv inverkan det har haft på mannen som individ.
Jag är analytisk feminist och... kvinnor är därför inte lika intressanta för mig.
Okej hon har verkligen fått en knäpp, vad fan säger hon?! Kvinnor som individer kan vara jäkligt intressanta, fantastiska och underbara och jag har så många intressanta och fantastiska kvinnor omkring mig men... när det kommer till feminism... så är män väldigt intressanta. Det kanske är just för jag sätter kvinnor så högt upp. Jag
vet redan att kvinnor är awesome. Jag
vet redan att kvinnor som grupp är så jävla mycket mer än vad patriarkatet målar upp. Jag
vet att når jag ut till en kvinna så kommer jag få stöd, jag kommer få kärlek, jag kommer få utrymme och jag kommer få det jag behöver. Kvinnor ger mig så jävla mycket redan. De är mitt ultimata stöd, min klippa, min mark att stå stadigt på. Jag har inte kunnat leva utan så många kvinnor i mitt liv, som jag faktiskt har. Speciellt när dessa kvinnorna är så jävla fantastiska (men ja big suprise att kvinnor är det egentligen). Men män... vad får jag från män? Och jag vill gärna bli motbevisad. Det kanske är ett destruktivt intresse från min sida... vad jag har märkt det senaste så... ja, det är destruktivt.
Jag skulle gärna vilja säga också att jag inte ser könet - jag ser individen - när det kommer till mina vänskapsrelationer och det stämmer ju. Jag har vänner som är män, kvinnor och ickebinära och ingen är egentligen den andra lik. De är inte könsvarelser när de är mina vänner.
Vänner är könsneutrala. Men... är det verkligen så enkelt? Tyvärr inte...
En liten röst inom skriker att "skit i män! fokusera på kvinnor och ickebinära! skiiiit i määään!" men jag kan inte. Jag dras till män som en jävla blodigel, som en jävla magnet. Och jag vet inte varför.
Är det för att jag tror att män kan bekräfta mig? Att min bekräftelse och mitt värde ligger i vad män tycker om mig? *nynnar patriarkatet patriarkatet patriarkaaaatet*. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste hitta en lösning. För det har blivit ett problem för mig. Den senaste tiden har jag bara lagt all min fokus på män. Jag tänker inte säga hur många eller vilka men jag har bara fokuserat på dessa männen. Det kan ha varit så att de behövt stöd, att de behövt uppmärksamhet, att de behövt bekräftelse, att de behövt stimulans, en axel att gråta på, ett öra som lyssnar och så vidare... Och det har jag velat ge dom. Det har såklart strulat till det. Män och kvinnor kan inte vara vänner så lätt... och jag hatar att det är så. Vi lever inte i en utopi, vi lever i ett patriarkat. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag slagit mig själv i huvudet och skällt på mig själv, när dessa männen krossat mig gång på gång, att "varför fokuserar du inte på de fantastiska kvinnor och ickebinära vännerna du har som INTE skadar dig, som INTE krossar dig, som BARA ger dig kärlek och stöd?!"
Varför? Jag vet inte. Jag
måste tänka mer, jag
måste analysera mer, jag
måste skriva mer. Jag
måste hitta en lösning på detta enorma problem i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar