Erfarenhet går före fakta.

Igår la jag ut en video på Facebook där jag sa "fuck storlekarna i affärerna och fuck skönhetsideal" och ja, jag var redigt förbannad. På bara några veckor har två av mina närmaste vänner skrivit till mig i enorm panik och sorg eftersom de inte fått på sig kläder i storlek 42 (byxor). Jag menar inte att dessa kompisar har något emot storlekar över 42, verkligen inte, men de ÄR inte en storlek över 42. De är båda kurviga med breda höfter och de tycker båda om sina kroppar. Båda sa exakt samma saker "jag tycker ju om min kropp" "jag vill inte ändra på min kropp" och sen: "men jag får inte på mig de kläderna jag vill ha." Kläder kan vara en enorm del i ens identitet. Det kan vara ett sätt för oss att uttrycka oss och uttrycka oss själva. Kläder kan vara väldigt viktigt för oss.

Jag la som sagt ut min frustration på Facebook och det strömmade in kommentarer där människor kände igen sig, av alla storlekar. Så många som 13 stycken kände igen sig i det jag skrev och de flesta tyckte det gällde H&M och jag håller med. 2 stycken höll inte med. Jag menar inget illvilligt mot dessa, absolut inte, och jag hoppas inte de ser detta som ett slags påhopp. Dessa 2 kom med "fakta" om att det vi känner faktiskt inte kan stämma. En sa "gå och mät" och den andra påpekade hur storlekarna faktiskt blivit större sen 50-talet. Nu är det såhär va... att i detta fallet tror jag erfarenhet går före "fakta." Skönhetsindustrin är där för att hjärntvätta oss. Det klart att de inte skulle erkänna att deras kläder blivit mindre i storlekarna. Ja, storlekarna har blivit större sen 50-talet men det var inte 50-talet vi pratade om utan för 10 år sen. För 6 år sen kunde jag få på mig ett par byxor i storlek 44 och då vägde jag kanske 10 kg mer än vad jag gör idag. Idag får jag inte ens på mig 48. Däremot får jag på mig trikåbyxor i storlek M utan problem. Det är jättekonstigt. Och jag är inte ensam om att ha märkt detta. 

Erfarenhet går före fakta.