Visar inlägg med etikett patriarkatet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett patriarkatet. Visa alla inlägg

tisdag 10 januari 2017

På vilket sätt kan manshat vara bra?

Jag ska försöka förklara detta så lätt, så bra och så utförligt som jag bara kan.

Om patriarkatet; patriarkat är ett samhälle där män styr. Män har, i patriarkatet, den sociala, ekonomiska och politiska makten i samhället och då även - över kvinnor. 
Först måste vi ta upp hur patriarkatet påverkar män och vilket ideal som finns för män på grund utav patriarkatet. Hur ska en man vara? Enligt patriarkatet ska män vara framgångsrika, sociala, rika, vita, dominanta, starka och kompetenta. Män har ett yttre ideal såväl som ett inre. Män formas utifrån patriarkatet och uppfostras utifrån just detta ideal. Detta innebär en enorm press för män som inte passar in i beskrivningen av hur en man "ska vara."
Män ska vara sexuella och endast se på kvinnor som sexuella föremål. Män uppmanas att hela tiden tänka på sex eller att agera utefter sina sexuella lustar. Detta innebär att män har svårt med vänskapsrelationer med kvinnor eftersom vi också lever i ett heteronormativt samhälle. Det innebär också att mäns sexualitet på ett sätt är begränsad eftersom män inte "får" säga nej till sex eller inte "får" tycka om vissa typer av sex så som exempelvis att få analsex. Män ska också vara händiga och praktiska. Män ska kunna fixa vad som helst och bygga vad som helst. Det är också manligt med skägg. Män som inte har skägg/kan få skägg är omanliga och därmed inte accepterade.
Hur får män inte vara? Män får inte vara svaga, de får inte gråta och de får inte ha några känslor. Detta innebär att män tar till helt andra metoder att bearbeta sina känslor så som alkoholmissbruk och agerar ofta ut en destruktiv ilska istället för exempelvis sorg.
Läs mer här: https://www.bustle.com/articles/124983-6-ways-the-patriarchy-is-harmful-to-men-because-feminism-isnt-just-for-women och http://www.vagabomb.com/Ways-Patriarchy-Is-Equally-Harmful-to-Men/  
Mycket utav detta grundar sig i kvinnohat. Varför får män inte vara svaga? För män får inte vara som kvinnor, på något sätt. Det är absolut förbjudet att vara feminin som man eftersom det är "kvinnligt" och kvinnor ses ned på. Alltså innebär feminism, som går ut på att lyfta fram kvinnor, en enorm positiv förändring för män också. Men... vad har detta med manshat och göra? 

Alla män är olika och påverkas olika av patriarkatet men det finns något patriarkalt med varje man. Att män påverkas negativt av patriarkatet kan innebära att de blir som patriarkatets ideal och att de inte blir som patriarkatets ideal. Om de påverkas och blir som patriarkatet vill så blir män automatiskt skadliga för kvinnor. För en kvinna blir det svårt att ha en relation med en man som exempelvis inte får visa känslor eller känner att han behöver/måste styra över henne.
Vad jag har märkt så är just detta - de personliga relationerna - anledningen till varför många kvinnor känner manshat. Det kan vara en pappa, en bror eller en pojkvän (eller alla) som varit så påverkade av patriarkatet att de utsatt kvinnan för förtryck av olika slag. Det kan också vara så att kvinnan blivit särbehandlad på sitt jobb/i skolan eller sett män blir positivt särbehandlade på sitt jobb/i skolan vilket lett till att hon känt sig förtryckt. Det kan finnas andra anledningar till manshat men jag valde att ta upp de som, jag märkt, är mest vanliga.
På vilket sätt kan manshat vara stärkande för dessa kvinnor? Det beror på hur hennes manshat yttrar sig;
1. Det är ett sätt för henne att få ut aggressioner över sin situation och sitt liv om hennes manshat innebär att hon skriver om det eller pratar om det med likasinnade.
2. Hon tar medvetet avstånd från män eller relationer med män eftersom hon anser att det är destruktivt för henne. Hon känner inte att hon behöver en man i sitt liv för att vara "hel" eller må bra. På så sätt blir hennes liv lättare att leva.
3. Hon litar inte på män eller litar inte på mäns bedömning av henne. Det gör att hon känner sig mer säker i sig själv och kritiskt kan granska män och deras "att de har rätt i allt." Det kan också vara så att hon inte utsätter sig för situationer där hon kan hamna i fara på grund utav män, i och med att hon inte litar på dem.
4.  Hon klandrar inte längre sig själv för att hon blivit förtryckt eller illa behandlad av män. Detta gör att hon känner sig bättre i sig själv och kan gå vidare från traumatiska/dåliga upplevelser i sitt liv.
5. Hon lyder inte längre män. Det kan exempelvis vara sexuellt: hon har inte sex med män hon inte vill ha sex med, hon har inte sex på sätt som hon inte vill ha sex på och så vidare (finns ju massa olika exempel på hur man inte längre kan lyda män).
Det kan, som sagt, yttra sig på ett sätt eller på alla sätt jag tagit upp. Det kan till och med yttra sig på andra sätt än dessa. Det är helt individuellt hur manshat yttrar sig och det är helt personligt.

På vilket sätt är manshat bra för mig? Och på vilket sätt yttrar sig mitt manshat?
Jag har varit väldigt beroende av män tidigare i mitt liv. Jag har trott att en man är det som kommer läka mig, som kommer göra mig lycklig. Jag har känt mig fullständigt värdelös utan en man som kan bekräfta mig. Manshat, och kanske främst feminism egentligen, har gjort att jag känner ett egenvärde. Jag baserar inte längre mitt värde utefter vad män tycker, tänker eller känner om mig (detta är jättesvårt och skiftar dag till dag men det är ett mål jag har). Det är ganska svårt för mig att sära på manshat och feminism när jag försöker rada upp på vilket sätt manshat varit bra för mig. När jag radar upp varför feminism varit bra för mig så låter det ganska likadant. Men flera exempel: Jag kan stå upp för mig själv mer när det gäller mot män. Om en man säger något till mig som jag inte håller med om så vågar jag säga ifrån eftersom han inte står högre upp än mig. Jag ger inga ursäkter till män längre. Om män behandlar mig illa så finns det inga ursäkter till det vilket gör att jag kan lämna destruktiva män eller destruktiva relationer med män på ett lättare sätt. Jag klandrar inte mig själv längre för att män har behandlat mig illa. Det är inte mitt fel att jag blivit våldtagen till exempel. Jag skulle vilja säga att mitt manshat även gör att jag tar avstånd från män men det stämmer inte. Jag tar avstånd från män som jag märker är destruktivt patriarkala men jag har fortfarande många män omkring mig. Mitt manshat yttrar sig också så att jag inte tycker det är charmigt med patriarkala beteenden. Det är inte charmigt att han känner att han vill ta hand om mig ekonomiskt eller vill skydda mig från allt ont eftersom det grundar sig i ett maktspel och patriarkatet. Manshat har hjälpt mig att se på män på ett annorlunda sätt. Manshat har hjälpt mig att känna igen destruktiva "manliga" beteenden och beteenden som grundar sig i patriarkatet. Det har hjälpt mig att sålla ut män jag inte vill ha mitt liv och män jag vill ha i mitt liv.
Men... manshat innebär också för mig att jag får lov att hata män. Jag får lov att vara arg på män. Jag får lov att säga att män är skit, att män är destruktiva, att män är idioter och att män är dåliga för mig. Jag måste inte redogöra "inte alla män" eller "vissa män" eftersom de som känner manshat vet precis vad jag menar när jag säger så.

Fick jag fram detta bra? Förstår ni lite mer? Förhoppningsvis. Manshat är någonting som jag försöker lista ut och klura ut. Det är något som jag vill lära mig mer om. Jag vill analysera manshat. Jag skriver inte bara om manshat och feminism för att andra ska acceptera mig eller förstå mig - det handlar också om att jag ska kunna acceptera och förstå mig själv.

torsdag 29 december 2016

Män som magneter.

Nu vill jag skriva om någonting som jag har tänkt att skriva om väldigt länge, men låtit bli med. Jag vet inte ens varför jag låtit bli men jag har känt att det varit... lite problematiskt...

På ett eller annat sätt har män alltid varit grunden till min olycka. Det kanske låter som om jag har haft en väldigt ytlig olycka men jag är psykiskt sjuk (som ett extra plus i kanten) vilket gjort att min olycka varit väldigt djupgående och störande i mitt vardagliga liv. Och inte ens i lyckliga relationer med män har jag lyckats komma undan min olycka. Man skulle kunna säga att jag är kroniskt olycklig. Men varför är då män grunden? Ptja... vi skulle kunna skriva hela livshistorien men då skulle jag flumma iväg så vi kan väl bara säga att dem är det, helt enkelt. Jag har haft riktigt jävla kassa encounters med män. Många. Och ofta. Och ändå... tycker jag ju om män. Vänta vad skrev hon nu?! Har hon blivit psykotisk?! Nej men faktiskt, jag tycker om män. Jag tycker att män är intressanta. Jag tycker om att ha intellektuella, djupa och långa samtal med män eftersom deras världsbild ofta skiljer sig väldigt mycket från min egen. I patriarkatet är vi tyvärr motpoler och det intresserar mig att veta hur den andra polen tänker och resonerar. Det är också intressant att se hur patriarkatet påverkar män olika, vilken negativ eller positiv inverkan det har haft på mannen som individ.
Jag är analytisk feminist och... kvinnor är därför inte lika intressanta för mig. Okej hon har verkligen fått en knäpp, vad fan säger hon?! Kvinnor som individer kan vara jäkligt intressanta, fantastiska och underbara och jag har så många intressanta och fantastiska kvinnor omkring mig men... när det kommer till feminism... så är män väldigt intressanta. Det kanske är just för jag sätter kvinnor så högt upp. Jag vet redan att kvinnor är awesome. Jag vet redan att kvinnor som grupp är så jävla mycket mer än vad patriarkatet målar upp. Jag vet att når jag ut till en kvinna så kommer jag få stöd, jag kommer få kärlek, jag kommer få utrymme och jag kommer få det jag behöver. Kvinnor ger mig så jävla mycket redan. De är mitt ultimata stöd, min klippa, min mark att stå stadigt på. Jag har inte kunnat leva utan så många kvinnor i mitt liv, som jag faktiskt har. Speciellt när dessa kvinnorna är så jävla fantastiska (men ja big suprise att kvinnor är det egentligen). Men män... vad får jag från män? Och jag vill gärna bli motbevisad. Det kanske är ett destruktivt intresse från min sida... vad jag har märkt det senaste så... ja, det är destruktivt.

Jag skulle gärna vilja säga också att jag inte ser könet - jag ser individen - när det kommer till mina vänskapsrelationer och det stämmer ju. Jag har vänner som är män, kvinnor och ickebinära och ingen är egentligen den andra lik. De är inte könsvarelser när de är mina vänner. Vänner är könsneutrala. Men... är det verkligen så enkelt? Tyvärr inte...

En liten röst inom skriker att "skit i män! fokusera på kvinnor och ickebinära! skiiiit i määään!" men jag kan inte. Jag dras till män som en jävla blodigel, som en jävla magnet. Och jag vet inte varför. Är det för att jag tror att män kan bekräfta mig? Att min bekräftelse och mitt värde ligger i vad män tycker om mig? *nynnar patriarkatet patriarkatet patriarkaaaatet*. Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste hitta en lösning. För det har blivit ett problem för mig. Den senaste tiden har jag bara lagt all min fokus på män. Jag tänker inte säga hur många eller vilka men jag har bara fokuserat på dessa männen. Det kan ha varit så att de behövt stöd, att de behövt uppmärksamhet, att de behövt bekräftelse, att de behövt stimulans, en axel att gråta på, ett öra som lyssnar och så vidare... Och det har jag velat ge dom. Det har såklart strulat till det. Män och kvinnor kan inte vara vänner så lätt... och jag hatar att det är så. Vi lever inte i en utopi, vi lever i ett patriarkat. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag slagit mig själv i huvudet och skällt på mig själv, när dessa männen krossat mig gång på gång, att "varför fokuserar du inte på de fantastiska kvinnor och ickebinära vännerna du har som INTE skadar dig, som INTE krossar dig, som BARA ger dig kärlek och stöd?!"
Varför? Jag vet inte. Jag måste tänka mer, jag måste analysera mer, jag måste skriva mer. Jag måste hitta en lösning på detta enorma problem i mitt liv.
Följ min blogg med Bloglovin