ERGT - 8 veckor fram.

Halva tiden har gått sen jag började min ERGT behandling. Det är en gruppterapi med fokus på känslohantering och självskadebeteende som pågår i 16 veckor en gång i veckan. Under dessa 8 veckor har jag fått en hel del insikt i mig själv och hjälpmedel att känna igen och sätta ord på känslor som jag inte trodde att jag hade. Jag har också sett mönster i mitt eget beteende.

Under första veckan pratade vi om självskadebeteende. Vad finns det för olika typer av självskadebeteende och vilka konsekvenser kan de ge, kortsiktigt och långsiktigt? Människor använder självskada som en form av känslohantering av en anledning; det hjälper för stunden. Men långsiktigt finns det inga positiva konsekvenser för självskada, tvärtom. Tyvärr är det så att man glömmer bort det eftersom lidandet är så enormt och en "quick fix" känns mer värt än att hantera känslorna hälsosamt. Det är inte lätt att stanna upp och ta hand om sina känslor men det är ju det som vi ska lära oss i den här terapin.

Under ett par veckor efter det pratade vi om känslor och att vara medveten om känslor. Det finns primärkänslor och sekundärkänslor. Primärkänslorna är arg, äckel, rädd, ledsen och glad. De finns där av en anledning och de har en funktion att berätta för oss vad som händer i kroppen och runt omkring oss. Primärkänslan äckel exempelvis hindrar oss från att äta någonting giftigt och alla primärkänslor kommer från när människan var mer ett djur än människa. Någonting som jag upptäckte då var att jag faktiskt inte är så ledsen som jag tror utan jag är rädd. Det är rädsla som är den primärkänslan som jag känner mest. Rädsla = ångest. Det är den jag måste lära mig att känna igen. Ofta förväxlar vi känslor med varandra eftersom tankar sätts igång och förvrider våra känslor. Känslor är jobbiga att känna och därför undviker vi dem eller har föreställningar om känslor. Vi kanske tror att vissa känslor inte är viktiga men det stämmer inte. Skillnaden är hur vi hanterar dem.

En vecka som gav stort intryck på mig handlade om grumlighet. Det finns en sorts grumlighet som kan påverka hur vi känner, att vi känner starkare än vad vi egentligen borde. Grumlighet kan vara tillexempel att vi är hungriga, trötta eller bär på bagage från tidigare erfarenheter. Min noja grundar sig i grumlighet. Det är på grund utav bagage som jag reagerar så starkt i vissa situationer där jag egentligen inte ska göra det. Jag tänker på tidigare relationer, tidigare svek och sorg vilket gör att jag förknippar det förflutna med nuet. Då måste jag stanna upp. Jag måste känna nuet omkring mig. Jag har under ett par månader mediterat regelbundet och då har jag lärt mig att känna mig medveten om min omgivning och om mig själv. Det har hjälpt med dissociation och ångest. I stunder där mitt bagage blir ett hinder för mig i vardagen så försöker jag bli medveten. Jag fokuserar på min omgivning; vad finns här? Vilka färger? Vilka mönster? Vad känner jag för material mot kroppen? Hur känns det? Är det mjukt, hårt, strävt?

Någonting som jag har märkt är att mina negativa föreställningar kring känslor påverkar mitt mående något enormt. Jag tror alltid att det är destruktivt att känna, att vissa känslor inte borde få existera eller kännas, att om jag bara ansträngde mig lite mer så skulle jag må bättre och så vidare. Så fort jag hamnar i mina föreställningar så mår jag direkt sämre. Jag kan inte klandra mig själv längre för hur jag är. Det finns anledningar till varför jag agerar och reagerar som jag gör. Men det innebär inte att jag inte kan stoppa det. Jag kan hitta kontroll i kaoset, med rätt hjälpmedel.

Mitt mående har blivit sämre sen jag började med min ERGT behandling. Först skrämde det livet ur mig och jag tänkte att "detta är inte bra, jag håller på att gå sönder totalt igen" men egentligen var det ju något positivt. Jag blev så utmattad och trött på grund utav hur mycket jag jobbade med mig själv och mina känslor i huvudet. Jag har ett heltidsjobb som känslohanterare och det är enormt påfrestande att jobba 24 timmar om dygnet. Det är jobbigt att gå in i sig själv och verkligen möta mina känslor. Det är samtidigt väldigt jobbigt att öppna upp sig för 8 nya personer. Men jag känner mig väldigt bekväm med de andra och trots att vi är så olika känner vi igen varandras känslor och reaktioner. Det är så skönt att veta att "oj, jag är inte ensam i detta." Jag har så länge trott att det inte fanns någon som kände så mycket som jag gör och nu ser jag att det finns ju flera stycken och ännu fler än dem. Det är en enorm tröst.

Är jag villig att känna mina känslor? Är jag villig att möta dom? Vad händer om jag inte möter dom? Ett par veckor efter grumlighet fokuserade vi på just det; känslomässig villighet och acceptans. Jag märkte att när jag inte är villig att möta mina känslor så mår jag sämre. På papper är det helt klart för mig; jag mår ju sämre när jag inte möter dom, så varför tror jag att det ska göra mer ont om jag gör det? Varför tror jag att jag kommer må sämre när det finns klart och tydligt framför mig att det är tvärtom?

Jag jobbar hårt. Min ERGT är väldigt viktig för mig. Jag tror att detta kommer ge mig så många nya verktyg att hantera min sjukdom men jag är också medveten om att jag kommer behöva fortsatt behandling efter detta. Jag är bara glad att det händer någonting och att jag kommer någonstans.

Min sociala fobi utmanas varje vecka. Jag går fortfarande på soc-möte varje månad och kurator varje månad vilket gör att jag har 6 möten varje månad som jag måste gå på. Det är oerhört tufft. Det gör mig så trött och utmattad och jag sover väldigt mycket. Jag sover inte bara för att jag är utmattad utan också för att jag kan fly i sömnen. Jag vet att det inte är bra. Min järnbrist gör ju att min kropp blir helt hängig. Jag tror att anemi (b12 och järnbrist) är det absolut värsta jag någonsin känt rent fysiskt. Det slår allting. Den enorma trötthet och orkeslöshet som uppstår går inte att beskriva.

Hur känns ångest?

The1janitor på youtube la ut en väldigt viktig och väldigt bra video om ångest. En rad olika människor fick beskriva sin ångest och hur de upplevde den, ofta med hjälp utav metaforer. Det är ganska svårt att förklara för någon hur det känns att ha ångest när det inte finns någon exakt beskrivning av det någonstans. Det upplevs olika för alla samtidigt som det upplevs på samma sätt för alla. 

Många beskriver ångest som ett tryck över bröstet och att hjärtat slår snabbare. Ibland kan det slå så snabbt att de får svårt att andas, som om de sprungit ett maratonlopp, vilket gör dem livrädda att de håller på att dö. Jag skulle snarare beskriva det som panikångest. Panikångest är dödsångest, trycket över bröstet och svårigheten att andas. Ångest för mig är mer smygande, mer i bakhuvudet. Jag kan bli stirrig och aktiv men inte kunna fokusera på någonting eller ta in någonting. Det är som om min hjärna är ett garnnystan med massa knutar som bara far runt runt, det är omöjligt att försöka få upp knutarna trots att jag försöker. Jag känner mig instängd och jag känner mig jagad. 

Det är så viktigt att prata om ångest och att beskriva ångest. Jag tror absolut att det finns människor som inte har känt ångest men jag tror att många utav dessa människor har, men inte vet, att de har känt ångest. 

Min kommentar:
"I describe my anxiety as being a rabbit chased by a fox... all of the sudden I'm being chased by something that wants to eat me and I can't do anything or go anywhere that's safe, I have to run to stay alive. But what do I run from? There is no fox behind me and I am not a rabbit.
I often get paranoid when I have anxiety like when you know something is really bad like... "trust your gut" or "trust your instincts" but my gut and my instincts tell me that everybody hates me, that I deserve to die, that there is no place in the world for me, that there is no safe place for me anywhere and that I'm worthless.
I can also describe it as standing on a traintrack and hearing the train coming towards you. You know that you're going to get hit by the train if you don't move but you can't go anywhere because the train is coming for you wherever you go."

Idrotten i skolan är ett jävla skämt.

Jag måste få ranta. För just nu är jag arg. 

Idrotten i skolan måste vara frivillig. Jag skiter i alla era ursäkter eller anledningar till varför idrotten ska vara obligatorisk. Ska jag förklara för er som tror att idrott i skolan är nyttigt för eleverna hur det upplevdes av mig? Och hur mycket igenkänning jag fått när jag berättat detta för andra?

Det var rena jävla ångesten för mig. Inte nog med att man var värdelös och småtjock med noll bollsinne, läraren skulle minsann vara snäll och ge extra uppmärksamhet och "visa mig" hur det går till. Det gjorde det bara värre för här tog läraren extra tid och extra energi åt mig, en enskild elev, bara för att alla eleverna ännu en gång skulle se hur jag misslyckades med att hoppa över en plint eller sparka till en boll. "Ja men försök" sa hen och hela klassen stöttade mig (trodde hen men det handlade bara om en annan sorts mobbning, aldrig hört talas om ironi?)
I femman var det friluftsdag och vi skulle tävla tre och tre mot varandra i att springa 60 meter. Jag fick springa bredvid den snabbaste killen och den snabbaste tjejen i hela årsgruppen. Det var inte bara eleverna som skrattade bakom min rygg när jag kom stapplandes sist utan jag hörde även lärare och vissa föräldrar som var där "aw stackarn, som hon springer." Då började jag gråta. Jag grät bakom läktaren på arenan, grät så mycket att jag ville kräkas och min bästa vän försökte trösta så gott det gick. Det var sista gången jag var med på friluftsdagen.
Idrott handlar även om andra aktiviteter som t.ex. att åka skridskor. Alla barn kan ju åka skridskor. Alla barn utom jag dvs... Min mamma hade aldrig tid med att lära mig eller mina syskon att åka skridskor eftersom hon var för upptagen med att jobba så vi kunde ha mat på bordet och kläder på kroppen (fast det knappt räckte till det.) Men jag var med och åkte skridskor på lågstadiet, bland alla barn som vant svävade fram över isen. Jag fick hålla i en kon medan jag åkte och det gick inte så bra. När jag kom hem till mamma försökte jag få sympati och sa att "alla barnen kunde göra piruetter förutom jag som bara ramlade." Hon trodde nog att jag överdrev och visst, det gjorde jag väl men det låg mer sanning i det än vad hon förmodligen trodde.

Men... inte nog med det - man blev inte bara bedömd på hur duktig man var. Man skulle dessutom ha "rätt idrottskläder" på sig. När jag växte upp var vi fattiga och jag kan helt ärligt utan skam i kroppen säga det - vi var fattiga som levde i ett medelklassområde. Min mamma försörjde oss på först CSN sen fick hon ett uselt jobb med ännu mer usel lön och då hjälpte det inte med pappas bidrag. Idrottskläderna man skulle ha på sig skulle vara nya, knappt använda och nästan skräddarsydda för ens kropp. Märken som Adidas, Reebok och Nike var viktiga och tuffa. Jag kommer ihåg hur en tjej utan syskon och höginkomstföräldrar alltid hade så fina idrottsbyxor på sig. Tighta jazzbyxor i rosa, lila eller turkos, det verkade som om hon hade flera olika par. Avundsjukan brände i mig när jag tittade ner på mina egna slitna och ärvda idrottsbyxor i blek-svart.

Efter idrotten var det värre. Då skulle barnen duscha ihop. De skulle vara nakna ihop, döma varandras kroppar vilket blev ännu värre när vuxna inte var i närheten. Om du inte duschade efter idrotten var du äcklig - även om du bara suttit på bänken eller bara stått och väntat på att få bollen i en fotbollsmatch (vilket stämde in på mig majoriteten utav gångerna.) Och barn svettas ju inte... så varför ska man duscha egentligen? Om du duschade och inte använde tvål var du också äcklig. Om du tvättade håret när du duschade var du tuff. Om du hade en "billig" tvål blev du retad för att du var fattig. Råkade du titta liiite för länge på de andra tjejernas kroppar - utan att kommentera något negativt - så var du "lesbisk och så jävla äcklig." De lesbiska ryktena flödade i mellanstadiet. "Jag tror att Sara är lesbisk, såg du hur hon tittade på dig i duschen?"
Om du var tjock blev du retad. Om du inte hade fått bröst blev du retad MEN det är underligt för HADE du fått bröst blev du också retad, men det berodde lite på var i rangordningen du befann dig.

Jag hatar idrotten med hela mitt hjärta. Det har gjort mig ärrad för livet att tvingas vara med på det. Jag bönade mina föräldrar att ge mig ursäkts-lappar och när det inte funkade skrev jag egna och fejkade deras underskrift, vilket läraren märkte och jag fick nästan inte följa med på skolresan i sexan. Inte en enda jävel frågade mig VARFÖR men iof... jag var ju tjock, så det var ju självklart att det var på grund utav lathet, eller hur? Ja visst var det så. För barn kan ju inte ha ångest över sina kroppar, de är ju oskyldiga och inte ännu påverkade av samhällets ideal. Sorry to burst your bubble men jag försökte "banta" för första gången när jag gick i lågstadiet.

Och ni kan inte komma och säga att "det är skolans/lärarnas fel" för det jag har gått på tre olika skolor och det var samma jävla sak på varenda en. Den enda skillnaden var att majoriteten utav lärare och övrig personal på Örjanskolan var helt jävla underbara så jag fick gå på promenader under idrottslektionerna.
Och egentligen.. idrott ska ju handla om hälsa och man kan nog försöka med den där "det är ju viktigt för barnen att röra på sig." Men seriöst, hur mycket rör man sig på skolidrotten egentligen? Jag gjorde det iallafall inte. När vi spelade fotboll var det max 4-5 stycken i varje lag som rörde på sig, alla andra stod bara vid sidan av och bad till Gud om att bollen inte skulle komma till dem. Låt barnen gå ut och gå istället. Det är roligare, mindre press och bättre för deras hälsa. Dessutom måste man inte duscha efter en promenad.

Idag är det svårt för mig att ens gå ut och promenera på grund utav ärren jag har från idrottslektionerna. Jag är rädd att någon ska mäta hur snabbt jag går, hur mycket jag flåsar eller hur mycket mitt fläsk dallrar vid varje steg.
Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om idrotten i skolan. Det är ett trauma jag varit med om som fortfarande - trots att det var 10 år sen - ger mig ångest, mardrömmar och panikattacker. 
Idrotten i skolan har inte bara bidragit till min fysiska ohälsa utan också min psykiska. När jag sitter och skriver detta skakar mina fingrar och jag vill gråta och jag vill sluta skriva för jag VILL INTE tänka på det och jag vill förtränga... men... jag vill bli av med det. Jag vill att någon ska läsa och känna "jag är inte ensam."

PMDS.

Nu börjar vi hamna där igen... dags för PMDS och dags för depression... (jag känner detta ungefär 1-2 veckor i månaden. De enda veckorna jag inte känner det är när jag har mens och strax före samt strax efter mensen. Under ägglossning helt enkelt." 

Det är faktiskt mest jobbigt när jag känner hur det börjar komma, hur jag börjar skifta från en helt okej, nöjd och lugn 23-årig kvinna till en ångestfylld, rädd och osäker 23-årigt vrak. De senaste dagarna har jag känt att det är något på gång, något håller på att komma, något fruktansvärt. Jag kan ana och förnimma mörkret som är på väg...
Och alltså. Det kan låta ganska dumt egentligen men det är nästan skönt när mörkret väl kommer fram för då kan jag ta på det, jag kan känna det, jag kan påbörja min hantering. Men när det bara smyger på mig såhär... jag vet inte vad jag ska göra. Jag hatar att vänta och speciellt på något som jag vet alltid är så jobbigt att känna.
Det är också så att jag aldrig riktigt vet HUR jobbigt det kommer att kännas den här gången. Oavsett hur mycket man känner igen depressionen så är man aldrig förberedd, det är alltid något nytt i det igenkännande... Det är som om man glömmer bort hur det känns varje gång man mår bra och sedan kommer det med full kraft. Jag tänker alltid "jag har aldrig mått såhär dåligt" och samtidigt som jag vet att jag har det så vet jag också att det jag tänker och känner är sant. För jag har aldrig mått så dåligt eftersom jag har glömt hur det kändes att må sämre.

Jag går runt och känner mig så rastlös. Ingenting smakar gott, filmer och serier är inte lika bra och tillfredsställer mig inte, musiken känns inte lika kraftfull och fantastisk, jag är aldrig utvilad, jag är aldrig trött...

Jag vet inte ens om det jag skriver låter snurrigt eller konstigt men jag bara måste få skriva om det. Jag bara måste få det ur mig, min rädsla och min panik. Jag går runt och väntar på stormen.
Jag hatar det.

Dramaqueens/stress deluxe.

Jag har bestämt mig för att skriva det här inlägget - eftersom det är något som jag tycker att fler människor borde tänka på. Det ska alltså handla om dramaqueens och om överkänsliga personer, människor som helt enkelt inte blir tagna på allvar eftersom de är "för mycket." Jag vill även skriva lite om min nuvarande situation. Jag är en sådan människa och jag har sen så länge jag kan minnas blivit konstant nedtryckt på grund utav det. "Du bara överdriver" har varit en så vanlig fras som jag har hört att det har gjort mig rädd för att vara helt ärlig med hur jag känner. Jag har alltid försökt att uttrycka mina känslor så gott det går - eftersom de är så överväldigande - och blir kallad för dramaqueen.
Grejen är att bara för att jag är överdriven så betyder det inte att det jag känner inte är äkta. Om jag berättar att jag mår jättedåligt av någonting som du och majoriteten utav människor anser vara en skitsak så betyder det inte att jag ljuger. Jag blir så förbannad på människor i min närhet som ständigt ska avdramatisera mina känslor och mina problem bara för att de själva inte ser dessa problem och känslor som någonting speciellt. Jag känner ALLT som jag säger att jag känner och jag kan må oerhört dåligt för någonting ni bara borstar av er. Jag är överkänslig, ingen lögnerska.

Just nu är jag inne i en period av mitt liv då jag bara inte orkar mer... och jag är livrädd. Jag har pushat och blivit pushad på så mycket att jag bara brast nu. Det är som när man drar i ett gummiband, man kan dra jäkligt länge men förr eller senare kommer det att spricka och gå sönder. Jag har varit som ett gummiband de senaste kanske 9 månaderna.
Förra året vid den här tiden mådde jag superbra, jag skötte skolan (någorlunda) och jag var pigg och glad, sov ordentligt och åt ordentligt. Jag var frisk och jag var normal och det var första gången jag var frisk sen jag var 13. Det var skrämmande till en början men det var okej, jag lät inte min rädsla hålla mig tillbaka. När jag upptäckte att jag led utav PMDS så förstördes en del för mig men jag var fortfarande frisk. Jag är inte frisk längre. Anledningen till att jag inte är frisk är pga orsaker som bara radats upp, det är dessa som dragit i gummibandet.
- Jag kom inte in på högskolan till hösten. Jag fick reda på det under sommaren och allt krossades, bokstavligen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte söka in på en distansutbildning genom Halmstad kommun men min ansökan blev inte godkänd. Allt krossades igen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte göra Matte2-prövningen för att få godkänt i det. Jag klarade inte det. Jag borstade av mig det. 
- Jag flyttade 5 och en halv timme hemifrån, trots att allt var osäkert med ekonomi och sysselsättning. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte samma distansutbildning i Lindesberg kommun men min ansökan blev inte godkänd. Jag borstade av mig det.
- Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag var inte redo för att söka jobb. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte hjälp hos socialen och blev nekad. Jag borstade av mig det. 
- Jag fick väldigt snabbt ett helt fantastiskt jobb, som jag verkligen trivdes på. Alla i samband med jobbet var så sjukt underbara och det var en sjukt bra erfarenhet och upplevelse för mig. MEN det var ett krävande jobb och kanske inte det bästa jobbet för mig egentligen eftersom jag alltid lägger sådan oerhörd press på mig själv. Jag fick prestationsångest. Jag borstade av mig det. 
- Personliga problem mellan mig och Daniel, som jag inte tycker att jag borde gå in mer på men alla förhållanden är inte bra jämt. Jag borstade av mig det. 
- Saknad efter mina vänner och min familj... ensamheten som finns här i Lindesberg. Jag borstade av mig det. 
- Vuxenpress. "Nu är du vuxen och ska ha hela livet planerat och fixat, du ska ha allt "figured out" och klara av allt som kastas på dig och du ska klara det själv dessutom.

Allt detta har gjort att jag på något sätt gått in i väggen. Hela min kropp gör uppror emot mig.
Det började först med att min hy försämrades och jag har aldrig under hela mitt liv haft så dålig hy som jag har nu. Inte ens under tonåren var min hy på det här sättet.
Sen fick jag en infektion i foten efter skoskav och med tanke på alla sår, skoskav, skrapsår etc jag haft i mina år och aldrig haft infektion eller inflammation innan så är det väldigt underligt för mig att plötsligt få det. Har även haft ögoninflammation.
Sen blev jag sjuk i feber och halsont, som jag blir ibland, som alla blir ibland. Men 2-3 veckor senare fick jag halsfluss och blev alltså sjuk igen på så kort tid.
Jag har jättesvårt med att somna och jag vaknar minst 3 gånger per natt av ingen anledning.
Jag har börjat märka koncentrationssvårigheter som jag inte tidigare haft på samma sätt. Jag kan inte fokusera på bara en sak utan känner mig alltid "uppjagad" och multitaskar. Jag kan inte sitta och titta på serie eller film med Daniel utan att hålla på med mobilen samtidigt för jag kan inte koncentrera mig och blir rastlös oerhört snabbt.
Jag märker att jag glömmer bort saker. Jag glömmer bort att laga mat och att äta, jag glömmer bort att duscha, jag glömmer bort att köpa det jag ska köpa, jag glömmer bort var jag lägger saker, jag glömmer bort att gå ut med sopor, jag glömmer bort att svara när folk skriver eller ringer, jag glömmer bort nummer och bara nu senast idag märkte jag det när jag var o handlade. Jag hade glömt bort koden till mitt bankomatkort. Det bara stod helt still i huvudet och jag var tvungen att kolla mobilen där jag har den uppskriven. Samma gällde när jag skulle göra kaffe åt Daniel. Jag hällde upp till 2an med vatten och hade helt glömt hur många skopar kaffe man skulle ha i. Jag tänkte hälla i 4 och tappade räkningen efter 3 så hällde i kanske 6 stycken skopor, hällde ut kaffepulvret och började om. Och samma sak igen. Jag visste inte hur många man skulle ha i eller hur många jag hade hällt i trots att jag försökte räkna. Fick till slut ropa på Daniel och fråga hur många. 3 skulle det vara i.
Jag har ångest oftare än vanligt. Jag kan plötsligt börja gråta och få känsloutbrott, även ilska och irritation som jag sällan annars känner. Jag ser ingen mening med någonting. Jag är livrädd inför framtiden och tvivlar på mig själv och på att jag ens har någon framtid. Jag har skurit mig igen, en gång.
Och det absolut värsta - orkeslösheten. Jag bara... orkar ingenting. Det handlar inte om psykiskt utan fysiskt. Jag orkar inte resa mig upp, jag orkar inte röra på mig, jag orkar inte... min kropp känns som en stor och tung kloss och jag bara orkar inte. Jag orkar knappt gå på toaletten utan bara skjuter upp det tills jag absolut måste, så orkeslös är jag. Det går inte att beskriva. Det handlar inte om lathet utan jag är bara så oerhört utmattad. Trots att jag är så trött och utmattad så spelar det ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är alltid lika trött och min kropp känns aldrig pigg. Jag har ett fåtal gånger gått iväg och gått promenader men det har lämnat mig så trött efteråt att jag nästan kollapsat efteråt.

Jag vet inte vad jag ska göra mer... jag har nått min gräns nu. Jag erkänner mig själv besegrad. Jag ORKAR INTE MER NU. Jag har ingen som helst ork kvar i kroppen för att ta tag i saker, jag klarar inte av det. Jag försöker varje dag med att skriva "att göra"listor och peppa mig själv på kvällen att "imorgon gör du det och det och det" men jag klarar inte av det. Jag orkar inte. Om det gör mig till en dramaqueen så skiter jag i det för jag känner såhär på riktigt. Jag känner verkligen såhär.
Jag vill aldrig mer höra att jag överdriver, "bara gör det", att jag "klarar det här, gå iväg nu" och märker jag minsta lilla ton på att jag inte känner så som jag gör... så är det inte säkert att jag vill ha kvar dig i mitt liv. Jag vill bli tagen på allvar för en jävla gångs skull och jag vill att folk ska se problemet som jag har och att det inte är någonting jag löser på en vecka. Jag gråter när jag skriver det här för jag är så frustrerad, jag är så rädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Och jag är för orkeslös för att söka hjälp hos psykiatrin, vilket gör det jättejobbigt. Det är DET folk borde pusha mig på, inte på att gå till af och skaffa jobb...
Nu är jag livrädd och helt förstörd. Men jag har iallafall skrivit ner allting. Så.

Skriver av mig.

Nu har jag bott här i... ja... nästan en månad. Det går väldigt mycket upp och ner.
Det är en hel del som fungerar bättre än vad jag hade förväntat mig och bättre än vad jag hoppats på. Tillexempel så har vi det aldrig särskilt stökigt här, förutom det vardagliga som kan dyka upp. Vi är båda (men mest Daniel) duktiga på att städa och ta undan efter oss, vilket känns väldigt skönt. Jag, som är stökig, behöver bo med någon som är ordentlig för det smittar av sig. Jag vill inte stöka ner själv, haha. Och vi sover på väldigt bra tider, även om jag har svårt att sova utan sömnmedicin nu för tiden... men jag är ändå vaken senast vid 11 varje dag (går oftast upp vid 9-10) och somnar, med sömntablett, vid senast 00-00.30. Och så är vi väldigt bra på att äta ordentligt! Jag lagar mat varje dag och det är riktigt roligt, och det blir "vanlig svensk husmanskost" och det passar oss båda perfekt.

Men när det går ner då... som nu... Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det, men klockan är 01.04 och jag har försökt sova i två timmar nu. Jag fick bara ångest av att ligga ner utan att känna mig det minsta trött så jag smög upp med laptopen till vardagsrummet. Jag vet egentligen inte riktigt vad som är fel... eller så vet jag det men orkar inte ta itu med det. Det blev bara inte alls som jag ville, och jag känner bara att jag inte alls är redo eller motiverad till att göra det som jag nu måste göra. Jag har så svårt med det där... planer som inte fungerar... och det är så typiskt mig att bara göra 1-2 olika planer och sen rasera totalt när ingen utav de fungerar. Det känns som om varenda plan har gått i kras det här året. Jag hade så himla mycket förväntningar och förhoppningar på framtiden i våras och nu känns det så himla mörkt istället. Jag skulle klara av mina ämnen och sen söka in till högskolan och gå distanskurser där, sen gick inte det och jag skulle istället fixa en distansutbildning till undersköterska. Jag ville ha allting fixat och klart innan jag flyttade hit... och inte känna den här pressen.
Nu är det såhär att jag är arbetslös istället, och arbetssökande. Jag vill inte ha ett jobb... :( jag vill ju plugga... Jag vill sitta vid min dator och skriva uppsatser och uppgifter och läsa i böcker och lära mig saker och förundras över hur smart jag kan vara. Jag måste få ekonomiskt bistånd från socialen också för annars kan jag inte bo kvar här, Daniel kan inte betala allting själv och även om han kunde betala hyran själv så kan han inte försörja mig OCH betala hyran. Jag vill inte ha ekonomiskt bistånd av socialen... Jag vill inte känna att jag har den pressen på mig att jag måste sköta min ekonomi på ett speciellt sätt, att jag måste passa upp på reglerna gällande bidrag och jag vill inte känna mig som en waste of space som inte kommer någonvart. Det är inte JAG att vara sån... Jag vill kunna köpa vad jag vill, planera mina egna utkomster och inkomster och känna att min ekonomi är min och den sköter jag själv. Och OM jag inte får godkännande från socialen?! Då... får jag flytta hem igen och Daniel får flytta hem igen. Jag måste ringa soc mellan 9-10 idag.. och det är så jävla viktigt att jag gör det...
Jag känner mig så himla... svag och inte redo för det här. Jag känner hur stressen och ångesten bara växer inom mig som en bubbla, jag är inte... redo för det här... Och jag vet inte vad jag är redo för och jag vet att jag borde vara redo för det här men jag orkar inte. Alla mina tidigare praktikplatser har gått väldigt dåligt tillexempel och jag har ingen bra erfarenhet av arbetsmarknaden på det viset. Dessutom är jag inte "en vanlig tjej" och om jag bara INTE hade mina ärr så hade jag kanske... känt mig tryggare. Men jag vågar inte söka något jobb pga mina ärr och jag orkar inte med allting som ärren bidrar med - jag orkar inte få de där dömande/oroande/sympatiska/äcklade/tveksamma blickarna en gång till. Jag orkar inte förklara "jo det var så här att jag en gång var sjuk och blablablabla" och jag orkar inte att folk ska bli nervösa omkring mig, tro att jag på något sätt inte kan ta ett skämt om sånt t.ex. eller att jag är ett vrak som inte klarar av någonting eller att bara för att jag mår dåligt, är lite hängig eller deppig eller gråter ska skära upp handlederna eller ta livet av mig. Jag hatar mig själv så oerhört mycket för att jag har satt mig själv i den här situationen och jag vet att jag måste förlåta mig själv innan jag kan bli redo för det här. Jag är inte ens nära på att förlåta mig själv. Nu när jag vaknat upp ur dimman så ser jag att "fan jag hade kunnat klara av allt det där utan att skära mig" - men... jag är ju inte sjuk nu... jag har inte sjukdomens slöja över mig längre. Men det spelar ingen roll... jag ångrar mig ändå, så otroligt mycket. Jag ser inte att mina ärr är en del utav mig själv eller något slags minne eller påminnelse om att jag "har överlevt" för MINA ärr betyder inte det för mig. Mina ärr betyder att jag var svag, att jag var sjuk, att jag inte orkade, att jag tog den lätta vägen ut och att jag svek alla omkring mig och även mig själv genom att skära i mig själv.
Nu har jag gråtit lite, whine'at lite på instagram och... ja... nu vet jag inte mer vad jag ska göra. Kanske försöka sova igen...
"There's nothing beautiful with destroying yourself." 

Känslor.

Jag kände det redan igår, hur stormen kom... hur ovädret drogs in. Vinden ilade i träden, luften blev plötsligt tjock och kvav. Förnimmelser av regn, med bara små små droppar. Jag försökte förbereda mig, byggde vindskydd och tak men skyddet slogs sönder av havet som drog in över land, taket ramlade ihop över mig och kvävde mig och min, vad jag trodde var, säkra plats. Allt föll ihop, och jag med det.

Bruset kom. Det där statiska bruset. Plötsligt fanns "jag" inte längre. Jag blev den där personen jag alltid har varit rädd för, den som jag alltid har avskytt. Tiden fanns inte, den gick för fort och jag bara agerade, bara gjorde, bara lät "den andra" ta över. Planer på hämnd kom upp i mitt huvud, om jag hittade någonting att hämnas för. Andra planer kom till, om hur jag skulle skära sönder mina armar och ben ännu en gång, om hur jag skulle ta alla piller jag hittade, om hur jag skulle slå mig själv i ansiktet och hur jag skulle klösa ut mina ögon för jag vill inte se, jag vill inte känna... Det kändes så bekant, alldeles för bekant. "Den andra" skrattade åt mig och min rädsla när den släppt sitt grepp och lämnade efter en äcklig eftersmak. Lik, ruttet, unket... eftersmaken var över hela mig. Skakningarna kom... och bara fanns där.

Nu har huvudvärken kommit. Spänningarna i musklerna har också kommit... det är över, men ändå inte.
Det kallas väl återfall, antar jag. Jag överlevde. Jag gick helskinnad ut ur kaoset... men trots det är jag rädd. Jag känner mig inte stark... inte just nu...
Jag är ju inte sån här... inte längre... jag är ju frisk, på sätt och vis. Jag vet inte varför det kommer ibland, men det gör det. Det kommer och jag kan inte hindra det.