Feminismen räddade mitt liv.

Igår när jag inte kunde sova låg jag och tänkte ut flera helt fantastiska inlägg till min blogg men... det verkar som om sömnen har gjort att jag glömt bort nästan totalt hur jag ska formulera mig. Typiskt... det blir alltid så...

För det första vill jag börja med att skriva att det är många som precis lärt känna mig som kanske inte har någon som helst aning om hur jag brukade vara, eller hur jag brukade visa mig själv. Ända fram till slutet av 2012 var jag oerhört osäker, rädd och förvirrad gällande vem jag var, hur jag ville att andra skulle se mig, hur andra såg mig och jag ville bli omtyckt och älskad utav alla. Jag försökte på alla möjliga sätt jag kunde för att få folk att älska mig. Jag kan nämna - för er som kommer ihåg - mina gamla bilder på mig själv. Har man sett dom gamla bilderna så vet man vad jag pratar om. Ni som inte vet så kan jag bara säga att det är ett perfekt exempel på en osäker och olycklig kvinnas bilder där hon visar alldeles för mycket - inte för att hon själv känner sig trygg med det - utan för att hon vill att andra ska se henne eftersom hon inte ser sig själv. Det var ofta folk (män alltså) som kommenterade mina bilder och kallade mig vacker, underbar, snygg och skrev till mig i chatten och ville bli mina vänner och gillade mina bilder. Jag blev så himla glad - för att jag blev objektifierad. Jag trodde att det var det värdet jag behövde - dvs ingenting alls egentligen.
Det slutade med att jag förnedrade mig själv på alla möjliga sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse vilket slutade i totalt kaos för mig och mitt liv. Jag hamnade i en utav de värsta depressioner jag har haft och var inte långt ifrån min egen undergång.

Det var då som jag fann feminismen. Det kan låta rätt otroligt men jag hade faktiskt ingen aning om att jag kunde ha ett värde tidigare, inte på det sättet som jag känner att jag har nu. Feminismen räddade mig från det misär jag befann mig i och för det kommer jag aldrig att be om ursäkt. 
Män, och kvinnor, vill gärna klanka ner på mig för att jag är öppen feminist och verkar tro att jag är mindre värd bara för att jag är feminist. Jag var mindre värd när jag inte var feminist och jag är mindre värd när jag är feminist. När ska jag blir värd någonting egentligen?! Det handlar inte om att vara feminist eller inte - det handlar om att jag är kvinna och i vissa ögon kommer kvinnor aldrig ha något värde.
Jag är livrädd för det här. Jag är livrädd för att bli negativt dömd i förväg för att jag är öppen feminist. Jag är rädd att mina vänner, Daniels vänner och mina vänners vänner ska se ner på mig och ha en förutfattad mening om mig bara för detta. Jag är inte en dålig människa, jag är inte någon som kommer säga åt dig att "du är en äcklig man och borde dö" första gången vi träffas. Jag kommer inte att trycka ner dig bara för att du är man. Det finns ett uttryck som säger "du är en idiot tills du bevisat motsatsen" men jag tillhör den sortens människor som tänker precis tvärtom. "Du är en kär vän till mig tills du har bevisat motsatsen." Det gäller alla kön!

Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag äntligen ser mitt eget värde?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag ser andra kvinnors värde och äntligen vågar säga vad jag tycker och tänker?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är kvinna?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är feminist?
Varför ska jag få skit kastad på mig?!
Det finns inget vettigt svar på "varför."

För er som inte vet det så handlar inte feminismen om att hata män och utrota män.
Det handlar inte egentligen om att ta makt ifrån männen utan det handlar om att GE makt till kvinnorna.
Det handlar inte om att trycka ner männen och ta fram kvinnorna utan det handlar om att TA FRAM kvinnorna.
Det handlar inte om att kvinnorna ska stå över männen utan det handlar om att kvinnorna ska stå LIKA HÖGT SOM MÄNNEN.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva "om du inte tycker om att jag är feminist så dra åt helvete" men jag kan inte det. Jag kan inte sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, för jag är så osäker i mig själv. Men jag kan säga såhär; om du inte tycker om att jag är feminist så kommer det ändå inte att ändra på mina åsikter. 


Slutkläm; Det som folk heller inte tycks förstå är att man kan komma överens trots att man inte har samma åsikter. Jag har inga andra politiska åsikter mer än att jag är feminist och jag sitter inte och pratar om mina feministiska åsikter till alla - inte ens med särskilt många omkring mig. Jag skriver bara det här på min blogg eller på min facebook. Jag pratar gärna om andra saker så som film, musik, nyheter och humoristiska saker än något så allvarligt som feminism. Du måste inte vara feminist för att jag ska tycka om dig, du måste inte vara feminist för att komma överens med mig och du måste inte vara feminist för att vara min vän. Jag dömer inte dig för att du inte är feminist och jag vill gärna ha samma tillbaka - döm mig inte. Pls.

Rättar till ett gammalt inlägg om män.

Oh god... Skäms över mina gamla inlägg. Hade tydligen skrivit ett inlägg om att "det är synd om männen också" och det var helt sjukt dåligt formulerat och jag vill bara dö skämsdöden... Herre gud vad jag måste ha varit hjärntvättad. Jag måste ha varit arg på någon eller något och skrivit det bara för att irritera. Är ju tur att man lär sig vad som är rätt någon gång... (feminist forever)

Fast ändå... det jag hade skrivit är ändå någonting jag fortfarande kan hålla med om, bara att jag vill formulera det bättre. Jag hade skrivit;
"Det cirkulerar bilder på "heta killar" utan tröja med tvättbräda och feta biceps men det pågår knappt diskussioner om hur män blir "sexifierade" i media och liknande. David Beckham's H&M reklam sätter ett ideal på hur killar ska se ut för att vara extra snygga. Det pågår knappt diskussioner om hur ansträngande det faktiskt är att bygga upp dessa muskler och klara av en stadig diet för detta. Det pågår knappt diskussioner om ätstörningar bland män. Det pågår inte alls några "big is beautiful" kampanjer för män. Är verkligen utseende-hysterin bara en kvinnlig grej? Nej det är det inte. Killar kämpar precis likadant med att passa in och se bra ut som tjejer. Vilka killar ser ut som David Beckham, Johnny Depp, Orlando Bloom eller Brad Pitt idag?" 
Och det ju helt sant. Nästan alla individer bryr sig om sitt utseende. Det som jag inte tog upp i det gamla inlägget är att det är mer accepterat för en man att vara småtjock än vad det är för en tjej. Det anses idag vara "manligt" att ha lite kulmage eller kött på benen. Anledningen till att det inte finns några "big is beautiful" kampanjer för män är för att det inte behövs. Killar döms inte på deras utseende lika mycket som kvinnor gör utan de bedöms för hur de agerar och vad de presterar. Du kan själv gå in i en affär som t.ex. Pressbyrån och läsa artiklar från magasin för kvinnor och män. Typiska rubriker för magasin för kvinnor; hur du får din drömkille/hur du får drömkroppen, bli hetast på dejten med dessa x steg, flörtknep, hur du får drömhåret, hur du tolkar hans signaler etc... Typiska rubriker för magasin för män handlar om att festa och hur man blir en businessman och där fokuserar man istället på hur man blir framgångsrik istället för hur man blir snygg. Männen som pryder omslagen är där för att de är framgångsrika - inte för att de är snygga. Kvinnorna som pryder omslagen är där för att de är snygga - inte för att de är framgångsrika.

Hysterin kring utseende är i grunden formad utav MÄN och det är MÄN som säger till andra män hur de ska se ut och det är män som säger till kvinnor hur de ska se ut (och när det är kvinnor som säger till andra kvinnor är det för att de vill säga till andra kvinnor hur de ska behaga män) så allt grundar sig i vad män tycker och vad män vill ha. Shit vad det där måste låtit flummigt och osammanhängande på något sätt men jag är trött. 

Hade också skrivit som slutkläm; "Till slut vill jag bara säga till alla män där ute; Hur man än ser ut så är man vacker, det finns alltid någon som älskar ju din kroppstyp och ditt utseende precis som de finns folk som kanske inte gör det. Det är okej att inte passa in i normen på hur en man ska vara och det kommer komma någon som älskar alla dina egenskaper + ditt utseende någon dag. Man behöver inte vara muskulös för att vara snygg, eller smal, eller problemfri hy, eller ha stor kuk, eller en fast liten rumpa och breda axlar..."
Där hade jag fokuserat på mäns utseende men egentligen hade jag skrivit helt fel. Låt oss tänka lite på det jag hade skrivit, exempelvis "problemfri hy." Det är MER accepterat för en man att ha problemhy än vad det är för en kvinna. Jag behöver ju inte direkt visa er hur mycket smink det finns ute på marknaden - smink som är för KVINNOR för att de ska dölja sina skavanker och framförallt deras problemhy. Män behöver inte smink för de blir accepterade ändå.

Zara Larssons kondom-bild får svar från PH-Calle.

Sånt här gör mig så jävla trött... för det är så typiskt. Det spelar ingen roll vad en feminist lägger ut - det kommer alltid någon jävla snubbe som ska ge "svar på tal" och missar HELT poängen.
De flesta män, eller ja killar, vill inte använda kondom med argumenten "det gör ont"/"jag har för stor", "den bara går sönder" och "det känns ingenting."
Zara Larsson visar med sin bild att de argumenten inte alltid håller. Självklart kan det göra ont på vissa med kondom, självklart finns det dem som inte tycker att det känns lika mycket med kondom som utan men de argumenten används så ofta att det inte kan stämma på ALLA. Zaras bild var inte lika mycket en pik till män som den var till kvinnor - att inte lita på mäns argument när det gäller att inte använda kondom. 

Könssjukdomar är ett stort problem för ungdomar idag och oönskad graviditet är också ett problem för ungdomar idag för just den här anledningen - killar vill inte använda kondom. Vad väger egentligen mest? 
Klamydia - skönare sex.
Herpes - skönare sex.
AIDS - skönare sex.
Kondylom (könsvårtor) - skönare sex.
Abort - skönare sex.
En oplanerad/oönskad dotter eller son - skönare sex.
Om man väljer att det är viktigare att ha skönare sex än att skydda sig mot könssjukdomar eller en oönskad graviditet så är man inte mogen nog att ha samlag. Att skydda sig är att ta ansvar - ha inte sex med någon som är oansvarig...

Utseende-hets på instagram.

För ett par dagar sen fick jag ett slags ryck... som jag skäms otroligt mycket över, som alla andra gånger jag får sådana "ryck" eller "psykoser" som det är lättare kallat. Stunder då känslor helt enkelt tar över och jag bara agerar utefter dem. Den här gången handlade det om mitt utseende. Jag skrev såhär på min instagram "Har svårt att acceptera att jag inte är naturligt vacker som alla dessa tjejer jag följer på instagram... jag kanske inte ska följa sinnessjukt snygga människor för det är likt tortyr att veta att man är så långt ifrån deras utseenden som möjligt. Jag försöker alltid se ut som någon annan, jag försöker alltid kopiera människor jag vill se ut som. Att hata sig själv så mycket som jag gör är svårt och vissa kommer aldrig få uppleva hur det känns och jag önskar att ingen får uppleva hur det känns för det är nästan outhärdligt."
Okej, jag måste påpeka att jag inte alltid känner så som jag beskrev, även om det händer. Det finns stunder då jag kan se på mig själv i spegeln och tänka "fy fan så snygg jag är" men det finns alltid ett litet "om" i huvudet. OM jag hade större ögon, OM jag hade större läppar, OM jag hade mer markerade kindben, OM jag hade bättre hy, OM mina ögonbryn var jämna, OM jag inte hade dubbelhaka och så vidare... alltid detta OM. Jag vet att många tjejer kan relatera till det, och det gör mig så ledsen. Jag pratade nyss med en kompis om den här utseende-hetsen och jag bara måste skriva om det.

Jag följde innan mitt "ryck" 280 personer på instagram. När jag rensade följde jag 220. Jag följde alltså så många som 60 tjejer som bara gav mig ångest. Det finns lika snygga tjejer i min närhet, som jag har en personlig koppling till som jag inte avföljde men de ger mig inte ångest eftersom de är människor. Tjejer som bara lägger ut bilder på sig själva utan personliga inlägg, personliga svar på kommentarer eller liknande är inte hälsosamt för oss tjejer med dåligt självförtroende att följa. De är bara som ikoner, som dockor. Jag vill verkligen råda alla som läser detta att verkligen tänka efter - är det hälsosamt för mig att följa dessa snygga människor? Vad ger det mig? Jag tänkte efter och kom fram till, som ni också kommer, att det inte ger mig NÅGONTING att följa människor bara för att jag tycker att dom är snygga. I början trodde jag att jag följde dessa tjejer för inspiration, för det gör ju tjejer, men det blev till slut bara som ett sätt att skada mig själv att sitta och bläddra igenom deras bilder medan jag själv låg osminkad och ofixad i sängen och det slutade ofta med att jag grät åt mig själv i spegeln, för varför ser jag inte ut som dem?
Det som folk glömmer är: photoshop, vinklar, ljus, smink och dyra produkter. En annan sak som folk glömmer: det som är fint i en människas ögon är fult i en annans, och tvärtom.  Alla har olika smak, och det finns människor som jag tycker är snygga som du tycker är fula och människor som jag tycker är fula som du tycker är snygga. Man kan inte säga vad skönhet är, eftersom (det låter så jävla klyschigt) skönhet verkligen ligger i betraktarens ögon.
Det finns undantag, som jag tänker ta upp. Ni behöver inte hålla med mig om att dessa människor är snygga, alla har ju olika smak, men t.ex. Sindy Niklasson på instagram - hon är för mig helt galet snygg MEN hon ger mig inte ångest. Varför? För att hon skriver personligt, hon skriver blogg om personliga saker och delar med sig utav sitt liv och hon svarar ibland på kommentarer från random människor och träffar gärna sina följare. Hon är en människa, inte bara en snygg person.

Tips för er med dåligt självförtroende;

• Avfölj ALLA som inte ger dig någonting på instagram/facebook/tumblr osv. 
• Försök inte att sminka dig eller likna någon annan. Du har inte samma ansiktsdrag som andra utan du är unik och t.ex. ett par ögonbryn som passar någon annans drag kanske inte passar dina och det är INGET negativt.
• Tänk på att även de vackraste kvinnorna kan ha dåligt självförtroende, du kanske är en utav dem? Som inte inser hur vacker du är? Jag VET att du är en utav dem. Du inser inte hur vacker du är. 
• Använd inte redigeringsprogram åt dina bilder på dig själv, för det ger folk fel intryck utav dig. Du är fin som du är och ger du människor en annan bild utav dig på dina bilder blir det som en chock för dem när de träffar dig IRL. Du har väl själv träffat såna människor? Som faktiskt är väldigt fina naturligt men som redigerar sina bilder galet mycket vilket gör att deras naturliga skönhet liksom försvinner IRL, eller iaf blir annorlunda? 
• En dålig hy kan inte ge ett dåligt utseende. Finnar gör dig inte ful, eftersom finnar bara är på din hy. Titta på en tjej som du tycker är snygg bara lite snabbt och tänk dig henne med finnar i hela ansiktet - blir hon fulare? Nej. Hon är lika fin ändå, och det är DU också. 
• Kändisar har råd med ansiktsbehandlingar, operationer och dyra produkter vilket gör att de ser "bättre ut." Vanliga människor ser inte ut som kändisar, vilket bara ger människor fel intryck av hur en person ska se ut. Tänk på Cameron Diaz annars - hon har dålig hy trots allt hon har råd med. Inte ens kändisar är perfekta naturligt.
• Istället för att fokusera på det du inte tycker om - fokusera på det du tycker om med dig själv istället. Din ögonfärg? Dina läppar? Ditt leende? Det finns ALLTID något som du tycker om - framhäv det! 
• Utseendet är inte det viktigaste. Det gör verkligen gör en människa vacker är personligheten. Fokusera på personlighetsdrag som du tycker om med dig själv, små saker eller stora. Är du snäll mot djur? Är du trevlig mot kassörskan i affären? Jag brukar tillexempel alltid tycka att jag är så "käck" mot okända människor, som kassörskor eller liknande. Det gör mig glad att se att det uppskattas, för det gör det! Det blir mycket roligare för en kassörska att jobba om kunden är trevlig - en liten sak som blir stor för dig - och för andra!
• Le. Ofta. Mer. Alltid.

När jag för några dagar sen mådde så dåligt och skrev den där texten på instagram, så grät jag i Daniels famn. Det fick mig att skämmas, för att det inte verkar normalt i en killes ögon att reagera på det sättet. Det skrämde honom och han förstod inte. Det hemska är att det är normalt för tjejer. Vi tjejer tävlar ofta med varandra, på ett sätt eller ett annat. Daniel brukar ofta fråga mig om jag sminkar mig/fixar mig/bloggar/lägger ut bilder och så vidare för andra killars skull - och det är verkligen helt fel. Jag bryr mig inte om vad andra killar tycker. Om en kille tycker att jag är ful - so what? Jag har min man och han tycker att jag är fin och han är den enda mannen jag vill ska tycka att jag är fin - men det gäller inte tjejer. Jag vill att tjejer ska se på mig och tänka "fan va fin hon är, jag vill se ut som henne" eller "fan va smart hon är, jag inspireras utav henne." Den här osäkerheten som de flesta tjejer känner inom sig är så tragisk och jag önskar att jag skulle kunna säga att jag inte är en utav dem men jag är verkligen the poster-girl för en sådan tankebana och för ett sådant beteende. Det behöver dock inte alltid betyda att det är ohälsosamt för mig. Jag VILL hjälpa andra tjejer och jag vill hjälpa andra människor, jag vill att andra människor ska inspireras utav mig och vad jag skriver och må bra utav det - inte tvärtom. Det ger mig självförtroende och självkänsla att veta att jag kan hjälpa andra, för jag vet att jag kan det och att jag HAR det. Det är därför jag bloggar och det är därför jag skriver. För min och för andras skull - åt det positiva hållet. Det är därför det är så viktigt för mig att försöka förklara det här i mitt förhållande, utan att det ska bli fel, för det kan låta så fel om man inte är likadan själv.

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.

This whole body-type thing...

Alltså.
Vissa kanske inte vet om det - men jag har nyligen gått ner 12 kilo, totalt 26 kilo efter flera år av ohälosamt leverne och övervikt.

Jag har, så länge jag kan minnas, blivit kallad för fet. Fet... jaha... sen när blev "fet" något negativt, egentligen? Att vara tjock eller fet behöver inte förknippas med någonting negativt men det gör det idag. När man kallar någon annan människa "fet" så gör man det för att man är elak och vill såra den andra personen - försök inte ens att förneka det. Men.. vi "feta människor" måste sluta se det som något negativt. Att vara fet är inte fult. Tjock, fet, stor, kraftig är inte synonymer till ful, oattraktiv och motbjudande. Det är ungefär som att säga att någon har mörkt eller långt hår - det är bara ett adjektiv - med negativ ton.
Förra sommaren var jag på Östra Stranden här i Halmstad med en kompis som är en ganska stor strand med mycket folk (skall dock inte jämföras med Tylösand.) Jag badade för första gången på flera år och visade mig i bikini för första gången på flera år och jag hade JÄTTEKUL. Jag var nervös och osäker från början men det gick och jag tänkte inte ens på hur folk såg på mig. När vi gått ifrån stranden satt vi på en gräsplätt och en ruta vevades ner från en bil som körde förbi och några killar skrek "jävla fetto!" till mig. Jag måste erkänna att jag blev helt förstörd, helt totalt jävla förstörd. Efter den kommentaren bestämde jag mig för att göra ändring. Jag kunde ligga och gråta för mig själv för att jag var äcklig och för att jag hatade mig själv lika mycket som andra gjorde eller så kunde jag ta tag i mig själv och göra förändring. Jag valde både och... Jag slutade för det första att förneka min kropp. Jag tillhör inte en utav de tjejer som egentligen är smala men som bara kallar sig tjocka för deras låga självkänsla och förvridna kroppsbild utan jag är faktiskt en tjockis, fortfarande. Men jag slutade se min kroppsform som något negativt. Jag gjorde ingen annan förändring än att jag blev mer hälsosam. Helt sant, det var allt.
Och alltså, det här är en utav de historier jag har att berätta gällande "skrika-fetto-på-offentlig-plats" men det finns en annan sida av egentligen samma sak nämligen "jag tror att jag är snäll." Människor har kallat mig tjock för att de "menar väl" och "vill hjälpa" men vad fan i hela helvetet - har jag bett om er "hjälp"? Er så kallade hjälp är inget annat än en ursäkt för att vara elak. Om jag är överviktig och väljer att äta godis på en onsdag, låt mig. Du är ingen läkare eller dietist som känner till mina matvanor och gjort tester på mig för att kolla hur min kropp mår.
Läs det här; http://www.fettmagazine.com/patriarkatet-och-fat-shaming/
"Att skamma tjocka ses med detta i ryggen ofta som något vilket till och med är önskvärt. Om en ger tjockisen dåligt självförtroende kanske hen slutar vara så himla tjock. Men skam är inte en katalysator, snarare något som paralyserar och befäster. Och man kan inte, hur mycket man än tror det – se någons hälsa och allmänna tillstånd genom att enbart se dennes kroppsform. Och även om det gick är det fortfarande inte okej att kommentera det. Det är inte ER KROPP. Kroppar tillhör inte allmänheten utan är personliga. Alla har lika stor rätt att gå ute och delta i samhället utan att bli påhoppad och skymfad genom okvädningsord."
Jag känner igen hela det här inlägget och kan relatera så jävla hårt. Folk har också påpekat mitt klädval för att det "inte passar en större tjej" och jag blir så jävla förbannad. Dessutom hör jag folk kommentera det om andra hela tiden.
Det HÄR *pekar ovan* är en utav anledningarna till varför jag knappt går ut på sommaren. Jag vågar inte. Folk skulle kunna säga till mig nu "bry dig inte om vad andra tycker, om du är nöjd själv, varför bryr du dig?" men det klart att jag bryr mig?! På stranden förra sommaren brydde jag mig inte men blev trots det helt förstörd. Jag vågar inte gå i shorts och linne för (den största anledningen är mina ärr, folk kommenterar gärna och stirrar och pekar och har sig för det också... herrejösses) att jag är osäker på vad folk kommer säga eller vad deras blickar kommer att säga. Det handlar inte om att jag är osäker på min kropp utan för att människor är idioter. Det är liksom inte bara "mitt eget fel" att jag väljer att inte gå ut. Det här kommer dock inte hindra mig helt från att gå ut i sommar men det HAR hindrat mig och kommer säkert någon dag eller några dagar att hindra mig.
Oavsett - sluta kommentera varandras utseenden och varandras vikt, sluta kommentera varandra överhuvudtaget! Det finns ingen anledning, det finns ingen ursäkt. Ni är bara idioter. Så fort någon kommenterar någon annans utseende "negativt" så vill jag bara slå dom för det är INTE OKEJ oavsett vad du säger.

P.S. "Så smal du är :o" är precis lika oacceptabelt som "så tjock du är :o" men "tjock" har råkat bli ett skällsord och "smal" är inte ett skällsord på samma sätt vilket är därför det tas upp mer.

Amour, amour.

Det frågas ganska ofta... hur vet man att man är kär? Jag undrar det också egentligen, inte för att jag inte har varit kär för det har jag, men för man inte egentligen genomgått några checklistor utan bara satt stämpeln "kär" helt plötsligt. Ja men hur vet man? Så tänkte att fan... kanske borde skriva en checklista, för min egen skull såväl som andras.
För det första så finns det 4 stadier i ämnet kärlek. 1. tycker om/gillar/intresserad 2. förälskad 3. kär 4. älskar. Rätt lätt va? Det förändras över tiden. Man kan alltså inte, enligt mig, pladask bli kär i någon man bara träffat nyligen eller nyligen börjar prata med. (man kan bli kär i såna man inte träffat dock, mhm) Det skiljer dock inte så mycket åt på stadierna t.ex. 1 och 2 är nästan likadant precis som 3 och 4 inte är långt ifrån varandra och även 2 och 3 är väldigt lika känslor. Men det är ändå 4 stadier.

För att veta om du verkligen har romantiska känslor för någon så kan man gå igenom dessa "enkla" frågor;

Tankar.
- Tänker du ofta på den här personen? Och är det så att det mesta runt omkring dig får dig att tänka på den här personen? Och är det ofta kopplat till romantik? Hör du t.ex. en kärlekslåt på radion så kanske personens namn eller ansikte poppar upp i huvudet på dig? Det kan gälla andra saker också - småsaker som du tidigare inte tänkt på som är helt nytt. Äter du t.ex. en macka så kanske du tänker på att den här personen sa en gång att hon/han gillade mackor?
- När du väl tänker på den här personen, känner du dig lite glad då? Ler du kanske lite? Du kanske inte ens tänker på det själv men tänk efter nästa gång.
Rädslan.
- Är du lite nervös omkring den här personen eller när du pratar med den här personen? Du vill inte göra bort dig och du bryr dig mer om att inte göra bort dig med den här personen än med andra, kanske?
- Brukar du ofta sitta och fundera på vad du ska säga till den här personen? T.ex. skriva om smsen innan du skickar dom, tänka efter riktigt noga innan du pratar?
- Känner du dig rädd när du tänker på att den här personen kanske inte vill vara din vän längre eller inte vill bli vän med dig? Du är rädd för att förlora den här personen från ditt liv?
Svartsjukan.
- Sticker det till lite i bröstet på dig när du ser att den här personen flirtar med andra eller när andra flirtar med den här personen? Du känner dig kanske lite "possessive" över den här personen? 
 - Tänker du ofta på att den här personen kanske är med någon annan? Gör det ont i dig då? Blir du arg eller ledsen? Eller tänker du bara på det, allmänt?
Sexuell attraktion.
- Tänder du på den här personen? 
- Brukar du ofta tänka på att göra sexuella saker med den här personen? Och blir du upphetsad när du tänker på den här personen? Du kanske till och med blir lite nervös när du tänker på att göra dessa sexuella saker med den här personen? Du vill liksom prestera ditt bästa.
- Brukar du ta på dig själv när du tänker på att göra sexuella saker med den här personen? Och tänder den här personen dig mer än t.ex. porr? Och du kanske till och med inte riktigt tänker på att ha sex med någon annan än den här personen? Du fantiserar mer om den här personen än andra?
Saknad.
- Saknar du den här personen när ni inte träffas/pratar/skriver? Du känner en lust att träffa/prata/skriva med den här personen nästan hela tiden, eller ofta? 
Längtan.
- När du inte kan sova på kvällen/natten, tänker du kanske att den personen låg bredvid dig? Eller tänker du på att du skulle vilja ha den personen hos dig? Det är inte sexuellt utan du kanske bara vill vara med den här personen? Känna närheten?
- Blir du nervös när du tänker på att du ska träffa den här personen? Men känner du dig samtidigt glad när ni ska träffas? Och tänker du ofta på det i förväg typ när ni ska träffas igen och vad ska ni göra då? Du längtar efter den här personen när ni bestämt att ni ska ses?
Glädjen.
- Känner du dig glad med den här personen? En glädje som bara kommer helt plötsligt? Det behöver inte vara något roligt ni gör eller pratar om utan du bara känner dig glad ändå?
- Känner du dig trygg med den här personen? Du litar på den här personen? (du kan fortfarande vara nervös eller osäker såklart men du känner ändå den där tryggheten någonstans?)
Och till sist: När du läste detta - tänkte du på en speciell person då?

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det ganska kort: om du tänker på en person ofta, om du vill träffa en person ofta, om du vill ha sex med en person, om en person gör dig glad, om en person gör att du känner dig trygg, om du saknar och längtar efter en person och allt det ihop samtidigt... nämen se där, du är kär! Eller är det så enkelt? Kanske inte... men jag tycker ändå att alla dessa frågor stämmer in på sådant som jag har känt när jag varit kär.

Kärlek är inte bara längtan, saknad, glädje och sex... och ingen dans på rosor. Och ja... kärlek är verkligen skrämmande. Det som är mest skrämmande är att bli bortstött eller lämnad och obesvarad kärlek. Det är även skrämmande med förbindelser och ansvaret. Visst krävs det ett litet ansvar i att ha ett förhållande men det är inte meningen att ett förhållande ska vara jobbigt. Kärlek, just nu, skrämmer mig mer än någonsin. Det som skrämmer mig då är min svartsjuka och osäkerhet - att bli lämnad eller sårad igen. Det är också skrämmande att binda mig till en person igen och känna mig "kvävd." Tidigare har jag gått in i förhållanden nästan direkt - jag har alltså inte dejtat särskilt länge innan jag väl gått in i det här "seriösa förhållandet" vilket är ett misstag (jag ångrar det inte dock, orkar inte ångra saker.) Man ska inte stressa kärlek eller förhållanden.

Det värsta som kan hända när man är kär är att kärleken inte är besvarad - och när den inte blir besvarad, vad gör man då? Det viktigaste är att komma ihåg att man kommer överleva. Jag har fått mitt hjärta krossat två gånger på grund utav obesvarad kärlek. Två gånger bara? Med tanke på alla de förhållanden jag haft, där majoriteten utav dessa slutat med att de dumpat mig, så är två gånger ingenting egentligen. Jag pratar om den där känslan då hjärtat verkligen krossas, då allt ljus försvinner och det gör så ont att du fysiskt kan känna hur hjärtats krossade biter skär i bröstkorgen. Första gången var när jag var 13 år. Andra gången var när jag var 16 år. Man skulle egentligen kunna säga att mitt hjärta blivit krossat tre gånger, eftersom mitt hjärta krossades den här sommaren så brutalt att jag inte ens kan beskriva det med ord. Men det handlade inte om obesvarad kärlek på samma sätt. Hjärtat kan gå i bitar för andra saker också. Det finns perioder, på grund utav detta, som jag tänker att jag aldrig mer igen ska gå in i ett förhållande eller bli kär igen. Just nu, så är jag ju kär i någon så den planen gick ju inte så bra, men det är ingenting jag planerar att göra någonting åt just nu eftersom det inte känns stabilt nog för mig. Jag tror att det handlar mycket om mitt förflutna och hur dåligt det gått för mig gällande kärlek, men man kan inte leva i det förflutna. En människa är inte lika med en annan och bara för man blir sårad av... 1, 10 eller 20 personer så betyder det inte att man kommer bli sårad av alla man träffar eller blir kär i. Det finns idioter där ute och det finns bra människor och man ska aldrig jämföra en människa med en annan. Det enda jag kan säga om kärlek gällande mig själv just nu så är det: jag tar det jävligt lugnt och jag lägger det på hyllan så gott det går. Det kanske låter ohälsosamt egentligen på ett sätt för man ska inte stöta bort sina känslor men jag kan inte göra mycket annat just nu. Om jag hade låtit mina känslor välla fram så hade de tagit över mig och det hade inte blivit bra. Jag vill inte skada någon eller få någon att känna sig obekväm, sårad eller kvävd - så jag tar det lugnt.

Gamaahhhguuurls.

Så ämnet just idag är: gamer girls. Och inte bara det utan hela den här "nya" grejen med tjejer som spelar videospel och datorspel and so on.

Idag är det tydligen jättehett att vara tjej och spelnörd på samma gång. Alltså... jättehett. Det cirkulerar bilder på nördtjejer och hur de ser ut/hur man tror att de ser ut blablabla. Plötsligt var alla nördar! Alla spelade xbox och "ÅHHHEE NOSTALGI" med pokemon och zelda och de spelade plötsligt LoL och allt annat sånt där skräp (WoW är inte skräp) och killarna var i extaaaz. Tydligen var det så att alla dessa tjejer hade en barndom full av videospel och super mario och nintendo och ba "WEEEEH jag är en sån gamaah guuuurrrrl!" *suck* Till slut blev det så illa att eftersom "alla tjejer var nördar" så förväntade sig killar att alla tjejer faktiskt var det. Tjejer började gå runt med tvspelsmotiv på tshirtar, köpte pikachu gosedjur och la upp bilder på sig själva hållandes en xbox kontroll. Bitch, stop yo shit. 

Så... jaha. Nu är det tydligen så att icke-spelande tjejer inte är heta och hela den här kalabaliken gjorde att NU SKA MINSANN ALLA SPELA och vara "nerds" och det blev en trend. Jag slår vad om att hälften av alla tjejerna faktiskt inte är nerds utan bara låtsas för att vara hipp och eftertraktade och det förvånar mig fan inte. Så fort folk får veta att jag spelar WoW så är de typ "AAMAGAHGD you r gamah gurl yes?" och jag typ "eh nej." Jag har ALDRIG spelat playstation förutom EN gång hemma hos Malin 2008 då jag spelade i typ 5 minuter. Jag har ALDRIG spelat xbox förutom en gång med Hampus 2010 och då gick det åt helvete. Jag har spelat nintendo 1-2 gånger. Jag har ALDRIG spelat gameboy eller liknande. Du förstår när jag var liten så kollade jag på My little pony och lekte Spice Girls med mina vänner och vi var utomhus hela dagarna. Våran familj ägde en VHS och det var det, min lillebror hade väl något gameboy ett tag och han har skifflat runt med playstation, xbox osv men det var aldrig en stor grej för jag och Emma spelade aldrig. Jag har inte spelat WoW sen jag var liten vilket alla tror utan jag har inte ens spelat i ett år för jag började spela när jag blev tillsammans med Crippe. Jag är inte amatör men jag är heller inte proffs, så fort folk börjar prata med WoW med mig blir jag oftast helt nollställd ba "va?" och jag spelar hunter, aldrig pvp och är inte högre än level 79. 

Varför är det inte okej att bara vara tjej? Alltså jag blir så kokande arg på dessa jävla speltjejer med deras jävla "åh Link<3" och roliga skämt om deras jävla horspel. Alltså okej, det finns faktiskt riktiga speltjejer - som min kompis Mimmi. Hon spelar ofta men skyltar inte med det och om hon hade skyltat med det hade jag tyckt det var okej för hon spelar ju faktiskt på riktigt. Men jag hatar att det blivit en trend och att det är attraktivt och att man inte duger såvida man inte spelar. Plötsligt så var alla ute efter en gamer girl och annat duger inte. Har ens alla killar spelat? Många killar jag kände när jag var liten sprang ut till skogen och lekte krig och slogs med pinnar eller spelade fotboll och jag joinade gärna dom och det var verkligen inte många som hade tvspel. Det var dyrt då och min familj hade INTE råd med såna snobbgrejer och det var helt okej, jag hade en awesome barndom faktiskt.Visst jag hade väl något ynka pokemonkort men hur jävla tråkigt var inte det egentligen? Jag kollade på Pokemon serien på svenska och tyckte det var awesome men jag var inte såååå inne i det.

Seriöst, stop it, snälla, ni gör mig så förbannad! Jag hatar er med en brinnande vrede och ni är såna wannabes och till er killar som tycker gamer girls är heta: LÄGG AV för visst vissa är kanske det men det är bara en jävla trend och ni borde tycka om "vanliga" tjejer också. Jag mår till och med fan dåligt ibland för jag inte är en speltjej och därför inte duger till. Seriöst. Dö i en eld.

Btw bilder som dom här <- om girl gamers är bland det värsta jag vet. "what I actually do" ja allstå egentligen så gör du ingenting för du bara låtsas och läser på wikipedia.

 -------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen. 

Äckliga lärare.

Så. När jag inte kunde sova, eller egentligen så KUNDE jag ju sova men ville inte skrev jag ner en hel lista på saker jag ska skriva om i bloggen. Nu ligger min iPhone en bit bort och jag ska bara hämta den. Så. Listan var en hel del flummigare än vad jag trodde... oj. Iallafall. I en blandning mellan wannabes och mineralvatten hittar jag ett ämne jag vill skriva om!

Lärare. Inte vilka lärare som helst utan förskolelärare. Och jag menar speciellt de förskolelärare som hatar barn. Alltså? Vi har säkert alla träffat på den där tjuriga tanten eller stränga mannen som jobbar med barn som är på väg att växa upp men istället behandlar de som smuts, eller bara allmänt illa. NÄR HUR VAR vaknade de upp en morgon och bara "jag ska bli lärare :) men jag hatar barn" ?! Påminner om den där rektorn Agatha Trunchbull i den underbara filmen/boken "Matilda." Nu är hon iof en påhittad människa men det finns faktiskt liknande fall i verkliga livet! Vafalls jag blir helt galen!!! Varför ska man jobba med något man hatar? Och för att bli förskolelärare krävs ju en ordentlig högskoleutbildning och ja kanske inte det LÄTTASTE att bli för man kan ju bli städerska istället eller kanske hora eller något.

Jag själv har stött på såna här äckliga lärare. En lärare som jobbade på en skola jag en gång gick på (o.O) var HEMSK. Hon brukade tvinga barnen att städa undan efter andra barn och tryckte jämt och ständigt ner dom så det enda som fanns av deras självförtroende var ett litet korn där långt inne i skallen som sedan tog år av terapisessioner att hitta och bygga upp igen. Det värsta hon sa var till en kille som var stökig nämligen "du kommer aldrig bli någonting i framtiden om du håller på sådär" och vem FASEN säger så till ett barn?! Alltså. Va? Fittiga jävla lärare som förstör en hel barndom... jobba fan inte med barn om du nu ska vara elak eller ja du kanske är sadist men då tycker jag inte om dig. Som tur var så jobbade hon på en annan avdelning.

Slutsats: om du råkat stöta på en sån här lärare så kom ihåg att den läraren är en jävla idiot och borde  torteras. Nuff said.

EDIT:  Fick precis höra om en lärare som jobbade på vår skola på Frennarp som tvingade ett av barnen städa upp sin egen spya... -.- och okej jag skrattade så mycket att jag nästan pissade ner mig men fyfan va elakt.
-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.

Varför ska man bojkotta alla hjärtans dag?

Imorgon är det alltså alla hjärtans dag...
Den där dagen på året där alla singlar vill dö och folk i förhållande inte vill göra annat än o leva.

Typiska facebook uppdateringar;
- Man ska uppskatta varandra alla andra dagar på året också, varför ha en speciell dag för det?!
- Bara jag som inte tänker fira alla hjärtans dag? 
- Jag är ensam på alla hjärtans dag och jag är ledsen för det... 
- FUCK YOU ALLA HJÄRTANS DAG SINGEL FO LIIIIIIIIFE
- Vad är alla hjärtans dag?
- Ska fira alla hjärtans dag med älskling vi ska gå ut o äta bo på hotell och ha vilt sex fast vi låtsas vara sådär jättefina på facebook :3 (okej detta är ingen uppdatering men ville klämma in den xD)

Öh? Haha!  Nu jävlar läser vi lite på wikipedia, brb *läser* så. Ja det handlar om kärlek. Och? Man firar väl bara de högtider man vill fira, iallafall såna här högtider? Folk verkar ju ändå hata den här högtiden mer än o älska och när jag var singel så bojkottade jag fan inte alla hjärtans dag som alla andra som följer grupptrycket. KÄRLEK kan vara annat än just ett förhållande utan man kan väl visa sin uppskattning till en vän eller familjemedlem? Och vadå uppskatta varann alla andra dagar också - ja det klart men det är väl LÄTTARE för de lite mer inkompetenta inom känslor och hur man ska visa dom att bli tillrättavisad att IDAG ska jag visa känslor :) Det är inget fel på alla hjärtans dag - fira om ni vill men om ni inte vill fira gör inte det då. Jag gnäller mer än någon på facebook men jag HATAR de här gemensamma gnällen som jämt förekommer t.ex. när det snöar, när Sverige spelar fotboll o förlorar eller något, när det regnar, när det är jul, alla hjärtans dag, att det är varmt, SOLEN ÄR HÄR vi ska bada och så vidare...

Personligen så ska jag på alla hjärtans dag försöka påminna de omkring mig som jag faktiskt älskar att jag älskar dem och att jag tänker på dem och bryr mig om dem och allt annat sådär fint. Gör du det med - singel eller inte. Och om du spenderar alla hjärtans dag ensam så bjud dig själv på något fint, gör något fint för dig själv. För du borde uppskatta dig själv också, inte bara andra.

EDIT:  Och alla hjärtans dag går ju mycket ut på att man ska skicka kort till varandra om man är förälskad i någon, speciellt någon som man inte är tillsammans med? Så om du har en secret crush - skicka ett vykort!!! Eller ta tillfället i akt och berätta hur du känner eller ja det klassiska "be my valentine?" ;D
-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.

Väx upp för fan?

"Den och den och den och den personen måste verkligen växa upp" tänker jag och bläddrar igenom min iphone med ett stort Panda-skal i facebook-appen. "Fan vad omogen han är" tänker jag medan jag fortsätter bläddra, sittandes i min koja jag byggt i mitt rum med hjälp av stolar och ett stort rosa lakan med Disney-prinsessor på. Täcket jag sitter på är fluffigt och rosa med Hello Kitty mönster och mina trosor jag har på mig är vita med Betty Boop på. Fy FAN vilken hycklare tänker ni säkert nu? För det var precis det jag tänkte också när jag la mig ner med mobilen i handen samtidigt som jag kramade om min stora vita tiger jag fick av min pappa för fleeeera år sen som jag kallar "min bästa vän." Men sen slog det mig att hallå... det är skillnad på att vara barnslig och på att vara omogen. Det fick mig också att tänka på det där avsnittet i Big Bang Theory när Penny skäller ut Leonard för hon kom för sent till jobbet pga deras jävla tidsmaskin de ockuperade trappan med och kallar dem för patetiska och barnsliga och efter ungefär hela avsnittet klämmer Sheldon fram att hallå hennes shorts har Hello Kitty, det finns en samling Care Bears i hennes sovrum etc... Jag påstår inte att jag är vuxen eller mogen för då hade jag ljugit som fan, men jag är inte omogen på samma sätt som de jag klagade på.

Jag är snart 21 år gammal. När man är 21 år gammal kan man inte sitta hemma och ba "nae jag går om gymnasiet" eller "går till af och så får jag pengar men skiter fullständigt i resten" osv. Det fungerar inte. Och det är så stor skillnad på att vilja växa upp och faila än och inte vilja växa upp och därför hamnar på samma ruta om och om igen. Det är sånt jävla tjat om att man ska växa upp och ja man ska växa upp men tänk på HUR du växer upp. Vilka förändringar gör du i ditt liv som gör att du växer upp? Slänger dina gosedjur? Hjälper det verkligen dig växa upp? För det hjälper inte mig. Jag tänker ha mina gosedjur hela mitt liv om jag nu vill men jag tänker inte sitta arbetslös, utan utbildning och ett stökigt rum/stökig lägenhet i hela mitt liv. Jag försöker få det liv jag är menat att ha - ett vuxet liv men ändå fortsätta vara den där barnsliga jäveln jag känner att jag faktiskt är :) Det fanns en period i mitt liv då jag försökte mogna genom att byta ut allt i mitt rum till tuffare och mer vuxna saker och klä mig mer vuxet. Jag gör inte det misstaget igen och om det får folk att tro att jag är omogen eller inte växer upp så jaha, då får jag väl motbevisa dem! 

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.

En diss är för mycket begärt.

Tydligen är det för svårt idag för män och kvinnor att ge varandra ett ärlig svar gällande diverse kärleksförhållanden. "Gick vår dejt bra?" är det heller ingen som frågar, nej men hur kan man? Vem vågar vara så öppen och rak efter bara en dejt? Och om man nu faktiskt är det - får man ett ärligt svar tillbaka då?

Typiskt konversation mellan man och kvinna eller kvinna och kvinna eller man och man efter att man "kollat på film" tillsammans efter 3-5 dejter utan ligg och nu måste ställa sig frågan "går vi vidare tillsammans eller ensamma?" Person nr 1 vill gärna starta någonting seriöst medan person 2 inte vill det.
Person 1: Hej! Det var kul och träffa dig igår, jag skulle gärna vilja träffa dig igen... :$
Person 2: ah det var trevligt. javisst men tyvärr är jag lite upptagen ett tag framöver 
Person 1: Det är ingen fara, jag förstår, så kan det ju bli :/ 
Person 2: yes
(lägg märke till hur person 2 är ett sådant as som inte använder smilys eller stora bokstäver eller frågetecken and so on :@)
Person 1 en vecka senare: Hej fina du, hur mår du? 
Person 2 några timmar senare: det är väl bra, sj då sötnos
Person 1: Jo det är väl bra :) saknar dig.
Person 2: desamma!
Person 1: Har du kanske... tid o ses denna veckan?
Person 2: har fortfarande massor o göra men jag kan nog nästa vecka. 
Nu är det såhär att person 2 aldrig ville gå på en andra dejt med person 1 men är alldeles för chicken för att säga det ärligt, istället kör person 2 det som kallas "rinna ut i sanden metoden." Person 1 är inte dum, person 1 förstår att denne blir dissad, men hoppet finns ju kvar för person 2 har ju inte SAGT att person 2 inte vill träffa person 1, eller hur? Person 2 sa ju till och med att denne saknade person 1! Person 1 börjar tappa tålamodet och skriver till slut till person 2 och vill ha ett rakt svar.
Person 1: Jag känner att du inte är lika intresserad som jag. Gick det inte bra när vi sågs sist? Jag vet att du är upptagen men jag vill gärna ses igen och var bara ärlig mot mig nu, vill du verkligen träffa mig igen? Jag vill inte tjata men det har gått 10 år nu så vill gärna veta om jag ska gå vidare eller ej...
Person 2: nejnej förlåt min mamma har haft det lite ekonomiskt kämpigt så har funnits där för henne så det är inte alls menat så men så fort jag kan ses hör jag av mig kram
Person 1 känner lågan tändas till liv igen. Vilken bra människa person 2 är som hjälper sin mamma! Efter 3 veckor utan att person 1 eller 2 träffas igen så börjar person 1 förstå... på riktigt den här gången. Så person 1 skriver igen.
Person 1: Jag har förstått att du inte vill ses igen, du kunde iallafall varit ärlig med det. Tack o hej. 
Person 2 svarar inte. Person 2 har redan made his/her point. SE NU HUR MYCKET SMÄRTA OCH TID SOM GICK ÅT FÖR PERSON 2 INTE VÅGADE DISSA PERSON 1?

Herregud är detta så svårt? Jag själv har varit med om detta och jag vet många andra som varit med om det också. Omogna svin som inte förstår att det faktiskt finns en person 1 och det handlar säkerligen om att person 2 vill känna sig som en bättre människa, person 2 TROR att person 2 är en bra människa. Person 2 slapp ju det där "pratet" som man måste ha när man ska dissa någon. Det var säkert inte ens så att person 2 utnyttjade person 1 för sex utan helt enkelt tappade intresset och kände att "nae jag tycker inte om person 1 på det sättet" och så kan det ju vara ibland? Det är inget brott att inte vilja vara tillsammans med någon man inte tycker om, så varför är folk så rädda för att vara ärliga i detta? Så... alla ni som läser detta och har varit med om sådana här jordens avskum så tänk bara att de inte har stake nog, dude eller brud, de har helt enkelt inte stake nog. Och ni är bättre, så jävla mycket bättre. Och om ni nu är som person 2... snälla, för guds skull, var ärlig. Vill ni hindra lidande så var ärliga i denna situationen! Ja, snälla?

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.