Sånt som jag gärna inte pratar om.

Jag har skrivit om social fobi många gånger i min blogg; Social ångest noja, Social ångest 2.O,  och Min sociala ångest. Jag vill egentligen inte upprepa mig själv men det finns så mycket jag kan skriva och berätta om den här diagnosen.

Jag fick diagnosen "social fobi" bekräftad i juli 2017. Det var en lång resa att faktiskt våga öppna upp mig om hur jag mådde i sociala sammanhang och framför allt hur jag mådde innan och efter sociala sammanhang. Att erkänna att anledningen till att jag är så sluten är på grund utav en diagnos och inte att jag är introvert eller HSP eller helt enkelt "bara är sån" var faktiskt ganska tufft att göra. Jag har blivit övertygad så många gånger att det är helt normalt att må som jag gör och jag förstår att det kommer från välvilliga människor men det ÄR inte normalt att vara så socialt rädd som jag är.

Jag har alltid varit social. När jag var liten kunde jag prata med vem som helst och jag var helt orädd för nya människor. Jag fick nya vänner överallt. Så fort vi åkte iväg någonstans hittade jag vänner på lekplatser, fester, tillställningar... ja allt möjligt. Jag har alltid haft en slags aura av vänlighet omkring mig och människor tyckte väldigt lätt om mig och fortfarande gör, hoppas jag. Jag älskar människor. Jag älskar olikheten hos människor, vad dem tycker om, vad dem tänker på, vad dem vill i livet och vad dem drömmer om. Jag har alltid velat ha djupare relationer med människor än bara ytliga bekantskaper och jag räknar alla mina "bekanta" som vänner. Men... sen... var det inte så längre. Min öppenhet till andra människor blev mitt fall på något sätt för jag insåg inte riktigt att människor faktiskt ville mig illa, att jag gjorde mig själv sårbar genom att öppna upp min famn för alla som jag gjorde. Under lågstadiet gick det upp och ner. Jag blev offer för tyst mobbning, drogs med in i fejder mellan olika grupper och jag blev ofta en slags boll som två forna bästa vänner studsade emellan sig så fort de hade ett bråk. Jag kände mig aldrig riktigt "med." Min mamma jobbade hela dagarna så det var väldigt lätt att komma hem till mig efter skolan och ställa till med problem för det fanns ingen där som skyddade mig på det sättet som andra hade. Hon hade inte tid eller ork att förstå vad som egentligen hände och jag var ganska duktig på att dölja det, ibland. Jag minns att jag en gång skrev ner allting i min dagbok som jag hade och visade det för mamma. Hon tog med dagboken till skolan och visade min lärare på mellanstadiet men hon tyckte inte alls att det var så som jag beskrev så det avfärdades väldigt snabbt. Jag blev sedd som en "dramaqueen" och blev till och med anklagad för att vara den som mobbade andra och inte tvärtom. Min lärare på mellanstadiet var så blind för vad som egentligen pågick i klassen och om hon bara visste hur det påverkade mig framåt i livet... 
Jag vill inte gå in på detaljer för mycket men jag hade det inte bra under mellanstadiet. Det var kaos hemma och kaos inuti mig för puberty is a bitch och kaos i skolan... Jag hade ingenstans att fly och de vännerna som jag faktiskt var bekväm med var äldre än mig och hade andra vänner som de umgicks med så de hade inte riktigt tid med mig. Jag var så ensam samtidigt som jag alltid hade vänner omkring mig på något sätt. Jag var deras leksak för att jag var känslig, naiv och snäll. När jag bröt mig loss i högstadiet och började på en ny skola började det bli bättre. Jag fick tillbaka en vän från barndomen som bara ville mig väl och hon visade mig vad riktig vänskap egentligen var. Det var snarare jag som inte var en bra vän till slut eftersom min psykiska ohälsa växte fram under första året i högstadiet.

Min sociala fobi handlar mycket om att lågstadiet och mellanstadiet inte ska upprepa sig i vuxen ålder. Jag är livrädd för att bli hånad, både privat och publikt. Jag är livrädd för att bli utstött eller känna mig utstött. Jag är livrädd för sneda blickar, glåpord och rynkan mellan ögonbrynen människor får när man gör någonting som inte är socialt accepterat. Jag är livrädd för människor som är äldre än mig, auktoritetsfigurer. Jag är livrädd för barn och ungdomar, särskilt tjejer. Jag är livrädd för hundar som inte tycker om mig, som bits eller skäller. Jag är livrädd för män som brölar och gapar, tjejer som skrattar och skriker... Jag är helt enkelt livrädd för sociala sammanhang där jag kan bli granskad. I gymnasiet hade jag det också svårt, särskilt med lärare. Jag förstod inte varför de inte tyckte om mig eller vad jag gjorde för fel som fick dem att peka ut mig som någon som störde klassen eller var lat gällande uppgifter. Jag förstår fortfarande inte varför man väljer att agera aggressivt mot någon som uppenbarligen inte mår bra. Jag antar att vissa människor avskyr svaghet. Och jag har varit svag, väldigt svag.

Jag vet att människor inte vill mig illa längre. Rent logiskt sätt så vet jag ju det. Jag har träffat så många underbara människor i mitt liv som fått mig att växa och blomma ut. Men trauma är trauma eftersom det handlar om bagage som spelar upp sig själv i situationer där det farliga inte finns...
Det här ställer till så mycket i mitt liv och jag är periodvis helt handikappad av min sociala fobi. Jag kan inte gå utanför dörren. Jag kan inte gå och slänga sopor. Jag vill inte bli sedd och inte bli hörd. Om jag kunde smälta in i bakgrunden skulle jag ha gjort det.

Någonting som är viktigt för mig att påpeka är att jag kan sätta på mig en mask, under korta perioder. Jag kan vara i sociala sammanhang idag eftersom jag har lärt mig att hålla andan ett tag. Ibland behövs det inte så länge eftersom människorna jag möter faktiskt är trevliga mot mig och ger mig ett intryck av trygghet och vänlighet. Då kan jag andas ut, öppna upp och släppa in. Men i vissa sammanhang är det omöjligt att andas och att inte andas under en lång period är oerhört energikrävande. Jag känner mig helt slö efteråt och måste göra allt i min kraft för att inte överanalysera det för då kommer jag bara att hitta fel och sen ligga och hata mig själv i flera timmar för någonting som de kanske inte ens märkte, som kanske inte ens var fel. Det är alltså möjligt för mig att gå på mina möten, träffa min familj, träffa min släkt, träffa nya vänner och nya bekantskaper, att gå och handla och så vidare för jag KAN hålla andan. Det kunde jag inte innan. Grejen är att jag inte kan det hela tiden och det är inte alltid som jag vågar utsätta mig själv för det heller. Jag vet att det kan komma katastrofala följder om jag väljer att göra något socialt som jag egentligen inte klarar av. Och samtidigt är det svårt för mig att bestämma om jag faktiskt klarar av det eller inte.

Jag övar, varje dag. Jag har min fristad som är min lägenhet. Där kan jag vila. Men jag går ut för jag vill, för att jag måste och för att det kommer hjälpa. Jag blir bättre. Det blir lättare och lättare.

Hur ångest föder ångest.

Jag tänker ofta på hur mitt liv såg ut innan jag fick social fobi. Jag brukade vara väldigt utåt. Som barn var jag social och oblyg. Min mamma brukar alltid säga "Jonna hittade vänner överallt!" och det stämmer. Jag tyckte om att hitta nya vänner och nya bekantskaper. Jag tyckte om mänsklig interaktion. Det gav mig energi. Nog för att jag alltid har upplevt ångest med det fanns ingen tvekan i mig att jag inte kunde prata eller umgås med andra. Jag undrar om jag kanske är en extrovert, gömd bakom social fobi och ångest? Eller jag kanske är både och? Ambivert? Jag tycker ju fortfarande om människor. Jag tycker att människor är intressanta.

Ingenting får en människa att känna sig mer ensam än social fobi. Jag kan säga det helt ärligt. Åtminstone... finns det ingenting som får mig att känna mig mer ensam än social fobi. Hur kan ångest skapa ångest? Ångest för jag så gärna vill vara med mina vänner. Ångest för jag jag så gärna vill gå ut i fint hår, fint smink och fina kläder och träffa nya människor. Ångest för att att jag förlorar potentiella vänner för jag helt enkelt inte vågar ta kontakt. Ångest föder ångest. 

Jag kan inte komma på en enda sak just nu som inte ger mig ångest.... det skulle väl vara att gunga i så fall. Men även att gunga har börjat bli ångestladdat för mig eftersom jag inte vill att någon kommer och pratar med mig eller skäller ut mig för jag inte plockar upp mina fimpar tillräckligt ofta. Eller att någon tycker att jag är konstig när jag sitter där, att någon dömer mig. Ångest är ingenting nytt för mig. Det är bara nu jag äntligen kan börja öppna upp mig om hur jag mår och har mått i flera år. Jag har varit väldigt duktig på att maskera min ångest... och jag är det fortfarande. När människor frågar mig hur jag mår svarar jag att jag mår bra fast det gör jag väldigt sällan nuförtiden. 

Jag har ångest ikväll för att jag känner mig ensam. Min ångest kan beskrivas som en längtan samtidigt som en oehörd ovilja och obehag genomsyrar den längtan. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter vänner. Jag längtar efter folk. Jag längtar efter social interaktion i verkligheten. Det skär i mig när jag ser mina vänner umgås med andra eller med varandra för jag vill så gärna vara med fast jag vet att jag inte vill utsätta mig för den potentiella ångestattacken. Jag vet inte vad jag ska göra åt detta. Jag vill inte ha det såhär. Det sägs att det enda sättet att bli av med sin sociala fobi är att utmana sig själv men jag gör ju det hela tiden. Jag har alltid gjort det. Jag säger som jag brukar, jag gör ju allting rätt och det hjälper inte. Jag är frustrerad. Jag vill vara normal. 

Social ångest 2.O

Jag har skrivit om social ångest innan... detta kanske kommer låta likadant...

"Människor som lider utav social ångest vill inte socialisera sig med människor."
Jag är egentligen en "social butterfly" på många sätt trots att jag vill och behöver vara ensam ibland. Jag tycker om att prata med människor. Jag tycker om att lära känna människor, träffa nya människor, interaktioner med människor. Jag vill gärna jobba någonstans där jag får träffa mycket människor och påverka människor så som lärare eller liknande. Det är det som gör min sociala fobi så otroligt smärtsam; det hindrar mig från att göra det jag egentligen tycker om. 
Det är också en myt att social ångest endast visar sig när det gäller människor man inte känner eller människor i grupp. Jag kan fly undan från släktträffar, där jag känner varenda en, där jag egentligen är bekväm, bara på grund utav min sociala ångest. Självklart är det lättare att träffa människor man redan känner men det är inte lätt.
Social ångest hör även ihop med telefonfobi, åtminstone för mig. Jag kan inte prata i telefon med människor, knappt ens med mamma eller pappa vissa dagar. Jag kan undvika att svara när jag ser att det är mamma eller pappa som ringer bara för att jag får ångest av den sociala interaktionen, vilket känns väldigt sorgligt.

Social ångest gör mig till en oerhört ensam människa... det är därför jag sitter vid sociala medier så mycket. Jag tar väldigt illa vid mig när någon säger att sociala medier förstör för människor eftersom det är min stora räddning just nu. Utan sociala medier skulle jag vara så ensam att jag inte skulle stå ut. Men även online kan min sociala ångest visa sig. Det är jättesvårt för mig att svara på vissa typer utav meddelanden eller bara meddelanden i allmänhet så jag låter de bara ligga i inkorgen i flera veckor. Sen får jag ångest eftersom jag låtit det ligga och vågar inte svara alls istället. Många utav mina vänner tror säkert att jag inte vill prata med dom... när de egentligen bara skrev vid ett tillfälle där min sociala ångest var extra jobbig...

Någonting som jag undrar är om min sociala ångest hör ihop med att jag är HSP. Eftersom HSP gör att sociala interaktioner lätt blir ansträngande för mig så kanske min hjärna använder social ångest som en slags försvarsmekanism. "Försök inte ens, det kommer bara bli overwhelming" ungefär... Hm. 

Min sociala ångest.

Jag lider utav någonting som jag kallar för social ångest. Jag vill inte säga fobi eftersom "fobi" för mig känns som ett väldigt extremt ord. När en säger "fobi" så gör folk direkt kopplingen till något som en person omöjligt kan göra. Om jag skulle säga att jag hade social fobi skulle det kännas som om jag gav fel bild av vad social fobi egentligen innebär. You get me? Mm.
Social ångest visar sig på helt olika sätt. Min visar sig på en rad olika sätt och tänkte förklara dem, inte bara för de som känner samma kanske ska känna igen sig utan också för de omkring mig.

Det finns "the basic stuff" som att inte prata i telefon, inte prata med auktoritetsfigurer, inte småprata/kallprata, inte kunna vistas i folksamlingar, inte träffa nya människor osv... Men det finns andra saker kopplade till min sociala ångest som är så jävla töntigt när jag tänker på det. Ett exempel är att jag ibland inte kan svara på komplimanger på sociala medier. Jag är rädd att jag ska ge ett svar som inte är "nog" eller att den andra personen ska tro att jag inte uppskattar deras komplimang. Jag är också rädd för om jag svarat "du med" till en och sen "tack" till en annan så ska den andra se mitt första svar och undra varför jag inte skrev "du med" till hen också. Det är enorm ångest för mig att både ge och ta emot komplimanger. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Det är också kopplat till att jag inte riktigt vet hur jag ska svara på en flirt. Jag kopplar sällan att människor flirtar med mig och när jag väl kopplar det - fryser jag till.
På den senaste tiden har "chatta" med andra människor varit svårt eftersom det oftast varit småprat eller kallprat. Jag står inte ut med "vad gör du" "hur mår du"... Men jag står ut med långa konversationer om allt och ingenting (ja, gärna, snälla). Tyvärr finns det inte många som vill ha den sortens kontakt med mig längre (jag har väl skrämt bort folk). Minsta lilla ändring i mitt humör eller om jag någon gång är trött och inte orkar svara "bra" så kan jag fly och bara skita i att svara i flera månader framåt. Jag kan tänka mig att folk tror att jag inte vill prata med dom eller inte tycker om att prata med dom men så är det inte.
Det är inte omöjligt för mig att vistas i sociala situationer, verkligen inte. Jag träffar vänner, jag träffar familj och släkt, jag går på fest, jag går på krogen och jag går till affären (oftast). Men för att kunna göra det måste jag förbereda mig, gärna flera dagar i förväg. När planer ställs in kan jag bli på väldigt dåligt humör eftersom jag nu förberett mig, vilket innebär hantera ångest, och då haft ångest i onödan. Det som är jobbigast för mig är förmodligen inte före eller under sociala möten utan efteråt. Jag kan gå och tänka på vad som "gick fel" i månader, till och med år, efteråt. Det finns t.ex. en grej jag minns som jag fortfarande får ångest för. Jag var hemma hos en vän för första gången och kunde inte öppna balkongdörren... en sån liten grej som jag fortfarande nojar över. Jag överanalyserar alltid mig själv efter sociala situationer. "Vad sa jag, vad gjorde jag? Hur kunde det uppfattas? Kunde jag misstolkas? Vad skulle jag sagt/gjort istället? Åh jag önskar jag sagt det/gjort det istället! Hur satt jag/hur stod jag? Hur knöt jag skorna? Hur tog jag det där blosset på cigaretten?" Och så kan jag backa ur från att träffa den personen igen eftersom jag helt enkelt överanalyserat vårat första möte alldeles för mycket. Det gör det väldigt svårt för mig att träffa nya vänner, även om jag väldigt gärna vill. Det är sällan någon annans fel. Människor gör mig inte obekväm med vilje, det är jag som känner mig obekväm i mig själv. Jag kan träffa nya människor som utstrålar positiv energi och varm trygghet men jag kan ändå inte fullständigt slappna av eftersom jag hela tiden överanalyserar och har ångest. Jag tycker om så många människor... och jag kan inte träffa dom... Jag vill så gärna visa min bästa sida, mitt "riktiga" jag och den som jag känner att jag kan vara... och den pressen är enorm, den ångesten är enorm. 

Min sociala ångest gör det, faktiskt, omöjligt för mig att jobba eller gå i skolan. Jag studerar just nu distans och det är det enda som fungerar för mig. Det är dock extremt svårt för mig att ens maila min lärare eller be om hjälp via mail (även om mail kan verka och vara väldigt tryggt.) Det är omöjligt för mig att gå till arbetsförmedlingen. Det är omöjligt för mig att gå på arbetsintervju. Det är omöjligt för mig att prestera/försöka prestera framför andra människor. Jag skulle inte klara av att överanalysera de mötena så mycket som jag just nu gör. Det tar enormt mycket tid och energi men framförallt ; ångest. Jag klarar inte av ångesten. Det är jättejobbigt för jag VET att jag kan prestera och att jag kan vara en god medarbetare på många jobb men... jag står inte ut. Och kanske värst; jag kan inte be om hjälp. Att be om hjälp innebär att jag måste ringa och boka tid, träffa en ny människa, öppna upp mig för en ny och främmande människa, riskera att inte bli tagen på allvar och... nej jag har inte tid eller energi för det.

Med all jävla rätt.

Min mamma berättade idag att hon hade drömt mardrömmar där hon var elak mot mig och sedan sagt "men det är så lätt att vara elak mot Jonna" och jag sa "det är ju faktiskt sant" och det är det. Jag är nog den lättaste personen att förolämpa eller kasta skit på. Det finns en anledning till att jag inte vill umgås med folk och jag all jävla rätt att undvika människor så gott det går. Jag är faktiskt förvånad över hur bra jag hanterar människor och hur snäll jag är mot människor med tanke på hur jag blivit behandlad.
Många tror säkert att jag är en sådan som sitter och tycker synd om mig stora delar av mitt liv och jag tycker faktiskt att jag får göra det ibland - för det HAR varit jävligt synd om mig. Jag tycker att det är viktigt att man erkänner för sig själv att man faktiskt har blivit behandlad dåligt och att man varit ett offer för andra människors ondska bara för att då erkänner man också att det inte är MITT fel att jag blev behandlad så dåligt. De flesta glömmer bort att majoriteten utav skiten du får kastad på dig är inte din skit utan andras som de försöker få av sig på andra. Folks skit smittar av sig, väldigt lätt.
Det som också gör att jag kan sitta och tycka synd om mig själv är för att jag inte fastnar där. Jag går inte runt och tycker synd om mig själv hela tiden utan jag har fortfarande ett liv. Om man tycker synd om sig själv hela tiden så kan man inte leva, och jag lever.
Jag frågar mig själv ibland varför jag inte blivit eremit eller ensamvarg trots allt skit, kanske för jag har en hel flock vänner och en underbar pojkvän och jag litar på den flocken - tros allt. Det är ganska enkelt; RENSA UT ALL SKIT. Alla människor som du känner har minsta lilla negativa effekt på dig ska bara BORT ur ditt liv, ju fortare desto bättre. Om du har en vän som inte GER dig någonting trots att du GER den någonting så ska den BORT. Det är helt jävla okej att vara kräsen idag när det finns så mycket människor där ute som jävlas med andra för skojs skull. Och... det viktigaste utav allt gällande det här är att själv inte bete dig illa mot andra bara för att folk beter sig illa mot dig. Om du kan vara en bra människa så kan andra vara det också, och det är det jag försöker varje dag; sätta mig själv som exempel. "Om jag kan hjälpa den här förvirrade mannen att hitta vägen till Ica så kan någon annan göra samma för mig någon dag" och så är det. Det låter så klyschigt - behandla andra som du själv vill bli behandlad - men det är så jävla sant.
Nu har jag väl bittrat klart. Hoppas ni förstod poängen och att detta inte bara var någon slags "buhu"-post.