Vitamin B5.

Nu har jag använt vitamin b5-kapslar i ungefär 2-3 månader. Hade dock ett uppehåll och sen började igen. Först tog jag 2 tabletter per dag i 1 månad, sen försökte jag med pulvret och nu tar jag 4 tabletter per dag och har gjort i ungefär 3 veckor nu.

Fungerar det?
Ja, det gör det! Det gör det faktiskt. Nu är det rätt svårt för mig att visa resultat med dålig kamera och inte särskilt många "före-bilder" men innan jag började ta b5 så hade jag regelbundna akne-attacker. Det innebar att jag hade nya finnar varje dag i stort sett och jag fick röda djupa ärr efteråt. B5 har tagit bort akne-attackerna och jag kan fortfarande få 1-2 stycken finnar någon gång under hormonella tider som mens eller ägglossning eller om jag inte tvättat bort sminket ordentligt osv. Men jag får ingen AKNE längre på det sättet. B5 verkar även ha hjälpt min hy att se lite friskare ut allmänt, inte lika röd och rosa. Jag har fortfarande kvar ärren efter finnarna och därför är det också svårt att visa före och efter men man kan ju KÄNNA skillnaden. Jag har ju inte finnar i ansiktet utan ansiktet är lent (och det är lättare att sminka det nu) och det gör inte ont längre. Får någon enstaka finne då och då som sagt och då är de iof enorma och jobbiga men förhoppningsvis kommer dessa försvinna snart också. Ett annat plus är att håret och naglarna har blivit starkare.

Biverkningar?
På pillrena märker jag ingenting. Men på pulvret... nu kommer vi till äckliga detaljer men satan så lös i magen jag blev. Det gick inte göra någonting på dagarna eftersom man konstant var dålig i magen. Detta rekommenderas alltså inte till någon som jobbar eller har ett aktivt liv, det funkade ju för mig som alltid var hemma men ja... haha! Pulvret smakar dessutom otroligt illa och jag svalde ner det med saft men ändå... det gick inte för mig. Tog det i drygt 1-2 veckor och sen orkade jag inte mer och bytte till piller igen.
Pillrena eller ja, kapslarna, är rätt svåra att svälja. De är rätt stora och man måste ta mer än 1 per dag för bra effekt. Jag sväljer med kolsyra och sugrör vilket gör det hela sjukt mycket lättare :)

Nu vet jag bara inte hur jag ska få bort mina acne-ärr som är otroligt jobbiga och som gör att jag inte kan gå ut (hejhej dåligt självförtroende) men har ju börjat smörja in med Tea-tree-oil-produkter från The body shop så får väl se om det hjälper någonting.

5 saker du inte bör glömma när du älskar en kvinna som är feminist.

5 saker du inte bör glömma när du älskar en kvinna som är feminist:

1. Du kommer inte undan med något.
Feminister tar inte din bullshit. De ser igenom dina manliga tårar och dina bortförklaringar, så det är bara att "göra om, göra rätt" när du gör fel. Och du gör fel, rätt ofta.
2. Hon menar inte alla män, och hon menar inte dig.
Som om det inte var rätt uppenbart redan men eftersom alla glömmer bort det... nej hon menar inte alla män, och hon menar inte dig.
3. När ni båda bestämmer så är det inte "bara hon som bestämmer." 
Ni kompromissar men eftersom du är van vid att alltid ha privilegie i livet så blir du förvirrad när hon faktiskt är med och bestämmer OCKSÅ vilket gör dig förvirrad. Ni båda bestämmer, men för dig kan det kännas som om det bara är hon, för du är inte van vid jämställdhet.
4. Vad dina manliga vänner tycker spelar ingen roll.
Om dina manliga vänner eller kollegor gör narr utav dig och din flickvän för att hon är öppen feminist - det spelar ingen roll. De är bara outbildade om vad feminism innebär. Skratta åt dom, tillsammans med din flickvän och sen låt henne skriva ett argt blogginlägg om det.
5. Att vara en "gentleman" är inte att vara ojämställd.
Bara för att ni har ett jämställt förhållande och bara för att hon vill ha ett jämställt samhälle betyder det inte att du behöver sluta vara snäll och visa henne uppskattning. Feminister hatar inte presenter, de hatar inte att bli betalda för sig och de hatar inte att bli älskade - men det ska inte handla om maktspel. När du är en "gentleman" mot henne så betyder det inte att du har ett slags frikort sen för att behandla henne som skit sen. Du kan faktiskt vara snäll utan en "hidden agenda."

Elliot Nyroos tycker att feminismen har gått för långt.

Länk till artikeln; http://nyheter24.se/debatt/788622-feminismen-har-gatt-for-langt-nu








Länk till facebook: https://www.facebook.com/nyheter24/posts/823448501024498

Citat: "Vi män får ta ganska mycket skit, och vi har ofta bättre saker för oss än att skriva svar på alla dessa krönikor och debattartiklar om våldtäktskulturer och diskriminering. Så snälla visa lite mognad och lugna ner er en aning med er "feminism"."

Bättre saker för er? Ja ni kanske är för upptagna med att skriva "hora" till tjejer på nätet, med att tafsa på kvinnor utan deras tillåtelse, med att skriva facebook-statusar om hur en tjej ska vara, med att skratta åt ordet "hen", med att skratta åt feminister och kalla feminister för flator och manshatare... Kanske upptagna med att vara oerhört privilegierade bara för att ni har en kuk mellan benen? Jobbigt det måste vara för er att behöva försvara er själva... och ert kön... för det behöver ju aldrig kvinnor göra. Har aldrig behövt och behöver aldrig..  nä... vi har ju inte heller "bättre saker för oss" än att bli våldtagna, förtryckta och diskriminerade.... vi har ju inte heller "bättre saker för oss" än att behöva föra dessa diskussioner - jag skulle ju inte hellre vilja sitta i ett jämställt samhälle, jag skulle ju inte hellre vilja kunna gå ut på natten utan att ha med mig försvarsspray, jag skulle ju inte hellre vilja gå genom en tunnel utan att känna mig otrygg, jag skulle ju inte hellre vilja gå på fest och bli full utan att vara rädd för att bli våldtagen och sedan "få skylla mig själv", och jag skulle ju inte hellre vilja gå hem från krogen istället för att betala dyra taxi-pengar för det finns män där ute som vill skada mig- vi VILL inte att feminism ska behövas så som den gör. Vi gör inte det här för att det är "roligt". Stackars stackars stackars vita kränkta man....

Edit: Jag skrev det som står ovan här i kommentarsfältet på artikeln. Jag fick över 200 kommentarer och 189 likes (det ökar och ökar). Tänkte visa en del utav missnöjeskommentarerna... bara för att vi ska skratta och gråta lite åt dem. De är skrivna utav män. 

Och mitt svar till alla kommentarer var;

Men ingen lyssnade eller svarade på det. Grejen är när man skriver något sånt här publikt att det jämt och ständigt kommer in kommentarer som "det är synd om männen också" OCH den ännu mer klassiska "inte alla män." Det spelade dessutom ingen roll hur mycket jag skrev att jag inte menade alla män som finns i hela världen men män vägrar lyssna på sånt. De läser det som de vill läsa bara för att kunna trycka ner mig ännu mer. Jag var inte riktigt beredd på att få en sådan stark reaktion på det jag skrev och jag kan inte stänga av aviseringar. Nu fick jag en kommentar från en fantastisk kvinna som skriver att vi feminister aldrig ska låta oss tystas - och den HÄR feministen *pekar på mig själv* kommer inte att låta mig själv tystas. TIPS om du hamnar i liknande situation; diskutera inte. Det går inte att diskutera med dessa människorna... tyvärr. Du har redan uttryckt din åsikt, skit i resten.

Kommentarerna fortsätter trilla in från arga män som skriver att jag "fått för lite kuk", att jag ska "andas" och "avgå", att jag har PMS och någon kallade mig för "toksubba och den som anstället dig är blind eller har någon slags störning" och en del undrade vad min sambo Daniel tyckte om det jag skrev. 

Vill också påpeka att jag fick drygt 10 st som höll med mig - all kärlek och power till er! 

Bättre hy is on.

Sen i höstas förra året har min hy varit total kaos. Det har varit väldigt jobbigt för mitt självförtroende men som jag skrivit innan - acne gör dig inte ful. Jag brukar alltid tänka "hur ser mina favoritkändisar ut med acne" och då tänker jag mig ofta Megan Fox, eftersom jag tycker att hon är så sinnessjukt snygg... om Megan Fox hade haft de hudproblemen jag har... hade hon blivit ful? Nej. Hon hade varit lika vacker i mina ögon för det och alltså är jag lika vacker också - med eller utan acne.

Bilden är från november 2014.

Men det är ändå en börda... speciellt eftersom jag gärna vill kunna gå utan smink. Så jag har försökt förbättra den och tänkte fortsätta uppdatera om min hy här i bloggen för att ge tips. Inläggen kommer hamna under etiketten "utseende" och där kommer även hår-grejer att hamna.

Det första jag testat är efamol (nattljusolja) och det har jag tagit nu i ungefär 2 månader. Det som är lite klurigt med just kosttillskott är att det tar så himla lång tid för vissa att ge effekt. Jag har inte märkt att efamol har hjälpt med mina hormonproblem och tror därför inte att den börjat verka än.
Vitamin b5 har jag också tagit i 2 månader med mindre uppehåll. Efter 2 veckor märkte jag resultat. När jag tar vitamin b5 så får jag inte längre nya stora finnar utan i sällsynta fall små finnar. Det är det absolut bästa jag testat som förebygger stora och smärtsamma finnar men det gör tyvärr ingenting mot de ärren jag har efter finnar och röda prickar uppstår fortfarande tyvärr...

Jag har tidigare testat ett x antal produkter av Clearasil, Neutrogena och Aco men det har inte riktigt fungerat... dessutom är det svårt för mig att komma ihåg att tvätta ansiktet varje morgon och kväll. Basiron ger mig extrema utslag i ansiktet och min hy är för känslig för den, tyvärr. Annars har jag märkt att den är effektiv.
Nu har jag börjat använda The Body Shops serie med Tea Tree Oil och jag har i ungefär 2 veckor gjort ansiktsmasken var tredje dag och även smörjt in mig med deras "Skin clearing lotion" varje morgon. Jag har märkt resultat! Hyn känns mjukare med mindre rodnad och jag har inga som helst finnar eller småfinnar i pannan längre, och det är där och på hakan som jag sett mest resultat. Kinderna är fortfarande lite små-kaos. Har även köpt deras natt-kräm nu som ska hjälpa mot röda acne-ärr. Uppdatering om hela den serien kommer senare när jag använt den ett tag :)

Dramaqueens/stress deluxe.

Jag har bestämt mig för att skriva det här inlägget - eftersom det är något som jag tycker att fler människor borde tänka på. Det ska alltså handla om dramaqueens och om överkänsliga personer, människor som helt enkelt inte blir tagna på allvar eftersom de är "för mycket." Jag vill även skriva lite om min nuvarande situation. Jag är en sådan människa och jag har sen så länge jag kan minnas blivit konstant nedtryckt på grund utav det. "Du bara överdriver" har varit en så vanlig fras som jag har hört att det har gjort mig rädd för att vara helt ärlig med hur jag känner. Jag har alltid försökt att uttrycka mina känslor så gott det går - eftersom de är så överväldigande - och blir kallad för dramaqueen.
Grejen är att bara för att jag är överdriven så betyder det inte att det jag känner inte är äkta. Om jag berättar att jag mår jättedåligt av någonting som du och majoriteten utav människor anser vara en skitsak så betyder det inte att jag ljuger. Jag blir så förbannad på människor i min närhet som ständigt ska avdramatisera mina känslor och mina problem bara för att de själva inte ser dessa problem och känslor som någonting speciellt. Jag känner ALLT som jag säger att jag känner och jag kan må oerhört dåligt för någonting ni bara borstar av er. Jag är överkänslig, ingen lögnerska.

Just nu är jag inne i en period av mitt liv då jag bara inte orkar mer... och jag är livrädd. Jag har pushat och blivit pushad på så mycket att jag bara brast nu. Det är som när man drar i ett gummiband, man kan dra jäkligt länge men förr eller senare kommer det att spricka och gå sönder. Jag har varit som ett gummiband de senaste kanske 9 månaderna.
Förra året vid den här tiden mådde jag superbra, jag skötte skolan (någorlunda) och jag var pigg och glad, sov ordentligt och åt ordentligt. Jag var frisk och jag var normal och det var första gången jag var frisk sen jag var 13. Det var skrämmande till en början men det var okej, jag lät inte min rädsla hålla mig tillbaka. När jag upptäckte att jag led utav PMDS så förstördes en del för mig men jag var fortfarande frisk. Jag är inte frisk längre. Anledningen till att jag inte är frisk är pga orsaker som bara radats upp, det är dessa som dragit i gummibandet.
- Jag kom inte in på högskolan till hösten. Jag fick reda på det under sommaren och allt krossades, bokstavligen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte söka in på en distansutbildning genom Halmstad kommun men min ansökan blev inte godkänd. Allt krossades igen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte göra Matte2-prövningen för att få godkänt i det. Jag klarade inte det. Jag borstade av mig det. 
- Jag flyttade 5 och en halv timme hemifrån, trots att allt var osäkert med ekonomi och sysselsättning. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte samma distansutbildning i Lindesberg kommun men min ansökan blev inte godkänd. Jag borstade av mig det.
- Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag var inte redo för att söka jobb. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå. 
- Jag sökte hjälp hos socialen och blev nekad. Jag borstade av mig det. 
- Jag fick väldigt snabbt ett helt fantastiskt jobb, som jag verkligen trivdes på. Alla i samband med jobbet var så sjukt underbara och det var en sjukt bra erfarenhet och upplevelse för mig. MEN det var ett krävande jobb och kanske inte det bästa jobbet för mig egentligen eftersom jag alltid lägger sådan oerhörd press på mig själv. Jag fick prestationsångest. Jag borstade av mig det. 
- Personliga problem mellan mig och Daniel, som jag inte tycker att jag borde gå in mer på men alla förhållanden är inte bra jämt. Jag borstade av mig det. 
- Saknad efter mina vänner och min familj... ensamheten som finns här i Lindesberg. Jag borstade av mig det. 
- Vuxenpress. "Nu är du vuxen och ska ha hela livet planerat och fixat, du ska ha allt "figured out" och klara av allt som kastas på dig och du ska klara det själv dessutom.

Allt detta har gjort att jag på något sätt gått in i väggen. Hela min kropp gör uppror emot mig.
Det började först med att min hy försämrades och jag har aldrig under hela mitt liv haft så dålig hy som jag har nu. Inte ens under tonåren var min hy på det här sättet.
Sen fick jag en infektion i foten efter skoskav och med tanke på alla sår, skoskav, skrapsår etc jag haft i mina år och aldrig haft infektion eller inflammation innan så är det väldigt underligt för mig att plötsligt få det. Har även haft ögoninflammation.
Sen blev jag sjuk i feber och halsont, som jag blir ibland, som alla blir ibland. Men 2-3 veckor senare fick jag halsfluss och blev alltså sjuk igen på så kort tid.
Jag har jättesvårt med att somna och jag vaknar minst 3 gånger per natt av ingen anledning.
Jag har börjat märka koncentrationssvårigheter som jag inte tidigare haft på samma sätt. Jag kan inte fokusera på bara en sak utan känner mig alltid "uppjagad" och multitaskar. Jag kan inte sitta och titta på serie eller film med Daniel utan att hålla på med mobilen samtidigt för jag kan inte koncentrera mig och blir rastlös oerhört snabbt.
Jag märker att jag glömmer bort saker. Jag glömmer bort att laga mat och att äta, jag glömmer bort att duscha, jag glömmer bort att köpa det jag ska köpa, jag glömmer bort var jag lägger saker, jag glömmer bort att gå ut med sopor, jag glömmer bort att svara när folk skriver eller ringer, jag glömmer bort nummer och bara nu senast idag märkte jag det när jag var o handlade. Jag hade glömt bort koden till mitt bankomatkort. Det bara stod helt still i huvudet och jag var tvungen att kolla mobilen där jag har den uppskriven. Samma gällde när jag skulle göra kaffe åt Daniel. Jag hällde upp till 2an med vatten och hade helt glömt hur många skopar kaffe man skulle ha i. Jag tänkte hälla i 4 och tappade räkningen efter 3 så hällde i kanske 6 stycken skopor, hällde ut kaffepulvret och började om. Och samma sak igen. Jag visste inte hur många man skulle ha i eller hur många jag hade hällt i trots att jag försökte räkna. Fick till slut ropa på Daniel och fråga hur många. 3 skulle det vara i.
Jag har ångest oftare än vanligt. Jag kan plötsligt börja gråta och få känsloutbrott, även ilska och irritation som jag sällan annars känner. Jag ser ingen mening med någonting. Jag är livrädd inför framtiden och tvivlar på mig själv och på att jag ens har någon framtid. Jag har skurit mig igen, en gång.
Och det absolut värsta - orkeslösheten. Jag bara... orkar ingenting. Det handlar inte om psykiskt utan fysiskt. Jag orkar inte resa mig upp, jag orkar inte röra på mig, jag orkar inte... min kropp känns som en stor och tung kloss och jag bara orkar inte. Jag orkar knappt gå på toaletten utan bara skjuter upp det tills jag absolut måste, så orkeslös är jag. Det går inte att beskriva. Det handlar inte om lathet utan jag är bara så oerhört utmattad. Trots att jag är så trött och utmattad så spelar det ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är alltid lika trött och min kropp känns aldrig pigg. Jag har ett fåtal gånger gått iväg och gått promenader men det har lämnat mig så trött efteråt att jag nästan kollapsat efteråt.

Jag vet inte vad jag ska göra mer... jag har nått min gräns nu. Jag erkänner mig själv besegrad. Jag ORKAR INTE MER NU. Jag har ingen som helst ork kvar i kroppen för att ta tag i saker, jag klarar inte av det. Jag försöker varje dag med att skriva "att göra"listor och peppa mig själv på kvällen att "imorgon gör du det och det och det" men jag klarar inte av det. Jag orkar inte. Om det gör mig till en dramaqueen så skiter jag i det för jag känner såhär på riktigt. Jag känner verkligen såhär.
Jag vill aldrig mer höra att jag överdriver, "bara gör det", att jag "klarar det här, gå iväg nu" och märker jag minsta lilla ton på att jag inte känner så som jag gör... så är det inte säkert att jag vill ha kvar dig i mitt liv. Jag vill bli tagen på allvar för en jävla gångs skull och jag vill att folk ska se problemet som jag har och att det inte är någonting jag löser på en vecka. Jag gråter när jag skriver det här för jag är så frustrerad, jag är så rädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Och jag är för orkeslös för att söka hjälp hos psykiatrin, vilket gör det jättejobbigt. Det är DET folk borde pusha mig på, inte på att gå till af och skaffa jobb...
Nu är jag livrädd och helt förstörd. Men jag har iallafall skrivit ner allting. Så.

#SlutaSkäms !

Igår la bloggerskan Kissie ut en bild på sin tampong med taggen #slutaskäms  och texten "En av dom mest naturliga saker här i livet ✌ Fattar inte att man fortfarande gömmer det här med mens, man knyter näven med tampongen i på väg till toan så ingen ska se. Löjligt!! Tampong är lika naturligt som toapapper!" på instagram. Jag såg den på Facebook och blev positivt överraskad. I kommentarsfältet där finns det en kommentar med 50+ likes som lyder "någon gör en Zara Larsson ser jag" och det antyddes att Kissie bara gör detta för att få lika mycket positiv publicitet som Zara Larsson har fått det senaste.
Jag undrar... spelar det någon roll? Kissie har otroligt många läsare - och majoriteten är yngre tjejer. Är det något dåligt om det blir en trend att vara feministisk? Är det dåligt att fler tar efter Zara Larsson? Jag JUBLAR åt den tanken och den idén! Att det plötsligt skulle vara "inne" att vara feminist är någonting jag verkligen ser fram emot - och hoppas på ska ske! MER SÅNT HÄR! Sluta skäms! 

Kopparspiral.

I september förra året (2014) satte jag i min kopparspiral på ungdomsmottagningen i Halmstad. När man googlar "kopparspiral" eller "kopparspiral" + någon av de vanliga besvären så får man upp forum-trådar och blogginlägg med mardrömsliknande scenarion och rädda kvinnor som skrämmer upp varandra. De första 2 veckorna som jag hade min kopparspiral var jag livrädd. Man kunde enligt google DÖ av kopparförgiftning, få extrem mensvärk, spiralen kunde åka ut eller hamna på snedden, spiralen kunde växa fast i livmodern, spiralen kunde göra hål (!) på livmodern och andra diverse biverkningar. Under de veckorna tänkte jag "när jag haft min spiral i några månader... så MÅSTE jag skriva ett blogginlägg om mina erfarenheter..." och nu har det gått ett par månader - och nu kommer ett LUGNANDE inlägg till alla med kopparspiral.

Insättning

• Nej, det gör inte särskilt ont att sätta i kopparspiralen. Om du någon gång upplevt mensvärk så är det ungefär så det känns, fast kanske med en lite mer "sugande" känsla i livmodern, som om någon har satt en tiny-dammsugare i livmodern på dig (jag vet inte hur jag ska förklara det annars)
• Nej, du kan INTE svimma av smärta vid insättningen. Om man svimmar vid insättningen så är det för att man kommer åt någonting i livmodern - det är alltså inte så att kvinnor svimmar av smärta. Min BM förklarade det för mig! Efter insättningen får du ligga kvar så länge som du behöver för att se om du får yrsel eller liknande.

Efter insättning

• Jag satte in min spiral på morgonen och under den dagen hade jag lika ont som vid insättningen. Mensvärk och en sugande känsla, samt att jag kände mig väldigt öm vid livmodern. Ipren lindrade! 
• Smärtan försvann efter drygt 2-3 dagar för mig. 

Biverkningar? 

De biverkningar som jag har fått av min kopparspiral är;

• Under den första veckan illaluktande och blodblandade flytningar. 
• Mensvärk, i liknande form av den som vid insättningen, vid ägglossningen varje månad. 
• Mer mens och mens i ungefär 2-3 dagar extra än tidigare men INGEN mensvärk under mens.
• Veckan innan/några dagar innan mens har jag blodblandade flytningar och då vet jag att "snart kommer den"

Trådarna är inte särskilt svåra att hitta, och varken Daniel eller jag märker annars av dom. 

Kopparspiral är det absolut BÄSTA preventivmedlet jag har testat och jag har testat p-piller (cerazette, nouvletta och yaz) men jag klarar inte av hormoner. Om man mår dåligt av hormoner så rekommenderar jag kopparspiral - det är verkligen inte så farligt som det låter! 

Hjälp jag är 20+

Jag tror att jag är i en slags ålderskris. Jag fyller snart 23 år och jag har inte ens gjort en fjärdedel av allt jag hade hoppats på att uppnå vid den här åldern... Herregud. Och jag är inte ens redo för de här sakerna som jag hade tänkt att uppnå.

Det kallas alltså för en "Quarter life-crisis" enligt internet. Den ska egentligen inträffa när man är 25, men jag tänker att den kan väl komma när som när man är mellan 20-30 år gammal. Man har levt en tredjedel av sitt liv och en hel del förväntningar kastas på en. 

Vid 25 års ålder hade jag hoppats på;

• Färdig högskoleutbildning. 
• Fast anställning, eller åtminstone på väg till fast anställning.
• Stadig ekonomi på något sätt. 
• All jävla tonårsacne är försvunnen.
• Ordentlig dygnsrytm.
• Ett liksom... SOCIALT NÄTVERK av människor omkring mig. 
• Friskt mående, speciellt gällande det sociala.

Och jag undrar... va... Det är ungefär såhär det ser ut nu;

• Ingen högskolekompetens. 
• Arbetslös (har dock haft 1 jobb i en månad! :D)
• Knackig ekonomi och inte superbra på att hantera pengar.
• Tonårsacnen from hell. 
• Vaknar efter 12 varje dag och har svårt att sova på nätterna.
• Ensam och osocial. 
• Fortfarande komplett galen. 

På två år har jag alltså jättejättemycket att göra. 

Och alltså... jag har verkligen ingen koll på någonting. Det känns som om hela livet är perioder där det bara finns olika anledningar till att vara deprimerad. När man var tonåring så fanns det ett x antal anledningar till varför och nu kommer nya. Jag mår inte dåligt för samma saker som jag mådde dåligt för när jag var 17, och därför är det så svårt att hantera - eftersom jag aldrig behövt hantera något liknande innan. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av att känna mig totalt vilse i vuxenvärlden, att inte ha någon som helst aning om vad som kommer hända i framtiden som bara kommer närmare och närmare. Jag vet inte alls vad jag vill jobba med eller vad jag vill göra i framtiden, jag vet inte VEM jag vill bli eller VEM jag ska utvecklas till att bli. 

Jag har misstänkt ett tag att jag är på väg att bli sjuk igen och jag tror att det här är anledningen. Det enda jag kan tänka på, och oroa mig över, är framtiden. Jag har ingen som helst koll... överhuvudtaget. Jag vill bara gråta, och jag har gråtit och gråter mer än vanligt. Jag orkar ingenting... jag har försökt att orka göra saker men det finns bara ingen energi kvar - inte ens till att ställa undan tallriken i köket. Är glad att jag har en pojkvän som Daniel som står ut med mig just nu... för jag hade nog inte stått ut med någon som var som jag just nu... Usch. 

Feminismen räddade mitt liv.

Igår när jag inte kunde sova låg jag och tänkte ut flera helt fantastiska inlägg till min blogg men... det verkar som om sömnen har gjort att jag glömt bort nästan totalt hur jag ska formulera mig. Typiskt... det blir alltid så...

För det första vill jag börja med att skriva att det är många som precis lärt känna mig som kanske inte har någon som helst aning om hur jag brukade vara, eller hur jag brukade visa mig själv. Ända fram till slutet av 2012 var jag oerhört osäker, rädd och förvirrad gällande vem jag var, hur jag ville att andra skulle se mig, hur andra såg mig och jag ville bli omtyckt och älskad utav alla. Jag försökte på alla möjliga sätt jag kunde för att få folk att älska mig. Jag kan nämna - för er som kommer ihåg - mina gamla bilder på mig själv. Har man sett dom gamla bilderna så vet man vad jag pratar om. Ni som inte vet så kan jag bara säga att det är ett perfekt exempel på en osäker och olycklig kvinnas bilder där hon visar alldeles för mycket - inte för att hon själv känner sig trygg med det - utan för att hon vill att andra ska se henne eftersom hon inte ser sig själv. Det var ofta folk (män alltså) som kommenterade mina bilder och kallade mig vacker, underbar, snygg och skrev till mig i chatten och ville bli mina vänner och gillade mina bilder. Jag blev så himla glad - för att jag blev objektifierad. Jag trodde att det var det värdet jag behövde - dvs ingenting alls egentligen.
Det slutade med att jag förnedrade mig själv på alla möjliga sätt för att få uppmärksamhet och bekräftelse vilket slutade i totalt kaos för mig och mitt liv. Jag hamnade i en utav de värsta depressioner jag har haft och var inte långt ifrån min egen undergång.

Det var då som jag fann feminismen. Det kan låta rätt otroligt men jag hade faktiskt ingen aning om att jag kunde ha ett värde tidigare, inte på det sättet som jag känner att jag har nu. Feminismen räddade mig från det misär jag befann mig i och för det kommer jag aldrig att be om ursäkt. 
Män, och kvinnor, vill gärna klanka ner på mig för att jag är öppen feminist och verkar tro att jag är mindre värd bara för att jag är feminist. Jag var mindre värd när jag inte var feminist och jag är mindre värd när jag är feminist. När ska jag blir värd någonting egentligen?! Det handlar inte om att vara feminist eller inte - det handlar om att jag är kvinna och i vissa ögon kommer kvinnor aldrig ha något värde.
Jag är livrädd för det här. Jag är livrädd för att bli negativt dömd i förväg för att jag är öppen feminist. Jag är rädd att mina vänner, Daniels vänner och mina vänners vänner ska se ner på mig och ha en förutfattad mening om mig bara för detta. Jag är inte en dålig människa, jag är inte någon som kommer säga åt dig att "du är en äcklig man och borde dö" första gången vi träffas. Jag kommer inte att trycka ner dig bara för att du är man. Det finns ett uttryck som säger "du är en idiot tills du bevisat motsatsen" men jag tillhör den sortens människor som tänker precis tvärtom. "Du är en kär vän till mig tills du har bevisat motsatsen." Det gäller alla kön!

Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag äntligen ser mitt eget värde?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag ser andra kvinnors värde och äntligen vågar säga vad jag tycker och tänker?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är kvinna?
Varför ska jag få skit kastad på mig för att jag är feminist?
Varför ska jag få skit kastad på mig?!
Det finns inget vettigt svar på "varför."

För er som inte vet det så handlar inte feminismen om att hata män och utrota män.
Det handlar inte egentligen om att ta makt ifrån männen utan det handlar om att GE makt till kvinnorna.
Det handlar inte om att trycka ner männen och ta fram kvinnorna utan det handlar om att TA FRAM kvinnorna.
Det handlar inte om att kvinnorna ska stå över männen utan det handlar om att kvinnorna ska stå LIKA HÖGT SOM MÄNNEN.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva "om du inte tycker om att jag är feminist så dra åt helvete" men jag kan inte det. Jag kan inte sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, för jag är så osäker i mig själv. Men jag kan säga såhär; om du inte tycker om att jag är feminist så kommer det ändå inte att ändra på mina åsikter. 


Slutkläm; Det som folk heller inte tycks förstå är att man kan komma överens trots att man inte har samma åsikter. Jag har inga andra politiska åsikter mer än att jag är feminist och jag sitter inte och pratar om mina feministiska åsikter till alla - inte ens med särskilt många omkring mig. Jag skriver bara det här på min blogg eller på min facebook. Jag pratar gärna om andra saker så som film, musik, nyheter och humoristiska saker än något så allvarligt som feminism. Du måste inte vara feminist för att jag ska tycka om dig, du måste inte vara feminist för att komma överens med mig och du måste inte vara feminist för att vara min vän. Jag dömer inte dig för att du inte är feminist och jag vill gärna ha samma tillbaka - döm mig inte. Pls.

Chandelier och Elastic heart.

Det finns en sångerska som heter Sia. Jag älskar henne.
Så kan vi börja det här inlägget, enkelt och förklara i princip allt.

En utav hennes låtar, Chandelier, har en musikvideo som har över 400 miljoner visningar på youtube (!) Låten är otroligt otroooligt otroooooooligt bra men musikvideon är ännu bättre.

I videon dansar 11-åriga Maddie Ziegler i en kroppsstrumpa och blond peruk i en nedbruten lägenhet samtidigt som hon gör "crazy faces". Det kan låta "jaha okej" men det är SÄTTET hon dansar på som är så svårt att beskriva och så otroligt originellt! Många har reagerat på videon som "wtf" och jag tänkte skriva lite om vad den egentligen handlar om efter vad jag har läst på internet och jag kan ju inte garantera att det är sant, men det förklarar en hel del.
Sia har berättat att hennes föräldrar var bortresta mycket när hon var liten (vilket säkerligen stämmer eftersom hennes föräldrar är musiker) vilket lämnade henne ensam hemma i deras nedbrutna lägenhet. Hon hade sällan någonting att göra och för att fördriva tiden brukade hon dansa runt i lägenheten - precis som Maddie gör i musikvideon. I videon stryker sig Maddie över magen och sitter ensam vid ett bord samtidigt som hon låtsasäter. Med det vill Sia berätta att hon ofta var hungrig och inte fick mycket mat när hon var ensam hemma.
Sia har ett mörk förflutet, vilket framgår mycket i hennes musik som för mig är som konst. När hon var ung dog hennes pojkvän tragiskt nog i en bilolycka strax innan de skulle göra en jorden-runt-resa ihop. Efter detta blev Sia missbrukare, i 6 års tid. Det kan man också koppla till videon - och låttexten. "Party girls don't get hurt, can't feel anything when will I learn? I push it down, push it down." Maddie dansar i videon precis som om hon är påverkad - och lägenheten ser ut som en typisk lägenhet för sådana som låter missbruk ta över deras liv. Maddie skulle kunna visa Sia själv, inte som liten, utan som hon kände sig när hon var missbrukare.
Det finns också texter som säger att Sias föräldrar var missbrukare - vilket faktiskt verkar troligt när man tänker på video-uppföljaren "Elastic heart."

I videon till "Elastic heart" står Maddie, i samma kroppsstrumpa och samma peruk, i en bur tillsammans med skådesspelaren Shia LaBeouf. Det börjar som en slags "fight" mellan de två och Maddie liknar ett vilt djur när hon morrar och visar tänderna åt Shia. Shia försöker komma undan - försöker närma sig - försöker komma undan och försöker närma sig genom att stryka Maddie över kinden men blir snabbt biten. I slutet verkar de bli vänner. Shia lyfter upp Maddie och han gör roliga miner åt henne, som en pappa gör åt sin dotter. Maddie har sedan lyckats ta sig ut ur buren genom gallren - men Shia kommer inte igenom så Maddie går för att hämta honom men misslyckas. Det är väldigt känslosamt medan Maddie försöker få ut Shia. Så som JAG tolkade videon så var det i den här videon Sia visade sin fadersfigur och hur det var för henne att växa upp med någon som inte kunde komma ut ifrån den bur han satt sig själv i - alltså sitt missbruk. I början trodde jag att det kunde handla om en älskare eller en pojkvän men eftersom Maddie är ett barn och Shia vuxen så går det inte att se det så. Absolut skulle det kunna vara så - att Sia och en älskare/pojkvän har missbrukat tillsammans i buren och när Sia lyckas ta sig ut blir han arg och försöker få tillbaka henne och hon går in för att hämta honom men han kan inte komma ut tillsammans med henne. Även texten pekar på detta "you did not break me, I'm still fighting for peace." Smärtan som uttrycks när Maddie inte får ut Shia ur buren fick mig att börja gråta.

Det sägs att det ska komma en uppföljare - men inte vilken låt det ska vara. Det ryktas mest om låten "Big girls cry" och om jag får gissa kommer det vara samma stuk men med en kvinnlig med-dansare - en modersfigur.
Edit; det sägs att Sias pappa hade en personlighetsstörning och att det är det som visas i videon, inte ett missbruk. Sia själv har en sjukdom som heter bipolär personlighetsstörning och enligt kommentarer hade hennes pappa dissociativ personlighetsstörning. Detta gjorde att han gick från en snäll och omtänksam pappa till en hemsk och destruktiv pappa. Eftersom de båda har sjukdomar så är båda i buren, men Sia har lyckats hantera den och få hjälp för sin sjukdom och kan därför komma ut ur buren men inte pappan. 

Time will tell... 

Oavsett så kan jag relatera till det här väldigt mycket. Jag själv har haft problem med missbruk och människor jag älskar/har älskat har haft problem med missbruk. Det finns en så mycket djupare mening bakom Sias musik och det är det som gör att jag älskar henne så mycket. Hon uttrycker sig helt fantastiskt.