Hjälp jag är 20+

Jag tror att jag är i en slags ålderskris. Jag fyller snart 23 år och jag har inte ens gjort en fjärdedel av allt jag hade hoppats på att uppnå vid den här åldern... Herregud. Och jag är inte ens redo för de här sakerna som jag hade tänkt att uppnå.

Det kallas alltså för en "Quarter life-crisis" enligt internet. Den ska egentligen inträffa när man är 25, men jag tänker att den kan väl komma när som när man är mellan 20-30 år gammal. Man har levt en tredjedel av sitt liv och en hel del förväntningar kastas på en. 

Vid 25 års ålder hade jag hoppats på;

• Färdig högskoleutbildning. 
• Fast anställning, eller åtminstone på väg till fast anställning.
• Stadig ekonomi på något sätt. 
• All jävla tonårsacne är försvunnen.
• Ordentlig dygnsrytm.
• Ett liksom... SOCIALT NÄTVERK av människor omkring mig. 
• Friskt mående, speciellt gällande det sociala.

Och jag undrar... va... Det är ungefär såhär det ser ut nu;

• Ingen högskolekompetens. 
• Arbetslös (har dock haft 1 jobb i en månad! :D)
• Knackig ekonomi och inte superbra på att hantera pengar.
• Tonårsacnen from hell. 
• Vaknar efter 12 varje dag och har svårt att sova på nätterna.
• Ensam och osocial. 
• Fortfarande komplett galen. 

På två år har jag alltså jättejättemycket att göra. 

Och alltså... jag har verkligen ingen koll på någonting. Det känns som om hela livet är perioder där det bara finns olika anledningar till att vara deprimerad. När man var tonåring så fanns det ett x antal anledningar till varför och nu kommer nya. Jag mår inte dåligt för samma saker som jag mådde dåligt för när jag var 17, och därför är det så svårt att hantera - eftersom jag aldrig behövt hantera något liknande innan. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av att känna mig totalt vilse i vuxenvärlden, att inte ha någon som helst aning om vad som kommer hända i framtiden som bara kommer närmare och närmare. Jag vet inte alls vad jag vill jobba med eller vad jag vill göra i framtiden, jag vet inte VEM jag vill bli eller VEM jag ska utvecklas till att bli. 

Jag har misstänkt ett tag att jag är på väg att bli sjuk igen och jag tror att det här är anledningen. Det enda jag kan tänka på, och oroa mig över, är framtiden. Jag har ingen som helst koll... överhuvudtaget. Jag vill bara gråta, och jag har gråtit och gråter mer än vanligt. Jag orkar ingenting... jag har försökt att orka göra saker men det finns bara ingen energi kvar - inte ens till att ställa undan tallriken i köket. Är glad att jag har en pojkvän som Daniel som står ut med mig just nu... för jag hade nog inte stått ut med någon som var som jag just nu... Usch.