Hjälp jag är 20+

Jag tror att jag är i en slags ålderskris. Jag fyller snart 23 år och jag har inte ens gjort en fjärdedel av allt jag hade hoppats på att uppnå vid den här åldern... Herregud. Och jag är inte ens redo för de här sakerna som jag hade tänkt att uppnå.

Det kallas alltså för en "Quarter life-crisis" enligt internet. Den ska egentligen inträffa när man är 25, men jag tänker att den kan väl komma när som när man är mellan 20-30 år gammal. Man har levt en tredjedel av sitt liv och en hel del förväntningar kastas på en. 

Vid 25 års ålder hade jag hoppats på;

• Färdig högskoleutbildning. 
• Fast anställning, eller åtminstone på väg till fast anställning.
• Stadig ekonomi på något sätt. 
• All jävla tonårsacne är försvunnen.
• Ordentlig dygnsrytm.
• Ett liksom... SOCIALT NÄTVERK av människor omkring mig. 
• Friskt mående, speciellt gällande det sociala.

Och jag undrar... va... Det är ungefär såhär det ser ut nu;

• Ingen högskolekompetens. 
• Arbetslös (har dock haft 1 jobb i en månad! :D)
• Knackig ekonomi och inte superbra på att hantera pengar.
• Tonårsacnen from hell. 
• Vaknar efter 12 varje dag och har svårt att sova på nätterna.
• Ensam och osocial. 
• Fortfarande komplett galen. 

På två år har jag alltså jättejättemycket att göra. 

Och alltså... jag har verkligen ingen koll på någonting. Det känns som om hela livet är perioder där det bara finns olika anledningar till att vara deprimerad. När man var tonåring så fanns det ett x antal anledningar till varför och nu kommer nya. Jag mår inte dåligt för samma saker som jag mådde dåligt för när jag var 17, och därför är det så svårt att hantera - eftersom jag aldrig behövt hantera något liknande innan. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan av att känna mig totalt vilse i vuxenvärlden, att inte ha någon som helst aning om vad som kommer hända i framtiden som bara kommer närmare och närmare. Jag vet inte alls vad jag vill jobba med eller vad jag vill göra i framtiden, jag vet inte VEM jag vill bli eller VEM jag ska utvecklas till att bli. 

Jag har misstänkt ett tag att jag är på väg att bli sjuk igen och jag tror att det här är anledningen. Det enda jag kan tänka på, och oroa mig över, är framtiden. Jag har ingen som helst koll... överhuvudtaget. Jag vill bara gråta, och jag har gråtit och gråter mer än vanligt. Jag orkar ingenting... jag har försökt att orka göra saker men det finns bara ingen energi kvar - inte ens till att ställa undan tallriken i köket. Är glad att jag har en pojkvän som Daniel som står ut med mig just nu... för jag hade nog inte stått ut med någon som var som jag just nu... Usch. 

Väx upp för fan?

"Den och den och den och den personen måste verkligen växa upp" tänker jag och bläddrar igenom min iphone med ett stort Panda-skal i facebook-appen. "Fan vad omogen han är" tänker jag medan jag fortsätter bläddra, sittandes i min koja jag byggt i mitt rum med hjälp av stolar och ett stort rosa lakan med Disney-prinsessor på. Täcket jag sitter på är fluffigt och rosa med Hello Kitty mönster och mina trosor jag har på mig är vita med Betty Boop på. Fy FAN vilken hycklare tänker ni säkert nu? För det var precis det jag tänkte också när jag la mig ner med mobilen i handen samtidigt som jag kramade om min stora vita tiger jag fick av min pappa för fleeeera år sen som jag kallar "min bästa vän." Men sen slog det mig att hallå... det är skillnad på att vara barnslig och på att vara omogen. Det fick mig också att tänka på det där avsnittet i Big Bang Theory när Penny skäller ut Leonard för hon kom för sent till jobbet pga deras jävla tidsmaskin de ockuperade trappan med och kallar dem för patetiska och barnsliga och efter ungefär hela avsnittet klämmer Sheldon fram att hallå hennes shorts har Hello Kitty, det finns en samling Care Bears i hennes sovrum etc... Jag påstår inte att jag är vuxen eller mogen för då hade jag ljugit som fan, men jag är inte omogen på samma sätt som de jag klagade på.

Jag är snart 21 år gammal. När man är 21 år gammal kan man inte sitta hemma och ba "nae jag går om gymnasiet" eller "går till af och så får jag pengar men skiter fullständigt i resten" osv. Det fungerar inte. Och det är så stor skillnad på att vilja växa upp och faila än och inte vilja växa upp och därför hamnar på samma ruta om och om igen. Det är sånt jävla tjat om att man ska växa upp och ja man ska växa upp men tänk på HUR du växer upp. Vilka förändringar gör du i ditt liv som gör att du växer upp? Slänger dina gosedjur? Hjälper det verkligen dig växa upp? För det hjälper inte mig. Jag tänker ha mina gosedjur hela mitt liv om jag nu vill men jag tänker inte sitta arbetslös, utan utbildning och ett stökigt rum/stökig lägenhet i hela mitt liv. Jag försöker få det liv jag är menat att ha - ett vuxet liv men ändå fortsätta vara den där barnsliga jäveln jag känner att jag faktiskt är :) Det fanns en period i mitt liv då jag försökte mogna genom att byta ut allt i mitt rum till tuffare och mer vuxna saker och klä mig mer vuxet. Jag gör inte det misstaget igen och om det får folk att tro att jag är omogen eller inte växer upp så jaha, då får jag väl motbevisa dem! 

-------------------------------------------------------------------------------

Känner du dig träffad av detta inlägget? Läs här innan du bestämmer dig för att bli sur på mig eller bli ledsen.