Jag har bestämt mig för att skriva det här inlägget - eftersom det är något som jag tycker att fler människor borde tänka på. Det ska alltså handla om dramaqueens och om överkänsliga personer, människor som helt enkelt inte blir tagna på allvar eftersom de är "för mycket." Jag vill även skriva lite om min nuvarande situation. Jag är en sådan människa och jag har sen så länge jag kan minnas blivit konstant nedtryckt på grund utav det. "Du bara överdriver" har varit en så vanlig fras som jag har hört att det har gjort mig rädd för att vara helt ärlig med hur jag känner. Jag har alltid försökt att uttrycka mina känslor så gott det går - eftersom de är så överväldigande - och blir kallad för dramaqueen.
Grejen är att bara för att jag är överdriven så betyder det inte att det jag känner inte är äkta. Om jag berättar att jag mår jättedåligt av någonting som du och majoriteten utav människor anser vara en skitsak så betyder det inte att jag ljuger. Jag blir så förbannad på människor i min närhet som ständigt ska avdramatisera mina känslor och mina problem bara för att de själva inte ser dessa problem och känslor som någonting speciellt. Jag känner ALLT som jag säger att jag känner och jag kan må oerhört dåligt för någonting ni bara borstar av er. Jag är överkänslig, ingen lögnerska.
Just nu är jag inne i en period av mitt liv då jag bara inte orkar mer... och jag är livrädd. Jag har pushat och blivit pushad på så mycket att jag bara brast nu. Det är som när man drar i ett gummiband, man kan dra jäkligt länge men förr eller senare kommer det att spricka och gå sönder. Jag har varit som ett gummiband de senaste kanske 9 månaderna.
Förra året vid den här tiden mådde jag superbra, jag skötte skolan (någorlunda) och jag var pigg och glad, sov ordentligt och åt ordentligt. Jag var frisk och jag var normal och det var första gången jag var frisk sen jag var 13. Det var skrämmande till en början men det var okej, jag lät inte min rädsla hålla mig tillbaka. När jag upptäckte att jag led utav PMDS så förstördes en del för mig men jag var fortfarande frisk. Jag är inte frisk längre. Anledningen till att jag inte är frisk är pga orsaker som bara radats upp, det är dessa som dragit i gummibandet.
- Jag kom inte in på högskolan till hösten. Jag fick reda på det under sommaren och allt krossades, bokstavligen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte söka in på en distansutbildning genom Halmstad kommun men min ansökan blev inte godkänd. Allt krossades igen. Jag borstade av mig det.
- Jag försökte göra Matte2-prövningen för att få godkänt i det. Jag klarade inte det. Jag borstade av mig det.
- Jag flyttade 5 och en halv timme hemifrån, trots att allt var osäkert med ekonomi och sysselsättning. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå.
- Jag sökte samma distansutbildning i Lindesberg kommun men min ansökan blev inte godkänd. Jag borstade av mig det.
- Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Jag var inte redo för att söka jobb. Jag borstade av mig det, och gjorde det ändå.
- Jag sökte hjälp hos socialen och blev nekad. Jag borstade av mig det.
- Jag fick väldigt snabbt ett helt fantastiskt jobb, som jag verkligen trivdes på. Alla i samband med jobbet var så sjukt underbara och det var en sjukt bra erfarenhet och upplevelse för mig. MEN det var ett krävande jobb och kanske inte det bästa jobbet för mig egentligen eftersom jag alltid lägger sådan oerhörd press på mig själv. Jag fick prestationsångest. Jag borstade av mig det.
- Personliga problem mellan mig och Daniel, som jag inte tycker att jag borde gå in mer på men alla förhållanden är inte bra jämt. Jag borstade av mig det.
- Saknad efter mina vänner och min familj... ensamheten som finns här i Lindesberg. Jag borstade av mig det.
- Vuxenpress. "Nu är du vuxen och ska ha hela livet planerat och fixat, du ska ha allt "figured out" och klara av allt som kastas på dig och du ska klara det själv dessutom.
Allt detta har gjort att jag på något sätt gått in i väggen. Hela min kropp gör uppror emot mig.
Det började först med att min hy försämrades och jag har aldrig under hela mitt liv haft så dålig hy som jag har nu. Inte ens under tonåren var min hy på det här sättet.
Sen fick jag en infektion i foten efter skoskav och med tanke på alla sår, skoskav, skrapsår etc jag haft i mina år och aldrig haft infektion eller inflammation innan så är det väldigt underligt för mig att plötsligt få det. Har även haft ögoninflammation.
Sen blev jag sjuk i feber och halsont, som jag blir ibland, som alla blir ibland. Men 2-3 veckor senare fick jag halsfluss och blev alltså sjuk igen på så kort tid.
Jag har jättesvårt med att somna och jag vaknar minst 3 gånger per natt av ingen anledning.
Jag har börjat märka koncentrationssvårigheter som jag inte tidigare haft på samma sätt. Jag kan inte fokusera på bara en sak utan känner mig alltid "uppjagad" och multitaskar. Jag kan inte sitta och titta på serie eller film med Daniel utan att hålla på med mobilen samtidigt för jag kan inte koncentrera mig och blir rastlös oerhört snabbt.
Jag märker att jag glömmer bort saker. Jag glömmer bort att laga mat och att äta, jag glömmer bort att duscha, jag glömmer bort att köpa det jag ska köpa, jag glömmer bort var jag lägger saker, jag glömmer bort att gå ut med sopor, jag glömmer bort att svara när folk skriver eller ringer, jag glömmer bort nummer och bara nu senast idag märkte jag det när jag var o handlade. Jag hade glömt bort koden till mitt bankomatkort. Det bara stod helt still i huvudet och jag var tvungen att kolla mobilen där jag har den uppskriven. Samma gällde när jag skulle göra kaffe åt Daniel. Jag hällde upp till 2an med vatten och hade helt glömt hur många skopar kaffe man skulle ha i. Jag tänkte hälla i 4 och tappade räkningen efter 3 så hällde i kanske 6 stycken skopor, hällde ut kaffepulvret och började om. Och samma sak igen. Jag visste inte hur många man skulle ha i eller hur många jag hade hällt i trots att jag försökte räkna. Fick till slut ropa på Daniel och fråga hur många. 3 skulle det vara i.
Jag har ångest oftare än vanligt. Jag kan plötsligt börja gråta och få känsloutbrott, även ilska och irritation som jag sällan annars känner. Jag ser ingen mening med någonting. Jag är livrädd inför framtiden och tvivlar på mig själv och på att jag ens har någon framtid. Jag har skurit mig igen, en gång.
Och det absolut värsta - orkeslösheten. Jag bara... orkar ingenting. Det handlar inte om psykiskt utan fysiskt. Jag orkar inte resa mig upp, jag orkar inte röra på mig, jag orkar inte... min kropp känns som en stor och tung kloss och jag bara orkar inte. Jag orkar knappt gå på toaletten utan bara skjuter upp det tills jag absolut måste, så orkeslös är jag. Det går inte att beskriva. Det handlar inte om lathet utan jag är bara så oerhört utmattad. Trots att jag är så trött och utmattad så spelar det ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag är alltid lika trött och min kropp känns aldrig pigg. Jag har ett fåtal gånger gått iväg och gått promenader men det har lämnat mig så trött efteråt att jag nästan kollapsat efteråt.
Jag vet inte vad jag ska göra mer... jag har nått min gräns nu. Jag erkänner mig själv besegrad. Jag ORKAR INTE MER NU. Jag har ingen som helst ork kvar i kroppen för att ta tag i saker, jag klarar inte av det. Jag försöker varje dag med att skriva "att göra"listor och peppa mig själv på kvällen att "imorgon gör du det och det och det" men jag klarar inte av det. Jag orkar inte. Om det gör mig till en dramaqueen så skiter jag i det för jag känner såhär på riktigt. Jag känner verkligen såhär.
Jag vill aldrig mer höra att jag överdriver, "bara gör det", att jag "klarar det här, gå iväg nu" och märker jag minsta lilla ton på att jag inte känner så som jag gör... så är det inte säkert att jag vill ha kvar dig i mitt liv. Jag vill bli tagen på allvar för en jävla gångs skull och jag vill att folk ska se problemet som jag har och att det inte är någonting jag löser på en vecka. Jag gråter när jag skriver det här för jag är så frustrerad, jag är så rädd för att ingen ska lyssna eller ta mig på allvar.
Och jag är för orkeslös för att söka hjälp hos psykiatrin, vilket gör det jättejobbigt. Det är DET folk borde pusha mig på, inte på att gå till af och skaffa jobb...
Nu är jag livrädd och helt förstörd. Men jag har iallafall skrivit ner allting. Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar