Sånt som jag gärna inte pratar om.

Jag har skrivit om social fobi många gånger i min blogg; Social ångest noja, Social ångest 2.O,  och Min sociala ångest. Jag vill egentligen inte upprepa mig själv men det finns så mycket jag kan skriva och berätta om den här diagnosen.

Jag fick diagnosen "social fobi" bekräftad i juli 2017. Det var en lång resa att faktiskt våga öppna upp mig om hur jag mådde i sociala sammanhang och framför allt hur jag mådde innan och efter sociala sammanhang. Att erkänna att anledningen till att jag är så sluten är på grund utav en diagnos och inte att jag är introvert eller HSP eller helt enkelt "bara är sån" var faktiskt ganska tufft att göra. Jag har blivit övertygad så många gånger att det är helt normalt att må som jag gör och jag förstår att det kommer från välvilliga människor men det ÄR inte normalt att vara så socialt rädd som jag är.

Jag har alltid varit social. När jag var liten kunde jag prata med vem som helst och jag var helt orädd för nya människor. Jag fick nya vänner överallt. Så fort vi åkte iväg någonstans hittade jag vänner på lekplatser, fester, tillställningar... ja allt möjligt. Jag har alltid haft en slags aura av vänlighet omkring mig och människor tyckte väldigt lätt om mig och fortfarande gör, hoppas jag. Jag älskar människor. Jag älskar olikheten hos människor, vad dem tycker om, vad dem tänker på, vad dem vill i livet och vad dem drömmer om. Jag har alltid velat ha djupare relationer med människor än bara ytliga bekantskaper och jag räknar alla mina "bekanta" som vänner. Men... sen... var det inte så längre. Min öppenhet till andra människor blev mitt fall på något sätt för jag insåg inte riktigt att människor faktiskt ville mig illa, att jag gjorde mig själv sårbar genom att öppna upp min famn för alla som jag gjorde. Under lågstadiet gick det upp och ner. Jag blev offer för tyst mobbning, drogs med in i fejder mellan olika grupper och jag blev ofta en slags boll som två forna bästa vänner studsade emellan sig så fort de hade ett bråk. Jag kände mig aldrig riktigt "med." Min mamma jobbade hela dagarna så det var väldigt lätt att komma hem till mig efter skolan och ställa till med problem för det fanns ingen där som skyddade mig på det sättet som andra hade. Hon hade inte tid eller ork att förstå vad som egentligen hände och jag var ganska duktig på att dölja det, ibland. Jag minns att jag en gång skrev ner allting i min dagbok som jag hade och visade det för mamma. Hon tog med dagboken till skolan och visade min lärare på mellanstadiet men hon tyckte inte alls att det var så som jag beskrev så det avfärdades väldigt snabbt. Jag blev sedd som en "dramaqueen" och blev till och med anklagad för att vara den som mobbade andra och inte tvärtom. Min lärare på mellanstadiet var så blind för vad som egentligen pågick i klassen och om hon bara visste hur det påverkade mig framåt i livet... 
Jag vill inte gå in på detaljer för mycket men jag hade det inte bra under mellanstadiet. Det var kaos hemma och kaos inuti mig för puberty is a bitch och kaos i skolan... Jag hade ingenstans att fly och de vännerna som jag faktiskt var bekväm med var äldre än mig och hade andra vänner som de umgicks med så de hade inte riktigt tid med mig. Jag var så ensam samtidigt som jag alltid hade vänner omkring mig på något sätt. Jag var deras leksak för att jag var känslig, naiv och snäll. När jag bröt mig loss i högstadiet och började på en ny skola började det bli bättre. Jag fick tillbaka en vän från barndomen som bara ville mig väl och hon visade mig vad riktig vänskap egentligen var. Det var snarare jag som inte var en bra vän till slut eftersom min psykiska ohälsa växte fram under första året i högstadiet.

Min sociala fobi handlar mycket om att lågstadiet och mellanstadiet inte ska upprepa sig i vuxen ålder. Jag är livrädd för att bli hånad, både privat och publikt. Jag är livrädd för att bli utstött eller känna mig utstött. Jag är livrädd för sneda blickar, glåpord och rynkan mellan ögonbrynen människor får när man gör någonting som inte är socialt accepterat. Jag är livrädd för människor som är äldre än mig, auktoritetsfigurer. Jag är livrädd för barn och ungdomar, särskilt tjejer. Jag är livrädd för hundar som inte tycker om mig, som bits eller skäller. Jag är livrädd för män som brölar och gapar, tjejer som skrattar och skriker... Jag är helt enkelt livrädd för sociala sammanhang där jag kan bli granskad. I gymnasiet hade jag det också svårt, särskilt med lärare. Jag förstod inte varför de inte tyckte om mig eller vad jag gjorde för fel som fick dem att peka ut mig som någon som störde klassen eller var lat gällande uppgifter. Jag förstår fortfarande inte varför man väljer att agera aggressivt mot någon som uppenbarligen inte mår bra. Jag antar att vissa människor avskyr svaghet. Och jag har varit svag, väldigt svag.

Jag vet att människor inte vill mig illa längre. Rent logiskt sätt så vet jag ju det. Jag har träffat så många underbara människor i mitt liv som fått mig att växa och blomma ut. Men trauma är trauma eftersom det handlar om bagage som spelar upp sig själv i situationer där det farliga inte finns...
Det här ställer till så mycket i mitt liv och jag är periodvis helt handikappad av min sociala fobi. Jag kan inte gå utanför dörren. Jag kan inte gå och slänga sopor. Jag vill inte bli sedd och inte bli hörd. Om jag kunde smälta in i bakgrunden skulle jag ha gjort det.

Någonting som är viktigt för mig att påpeka är att jag kan sätta på mig en mask, under korta perioder. Jag kan vara i sociala sammanhang idag eftersom jag har lärt mig att hålla andan ett tag. Ibland behövs det inte så länge eftersom människorna jag möter faktiskt är trevliga mot mig och ger mig ett intryck av trygghet och vänlighet. Då kan jag andas ut, öppna upp och släppa in. Men i vissa sammanhang är det omöjligt att andas och att inte andas under en lång period är oerhört energikrävande. Jag känner mig helt slö efteråt och måste göra allt i min kraft för att inte överanalysera det för då kommer jag bara att hitta fel och sen ligga och hata mig själv i flera timmar för någonting som de kanske inte ens märkte, som kanske inte ens var fel. Det är alltså möjligt för mig att gå på mina möten, träffa min familj, träffa min släkt, träffa nya vänner och nya bekantskaper, att gå och handla och så vidare för jag KAN hålla andan. Det kunde jag inte innan. Grejen är att jag inte kan det hela tiden och det är inte alltid som jag vågar utsätta mig själv för det heller. Jag vet att det kan komma katastrofala följder om jag väljer att göra något socialt som jag egentligen inte klarar av. Och samtidigt är det svårt för mig att bestämma om jag faktiskt klarar av det eller inte.

Jag övar, varje dag. Jag har min fristad som är min lägenhet. Där kan jag vila. Men jag går ut för jag vill, för att jag måste och för att det kommer hjälpa. Jag blir bättre. Det blir lättare och lättare.

Om att identifiera sig med sin diagnos.

Att identifiera sig med sin sjukdom; classic borderline. För vad har vi för identitet om inte vår sjukdom? Jag har länge debatterat inuti mig själv om jag verkligen borde identifiera mig så mycket i mina diagnoser så som jag gör. Jag har kommit fram till att det inte ligger i min identitet att vara sjuk men min identitet formas ibland utefter mina diagnoser. Det finns ett Jag som står innanför sjukdomen och som agerar utefter sjukdomen och ett Jag som står utanför som kämpar mot att agera utefter sjukdomen.

Jag är inte borderline men jag har borderline. Det innebär att mina reaktioner, tankar, känslor och så vidare mer än ofta är baserade på min borderline eller min GAD, mina trauman eller mina andra diagnoser. Att vara medveten om vad som är diagnos och inte är inte samma sak som att identifiera sig själv med diagnosen. Jag tycker att det är hälsosamt och ett steg mot full recovery att faktiskt gå in i sig själv, reda ut vilket som är vilket och acceptera att sjukdomen PÅVERKAR mig och mitt liv på olika sätt. Det hade inte varit en sjukdom, en diagnos eller en störning om det inte på något sätt yttrade sig. Borderline är en personlighetsstörning vilket gör att det är min personlighet som drabbas, därmed Jag'et och därmed min identitet. Det hjälper mig att göra research och i detalj studera min sjukdom inte bara hur JAG påverkas utan även hur andra påverkas. Det ger mig information om hur jag ska kunna bemöta mig själv och hur jag ska kunna hjälpa mig själv men också dem omkring mig. Att leva med någon som har en diagnos är inte lätt.

Om man skulle identifiera sig med sin sjukdom på ett destruktivt sätt skulle man förneka att det finns ett Jag utanför.

Borderlines som offer och martyrer.

Jag lyssnar just nu på Jordan B Peterson's bok 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Jag har delade meningar kring den. Jag är inne på 4 timmar och har 10 timmar kvar att lyssna på. Hittills har 2 regler tagits upp. Jag kommer att skriva ett inlägg efter att boken är slut men den har redan fått mig att fundera väldigt mycket. 

Varför väljer vi att stanna med någon som inte är bra för oss? Varför väljer vi martyrskap? Martyr = någon som på grund utav lojalitet, gemenskap, ideologi, religion väljer att plågas eller i värsta fall dö för just den lojaliteten, gemenskapen, ideologin eller religionen. Att vara martyr för något som inte betyder någonting är inte beundransvärt utan snarare dumhet. Det kanske ursprungligen kommer ifrån någonting bra, att vilja någon eller någonting väl, att främja någon eller någonting men i slutändan är det... oftast ren och skär dumhet. Men det kan också vara en slags posttraumatisk stress.

"Battered woman syndrome" var en term som kom först på 90-talet. Det betyder i princip att någon som utsatts för psykisk eller fysisk misshandel av en partner utvecklas en hjälplöshet i sin situation, oförmögen att lämna relationen eller förstå att relationen var destruktiv. Det är en försvarsmekanism som skyddar henne från den traumatiska upplevelsen. Hon är konstant rädd men ändå relativt omedveten om sin situation. Det rätta vore att lämna men hon kan inte. Hon kan få för sig att hon förtjänar att bli behandlad på det sättet, att det är på grund utav henne och inte hennes partner. Hon försvarar partnern vilket gör omgivningen frustrerad. För någon som inte är i hennes situation är det helt omöjligt att förstå varför man skulle vilja försvara och stanna hos någon som vill henne illa.
Det finns fyra stadier; 1. Förnekelse - kvinnan är oförmögen att förstå att hon blir misshandlad. 2. Skuld - kvinnan tror att det är hon som är skyldig för misshandeln. 3. Upplysning - kvinnan förstår att hon inte förtjänade misshandeln och att det ligger hos partnern. 4. Ansvar - kvinnan förstår att det är partnern som står för ansvaret av misshandeln och det är i den här fasen som hon lämnar relationen. Många överlever inte längre än de två första stadierna eftersom hennes liv kan stå på spel i en misshandelsrelation.

För någon med borderline personlighetsstörning är battered woman syndrome, eller liknande tillstånd, förmodligen mer vanligt, på grund utav vår intensiva rädsla att bli övergivna. Vi står ut med vår partner som är destruktiv eftersom vi inte klarar av en separation. Människor som behandlar sina partners illa så att det utvecklas till en misshandelsrelation är oftast narcissister. En narcissist är någon som har en modell av hur hen vill vara. Någon med borderline personlighetsstörning är ingen alls. Det gör att narcissisten kan forma och leka med den sjuke så som hen vill. Eftersom borderlines formar sig själva utifrån den dominanta parten i sitt liv t.ex. en förälder, en partner eller en bästa vän blir det att vi formar oss utefter vår narcissistiska partner. Det gör oss till en fruktansvärt destruktiv matchning men det är också en matchning som är väldigt vanlig. Borderlines har också narcissistiska drag som yttrar sig på olika sätt. Vissa har mer drag än andra. Borderlines accepterar misshandel för sin egen skull, likt de med battered woman syndrome, eftersom det skulle bli kaos i deras identitet om de plötsligt fick reda på att de inte ÄR den undergivna och utnyttjade människan som de har identifierat sig med. 
Läs mer detaljerat här: https://thelastpsychiatrist.com/2007/01/borderline.html?fbclid=IwAR20XLvc6oVBAy5AwKvAsP8UbYsltqMre4B_Nm55DVUizacJZLE3-FRKFDk

Jag märker detta på mig själv. Jag har oerhört svårt att släppa destruktiva relationer. Jag försvarar, förnekar, vägrar... allt för att slippa tappa den delen utav mig själv som var ett offer. Att identifiera sig som ett offer är en identitet och jag som har svårt att hitta min identitet, vilket gjort att jag har utvecklat flera stycken, klarar inte av att släppa "offret" i mig själv. Det innebär inte att jag vill vara ett offer. Det är inget aktivt val jag gör i huvudet. När jag blir medveten om detta blir det lättare för mig att släppa taget men det tar enormt lång tid vilket gör att det blir frustrerande för dem omkring mig. Vad de måste förstå är då att jag inte ÄR ett offer hela tiden. Jag är inte ett offer tillsammans med dig men jag kanske är det i samband med en före detta partner som psykiskt misshandlade mig.
Och det är också här martyskap kommer in. Det kan också vara så att jag identifierar mig som en martyr. Jag vill tro på att den här människan är god, jag vill behålla min relation till hen och min lojalitet till hen vilket gör att jag tror att jag stannar för att jag är stark och för att jag offrar mig själv för ett slags "greater good." Om jag stannar med den här destruktiva människan kan jag göra hens liv lättare, bättre och kanske till och med förändra hen till att bli en bättre person. Men vem lider? Jag. Gör jag det egentligen för den andre? Nej. Jag gör det för min skull, för att jag vill känna mig som en hjälte. Jag gör det för att ta bort ansvaret från mig själv eftersom ansvar är oerhört tungt att bära. Jag måste lära mig att jag har ansvar över mig själv, min situation och mina relationer. Det är jag som styr vem som kan behandla mig illa och inte, till en viss del. Jag kan välja att lämna om jag blir illa behandlad.

Men detta är svårt. Oerhört svårt. Det tar tid. Det kanske tar så lång tid att det till slut inte blir av. Då måste jag börja om på nytt. Det är frustrerande inte bara för mig utan också för dem omkring mig.

Watasitachi Shiawase na Jikan.

8 kapitel, 1 volym och publicerades 2008. Ca 20 sidor per kapitel. Slice of life, romance, drama. 

En kvinna, Juri, överlever ett utav hennes många självmordsförsök. Hon blir övertalad av sin faster, som är nunna, att besöka en dödsdömd fånge, Yuu, som också försökt ta sitt liv otaliga gånger. Fastern tror att de kan hjälpa varandra, att det kan gynna dem båda att prata med varandra och de bildar ett starkt romantiskt band direkt. 

Väldigt sorglig manga. Det är synd att den är så kort men den lämnar ändå ett avtryck; tragedi och sorg. Men den är samtidigt hoppfull på något sätt. Även om man inte kan dela sitt liv med någon utan bara korta stunder så kan dom ändå lämna ett positivt avtryck på livet. Jag gillade den verkligen! Den var också lättläst och vackert ritad med mycket kontrast och mörka nyanser.

7/10!

Mister Mermaid.

Mister Mermaid släpptes 1995 och är en kort manga med 4 kapitel men känns längre eftersom kapitlen är ca 50 sidor. 
Det är en Shounen Ai / Yaoi version av HC Andersens saga "Den lilla sjöjungfrun" med en modern, mer tragisk touch. 

En manlig sjöjungfru, Subaru, räddar en man från att drunkna, Han blir genast förälskad i honom och ger upp sin talförmåga för att kunna hitta honom som människa, 2 månader efter att han räddat hans liv. Mannen, Tatsuki, lever tillsammans med en prostituerad kvinna och deras liv är inte direkt som i sagorna. Men varför hamnade Tatsuki i vattnet från början? 

Mysig manga! Lättläst, sensuell och väldigt vackert ritad.

7/10!

Shimanami Tasogare.

Shimanami Tasogare (Our dreams at dusk som engelsk översättning) släpptes 2015. 
23 kapitel, 5 volymer. Ca 30 sidor per kapitel. 
Shounen Ai (en mindre sexuell version av Yaoi, alltså manlig kärlek), slice of life, drama, Seinen (för män i åldrarna 18-40.) 

Tasuku Kaname går i high school. Några utav hans klasskamrater hittar gay porr i hans historik på sin dator vilket gör att han får ett rykte av att vara homosexuell. Han förnekar detta, både för sig själv och för sina klasskamrater. Men att bli outad på det sättet gör att han får panik och planerar att ta livet av sig. Han går till bergen för att hoppa från en klippa men ser en människa hoppa från ett fönster i närheten; Anon, en kvinna med drömskt utseende och utstrålning. Hon klarar sig mystiskt. Det visar sig att Anon håller en slags förening i bergen där andra HBTQ-personer träffas och känner gemenskap. Tillsammans renoverar de hus och fungerar som en slags familj för varandra. Ingen vet vem Anon egentligen är, vad hon heter eller vad hon har för historia, eller finns det någon som gör det? 

Mangan visar verkligen vilka motgångar man som HBTQ-person stöter på rent socialt men också vilka motgångar som finns inuti en själv. Den visar det utan att göra det överdrivet dramatiskt utan det känns väldigt verklighetstroget. Majoriteten utav människor idag tror sig vara förstående och accepterande av HBTQ-personer men de visar samtidigt tecken på homo/transfobi, något de förmodligen är helt omedvetna om. De vet inte heller vilken oerhört smärta de åsamkar människorna i sin närhet som är HBTQ.

Mysig manga med intressanta backstories till karaktärerna. Skulle verkligen rekommendera alla att läsa den, speciellt dem som är HBTQ för jag som bisexuell känner en enorm förståelse och igenkänning med karaktärerna. Karaktärerna är i alla åldrar; yngre 10.20, vuxna 25-35 och äldre 60-70 år.

Minus: blandar ihop karaktärerna med varandra för dom ser likadana ut med liknande namn. En aning seg ibland. Sämre och abrupt slut än väntat, känner mig inte riktigt tillfredsställd efter slutet och hade velat att det slutade annorlunda. 

7/10!

Borderlines som tricksters.

En "trickster" är i folklore en karaktär som lurar andra människor, ofta med syftet att de ska göra bort sig. Inom sagans tradition är räven en trickster som lurar björnen. I nordisk mytologi är det Loke, som ni säkert har hört talas om (numera i Avengers t.ex.). En trickster är listig, intelligent och observant. Trickstern följer inte den sociala normen eller lagar utan arbetar helt utifrån sig själv. De har ständigt något fuffens på gång. Det är ingen ond karaktär utan snarare en slags antihjälte, en motståndare, någon som står på varken de goda eller de ondas sida. "Trickster" betyder egentligen "bluffmakare" eller "skojare" och det är därför man säger att magiker utför "trick" eftersom en magiker, i lite överdramatisk ton, utför bedrägeri i form av underhållning. 

Vi med borderline personlighetsstörning är trickstern i sagan om psykisk ohälsa. Det är på grund utav vår rädsla att bli övergivna men också på grund utav vår brist på impuls och konsekvenstänk och svartvitt tänkande. Många som beskriver människor med psykisk ohälsa beskriver dom som destruktiva för sin omgivning, manipulativa och otrogna. Det är omöjligt att vara omkring dom för dom är så skadliga och att ha en relation med någon som har borderline är på snudd till omöjligt. Det är en orättvis beskrivning av sjukdomen och av människorna som lider utav sjukdomen men det är inte helt osant. Jag har ofta förnekat mina destruktiva och manipulativa beteenden gentemot andra och sagt att det enda sättet jag sårar människor är genom att vara ledsen men det är inte sant. Jag vet att jag har och har haft omedvetna strategier att manipulera min omgivning när jag är rädd för att bli övergiven, sviken eller helt enkelt känner en lust att förstöra saker för mig själv och andra. Det som är så viktigt att poängtera är att jag, eller andra med borderline, inte gör detta för att vara elaka utan det grundar sig i en oerhörd stark rädsla, skam, självhat och ångest. Jag kan idag stoppa mig själv från att agera giftigt mot andra men det finns alltid där i bakhuvudet; hur kan jag göra för att få dem att älska mig? Hur kan jag göra för att få dem att inte lämna mig? Hur kan jag få uppmärksamhet? Svaret kan vara att ljuga och hitta på, håna, manipulera, lura, vara otrogen på något sätt... och jag agerar inte ut på det längre.

Jag tycker att det är viktigt att rannsaka sig själv och faktiskt peka ut att "du är destruktiv" och på det sättet försöka bättra sig själv. Det handlar inte om att skuldbelägga och lägga grund för ännu mer självhat utan det handlar om att göra det lättare och bättre för mig att ha hälsosamma relationer med andra människor vilket gynnar mig något enormt.
Exempel: Jag är rädd att Alex kommer att lämna mig. Jag känner kaos. Jag känner rädsla. Ångesten är total, paranoian sätter in och kanske till och med vanföreställningar; han planerar att lämna mig just NU. Så jag skriver en vägg av text där jag ber honom att inte lämna mig för jag älskar honom så mycket och han gör saker så mycket bättre för mig och utan honom skulle jag falla totalt. Det är MANIPULATIVT beteende. Det betyder inte att det jag säger inte stämmer för det gör det ju, jag älskar Alex så oerhört mycket och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom men att guilttrippa honom till att inte lämna mig är oerhört destruktivt beteende. Vad jag trodde var ett uttryck för min kärlek till honom visade sig vara toxic.

Jag kan också agera som ett internettroll för uppmärksamhet och skratta åt att jag lyckas få dem att tro att jag är allvarlig när jag inte är det. "Nu låtsas jag vara en SÅN och dom har ingen aning om att jag inte är SÅN, ha ha ha poor unfortunate souls. Jag är mäktig, jag är stark, I am a master of the human race!" 

Ett annat exempel är att ljuga om mina moraliska eller politiska värderingar. Jag vill passa in, jag vill bli omtyckt och jag vill framför allt inte bli nekad av någon, inte ens av människor jag inte tycker om eller inte vill ha att göra med egentligen. Jag kan utan tvekan smälta in med den extrema högern eller den extrema vänstern, om jag vill. Jag vet vad som får dom att fungera, jag vet vad jag ska säga och hur jag ska agera för jag har studerat deras sätt att uttrycka sina åsikter och känslor kring deras politik, medvetet och omedvetet. Det hör också ihop med min brist på identitet. Vi med borderline har ingen aning om vilken identitet vi har och kan ha flera stycken eller ingen alls. Men att vara falsk är ett destruktivt beteende. Att säga att jag tycker en sak och sen agera ut en annan är att vara en hycklare. Jag har faktiskt inte riktigt någon aning om vilka politiska åsikter jag har längre eftersom jag har spenderat så många år att försöka passa in hos olika sorters politiska grupper och tagit efter deras värderingar och gjort dom till mina egna. Det har varit helt omedvetet. Jag känner att jag är ärlig med mina värderingar till två personer i mitt liv: min pojkvän och min syster. Men att vara helt ärlig så varierar mina åsikter utifrån hur jag känner just nu. Jag kan uttrycka olika åsikter till Emma och olika åsikter till Alex men jag tycker fortfarande dom sakerna bara att det skiftar utifrån mitt humör. Jag kan vara oerhört problematisk ena stunden och sedan vara tvärtom; oerhört politisk korrekt och jag håller inte med om något utav det eller både och. Det är jättesvårt. Och det är inte JAG - det är sjukdomen.

Jag säger inte att borderlines är dåliga människor. Tvärtom. Det ligger ofta mycket empati under ytan hos borderlines som gör oss extra känsliga och att vara extra känslig gör oss sårbara. För att kunna överleva den inre smärtan som vi känner använder vi oss utav överlevnadsstrategier som kan vara dåliga för oss och för dom omkring oss. 

Nana (manga).

21 volymer, 89 kapitel. Publicerad 2000-2009. Oavslutad manga eftersom tecknaren blivit sjuk och dess framtid ligger tyvärr oklar på grund utav detta. Shoujo, romantik, slice of life, musik och drama. 

Mangan handlar om Nana Komatsu och Nana Osaki. Av en ren slump träffas de två tjejerna med samma namn på tåget till Tokyo. Nana Osaki är en punkrocksångerska och Nana Komatsu är en killgalen romantiker utan jobb på väg till Tokyo för att träffa sin pojkvän som bor där. Senare möts de igen - också av en slump - när de båda letar lägenhet och får visning av olika mäklare under samma dag. De bestämmer sig för att dela på lägenheten och bli rumskamrater. Deras vänskap utvecklas och deras liv och drömmar vävs samman. I mangan får vi följa inte bara Nana och Nana utan även Nana Osakis bandmedlemmar från bandet Blast och hennes pojkväns bandmedlemmar från bandet Trapnest, som båda är väldigt stora i Tokyos punkrockscen.

Jag absolut ÄLSKAR de första 40-45 kapitlen väldigt mycket. De resterande kapitlen är det mestadels Shin/Reira-relationen som håller ihop det för det blir tyvärr mindre och mindre bra efter ca 50 kapitel. För att inte spoila för mycket; det uppstår en slags konflikt med skivbolag och paparazzis när de bägge banden blir större och hela den konflikten känns väldigt "meh" och onödig för storyn. Jag skippade igenom en hel del sidor på slutet där eftersom jag inte var nöjd med hur den utvecklades. Det är karaktärerna som man tycker om och fäster sig vid, inte det som är runt omkring. With that said så är Nana den slice of life-mangan som känts mest äkta av de jag har läst.
Eftersom jag är ett sådant stort fan av den här mangan och animen finns det ju vissa förväntningar och hopp som man får för karaktärerna under dess gång. Jag älskar ju karaktärerna och bryr mig om dom som om de vore riktiga människor och när det inte blir "som jag vill" blir jag besviken. Detta kan dock vara en positiv sak eftersom mangan aldrig känns förutsägbar på något sätt men samtidigt känner jag mig inte helt tillfredsställd. Sen är det ju såklart så att mangan utvecklas på det sättet som jag hoppas om och när den avslutas.

Nana får mig att tänka på mina egna relationer, särskilt mina vänskapsrelationer. Jag tänker på hur mycket de betyder och har betytt för mig genom åren vilket ger en ändlös ström av känslor när jag läser. Nana Komatsu och Nana Osaki har en connection som på många sätt verkar djupare än vänskap, vilket de båda funderar över, men det är helt enkelt så att de har ett väldigt starkt band. De kompletterar varandra på så många sätt.

Den är oerhört djup, sorglig och känslig men också periodvis komisk och väldigt mysig att läsa over all. Den är väldigt realistisk trots att den handlar om två punkrockband. Det känns aldrig "för mycket" i deras relationer utan det känns som riktiga människor, riktiga liv, riktiga intriger och riktiga känslor. Det var väldigt längesen som jag relaterade så mycket till någonting som till Nana. Nana Komatsu och jag har så många delade känslor och personlighetsdrag vilket gör att jag känner ännu mer i hennes kapitel (som är majoriteten utav mangan.)

Den är helt fantastiskt ritad, måste jag säga! Samma om animen!

9/10! Skulle gett den 10 om det inte vore för att en del av mangan är seg och ointressant :/

"Svartvitt tänkande".

Någonting som alltid tas upp i samband med borderline personlighetsstörning är "svartvitt tänkande." Det förklaras väldigt sällan vad det betyder och vad det innebär. Att tänka svartvitt indikerar att du inte kan tänka på någonting som grått. Det är allt eller inget, nu eller aldrig, på botten eller på toppen, sött eller salt, bra eller dåligt, kärlek eller hat, vän eller fiende, misslyckande eller framgång, ful eller fin, någonting "är" eller någonting "är inte" och då: svart eller vitt. 

Jag har perioder där jag tänker mer svartvitt än annars. Under väldigt påfrestande perioder i mitt liv blir min sjukdom mer märkbar. Jag har lärt mig att känna igen det men det gör det inte mindre smärtsamt att gå igenom. I relationer är svartvitt tänkande oerhört frustrerande eftersom jag aldrig kan tänka lagom om någonting. Mitt mål är att vara nöjd, inte att vara lycklig eftersom lycklig skulle innebära att jag antingen gick från det till olycklig ifall någonting inte skulle fungera som jag vill att det ska fungera. Jag har höjt mina partners till skyarna för att sedan nästan känna avsmak inför dom bara för jag inte är på topp rent mentalt och inte kan förstå att man inte måste bara superduperkär hela tiden för att fortsätta vara kär i någon. Det har även gjort att jag tänkt samma om min partner; jag har trott att de antingen älskar eller avskyr mig för det finns ju ingenting däremellan, eller hur? Det har lett till mycket destruktivitet och ja... destruktivitet är ju någonting jag vägrar komma nära igen.

Igår och idag har jag märkt av det svartvita mer än tidigare. Jag vet vad som har triggat igång det. Jag visste att det skulle bli en slags overload av känslor och spänningar efter Skövde, oavsett hur roligt och fantastiskt jag tyckte att det var där. Det är en reaktion av intryck och jag var förberedd. Jag har inte gjort något destruktivt sen jag kom hem men jag har tänkt väldigt destruktivt och därmed väldigt svartvitt. Jag försöker att inte vara dum nu. Det måste inte vara mörkt bara för det inte är lika ljust som vanligt. Det kan vara grått ibland och det är okej.

Cymbalta hurts worse.

När jag sökte hjälp för mina psykiska problem sommaren 2017 skrevs en del mediciner ut till mig. Jag har tidigare haft my fair share av icke-fungerande antidepressiva. Det är svårt att veta när man faktiskt har brist på serotonin och inte, tycker jag, och det är ju just det som antidepressiva är; de förhöjer serotoninhalterna i kroppen. Eftersom ångest är mitt main problem fick jag utskrivet paroxetin som skulle fungera mot min ångest också men utan effekt på ett par månader skrevs istället cymbalta ut av vuxenpsykiatrin efter ett bedömningssamtal där  (alltså inte av min ordinarie läkare på vårdcentralen.) Cymbalta är SNRI och innehåller inte bara serotonin utan noradrenalin också och därför skulle dessa kunna fungera bättre för mig. Först testade vi 30 mg sen 60 sen 90 sen 120 mg. Det var när vi höjde till 90 mg som biverkningarna kom.

• Trötthet, utmattning, orkeslöshet. 
• Svårighet att fokusera mig och få saker gjorda. Känner mig "trögfattad" och har svårt att ta in saker som jag läser, tittar på eller lyssnar på.
• Yrsel och huvudvärk.
• Torr i munnen och dålig smak i munnen och halsen.
• Blöder väldigt mycket vid mens (ca 10-15 dagar per månad varav 8 dagar är kraftiga blödningar) 
• Restless legs och stickningar/domningar i benen och händerna.
• Mardrömmar.
• Extrema svettningar.
• Svårighet att få orgasm.
• Aptitlöshet vilket leder till svältperioder men ingen viktnedgång.

Jag fick anemi (b12 och järnbrist) vilket SERIÖST är det värsta jag varit med om rent fysiskt. Det är helt fruktansvärt att inte orka på det sättet och behöva sova 16-18 timmar per dygn bara för att kunna göra the basic stuff som att ta hand om sig själv och mina katter. 

Det var oerhört viktigt att jag slutade med cymbaltan och efter ett samtal med läkaren skulle jag trappa ner 30 mg i veckan MEN att jag skulle få utsättningssymptom som skulle gå över. Det var fruktansvärt. Från 120 till 90 mg var okej och från 90 till 60 mg kom utsättningssymptomen som var migrän, brain zaps ca hela tiden och ännu mera trötthet. När jag tog 30 mg och till slut 0 mg per dag så var det så illa att jag ramlade omkring för jag var så yr och hade såna brain zaps. Brain zaps är elektriska stötar i hjärnan som är vanliga vid insättning och utsättning av antidepressiva. Men jag kunde inte gå ut eller vara aktiv fysiskt för jag bara fick stötar i hela kroppen och det kom liksom under fötterna på något sätt och spred sig uppåt så jag tappade balansen. Jag började ta 60 mg igen och det hjälpte. 60 mg gav inga större biverkningar och utsättningssymptomen försvann men jag vill inte ha den här medicinen. Den hjälper inte och jag kände fortfarande biverkningar även om de inte är lika märkbara som vid 120 mg. Nu har jag trappat ner från 60 till 50 mg och tagit det i en vecka. Jag har huvudvärk nästan varje dag och känner mig tröttare än vanligt men det kan jag stå ut med för att bli av med den här helvetesmedicinen. 

Manga-readinglist (musik)

https://open.spotify.com/user/lnri/playlist/67cGOEfzjSuxE5ROzHtOen?si=5bl_IAhBQOC2RJgQA-YSIg

Här är spellistan som jag lyssnar på medans jag läser manga :) jag tycker att det är sååå viktigt när man läser någonting med så mycket bilder och lite mindre text att man förstärker upplevelsen med musik. Eftersom jag mest läser romance och slice of life så är det såklart det temat som spellistan har, haha!

Just nu är mina favoritlåtar:
Thomas Newman - The letter that never came (från soundtracket till Lemony Snickets; a series of unfortunate events)
John Williams - A window to the past (från soundtracket till Harry Potter and the prisoner of Azkaban)
Coeur De Pirate - Child of light soundtrack.

Impulskontroll.

Alla säger åt mig att jag tar till mig terapin, att jag är på väg mot något bättre i sinnet och att det lyser om mig på ett sätt som det inte gjorde innan. Jag håller med men... positiva kommentarer som dessa gör att jag blir rädd också... för jag vill leva upp till dem, alldeles för mycket. Men mitt tillfrisknande kommer inte ske på en höst. 

Den här veckan handlar ERGT'n om impulskontroll. Jag har sett fram emot den här veckan väldigt mycket eftersom jag har så svårt med impulser och att inte agera ut på mina impulser. Det känns inte som om jag fått tillräckligt mycket verktyg att kunna stå emot för jag kan inte stå emot. Det går ju så snabbt. Hur ska man kunna förhindra någonting som känns som en reflex?

Under mitt självskadande har jag försökt stanna upp och tänka efter. "Tänk på vad du gör just nu... du skadar dig själv, och andra omkring dig. Tänk på konsekvenserna" och mitt destruktiva jag svarar tillbaka "jag bryr mig inte." Jag bryr mig ju, egentligen. Men mitt i mörkret så är det som om ingenting spelar någon roll längre. Det är den tankegången jag måste fokusera på att förändra, inte beteendet i sig. 

Att tänka på och fokusera på under den här veckan: distraktion och fördröjning, hitta ett hälsosamt beteende som ersätter det impulsiva beteendet, att bli mer medveten och uppmärksam på de långsiktliga konsekvenserna, konsekvensmodifiering. 

Det är jättesvårt... Det är så tufft att gå in i sig själv... och försöka göra förändring trots att det finns så mycket som säger emot. Känner idag att det är tuffare än någonsin. Vill bara lägga mig och ta en paus. Men det går inte ta en paus från psykisk ohälsa. Om ändå det vore så lätt. 

Nineteen, Twenty-one.

Den här koreanska mangan publicerades från augusti 2010 till december 2010. Det är en kort manga med bara 22 kapitel och kapitlen är på 20-30 sidor. Varje kapitel har namnet efter en blomma. En minimalistisk manga med lite text men atmosfären ger väldigt mycket ändå. Den är också vackert tecknad med färger som ser ut som akvarell. Väldigt estetiskt tilltalande manga. 

Den är listan som både Shoujo och Josei. Shoujo är manga med målgruppen 10-18 år medan Josei är manga med målgruppen 18-40. Så den är mogen samtidigt som den är barnsligt charmig. 

En 21-årig tjej (Yun-Lee) har förlorat 2 år efter en traumatisk bilolycka. Nu slåss hon mellan att vara "barnslig" och "vuxen." Hennes passion är katter och på sin fritid matar hon hemlösa katter. Det gör även en annan person, en pojke på 19 år. De blir vänner genom sin delade passioner för hemlösa katter och bestämmer sig för att hjälpa katterna på något sätt och göra livet lättare för dem. Och hur kan den 19-åriga Ju-Dong Hui hjälpa Yun-Lee att släppa taget om pressen på att bli en ansvarsfull vuxen, trots sina förlorade år där den utvecklingen skulle ha skett?

Jag gillar verkligen att den är djup på det sättet att det handlar om att växa upp och bli vuxen. Det finns väldigt många föreställningar om hur man ska vara, vad man ska tycka om och hur man ska bete sig som vuxen. Går det att ha en passion för katter och är drömmen att hjälpa alla dessa hemlösa katter en barnslig och omöjlig dröm? Samtidigt gillade jag den hint of romance som fanns med men den tog inte över storyn utan var bara en väldigt söt sidogrej.

Det bästa med mangan är det estetiska. Jag hade önskat att den var lite längre och att vi hade fått lite mer information om Yun-Lee´s olycka och hur det påverkade henne. Det är ett frågetecken som kanske är menat att vara där men jag blir nyfiken och känner mig inte riktigt "färdig" efter att ha läst den här mangan ändå. Hade uppskattat en uppföljare också! (Det kanske finns?) Men den är väldigt söt, charmig och fin och feel-good. Så jag skulle tipsa den till den som känner att föreställningar om hur en vuxen "ska vara" är tunga och svåra att leva upp till. Och såklart: den som älskar katter älskar den här mangan!

8/10!

Oceans.

Den här veckan har varit tuff för mig på ett väldigt annorlunda sätt. Sen jag träffade Alex i mars har vi knappt varit utan varandra och nu kommer det dröja en stund innan vi kan vara med varandra eftersom han är iväg och marknadsför sitt företag på en mässa i Polen. Jag tänkte ta den möjligheten till ensamtid med att verkligen göra sånt som jag tycker om att göra själv. Jag har mest sovit, lyssnat på musik och läst manga, pratat med babesen på discord och gått på mina möten. Det har varit väldigt givande på många sätt men samtidigt tufft. När Alex inte är här så tvingas jag möta många av de känslorna som jag gärna bara vill trycka undan... 

"Fear of abandonment". Jo, jag vet. (Jag har skrivit om det innan här i bloggen och finns under kategorin "Sjukdomen" på höger sida).
Vad gör man när huvudet vägrar samarbeta? När logiken vägrar samarbeta med rädslan? Jag har under väldigt få stunder nojat gällande Alex. Eftersom han är så ärlig med mig jämt och jag med honom så har många rädslor försvunnit till skillnad från mina tidigare relationer. Jag har haft stunder där jag fått panik för han inte svarat men det har så uppenbart inte handlat om honom eller hur han är mot mig i vår relation utan mitt bagage. Det är inte logiskt att tro att ens pojkvän är död eller otrogen om han inte svarar på 3 timmar. Jag vet ju det. Men mycket av min noja i det förflutna HAR varit relativt logisk men kanske förstärkt av min sjukdom. Män som inte svarar, svarar kort eller trycker undan mig vill faktiskt inte ha med mig att göra. Det låter hårt men jag har lärt mig det. Visst, man kan inte alltid ha tid för alla, men vill man prata med någon eller vara med någon så får man det att fungera på bästa möjliga sätt för båda parter.

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min pojkvän. Det låter ohälsosamt men inte när det kommer ifrån mig. Det innebär att jag har släppt in Alex i mitt liv. Han är en del av mitt liv nu och därför är det otänkbart för mig att leva ett liv där han inte finns med. Jag går inte aktivt och tänker på att förlora honom. Och i och med detta har jag inga plan B's och inga mentala förberedelser som gör att det finns ett gap mellan oss genom hela relationen. Jag är engagerad i honom, i oss.

Självklart finns det känslor och bagage från det förflutna som fortfarande hemsöker mig, speciellt när jag är ensam, men det är inga direkta hinder. Ett tag trodde jag att om jag inte var kapabel att kunna komma över mitt bagage så kunde jag inte ha en ny relation. Det är inte sant. Jag kan reflektera och älta och fortfarande vara lycklig och engagerad i min nya relation. För ja... jag är väldigt lycklig i min relation. Jag känner inte att jag behöver bevisa det för någon och därför skriver jag inte om Alex särskilt mycket jämfört med vad jag brukade göra om mina tidigare relationer. Allt jag känner säger jag till honom och inte till andra online. Men... eftersom det är viktigt för mig att uttrycka hur en relation kan se ut i psykisk ohälsa måste jag ju skriva om det ibland. (Och såklart skryta lite.)

Mars.

Mangan Mars publicerades först i januari 1996 och fortsatte till november 2000. 15 volymer med långa kapitel, ca 150+ sidor på varje. Romantik, slice of life... ja den är en riktig tonårsdröm. Oerhört lik Twilight och andra klassiska historier om kärlek som är lite förbjuden men "ack så rätt." Den är mycket bättre än väntat. Den har inslag av psykologi och tar upp tunga och viktiga ämnen som psykisk ohälsa, våld, sexuellt våld och tvång. Och i mitten av all dramatik finns Rei och Kira; kärleksparet som vägrar släppa sin kärlek oavsett hinder. 

Först: Underskatta inte den här mangan. Storyn kan låta väldigt basic ja men den är mycket mer mogen och intressant än vad jag trodde att den skulle vara. Jag ville läsa något riktigt cheesy romantiskt och jag blev inte besviken direkt. Den ÄR cheesy, den ÄR stereotypisk men den ÄR också väldigt väldigt bra.

Storyn: Rei och Kira går i samma gymnasie. Kira är konstnär och introvert, det finns något med henne som bara skriker att hon inte vill ha med någon att göra, speciellt inte killar. Rei är tvärtom. Han är en casanova, är med i motorcykel-races och såklart; galet snygg. De möts oväntat när Rei ska fråga om vägen och på baksidan av pappret som Kira ger honom med vägbeskrivning ser han en teckning hon ritat. Han blir intresserad av henne och hennes konst och hon målar av honom som guden Mars. Tavlan blir väldigt uppskattad och ställs ut på ett galleri och deras vänskap utvecklas till kärlek. Rei har ett trauma, ett mörkt förflutet men vad kan det vara? Kira verkar inte heller ha ett helt felfritt förflutet och även hon har fått utstå trauma... och genom mangans gång får man reda på mer och mer om Rei och Kira.

Jag är helt kär i den här mangan. Den var rätt "meh" i början om jag ska vara ärlig men jag var på rätt humör för att fortsätta läsa ändå. Sen kunde jag inte sluta läsa. Kapitlen är långa med lite text, mycket bilder och därför mycket känslouttryck i teckningen vilket jag verkligen gillar. Mycket romantik och mycket drama. Men den är också väldigt igenkännande för mig med psykisk ohälsa och trauma. Trots att dramatiken är stundvis överdriven så blir det aldrig för mycket. Rei och Kiras förflutna känns inte helt overkligt och jag levde mig verkligen in i storyn och i karaktärerna. Det finns så mycket vackert med den här mangan och det är inte bara rent estetiskt utan även i storyn. Jag kommer vara besatt av den här mangan en lång tid framöver och I'm already getting my weeb on... haha!

Jag skulle verkligen tipsa den här mangan till de som läst Nana eller tycker om romantiska slice of life med a little bit of tragedy i sig.

10/10 <3

Elfen Lied.

Elfen Lied var den första animen jag såg. Jag tror att det var 2008, på hösten. Jag minns att jag brukade vakna tidigare än vanligt för att kunna kolla ett avsnitt innan skolan började. 13 avsnitt varav det första släpptes 25 juli 2004. Det var bland det bästa jag någonsin sett och strax därefter färgade jag håret i samma färg som Lucy och klippte lugg. Tyvärr passade inte jag lika bra i det som hon gjorde, but weeb-me tried. Vad som gör Elfen Lied SÅ bra som den är; atmosfären av hela animen så som musiken, animeringen, skådespelarna, kontrasten mellan humor och drama. Soundtracket är verkligen A+ och jag brukade ofta lyssna på det, fortfarande. Melodin är så vacker och samtidigt så sorgsen vilket passar bra in på storyn. Den hade förmodligen inte haft samma känslomässiga effekt på mig om det inte vore för soundtracket.  

Mangan kom ut i juni 2002 och är totalt i 12 volymer med 110 kapitel. Det tog ett tag för mig att förstå och orka kryssa i att jag är gammal nog att kunna läsa den här mangan men igår började jag och idag avslutade jag den. Trots att den har över 100 kapitel är den relativt lätt att läsa eftersom jag kan hela animen utantill. Kapitlen är också rätt korta, ca 20 sidor och det finns ett snabbare tempo i och med detta. Det finns en del skillnader och jag är inte riktigt förtjust i skillnaderna. Mangan klassas lite som "ecchi" vilket betyder typ "lekfullt pornografisk" och ja, animen är likadan.

Storyn: Det finns ett omänskligt släkte, en mutation, kallas diklonius som har horn och långa armar som är rakbladsvassa. Dessa finns på en hemlig instution och den första diklonius'en rymmer ifrån den. Hennes enda syfte är att utplåna mänskligheten. Hon utvecklar en annan personlighet, en ljus och en mörk sida av henne, och hon är period Nyu som är som ett 3-årigt barn och periodvis Lucy som är en ond diklonius. Hon hittas av kusinerna Kouta och Yuka som tar med henne hem och tar hand om henne.

Jag gillar de mörka inslagen bättre än de ljusa och kontrasten mellan dessa märks mer i animen än mangan. Jag tror att jag borde ha läst mangan först men samtidigt tror jag inte att jag hade uppskattat mangan om jag inte hade sett animen. Ger den därför inte så högt betyg men helt klart läsvärd!

6/10!

Trauma.

En enorm TW på det här inlägget; våldtäkt, självskada, droger. 

Jag vaknade... mina händer skakar och plötsligt gick allt i slow motion. Jag hade tappat greppet om nuet. Vart är jag? Är jag där? Varför drömde jag om det här just nu? 

Jag vaknade för ungefär en timme sedan. Jag drömde om mitt första stora trauma. Det var 13 år sedan och det var när jag hade sex för första gången. Jag minns det fortfarande ibland som om det var igår men ändå klassar jag ofta mig själv som färdig med det traumat. Det var en sådan bisarr händelse, så många bisarra omständigheter och det var till och med så bisarrt att det låter som om det inte har hänt, som om det inte skulle kunna hända. Jag blev inte våldtagen. Jag skulle inte klassa det som det. Men samtidigt var det som om våldtäkten kom efteråt. Jag kände mig som om jag hade blivit våldtagen men inte förrän någon månad efter. Och åren efter... jo. Jag var ett våldtäktsoffer. Jag blev sexuellt utnyttjad och manipulerad. Jag var bara 13 år. Jag visste inte vad jag gjorde eller varför jag gjorde det. Det bara hände. Jag minns hans tröja, hans halsband som gungade fram och tillbaka framför mitt ansikte.

Hela min tonår handlade om om att antingen återuppleva traumat eller fly ifrån det. Det kanske låter underligt att antingen vilja komma så nära det som möjligt eller bara komma iväg ifrån det så långt bort som möjligt. Jag lyckades med båda. Jag försökte antingen ha sex med alla eller med ingen alls. Jag skulle verkligen inte säga att alla mina sexuella relationer under tonåren var destruktiva men i slutändan handlade det så mycket om det; min första sexuella upplevelse. Jag blev tvingad till oralsex som 14-åring. Jag äcklades så mycket av mig själv, av allting. Jag ville veta om det gick att ha sex på något annat sätt än att bli utnyttjad, om det ens var möjligt. Periodvis såg jag sex som något vackert, som något mellan partners och mellan några som genuint respekterade varandra. Periodvis var det samma sak... och jag blev våldtagen två gånger.

Den första gången var det av en gemensam vän till gänget som hängde på helgerna. Vi var båda höga på bensodiazepiner. Vi låg på en madrass i en lägenhet där de andra två hade däckat i soffan. Min kropp var alldeles lam. Han la sig ovanpå mig.. allt är fragment... jag ropar på min vän i soffan men hon sover för djupt.. jag kanske inte ens ropar, jag kanske bara viskar... allt är fragment... och sedan kastade han ut kondomen genom fönstret. När jag och min bästa vän vaknade kastade hon ut dom. Det var som om något inte stämde med den morgonen. Trots att hon var helt däckad så visste hon; någonting hade hänt. Jag bad pappa hämta mig och köra hem mig till mamma, satte mig i badkaret, satte på duschen på iskallt vatten och lät det rinna över mig i några minuter. Jag bara stirrade framför mig. Jag hade fortfarande linne och trosor på mig. Jag ville inte vara naken framför mig själv. Jag tog tvål 4-5 gånger och skrubbade kroppen som var synlig. Jag skar upp hela överarmen. Jag var smutsig och jag kunde inte bli ren oavsett hur mycket jag först skrubbade sen skar och tömde mig på blod. Nej... jag kommer aldrig bli ren. 

Den andra gången var det av en vän som under flera veckor försökt övertyga mig om att han älskade mig. Han ringde jämt, smsade jämt och anklagade mig för att inte bry sig om honom. Jag vågade inte träffa honom. Jag visste ju knappt vem han var. Men en natt när jag hade ångest behövde jag någon att prata med så jag gick dit, från min bästa väns lägenhet där hon låg och försökte sova. "Jonna..." sa hon. "Ha inte sex med honom." Jag lovade att jag inte skulle ha det. Han slet av mig kläderna efter bara några minuter, tog mig bakifrån trots att jag protesterade och när jag med tårar i ögonen försökte säga hur ont det gjorde snabbade han på takten. Efteråt somnade han på någon minut och jag satt på sängkanten och grät. "Nej, hallå, gråt inte" sa han och försökte ta min hand och hålla om mig. "Jag vill gå hem." Och så gick jag tillbaka till min bästa vän. Jag var inte vid medvetande. Jag la mig i sängen bredvid henne. "Hade ni sex?" frågar hon. "Ja" svarar jag. Sen känner jag hennes armar omkring mig... och jag kunde somna så. För hon visste att det inte var sex, hon visste att det var något annat... så hon la sig närmare mig, tröstade mig utan att säga ett ord. 

Under en fest blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök av en mycket äldre vän. Jag var påverkad och kunde knappt prata så han la sig över mig, hela sin tyngd ovanpå mig och våldsamt drog ner mina byxor. Jag vet inte ens hur jag lyckades ta mig loss. Jag, 16 år gammal och säkert 40 kg lättare än honom och säkert 15 cm kortare lyckades på något sätt kasta bort honom och ställa sig upp med byxorna på sig igen. "Vad gör du?" frågade jag. "Du är ju min vän... vad gör du?" Han var i chock, låg där med täcket över midjan och försökte övertala mig om att komma tillbaka till sängen. Inte ens med hot kunde han få mig att gå tillbaka. Jag snubblade ut, snubblade bland skor, snubblade i trapphuset, snubblade runt på Halmstads gator... "aldrig igen" tänkte jag. Nej, aldrig igen. Nu räcker det. Och efter det minns jag inte mycket utav vad som hände men jag minns att det slutade. Det blev som en slags vändpunkt. Jag hade bevisat för mig själv att jag kunde påverka och jag förstår att det är så många som inte kan det. Det är inte lätt att undslippa en våldtäkt. Men jag gjorde det. Och jag bara drogade konstant i flera veckor... raderade allting som gick att radera i huvudet. 

Det tog väldigt lång tid för mig att återhämta mig. Det tog väldigt lång tid för mig att se på män som något annat än destruktiva verktyg. Jag såg dem inte som människor för människor ska inte göra en illa på det sättet. Det är inte det som är meningen med människor. Men det blev så... väldigt mycket.

Jag är tveksam inför att publicera det här inlägget. Jag ville bara skriva det någonstans.

Jag ser på sex så annorlunda nu. Om jag hade fått välja hade jag valt bort nästan hälften av mina sexuella partners jag har haft. Det var inte förrän jag fyllde 19 och lämnade en lång destruktiv relation bakom mig som jag började ta för mig, utforska mig själv och utforska världen där man kunde ha sex och faktiskt tycka om det. Det har funnits perioder efter det som jag har gjort samma sak; använt sex som någonting destruktivt. Men jag känner ändå att jag är färdig med den sortens destruktivitet. Jag hade så många möjligheter i 20-års åldern att bara göra som jag gjorde i tonåren; ba' ha sex med dom som ville ha sex med mig men jag ville verkligen inte. Jag hindrade mig. Jag visste att trauma skulle uppstå igen och jag vill inte ha mer trauma i mitt liv. Om jag på något sätt kan undvika det så gör jag det. Sex är frihet för mig, när jag får bestämma själv. Och jag bestämmer alltid själv. Även om någon uttrycker att de vill ha sex med mig innan jag ens kommit på tanken är det mitt val om vi faktiskt ska ha det. Allt annat är helt otänkbart. Det kommer aldrig hända.

Jag vet att jag inte borde klassa detta som "över." Det kommer aldrig vara över för mig... men det påverkar inte mitt liv på samma grad som det brukade göra. Det är minnen... det är trauma... sånt som bara finns men som inte gör sig till känna längre... på samma sätt...

Split.

I videon länkad radas det upp 9 kriterier (symptom) för Borderline personlighetsstörning. BPD är en väldigt komplex sjukdom och de 9 kriterierna yttrar sig väldigt annorlunda för olika människor men det videon gör helt rätt är att den sakligt beskriver och förklarar sjukdomen, utan att lägga in värderingar eller exempel som gör att man känner sig utanför om man inte uttrycker sig som exemplen de tar upp. Jag skulle verkligen rekommendera att titta, trots att den är hela 20 minuter lång, för den beskriver min sjukdom till punkt och pricka. 

Jag tänkte skriva lite om symptomen; brist på identitet, skiftningar i identitet och skiftningar i humör. Dessa skiftningar inom BPD är anledningen till varför många blir feldiagnosticerade med andra sjukdomar. Skillnaden är att våra skiftningar är så snabba och under så korta perioder. Jag tror att dessa skiftningar är varför jag misstänker mig själv ha fler diagnoser än vad jag egentligen har. Det är som om mina olika typer av humör och identiteter har olika typer av sjukdomar när det egentligen bara är en som ligger bakom; Borderline. I videon nämns att människor med BPD ibland blir feldiagnosticerade med DID som står för dissociativ personlighetsstörning också commonly known as multipla personligheter. Eftersom vi inte har någon klar identitet kan det verka utåt som om vi har flera stycken som skiljer sig ifrån varandra likt någon med DID. Vi själva märker inte det utan vi har bara olika former utav Jaget medan människor med DID har olika sorters Jag inom sig med klar distinktion på Jagen. Förstår ni skillnaden? Kanske låter flummigt? 

Jag har skrivit innan att jag accepterat att jag är mångsidig. Jag har accepterat min brist på identitet som en identitet. Under hela mitt liv har jag skiftat och placerat mig i fack för att försöka hitta mig själv men verkligheten är att jag är så splittrad att jag passar under flera olika fack samtidigt. Jag kvävdes av att stanna i ett fack exempelvis metal-kulturen där man "ska" och "bör" vara på ett speciellt sätt eller pk-kulturen där man "ska" och "bör" tycka och agera på ett speciellt sätt. Varje avvikning från facket innebar katastrof. 

Jag identifierar mig också hellre som andra än mig själv. För att försöka hitta mig själv och förklara mig själv kan jag använda någon annan som referens exempelvis en karaktär från en tv-serie eller bok. Människor som känner mig kan då inte förstå alls varför jag skulle identifiera mig med den typen av karaktär eftersom den är helt olik den bilden de har fått utav mig. 

Vad jag under senare tid förstått är att mina olika typer av identiteter har olika typer av problematik. Jag säger inte att jag har multipla personligheter utan jag har olika typer av identiteter, jag är splittrad, jag är mångsidig, helt enkelt. Många utav mina antagna diagnoser ligger i att jag när jag identifierar mig på ett speciellt sätt har en sorts problematik som jag inte skulle ha om jag just då identifierade mig som en annan typ. T.ex. min ätstörningsproblematik. Den är så pass skiftande för mig att det inte går att placera min ätstörning i något fack. Detta skiftar också under så korta perioder (perioder som kan innebära timmar eller dagar eller några timmar per dag under ett par månader osv) att det inte tydligt finns någon repetativ ätstörning. Jag kan exempelvis svälta mig själv under en dag eller under en halv dag med tydliga symptom på just anoriexia nervosa eller bingea ett par timmar om dagen under ett par dagar likt binge eating disorder.  Min kropp förändras aldrig så drastiskt som den borde göra med den typen av diagnoser eftersom de håller i sig under så korta perioder. En diagnos är en diagnos eftersom den är ihållande. Det är inte många av "mina diagnoser" och diagnoserna är snarare symptom på den stora diagnosen; Borderline. 

Och det gäller mycket annat också. Min paranoia skiftar också beroende på mitt humör. Jag kan ha timmar där jag kan klassas som "manisk" om manin skulle hållit i sig i flera dagar/veckor (impulsivitet helt enkelt misstaget för mani). Och så vidare. Skiftningar i humör är inte mani men mina skiftningar i humör kan vara så snabba och impulsiva att det kan tolkas så. Samma gäller skiftningar i depressiva tillstånd. Jag har svårt att klassa mig själv som deprimerad eftersom min depression kommer och går likt mitt humör. Den enda diagnosen utanför BPD som är ihållande är mitt ångestsyndrom GAD. 

Det är oerhört svårt för mig att hitta min sjukdom, min problematik, mina symptom och därmed min behandling och rehabilitering. Det är oerhört svårt att känna sig så splittrad i sitt Jag att det inte finns något Jag där. Det finns ett Jag eftersom alla mina vänner skulle beskriva mig på exakt samma sätt men det är svårt för Mig att hitta det Jaget. 

3 bästa animes!

Jag har en stor passion för anime, inte en helt ny passion men den brukade inte vara så stor som den är nu. Redan 2008 kollade jag på anime men då höll jag mig till ett par få som jag tittade om och hade svårt att fastna för nya. Nu har jag utvecklat mitt intresse och det är en utav de viktigaste delarna i mitt liv just nu. 

Mina 3 bästa animes just nu:

3. Devilman Crybaby
Akira Fudo har en bästa vän sen barndomen; Ryo Asuka. Efter ett par år isär kommer Ryo tillbaka och informerar Akira om demoners existens. De planerar att ta över världen och Ryo planerar att stoppa detta, med Akiras hjälp. För att kunna göra detta måste man låta en demon besätta en och få dess krafter. Akira blir lurad att bli besatt av den store demonen Amon och blir Devilman; krafter av en demon men själen av en människa.

Intressant och annorlunda animering, fantastiskt soundtrack och episk twist på slutet. Mycket känslor.

10/10!

2. Attack on Titan
Människoätande och stora varelser som kallas titaner har nästan utrotat hela mänskligheten. De människor som finns kvar lever i inmurade städer, omöjliga för titanerna att ta sig in till. Plötsligt dyker en 60 meter hög titan upp och slår hål i muren vilket gör att städerna invaderas av titaner. Eren, hans adoptivsyster Mikasa och deras bästa vän Armin överlever attacken och bestämmer sig för att gå med i gränsmilitären; de som dödar titaner utanför muren. 

Bra karaktärer, intressanta twister och story. Någorlunda seg emellanåt men over all en riktigt jävla bra anime. Ganska svår att sammanfatta kort eftersom storyn är så himla stor.

10/10!

1. Nana
På ett tåg till Tokyo träffas två unga tjejer av en ren slump. De upptäcker att de har samma namn; Nana. Några veckor senare träffas de igen, också då av en slump, under en lägenhetsvisning och bestämmer sig för att flytta in i den tillsammans. Nana Osaku är en tuff punkrock-musiker och Nana Komatsu är en sprudlande killgalen student. 

Otroligt vacker anime. Bra soundtrack, bra röstskådesspelare även på engelska (väldigt sällsynt) och framförallt en känslig slice of life-anime. Den följer deras utveckling som karaktärer, deras utveckling som vänner och deras personliga kärleksrelationer. Jag håller på att läsa mangan just nu och den är, om ens möjligt, ännu bättre.

10/10!

Uchuu o kakeru yodaka.

I augusti 2018 släpptes netflix-serien Switched. Det är en live action version av mangan Uchuu o kakeru yodaka. Jag såg den direkt när den kom ut, för den verkade spännande och jag var in the mood för lite tonårsdrama. Den var verkligen mycket mer än vad jag trodde! Skådespelarna var A+, soundtracket var A++ och storyn... ja den går inte ens beskriva i plus. A++++++++

Igår läste jag mangan i ett svep. 3 volymer, 15 kapitel. Jag kunde inte sluta. Den är helt fantastisk.

Storyn: Ayumi; en vacker och populär tjej är på väg till sin första dejt med sin pojkvän Shirou, som också är en utav hennes bästa vänner. Hon får ett anonymt telefonsamtal precis innan och det är Umine Zenko; en överviktig och mobbad tjej i klassen hon går i. Framför ögonen på Ayumi hoppar Zenko från en hög byggnad vilket gör att deras kroppar byter plats. Zenko får äntligen leva livet hon alltid har drömt om och hur ska Ayumi få tillbaka sin kropp?

Den här typen av story är inte så ovanlig. Moralkakan är ju "utseendet spelar ingen roll" och den brukar framföras så oerhört osmidigt och cheesy. Men i den här mangan är det väldigt fint. Den visar att oavsett vilken kropp man har så kan man bli omtyckt respektive ogillad om man har rätt sorts utstrålning och personlighet. Självklart finns det en värdering i hur man ser ut men det går att leva ett värdigt liv oavsett om man är "ful" eller överviktig. Jag är helt tagen av den här. Inte bara live-action versionen utan även mangan.

10/10

Dissociation.

Dissociation är ungefär ett språk som jag förstår men inte kan tala. Det är jättesvårt att beskriva upplevelsen av att dissociera, speciellt ingående i text. När jag ser bilder på t.ex. memes om dissociation tänker jag bara "exakt sådär är det!" och det tog väldigt många år innan jag förstod att jag ens upplevde dissociation och att det faktiskt var ett stort problem hos mig.

Dissociation är när man avlägsnar sig från verkligheten, t.ex. under traumatiska upplevelser. Man är inte "här" utan någon helt annanstans. Det kan samtidigt betyda att man tror att man är någon annanstans än vart man är eller att man är någon annan. Overklighetskänslor, kan man beskriva det som. Derealisation = avlägsnad från verkligheten. Depersonalisation = avlägsnad från sin identitet. Intensiva dagdrömmar och deja vu klassas också som dissocation. Dissocation är ett spektrum.

Dissociation har visat sig hos mig på olika sätt och jag vill återigen säga; det är ett språk som jag förstår men inte kan tala. Under flera år har jag periodvis känt mig omänsklig, som om jag inte tillhörde den här världen. Jag har känt mig som ett väsen och helt alien för allting som har med människor och göra. Jag har sökt mig till vatten, på olika sätt och vis och ja... jag har känt att jag har varit en sjöjungfru. Det har varit en sådan enorm sorg inuti mig; varför är jag fast i den här mänskliga kroppen när jag är någonting annat? Varför är jag fast i den här världen när jag inte hör hemma här? Jag kunde se mig själv utifrån och föreställa mig att det fanns fjäll på benen, att det är så som jag BORDE se ut. 
Under ett års period trodde jag att jag var besatt av demoner. Det var efter jag slutade missbruka droger. Jag var helt övertygad om att det fanns väsen inuti mig som förstörde och tog över mig vid tillfällen när jag inte betedde mig som "mig själv." Samtidigt kände jag att änglar vakade över mig och försökte hjälpa mig. Samtidigt kände jag en koppling till demonerna, som om de var mina vänner och djävulen kändes som en älskare för mig. 

Det här låter ju helt GALET, tänker ni och ja... det är galet. Det är galet läskigt när man kommer ut ifrån det. Men dissociation har yttrat sig på andra sätt också, inte bara genom de här enorma overklighetskänslorna kring mitt Jag och min verklighet.

Ibland kan jag "försvinna iväg." Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt än just så. Jag försvinner iväg in i mig själv, in i en dimma och det känns ungefär som att vara hög eller väldigt full. Det kan vara mycket eller lite. Ibland kan jag försvinna in i mina dagdrömmar att det känns som om de är riktiga. Ibland kan jag få för mig att sånt som jag bara dagdrömt om faktiskt har hänt på riktigt och jag blir väldigt förvirrad när jag märker att det inte stämmer. "Vadå, har du inte sagt det där?" "Vänta vadå, känner inte du den personen?" och så vidare. Det händer främst i sociala sammanhang när jag utsätts för enorm press och ångest. Min sociala fobi hanteras ofta på det sättet och jag märker att jag dissocierar mycket när jag är ute bland stora folkmängder. Men det kan också hända när jag sitter i soffan alldeles ensam, helt plötsligt. Det finns vissa triggers som kan sätta igång en sådan jobbig emotionell stress inuti mig att jag inte kan göra annat än att "försvinna iväg" för att skydda mig själv. Det är inte medvetet. Vissa dagar och vissa timmar bara försvinner för att jag själv har gjort det, i huvudet. Jag kan också beskriva det som om jag ser på mig själv eller på situationen "utifrån." Jag är liksom en åskådare, inte en deltagare.

Jag har upplevt amnesi (minnesförlust) efter dissociativa perioder men det har ofta varit ihopkopplade med att jag inte sovit, inte ätit och samtidigt tagit lugnande mediciner (dock är det inte medicinerna som gett amnesin utan de har bara spätt på upplevelsen). Minnena kommer ofta tillbaka till mig i fragment om jag blir påmind om det. Det är ofta att jag har lämnat lägenheten utan att komma ihåg det dagen efter (och jag har gått och gungat). Sen kommer det tillbaka efter några dagar när jag verkligen tänker efter och jag kommer ihåg att jag gick dit, satte mig och gick hem men jag kommer inte ihåg hur länge jag var där eller vilken tid jag gick dit under natten osv.

Dissociation är väldigt obehagligt och väldigt handikappande för min vardag. Jag vet att det är en effekt av annat och det finns perioder där jag knappt upplever detta alls och perioder där jag upplever det minst 2 gånger i veckan.

Relationer när man är psykiskt sjuk.

Det är inte lätt att vara vän med eller ha en partner som är psykiskt sjuk. Det krävs enormt mycket tålamod och förståelse för att det ens ska kunna vara möjligt men framförallt för att det ska kunna vara givande. Jag har haft relationer med människor som inte gynnat mig och mitt mående mer än på ett negativt sätt och det leder till slut att min psykiska ohälsa förvärras. Det tog väldigt lång tid för mig att inse att om människor inte kan acceptera eller hantera min sjukdom så är det inte värt för mig att lägga energi och tid på dom. Det måste inte vara så att man klipper bort dom helt, även om det kan behövas också, men att man kanske tar en paus ifrån varandra tills måendet blivit bättre.

Min pojkvän är en helt fantastisk människa. Jag har aldrig mött någon som varit så tålmodig, förstående och stöttande som han är. Han lyfter mig utan att det innebär press och tvingar aldrig mig att göra någonting som jag inte klarar av. Det är tungt för honom att se mig må så dåligt som jag kan må men eftersom mina positiva sidor skiner igenom känner han att det är värt det. Jag är så mycket mer än min sjukdom. Alex visste redan från början att det skulle vara en utmaning att gå in i en relation med mig men han var villig att möta den och nu nästan 7 månader senare har vi fortfarande en stabil och hälsosam relation med varandra. Kommunikation är nyckeln. När jag träffade Alex var jag väldigt noga med att "det här ska göras rätt." Jag har varit 100% ärlig med honom redan från början. När jag säger 100% så menar jag verkligen 100%. Jag kan inte komma på någonting som han inte vet om mig. Han vet om alla mina trauman, allt mitt bagage, alla mina tidigare relationer och han är väldigt engagerad i mig precis som jag försöker vara engagerad i honom. Om jag inte hade pratat med honom om min sjukdom som jag gör så hade det här aldrig fungerat. Och hade han aldrig öppnat upp sig för mig och för min sjukdom hade det inte heller fungerat. Han vet varför jag är som jag är, han vet varför jag reagerar som jag gör och han vet varför jag inte orkar ibland.

Jag är inte lätt att ha en relation med just nu varken vänskapligt eller kärleksmässigt. Jag är nojig, skiftar i humör, nedstämd och jag kan helt enkelt inte göra allt som jag vill göra i en relation. Jag kan inte vara social eller energisk 100%. Jag kan inte alltid fokusera på annat än min sjukdom. Jag kan inte ens beskriva hur lyckligt lottad jag är som hittade någon som Alex. 

Jag har avslutat kontakten med en del vänner och vissa utav dom har jag helt enkelt en paus ifrån. Jag kan inte fokusera på alla samtidigt och de vet om det. Om jag inte har kontakt med en vän på ett par månader så är ingenting förändrat när vi väl har kontakt igen. Det finns inga måsten i mina relationer mer än att jag försöker och jag lyckas ibland. Jag har väldigt svårt att ha relationer med andra människor som är destruktiva på samma sätt som jag är eller som jag har varit eftersom det triggar mig att bli destruktiv igen. Det känns sorgligt för mig att inte kunna stötta dom men det är faktiskt helt okej att sätta mitt eget mående först gällande det. Om någon verkligen skulle behöva mig så skulle jag finnas där men det finns en respekt oss emellan att vi inte når ut till varandra i våra mest destruktiva stunder. Mina vänner bjuder inte med mig på fester eftersom de vet att jag kommer få ångest av det, både att säga nej och om jag skulle följa med. Jag är väldigt lyckligt lottad som har dom också.

Allt är möjligt med rätt sorts nätverk. Jag känner att jag har det. Jag känner inte bara att jag själv har viljan att bli bättre men också att de omkring mig pushar mig åt rätt håll. 

Offer?

Min pojkvän sa igår att min blogg fokuserade väldigt mycket på mina negativa sidor, att det finns så mycket mer av mig än bara min sjukdom. Det är helt sant. Jag tror att jag kan identifiera mig lite för mycket i min sjukdom ibland och få för mig att det är allt jag är, att den tar över så mycket att det inte finns någonting utav Mig kvar. Det stämmer ju inte. Jag har en rad passionerade intressen och åsikter som inte är kopplade till min sjukdom. Jag har en personlighet som skiner igenom, enorm empati för andra människor och tålamod. Det finns mycket mer än bara sjukdom i mitt liv. Så jag försöker blogga lite om andra saker också, som t.ex. mitt inlägg om boktips eftersom böcker är ett så stort intresse. Jag funderar på vad jag kan skriva om mer och kommer nog komma på mer i framtiden. Men.. det är inte det som jag ska skriva om nu.

Jag skrev ett inlägg om min BDD men det jag glömde ta upp där är hur sociala medier påverkar mig på ett annat sätt. Jag följer många kroppaktivister online och förlåt om jag säger det här men det finns en offermentalitet hos många av dem som jag dras med i. Deras aktivism handlar inte bara om att acceptera sig själva, att tillåta sig själva att få finnas eller att älska sig själva utan också om hur svårt det är att göra allt detta i det tjockskammade samhället vi lever i. Jag dras med i det. Med min förvridna bild av mig själv fylls jag upp av deras beskrivningar om hur tjocka människor ses som äckliga, lata, utan ansvar och självdisciplin, oönskbara... och plötsligt blir jag också det där. Jag tror att min BDD blev större när jag blev mer medveten eller ja... tvärtom egentligen.
Jag tror inte rent logiskt att människor hatar tjocka människor så mycket som beskrivs. Jag tror på att det finns en diskriminering av tjocka människor, absolut, men det är inte så utbrett som det känns för mig. Det är inte ofta någon har kallat mig tjock. Det är inte ofta jag har blivit nekad på grund utav min vikt. Jag har aldrig haft svårt med vänner eller med partners, tvärtom. Jag har inte svårt att hitta kläder för jag vet var jag ska leta och jag har inga fysiska problem kopplade till min vikt.
Jag ser mig själv alldeles för mycket som ett offer. Det gör att jag hatar mig själv. "Samhället hatar tjocka kroppar" översätts till "samhället hatar mig" och så är spiralen igång i huvudet. Jag funderade ett tag på att faktiskt sluta följa kroppaktivister som skriver om sånt för det gör mig illa... men samtidigt blir jag så peppad av deras mod. Det är en svår konflikt inuti mig.

Jag har aldrig känt eller sett mig själv så tjock som jag är nu. Jag har inte gått upp i vikt. Det finns många anledningar till varför jag plötsligt är så besatt av min vikt på ett sätt som jag inte var innan. Jag tror, tyvärr, att en av dom anledningarna är just den här offermentaliteten.

Shopping som självskada och beroende.

Jag har alltid haft svårt med pengar. Vi växte upp utan pengar så det fanns inte pengar för mig att hantera och redan tidigt märkte jag att köpa saker gav mig tröst och glädje som inte fanns någon annanstans. På något sätt såg jag inte att pengar hade något större värde eftersom jag inte förstod konsekvenserna - eller privilegierna att ha pengar.

När jag slutade skada mig själv fysiskt så tog mitt shoppingberoende en helt ny vändpunkt. Det blev tvångsmässigt och utvecklades till en självskada. Jag vill påstå att det finns vissa typer utav självskada som är "acceptabla" och shopping är inte ett sådant acceptabelt beteende. Shopping förknippas med materiell lycka och bortskämdhet. Om man shoppar så gör man det för att man vill, för att det är roligt, för att man kan, för att man inte bryr sig. Jag säger nu fullt ärligt att mitt shoppingberoende inte är på det viset. Jag shoppar inte för att det är roligt precis som jag inte skär mig eller slår mig för att det är roligt. Får jag en kick av det? Ja. Det är ju därför jag gör det. Det är ju därför jag har skadat mig själv fysiskt också. Adrenalinkicken kommer in och det materiella är bara en liten bonus på det. Men jag njuter inte vad jag köper. Jag köper allting som jag känner att jag skulle vilja ha eller behöva och det blir att jag bara köper för att köpa. En ny parfym? Jag har säkert 20 stycken men jag tar ju gärna en till. Och så är det igång.

Jag har skulder hos Klarna, Qliro, Ellos, H&M, Bonprix, Svea ekonomi och Resurs bank. Det är höga skulder om man räknar ihop dom totalt. Det gör att jag inte har råd med mat eller råd med sånt som är nödvändigt för att kunna leva värdigt. Jag har inte råd att göra saker ihop med mina vänner. Jag har inte råd att hälsa på mina vänner eller min pojkvän. Jag har inte råd att äta ute. Jag har inte råd att fika eller dricka kaffe ute. Jag lever just nu mestadels på mina föräldrar gällande mat och det känns inte bra. Som jag nämnde i mitt ERGT-inlägg så är självskada en kortsiktig njutning men helt tvärtom långsiktigt. Men när jag tänker på hur illa jag har det rent ekonomiskt så vill jag bara handla mer för att dämpa den ångesten. Ibland tänker jag att det kanske vore bättre om jag började skära eller slå mig själv igen. Det kanske vore bättre om jag missbrukade mina mediciner. För det kostar inga pengar.

Jag ser på människor omkring mig att de ser ner på mig när jag shoppar. När jag skadade mig själv fysiskt såg de inte på mig på det sättet. De blev oroliga. Nu blir de bara arga. Jag antar att det är en form av att bry sig men det känns värre. Det är så viktigt att inte bli arg på mig just nu. Jag klarar inte av ilska, varken hos mig själv eller andra. 

Jag blir så påverkad av social media som säger att materiella saker är viktiga. Det är viktigt att ha bra och fint smink, att ha fina kläder, att lukta gott, att ha det fint hemma och så vidare. Min mamma pratade med mig häromdagen om att jag borde ta en paus från sociala medier men det är ju mitt enda sociala nätverk. Jag går ju aldrig ut längre. Det är min största kontakt med omvärlden och med de jag bryr mig om. Så hur gör man?

Boktips.

Under det senaste året har jag lyssnat väldigt mycket på ljudbok och podcasts. Jag lyssnar mycket på fiktion och då speciellt skräck eller spänning men också mycket personlig utveckling och fakta. Jag tänkte lista mina, just nu, top 5 böcker om fakta, personlig utveckling eller intressanta biografier. Jag tänkte göra fler såna här inlägg! :) Det är ett sånt stort intresse för mig.

1. Free Will av Sam Harris

Harris says the idea of free will "cannot be mapped on to any conceivable reality" and is incoherent. According to Harris, science "reveals you to be a biochemical puppet. People's thoughts and intentions, Harris says, "emerge from background causes of which we are unaware and over which we exert no conscious control." Every choice we make is made as a result of preceding causes. These choices we make are determined by those causes, and are therefore not really choices at all. Harris also draws a distinction between conscious and unconscious reactions to the world. Even without free will, consciousness has an important role to play in the choices we make. Harris argues that this realization about the human mind does not undermine morality or diminish the importance of social and political freedom, but it can and should change the way we think about some of the most important questions in life.

2. Hunger av Roxane Gay

In Hunger: A Memoir of (My) Body, Gay describes her experience of her body, her relationship to food and weight, and her experience as a victim of sexual violence. Gay gained weight in the wake of her trauma, as both a means of comfort and of protecting herself from the world, and describes the book as being about "living in the world when you are three or four hundred pounds overweight, when you are not obese or morbidly obese but super morbidly obese."^[2] Reviewing the book in The Atlantic, Adrienne Green wrote, "The story of Roxane Gay’s body did not begin with this violation of her innocence, but it was the fracture that would come to define her relationship with food, desire, and denial for decades."^[3] Beyond the event of the rape and subsequent weight gain, Gay discusses her relationship with family, friends, food, gyms, travel, and her own narrative as a result of the size of her body.

In Vox, Constance Grady described Hunger as "an intimate and vulnerable memoir, one that takes its readers into dark and uncomfortable places. Gay examines wells of trauma and horror, not sparing her own self-loathing from her forthright analytic eye. But all the while, she insists on her right to be treated with dignity

3. Vargattacken av Lars Berge

Den 17 juni 2012 klockan 11.18 på förmiddagen hittas en ung kvinna död inne i ett av varghägnen på Kolmårdens djurpark. Den 30-åriga vargguiden hade tidigare samma morgon gått in ensam när vargarna plötsligt attackerade henne. Vad som egentligen inträffade i varghägnet på Kolmården i juni 2012 är en gåta. Likaså hur den utrotade svenska vargen plötsligt kunde återvända till de svenska skogarna i mitten av 1980-talet. Vargattacken är inte en naturvetenskaplig bok. Det är inte en bok om den skandinaviska vargen. Det är en bok om människor, människors besatthet, ärelystnad och girighet. Men också en bok om enskilda individer som vill göra gott. Som vill rädda världen. Det är en bok som handlar om hur naturen blivit en upplevelseindustri. En industri som skulle rädda en svensk bruksort. Det är en bok om hur det gick till när det vilda blev ett föremål för våra projektioner och våra idéer om gott och ont. Om våra idéer om hur ett samhälle bör organiseras. Det är en bok om människans önskan att kontrollera naturen. En djurpark och det som händer där säger betydligt mer om oss människor än om djuren som hålls fångna i dess hägn. De är, när allt kommer omkring, inget mer än djur. Djur som följer sina instinkter. Men mest av allt är det en bok om vad som egentligen hände i varghägnet den där söndagen för sex år sedan. Och hur det kunde ske.

4. Oro: att leva med tillvarons ovisshet av Anna Kåver

Oron är mänsklig, begriplig och till och med konstruktiv ibland. Men den kan också försvåra dina möjligheter att leva fullt ut. För en del är varningslampan alltid tänd och livet blir en utmattande kamp mot hotande problem och faror. Anna Kåver ger dig här kunskap om oro ur tre olika perspektiv: det existentiella, det psykologiska och det biologiska. Hon bjuder in till självreflektion och delar med sig av hjälpsamma förhållningssätt till vår sårbarhet och livets inbyggda ovisshet. Hon vill också ge dig mod att våga tänja lite på dina trygghetsgränser för att öka din självtillit. Förhoppningen är att du ska få veta lite mer om just din oro, om hur du kan behålla den kloka oron och släppa taget om den giftiga. Anna Kåver är leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och handledare i kbt samt författare. Hon har skrivit ett flertal uppskattade böcker, bland andra Himmel, helvete och allt däremellan om känslor.

5: Barnflickan i Knutby av Thomas Sjöberg

Journalisten Thomas Sjöbergs bok om barnflickans väg mot skotten i Knutby är en dramatiserad skildring av ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i modern tid. Natten till den 10 januari 2004 mördas 23-åriga Alexandra Fossmo. Samma natt skjuts grannen Daniel Linde, men överlever. Dag för dag avslöjas detaljerna inför omvärldens alltmer förvånade, och fascinerade, ögon. Barnflickan Sara Svensson grips och erkänner dåden. Detta är en historia med det klassiska dramats samtliga ingredienser -kärlek, svek, otrohet och ond bråd död. Med hjälp av polisens förundersökning, domstolsförhandlingen i Tingsrätten, intervjuer och resor, bandupptagningar och videorekonstruktioner försöker Thomas Sjöberg skapa sig en bild av hur sanningen kan se ut i Sara Svenssons ögon. Barnflickan i Knutby är en bok man läser som en roman eller om man så vill - som en verklighetsthriller. 

BDD - Body Dysmorphic Disorder / Dysmoforfobi.

BDD står för Body Dysmorphic Disorder. På svenska kallar man det ofta för "inbillad fulhet." Det är inte en bra beskrivning av störningen. Det handlar inte om att man "bara känner sig ful ibland." Det handlar inte om låg självkänsla eller lågt självförtroende. Det handlar inte om utseendet utan om ångest. Min BDD kretsar ofta kring min vikt och jag vet att jag är stor, alltså är det inte inbillat, men det är inbillat att det skulle vara äckligt och fult att vara stor. Nu kallas den istället för Dysmoforfobi. 

BDD innebär att man är extremt utseendefixerad över sig själv och tvångsmässigt kan stirra på sig själv i spegeln eller på "defekten" man har fått för sig att man har. BDD kan t.ex. innebära att man avskyr sin näsa och väljer att operera den till oigenkännlighet men ändå inte bli nöjd. Det sociala livet blir oerhört lidande vid BDD och man isolerar sig från andra människor för att man känner sig alldeles för ful för att kunna vara omkring andra. 

Jag har ingen aning om hur jag ser ut. Jag tycker att jag ser olika ut varje dag. Det är rätt vanligt eftersom man ser sig själv varje dag men jag tycker att mina former förändras både i ansiktet och i kroppen, dagligen. Jag kan vakna och tycka att just idag är min näsa extra stor eller mina armar extra tjocka eller mina axlar extra breda och så vidare. Jag vet rent logiskt att ens kropp inte kan ändra utseende över en natt men jag ser ju det i spegeln och så "obsessar" jag över det. 

Jag har svårt att gå ut eftersom jag tänker på hur människor uppfattar mig. Vid extra dåliga dagar tänker jag att människor tycker att jag ser så fruktansvärt motbjudande ut att det är elakt av mig att ens gå ut och visa mig. Om någon tittar lite för länge så gör dom det för att jag är vidrig och äcklig. De kommer tänka på mig, den där vidriga jävla kvinnan i affären, när de går hem och berätta för sin familj och vänner om hur fruktansvärt äcklig och ful jag var. 

Jag vägrar låta andra ta bilder på mig och gör dom det vägrar jag tillåta vissa vinklar. Om någon postar en bild på mig som jag inte godkänt kan jag vilja bryta kontakten med den personen. 

Jag kan stirra på mig själv i spegeln och på bilder i flera timmar ibland. Det är det jag kallar för "obsessa" från engelskan "obsess". Jag obsessar över en viss vinkel, en viss del av min kropp och slutar inte tänka på den eller titta på den. 

Jag kan inte ha vissa typer av kläder eller vissa typer av färger på mina kläder. Svart är inte bara min stil utan också en trygg färg eftersom jag syns mindre med den. 

Så fort någon avvisar mig på något sätt så tror jag att det är på grund utav mitt utseende. Är någon det minsta otrevlig så är det på grund utav mitt utseende. 

Vad jag oftast fokuserar på:

Min vikt, min längd, min näsa, mina läppar, mina axlar, min mage, min hy, mina ärr, min ansiktsform, mina tänder och mitt hår. 

Om jag hade haft pengar hade jag opererat mig till oigenkännlighet. Jag avskyr hur jag ser ut, oftast. Det finns stunder och perioder där min BDD är mindre synlig och finns till och med perioder när den är ickeexisterande. Dessa perioder är dock bara några timmar eller några dagar. Det är så smärtsamt att hata sig själv på det här sättet. Det är så smärtsamt för dom omkring mig... 

Innan kunde selfies vara ett tvångsmässigt beteende kopplad till min BDD. Jag sminkade mig med tonvis av smink, tog bilder med filter och redigering och endast från ett par speciella vinklar. Jag poserade så mycket att jag kunde få migrän efteråt eftersom jag spänt ansiktet och kroppen för mycket. Jag tar inte selfies längre. Det är så sällan att jag skulle kunna säga att nej, jag gör inte det längre. Jag postar knappt bilder på mig själv längre och jag brukar radera dom jag lägger ut. Jag sminkar mig inte längre för jag klarar inte av att se mig själv i spegeln så länge och jag klarar inte av om det inte blir bra. Jag använder sällan löshår eftersom det inte är någon idé. Jag klär aldrig upp mig längre. Jag har samma kläder jämt och de är oftast svarta mjukiskläder. 

Läs mer här: https://adaa.org/understanding-anxiety/related-illnesses/other-related-conditions/body-dysmorphic-disorder-bdd