Borderlines som offer och martyrer.

Jag lyssnar just nu på Jordan B Peterson's bok 12 livsregler: ett motgift mot kaos. Jag har delade meningar kring den. Jag är inne på 4 timmar och har 10 timmar kvar att lyssna på. Hittills har 2 regler tagits upp. Jag kommer att skriva ett inlägg efter att boken är slut men den har redan fått mig att fundera väldigt mycket. 

Varför väljer vi att stanna med någon som inte är bra för oss? Varför väljer vi martyrskap? Martyr = någon som på grund utav lojalitet, gemenskap, ideologi, religion väljer att plågas eller i värsta fall dö för just den lojaliteten, gemenskapen, ideologin eller religionen. Att vara martyr för något som inte betyder någonting är inte beundransvärt utan snarare dumhet. Det kanske ursprungligen kommer ifrån någonting bra, att vilja någon eller någonting väl, att främja någon eller någonting men i slutändan är det... oftast ren och skär dumhet. Men det kan också vara en slags posttraumatisk stress.

"Battered woman syndrome" var en term som kom först på 90-talet. Det betyder i princip att någon som utsatts för psykisk eller fysisk misshandel av en partner utvecklas en hjälplöshet i sin situation, oförmögen att lämna relationen eller förstå att relationen var destruktiv. Det är en försvarsmekanism som skyddar henne från den traumatiska upplevelsen. Hon är konstant rädd men ändå relativt omedveten om sin situation. Det rätta vore att lämna men hon kan inte. Hon kan få för sig att hon förtjänar att bli behandlad på det sättet, att det är på grund utav henne och inte hennes partner. Hon försvarar partnern vilket gör omgivningen frustrerad. För någon som inte är i hennes situation är det helt omöjligt att förstå varför man skulle vilja försvara och stanna hos någon som vill henne illa.
Det finns fyra stadier; 1. Förnekelse - kvinnan är oförmögen att förstå att hon blir misshandlad. 2. Skuld - kvinnan tror att det är hon som är skyldig för misshandeln. 3. Upplysning - kvinnan förstår att hon inte förtjänade misshandeln och att det ligger hos partnern. 4. Ansvar - kvinnan förstår att det är partnern som står för ansvaret av misshandeln och det är i den här fasen som hon lämnar relationen. Många överlever inte längre än de två första stadierna eftersom hennes liv kan stå på spel i en misshandelsrelation.

För någon med borderline personlighetsstörning är battered woman syndrome, eller liknande tillstånd, förmodligen mer vanligt, på grund utav vår intensiva rädsla att bli övergivna. Vi står ut med vår partner som är destruktiv eftersom vi inte klarar av en separation. Människor som behandlar sina partners illa så att det utvecklas till en misshandelsrelation är oftast narcissister. En narcissist är någon som har en modell av hur hen vill vara. Någon med borderline personlighetsstörning är ingen alls. Det gör att narcissisten kan forma och leka med den sjuke så som hen vill. Eftersom borderlines formar sig själva utifrån den dominanta parten i sitt liv t.ex. en förälder, en partner eller en bästa vän blir det att vi formar oss utefter vår narcissistiska partner. Det gör oss till en fruktansvärt destruktiv matchning men det är också en matchning som är väldigt vanlig. Borderlines har också narcissistiska drag som yttrar sig på olika sätt. Vissa har mer drag än andra. Borderlines accepterar misshandel för sin egen skull, likt de med battered woman syndrome, eftersom det skulle bli kaos i deras identitet om de plötsligt fick reda på att de inte ÄR den undergivna och utnyttjade människan som de har identifierat sig med. 
Läs mer detaljerat här: https://thelastpsychiatrist.com/2007/01/borderline.html?fbclid=IwAR20XLvc6oVBAy5AwKvAsP8UbYsltqMre4B_Nm55DVUizacJZLE3-FRKFDk

Jag märker detta på mig själv. Jag har oerhört svårt att släppa destruktiva relationer. Jag försvarar, förnekar, vägrar... allt för att slippa tappa den delen utav mig själv som var ett offer. Att identifiera sig som ett offer är en identitet och jag som har svårt att hitta min identitet, vilket gjort att jag har utvecklat flera stycken, klarar inte av att släppa "offret" i mig själv. Det innebär inte att jag vill vara ett offer. Det är inget aktivt val jag gör i huvudet. När jag blir medveten om detta blir det lättare för mig att släppa taget men det tar enormt lång tid vilket gör att det blir frustrerande för dem omkring mig. Vad de måste förstå är då att jag inte ÄR ett offer hela tiden. Jag är inte ett offer tillsammans med dig men jag kanske är det i samband med en före detta partner som psykiskt misshandlade mig.
Och det är också här martyskap kommer in. Det kan också vara så att jag identifierar mig som en martyr. Jag vill tro på att den här människan är god, jag vill behålla min relation till hen och min lojalitet till hen vilket gör att jag tror att jag stannar för att jag är stark och för att jag offrar mig själv för ett slags "greater good." Om jag stannar med den här destruktiva människan kan jag göra hens liv lättare, bättre och kanske till och med förändra hen till att bli en bättre person. Men vem lider? Jag. Gör jag det egentligen för den andre? Nej. Jag gör det för min skull, för att jag vill känna mig som en hjälte. Jag gör det för att ta bort ansvaret från mig själv eftersom ansvar är oerhört tungt att bära. Jag måste lära mig att jag har ansvar över mig själv, min situation och mina relationer. Det är jag som styr vem som kan behandla mig illa och inte, till en viss del. Jag kan välja att lämna om jag blir illa behandlad.

Men detta är svårt. Oerhört svårt. Det tar tid. Det kanske tar så lång tid att det till slut inte blir av. Då måste jag börja om på nytt. Det är frustrerande inte bara för mig utan också för dem omkring mig.

Borderlines som tricksters.

En "trickster" är i folklore en karaktär som lurar andra människor, ofta med syftet att de ska göra bort sig. Inom sagans tradition är räven en trickster som lurar björnen. I nordisk mytologi är det Loke, som ni säkert har hört talas om (numera i Avengers t.ex.). En trickster är listig, intelligent och observant. Trickstern följer inte den sociala normen eller lagar utan arbetar helt utifrån sig själv. De har ständigt något fuffens på gång. Det är ingen ond karaktär utan snarare en slags antihjälte, en motståndare, någon som står på varken de goda eller de ondas sida. "Trickster" betyder egentligen "bluffmakare" eller "skojare" och det är därför man säger att magiker utför "trick" eftersom en magiker, i lite överdramatisk ton, utför bedrägeri i form av underhållning. 

Vi med borderline personlighetsstörning är trickstern i sagan om psykisk ohälsa. Det är på grund utav vår rädsla att bli övergivna men också på grund utav vår brist på impuls och konsekvenstänk och svartvitt tänkande. Många som beskriver människor med psykisk ohälsa beskriver dom som destruktiva för sin omgivning, manipulativa och otrogna. Det är omöjligt att vara omkring dom för dom är så skadliga och att ha en relation med någon som har borderline är på snudd till omöjligt. Det är en orättvis beskrivning av sjukdomen och av människorna som lider utav sjukdomen men det är inte helt osant. Jag har ofta förnekat mina destruktiva och manipulativa beteenden gentemot andra och sagt att det enda sättet jag sårar människor är genom att vara ledsen men det är inte sant. Jag vet att jag har och har haft omedvetna strategier att manipulera min omgivning när jag är rädd för att bli övergiven, sviken eller helt enkelt känner en lust att förstöra saker för mig själv och andra. Det som är så viktigt att poängtera är att jag, eller andra med borderline, inte gör detta för att vara elaka utan det grundar sig i en oerhörd stark rädsla, skam, självhat och ångest. Jag kan idag stoppa mig själv från att agera giftigt mot andra men det finns alltid där i bakhuvudet; hur kan jag göra för att få dem att älska mig? Hur kan jag göra för att få dem att inte lämna mig? Hur kan jag få uppmärksamhet? Svaret kan vara att ljuga och hitta på, håna, manipulera, lura, vara otrogen på något sätt... och jag agerar inte ut på det längre.

Jag tycker att det är viktigt att rannsaka sig själv och faktiskt peka ut att "du är destruktiv" och på det sättet försöka bättra sig själv. Det handlar inte om att skuldbelägga och lägga grund för ännu mer självhat utan det handlar om att göra det lättare och bättre för mig att ha hälsosamma relationer med andra människor vilket gynnar mig något enormt.
Exempel: Jag är rädd att Alex kommer att lämna mig. Jag känner kaos. Jag känner rädsla. Ångesten är total, paranoian sätter in och kanske till och med vanföreställningar; han planerar att lämna mig just NU. Så jag skriver en vägg av text där jag ber honom att inte lämna mig för jag älskar honom så mycket och han gör saker så mycket bättre för mig och utan honom skulle jag falla totalt. Det är MANIPULATIVT beteende. Det betyder inte att det jag säger inte stämmer för det gör det ju, jag älskar Alex så oerhört mycket och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom men att guilttrippa honom till att inte lämna mig är oerhört destruktivt beteende. Vad jag trodde var ett uttryck för min kärlek till honom visade sig vara toxic.

Jag kan också agera som ett internettroll för uppmärksamhet och skratta åt att jag lyckas få dem att tro att jag är allvarlig när jag inte är det. "Nu låtsas jag vara en SÅN och dom har ingen aning om att jag inte är SÅN, ha ha ha poor unfortunate souls. Jag är mäktig, jag är stark, I am a master of the human race!" 

Ett annat exempel är att ljuga om mina moraliska eller politiska värderingar. Jag vill passa in, jag vill bli omtyckt och jag vill framför allt inte bli nekad av någon, inte ens av människor jag inte tycker om eller inte vill ha att göra med egentligen. Jag kan utan tvekan smälta in med den extrema högern eller den extrema vänstern, om jag vill. Jag vet vad som får dom att fungera, jag vet vad jag ska säga och hur jag ska agera för jag har studerat deras sätt att uttrycka sina åsikter och känslor kring deras politik, medvetet och omedvetet. Det hör också ihop med min brist på identitet. Vi med borderline har ingen aning om vilken identitet vi har och kan ha flera stycken eller ingen alls. Men att vara falsk är ett destruktivt beteende. Att säga att jag tycker en sak och sen agera ut en annan är att vara en hycklare. Jag har faktiskt inte riktigt någon aning om vilka politiska åsikter jag har längre eftersom jag har spenderat så många år att försöka passa in hos olika sorters politiska grupper och tagit efter deras värderingar och gjort dom till mina egna. Det har varit helt omedvetet. Jag känner att jag är ärlig med mina värderingar till två personer i mitt liv: min pojkvän och min syster. Men att vara helt ärlig så varierar mina åsikter utifrån hur jag känner just nu. Jag kan uttrycka olika åsikter till Emma och olika åsikter till Alex men jag tycker fortfarande dom sakerna bara att det skiftar utifrån mitt humör. Jag kan vara oerhört problematisk ena stunden och sedan vara tvärtom; oerhört politisk korrekt och jag håller inte med om något utav det eller både och. Det är jättesvårt. Och det är inte JAG - det är sjukdomen.

Jag säger inte att borderlines är dåliga människor. Tvärtom. Det ligger ofta mycket empati under ytan hos borderlines som gör oss extra känsliga och att vara extra känslig gör oss sårbara. För att kunna överleva den inre smärtan som vi känner använder vi oss utav överlevnadsstrategier som kan vara dåliga för oss och för dom omkring oss. 

Cymbalta hurts worse.

När jag sökte hjälp för mina psykiska problem sommaren 2017 skrevs en del mediciner ut till mig. Jag har tidigare haft my fair share av icke-fungerande antidepressiva. Det är svårt att veta när man faktiskt har brist på serotonin och inte, tycker jag, och det är ju just det som antidepressiva är; de förhöjer serotoninhalterna i kroppen. Eftersom ångest är mitt main problem fick jag utskrivet paroxetin som skulle fungera mot min ångest också men utan effekt på ett par månader skrevs istället cymbalta ut av vuxenpsykiatrin efter ett bedömningssamtal där  (alltså inte av min ordinarie läkare på vårdcentralen.) Cymbalta är SNRI och innehåller inte bara serotonin utan noradrenalin också och därför skulle dessa kunna fungera bättre för mig. Först testade vi 30 mg sen 60 sen 90 sen 120 mg. Det var när vi höjde till 90 mg som biverkningarna kom.

• Trötthet, utmattning, orkeslöshet. 
• Svårighet att fokusera mig och få saker gjorda. Känner mig "trögfattad" och har svårt att ta in saker som jag läser, tittar på eller lyssnar på.
• Yrsel och huvudvärk.
• Torr i munnen och dålig smak i munnen och halsen.
• Blöder väldigt mycket vid mens (ca 10-15 dagar per månad varav 8 dagar är kraftiga blödningar) 
• Restless legs och stickningar/domningar i benen och händerna.
• Mardrömmar.
• Extrema svettningar.
• Svårighet att få orgasm.
• Aptitlöshet vilket leder till svältperioder men ingen viktnedgång.

Jag fick anemi (b12 och järnbrist) vilket SERIÖST är det värsta jag varit med om rent fysiskt. Det är helt fruktansvärt att inte orka på det sättet och behöva sova 16-18 timmar per dygn bara för att kunna göra the basic stuff som att ta hand om sig själv och mina katter. 

Det var oerhört viktigt att jag slutade med cymbaltan och efter ett samtal med läkaren skulle jag trappa ner 30 mg i veckan MEN att jag skulle få utsättningssymptom som skulle gå över. Det var fruktansvärt. Från 120 till 90 mg var okej och från 90 till 60 mg kom utsättningssymptomen som var migrän, brain zaps ca hela tiden och ännu mera trötthet. När jag tog 30 mg och till slut 0 mg per dag så var det så illa att jag ramlade omkring för jag var så yr och hade såna brain zaps. Brain zaps är elektriska stötar i hjärnan som är vanliga vid insättning och utsättning av antidepressiva. Men jag kunde inte gå ut eller vara aktiv fysiskt för jag bara fick stötar i hela kroppen och det kom liksom under fötterna på något sätt och spred sig uppåt så jag tappade balansen. Jag började ta 60 mg igen och det hjälpte. 60 mg gav inga större biverkningar och utsättningssymptomen försvann men jag vill inte ha den här medicinen. Den hjälper inte och jag kände fortfarande biverkningar även om de inte är lika märkbara som vid 120 mg. Nu har jag trappat ner från 60 till 50 mg och tagit det i en vecka. Jag har huvudvärk nästan varje dag och känner mig tröttare än vanligt men det kan jag stå ut med för att bli av med den här helvetesmedicinen. 

Split.

I videon länkad radas det upp 9 kriterier (symptom) för Borderline personlighetsstörning. BPD är en väldigt komplex sjukdom och de 9 kriterierna yttrar sig väldigt annorlunda för olika människor men det videon gör helt rätt är att den sakligt beskriver och förklarar sjukdomen, utan att lägga in värderingar eller exempel som gör att man känner sig utanför om man inte uttrycker sig som exemplen de tar upp. Jag skulle verkligen rekommendera att titta, trots att den är hela 20 minuter lång, för den beskriver min sjukdom till punkt och pricka. 

Jag tänkte skriva lite om symptomen; brist på identitet, skiftningar i identitet och skiftningar i humör. Dessa skiftningar inom BPD är anledningen till varför många blir feldiagnosticerade med andra sjukdomar. Skillnaden är att våra skiftningar är så snabba och under så korta perioder. Jag tror att dessa skiftningar är varför jag misstänker mig själv ha fler diagnoser än vad jag egentligen har. Det är som om mina olika typer av humör och identiteter har olika typer av sjukdomar när det egentligen bara är en som ligger bakom; Borderline. I videon nämns att människor med BPD ibland blir feldiagnosticerade med DID som står för dissociativ personlighetsstörning också commonly known as multipla personligheter. Eftersom vi inte har någon klar identitet kan det verka utåt som om vi har flera stycken som skiljer sig ifrån varandra likt någon med DID. Vi själva märker inte det utan vi har bara olika former utav Jaget medan människor med DID har olika sorters Jag inom sig med klar distinktion på Jagen. Förstår ni skillnaden? Kanske låter flummigt? 

Jag har skrivit innan att jag accepterat att jag är mångsidig. Jag har accepterat min brist på identitet som en identitet. Under hela mitt liv har jag skiftat och placerat mig i fack för att försöka hitta mig själv men verkligheten är att jag är så splittrad att jag passar under flera olika fack samtidigt. Jag kvävdes av att stanna i ett fack exempelvis metal-kulturen där man "ska" och "bör" vara på ett speciellt sätt eller pk-kulturen där man "ska" och "bör" tycka och agera på ett speciellt sätt. Varje avvikning från facket innebar katastrof. 

Jag identifierar mig också hellre som andra än mig själv. För att försöka hitta mig själv och förklara mig själv kan jag använda någon annan som referens exempelvis en karaktär från en tv-serie eller bok. Människor som känner mig kan då inte förstå alls varför jag skulle identifiera mig med den typen av karaktär eftersom den är helt olik den bilden de har fått utav mig. 

Vad jag under senare tid förstått är att mina olika typer av identiteter har olika typer av problematik. Jag säger inte att jag har multipla personligheter utan jag har olika typer av identiteter, jag är splittrad, jag är mångsidig, helt enkelt. Många utav mina antagna diagnoser ligger i att jag när jag identifierar mig på ett speciellt sätt har en sorts problematik som jag inte skulle ha om jag just då identifierade mig som en annan typ. T.ex. min ätstörningsproblematik. Den är så pass skiftande för mig att det inte går att placera min ätstörning i något fack. Detta skiftar också under så korta perioder (perioder som kan innebära timmar eller dagar eller några timmar per dag under ett par månader osv) att det inte tydligt finns någon repetativ ätstörning. Jag kan exempelvis svälta mig själv under en dag eller under en halv dag med tydliga symptom på just anoriexia nervosa eller bingea ett par timmar om dagen under ett par dagar likt binge eating disorder.  Min kropp förändras aldrig så drastiskt som den borde göra med den typen av diagnoser eftersom de håller i sig under så korta perioder. En diagnos är en diagnos eftersom den är ihållande. Det är inte många av "mina diagnoser" och diagnoserna är snarare symptom på den stora diagnosen; Borderline. 

Och det gäller mycket annat också. Min paranoia skiftar också beroende på mitt humör. Jag kan ha timmar där jag kan klassas som "manisk" om manin skulle hållit i sig i flera dagar/veckor (impulsivitet helt enkelt misstaget för mani). Och så vidare. Skiftningar i humör är inte mani men mina skiftningar i humör kan vara så snabba och impulsiva att det kan tolkas så. Samma gäller skiftningar i depressiva tillstånd. Jag har svårt att klassa mig själv som deprimerad eftersom min depression kommer och går likt mitt humör. Den enda diagnosen utanför BPD som är ihållande är mitt ångestsyndrom GAD. 

Det är oerhört svårt för mig att hitta min sjukdom, min problematik, mina symptom och därmed min behandling och rehabilitering. Det är oerhört svårt att känna sig så splittrad i sitt Jag att det inte finns något Jag där. Det finns ett Jag eftersom alla mina vänner skulle beskriva mig på exakt samma sätt men det är svårt för Mig att hitta det Jaget.